Naumanns tidskrift 1864 s. 751

Genom testamente den 30 Augusti 1790 förordnade statssekreteraren Mathias Benzelstierna, bland annat, att hans å Södermalm vid Reenfeldtsgatan i Stockholm belägna, hus och ägande tomt skulle blifva fideikommiss och först tillträdas af svenske ministern i Polen, sedermera utrikes statsministern m. ra. grefve Lars von Engeström med lika rätt för hans äldste manlige bröstarfvinge, arfvinge efter arfvinge ; och komme statssekreterarens samlingar af böcker, handskrifne och tryckte saker, kopparstycken och ritningar, mynt och medaljer samt befintliga målningar, bas-reliefs, bilder in. m. att derunder begripas. Uti

s. 752 Sida 752 i årgången börjar härKopiera citering

testamentet meddelades vidare föreskrifter, huru med berörde egendom skulle förfaras, derest Lars von Engeström utan manliga bröstarfvingar aflede. Den skulle då tillträdas med samma rättighet af hans yngste broder Adolf von Engeström, och, om han eller någon dess äldste son eller manlig bröstarfvinge ej till voro, skulle ordningen till dess mottagande och nyttjande begynnas med den äldste då lefvande brodern eller hans representerande äldste manliga afkomma och så alla de följande af manliga ätten, man efter man, så länge någon sådan till vore.

Grefve Lars von Engeström förordnade dels genom testamente den 29 Mars 1819, att till de fideikommiss-egendomar samt stenhus-egendomen å Södermalm i Catharina församling n:o 1 qvarteret Beijers Trädgård, med i samma hus varande bibliothek, som i kraft af moderbrodern Benzelstiernas testamente efter Lars von Engeströms död skulle tillfalla hans son Stanislaus von Engeström, borde under lika fideikommiss-egenskap med den Benzelstiernska dispositionen läggas och för all framtid förblifva såväl den plantage, Lars von Engeström genom köp förenat med trädgården, som alla de tablåer och estamper, samlingar af mynt och kopparstick, hvilka efter särskildt upprättad förteckning komme att tillhöra bibliotheket för att derstädes oförskingrade förvaras och å bibliotheket vårdas; dels ock genom testamentariskt tillägg af den 15 Juni 1824, att allt det han tillagt för att sätta bibliotheket i dess nuvarande tillstånd, öfverläte han med fideikommiss-natur till sin son och hans efterkommande. Då likväl bibliotheket vore ämnadt till allmänhetens tjenst, önskade han, att det måtte stå under öfverinseende af statsministern för utrikes-ärenderna, ordföranden i riddarhus-direktionen och pastor primarius, hvilka herrar en dag om året torde täckas af bibliothekarien låta göra sig redo för bibliothekets tillstånd. Derjemte förnyades i detta tillägg stadgandet, att den inköpta plantagen, som sammanhängde med trädgården, borde förenas med det förra fideikommisset.

Kammarherren grefve Lars Stanislaus Edmund von Engeström, sonson till grefve Lars v. Engeström, ingaf år 1863 till K. Μ. en skrift, deri han, under tillkännagifvande det han nu under fideikommiss-rätt innehade fasta egendomen i Catharina församling

s. 753 Sida 753 i årgången börjar härKopiera citering

n:r 1, qvarteret Beijers trädgård, utgörande fri och egen grund samt bebyggd med brandförsäkrade stenhus, jemte af hans farfader inköpta samt med berörda egendom sammanlagda tomterna n:r 1, 2, 15, 16 och 17, allt efter 1860-års nummerordning räknadt, inom samma qvarter, äfvensom bibliothek och förut omförmälde samlingar, i underdånighat anhöll, med stöd af kongl. förordn. d. 3 April 1810, det tillstånd måtte honom meddelas att utan hinder af den fideikommiss-egenskap, som vidlådade ifrågavarande lösa och fasta egendom, få dels till riksmuseum och kongl. bibliotheket kostnadsfritt öfverlemna neranämnde samlingar, dels ock försälja stadsfastigheten, emot det att för den värderings-summa, som blifvit af Stockholms rådsufvurätts deputerade bestämd, eller den, som efter ytterligare uppskattning af den del af fastigheten, hvartill sökandens dispositionsrätt kunde anses inskränkt, kunde komma att bestämmas, eller ock på sätt K. Μ. eljest täcktes stadga, inköptes brandförsäkrad stenhusegendom inom annan del af Stockholm, med fördelaktigare läge, samt att å den sålunda inköpta fasta egendomen fideikommiss-egenskapen måtte öfverflyttas. Ifrågavande stadsfastighet syntes nemligen, yttrade sökanden, under nuvarande förhållanden och sannolikt äfven i framtiden, genom dess aflägsenhet ej kunna blifva passande bostad för fideikommiss-innehafvaren, i händelse han inom Sverige och dess hufvudstad skulle välja sin vistelseort, och att af samma orsak, i förening med byggnadens inredning, lämpad efter dess fordne ägares stånd och vilkor, en hyresinkomst, motsvarande egendomens värde, ej kunde erhållas. För att på denna väg uppbringa den endast till någon afkastning, skulle alltså erfordras betydliga och kostsamma förändringar, för hvilkas verkställande väsendtliga hinder dock kommo att möta, enär egendomen skulle kunna gifva tillbörlig afkastning först genom någon industriel anläggning, hvartill den rymliga tomten med ymnig tillgång på vatten samt egendomens fria, från andra tomter skiljda läge gjorde den särdeles lämplig. Men uppenbart vore, att icke någon skulle vilja derå nedlägga erforderliga kostnader, utan vunnen äganderätt eller mer tryggad nyttjanderätt, än den en fideikommiss-innehafvare kunde upplåta.

Tidskrift för Lagstiftn. etc. 48

s. 754 Sida 754 i årgången börjar härKopiera citering

För närvarande vore egendomens afkastning högst ringa. Vid denna förlust af inkomst i penningar vore dock, med afseende å stiftarens uttryckta vilja och önskan, ej något att erinra, om blott dermed vunnes de högre och ädlare ändamål, som med samlingarna voro afsedda. Men, oberäknad svårigheten att äfven med betydlig aflöning finna en person, som ägde erforderlig insigt och erfarenhet att dem behörigen vårda, syntes med fullt skäl böra antagas, att samlingarna icke i och för sig ägde det värde och den betydenhet, att de kunde såsom sjelfständige fortfara att gagna eller annorlunda än undantagsvis tilldraga sig kännares och vetenskaps-idkares uppmärksamhet. De uppfyllde derför ganska ofullkomligt sitt egentliga ändamål eller att vara medel för fortplantning och utbildande af konst och vetenskap. Detta ändamål måste deremot vida bättre befordras och samlingarna vinna sitt rätta värde genom förening med andra, mera kända och besökta och af större omfattning, samt stiftarens afsigter sålunda i högre och allmänligare, om äfven ej den närmast åsyftade, mening gå i fullbordan.

Vid värdering å egendomen, hållen af Stockholms rådstufvurätts deputerade, har den uppskattats till 40,009 rdr rmt.

Sökandens halfbror tillstyrkte obetingadt bifall till ansökningen; och öfriga vederbörande hade icke något deremot att erinra, så framt sökanden ställde säkerhet för det att ifrågavarande fideikommiss blefve surrogeradt,

Uti infordradt utlåtande öfver ansökningen yttrade Svea hofrätt, att hofrätten, som det ej torde tillkomma att i frågan yttra sig i vidsträcktare mån, än densamma rörde egendom, den sökanden under fideikommiss-rätt innehade, ansåg sökanden icke hafva för den underdåniga ansökningen, såvidt den sådan egendom afsåg, åberopat sådana skäl, att hofrätten kunde till samma ansökning tillstyrka bifall.

Ifrån detta beslut voro dock nio ledamöter i så måtto skiljaktige, att de yttrade, att, stats-sekreteraren Benzelstiernas och grefve Lars von Engeströms testamenten ej innefattade uttryckligt förbud att förvara samlingarna af böcker, mynt m. m., å annat ställe än i sökandens under fideikommiss-egenskap

s. 755 Sida 755 i årgången börjar härKopiera citering

innehafvande fasta egendom här i staden, samt det med fideikommiss-stiftelserna, i hvad berörda samlingar angick, afsedda ändamål, att desamma måtte vara till allmänhetens tjenst, torde, med afseende å förändrade tidsförhållanden, bättre än för närvarande vore fallet befrämjas derigenom, att samlingarna, såsom sökanden hemställt, kostnadsfritt öfverlemnades till kongl. bibliotheket och riksmuseum, dessa ledamöter ansågo sig böra tillstyrka, att K. Μ. täcktes förklara sökanden vara af testamentena oförhindrad att på nyssnämnda sätt öfver samlingarna förfoga.

Arendet föredrogs den 28 Juni 1864 i Högsta Domstolen, hvarest justitie-råden Alexanderson, Iggeström, Cramér och Almquist förenade sig om följande mening: Med förklarande, att frågan om försäljning af dem ibland förutnämnde fastigheter, hvilka, efter handlingarnas föranledande, upphört att vara fideikommiss, ej utgjorde föremål för K. M:s omedelbara upptagande, funno Högsta Domstolens nämnde ledamöter, hvad den af stats-sekreteraren Mathias Benzelstierna såsom fideikommiss testamenterade fasta och lösa egendom angår, skäligt, med afseende å hvad ej mindre sökanden anfört och vederbörande, hvilkas rätt kan anses vara af ärendet beroende, yttrat, än äfven i öfrigt förekommer, samt med stöd af förordningen den 3 April 1810, ansökningen bifalla på det sätt, att sökanden, utan hinder af den fideikommiss-egenskap, som berörde fasta egendom vidlåder, får densamma försälja, dock med följande vilkor, nemligen: att försäljningen sker på offentlig och i god tid förut kungjord auktion; att köpesumman varder emot erforderlig säkerhet förvaltad, intill dess tillfälle sig yppar att inköpa annan i värde motsvarande och till fideikommiss tjenlig fastighet, som då bör vara från inteckning befriad; att, om annan fastighet sålunda inköpes, dertill hörande åtkomsthandlingar varda, jemte K. M:s utslag, i lagfarts-protokollet intagne samt försedda med anteckning om fideikommiss-naturens öfverflyttande på annan egendom; äfvensom att, på sätt sökanden föreslagit, ofvanberörde i behåll varande samlingar af böcker, handskrifter, kopparstick, ritningar, mynt, medaljer, målningar och andra konstsaker, med mera, blifva till kongl. bibliotheket

s. 756 Sida 756 i årgången börjar härKopiera citering

och riksmuseum kostnadsfritt öfverlemnade; skolande det åligga Svea hofrätt att uppå anmälan förordna två gode män att ej mindre uti fastighetsförsäljningen och blifvande inköp af annan fastighet med sökanden deltaga, än äfven tillse, att nu stadgade vilkor varda behörigen iakttagne.

Justitieråden friherre Leuhusen, Wretman och Rabe funno icke skäl bifalla den gjorda ansökningen.

Vid ärendets föredragning i Statsrådet, för inhemtande af Konungens två röster, biträdde H. M:jt den af justitie-råden Alexanderson, Iggeström, Cramér och Almqvist uttalade mening, som alltså blef Högsta Domstolens beslut.