Naumanns tidskrift 1865 s. 205

(Jorda-Balken 9 kap. 9 S.)

Regements-fältskären, assessoren Johan Justus Fredrik Himmelman och hans hustru Maria Katharina Silfverhjelm hade genom afhandling den 12 Oktober 1797 på nittio års tid från den 14 nästpåföljande Mars till Claes Andersson på Grimstorp Öfregården förpantat bemälda hustrus ett halft mantal berustadt säteri Refvesjö Backgården, att med full nyttjanderätt disponeras till säkerhet för ett af Claes Andersson åt bemälda hustru och hennes man lemnadt lån å 1434 rdr 32 sk. specie i riksgäldskontorets kreditsedlar, och med vilkor, bland andra, att Claes Andersson och hans rättsinnehafvare, hvilka för hemmansdelens byggnad och häfdande skulle ansvara efter lag, ej finge genom byte eller köp afhända sig hemmansdelen utan assessoren Himmelmans och hans hustrus eller deras arfvingars hörande och bifall, hvaremot Claes Andersson, i händelse assessorens och hans hustrus arfvingar skulle vilja återlösa hemmansdelen, borde, såsom orden lyda: »jemte förberörde lånekapitals återfående i då gångbart mynt, ej allenast derför njuta tre procents ränta för hvarje år, han hemmanet innehaft, sedan dess afkastning

1) Finans-Departementet.

s. 206 Sida 206 i årgången börjar härKopiera citering

ej kunde skattas högre än tre procent för samma kapital, utan ock tillbörlig ersättning efter då i orten gångbart pris för alla de förbättringar, han å hemmanet emellertid kunde hafva at nöden verkställa, och till gagn och nytta tjena». Till säkerhet för sagde lånebelopp hade Kinds häradsrätt uti pantförskrifna hemmansdelen dels den 17 Oktober 1797 fastställt inteckning, dels, sedan Claes Andersson den 20 Juni 1808 å Johannes Bengtsson i Ulricehamn öfverlåtit sin på ofvannämnda handling grundade rätt till hemmansdelen, ånyo den 12 Oktober samma år beviljat inteckning, dels, efter det Johannes Bengtsson den 4 Februari 1814 erkänt sig hafva för lånebeloppet blifvit af Claes Andersson godtgjord, den 5 näst derpåföljande Juni för denne senare förnyat sist beviljade inteckningen, hvilken ytterligare den 15 Juni 1821 blifvit upplifvad för Anders Claesson, som af sin fader Claes Andersson den 15 Maj samma år fått förpantnings-afhandlingen på sig öfverlåten, dels den 6 November 1833 åter meddelat inteckning till dåvarande pant-innehafvaren Claes Molins säkerhet, och dels ytterligare den 22 Oktober 1844 beviljat Claes Molin inteckning, som för senare innehafvare af panten upplifvats, den 16 Juni 1846, den 17 Juni 1854, den 11 Juni 1856 och sist för Gabriel Ljung den 23 Oktober samma år, hvilka samtliga inteckningar, med undantag af den under den 6 November 1833, jemväl afsett den i förpantnings-brefvet bestämda ränta.

Vid 1860-års vinterting med nämnde härad hade Carl Himmelman och Adolf Himmelman, — af hvilka den förre af sin fader, assessoren Himmelmans och hans förbemälda hustrus son Erik Magnus Himmelman den 3 December 1859 fått öfverlåtelse af rättigheten att återtaga förpantade hemmanet, och den senare af sin fader fältväbeln Per Johan Himmelman, som jemväl vore son till nyssnämnde makar, erhållit fullmakt den 4 Januari 1858 att genom rättegång mot vederbörande utföra fadrens talan om lösningsrätt till samma hemman, — uttagit stämning å hemmanets innehafvare Gabriel Ljung med påstående, att som föreskrifterna i anmärkta afhandlingen den 12 Oktober 1797 blifvit af Claes Andersson öfverträdda derigenom, att han på oskyld person öfverlåtit hemmansdelen, oaktadt han dertill

s. 207 Sida 207 i årgången börjar härKopiera citering

icke erhållit jordägarens, assessoren Himmelmans och hans hustrus eller deras arfvingars bifall, och hvarken den i hemmansdelen den 17 Oktober 1797 vunna inteckning blifvit inom stadgad tid förnyad, eller de senare på grund af afhandlingen meddelade inteckningarne skett med sagde jordägares vetskap och tillstånd, samt dertill komme, att Carl Himmelman och Adolf Himmelman vore innehafvare af den rättighet, som, jemlikt 9 kap. 9 § Jorda-balken, vore tillerkänd assessoren Himmelmans och hans hustrus arfvingar att återlösa panten, Gabriel Ljung alltså måtte förpligtas ej mindre att till Carl och Adolf Himmelman afträda ifrågavarande ⅜ mantal Refvesjö Backgården utan lösen, eller, om sådant icke kunde bifallas, emot det de till Ljung utbetalte lånesumman 1434 rdr 32 sk. riksgälds-sedlar, utan erläggande dock af den i afhandlingen bestämda räntan tre för hundrade å lånebeloppet för längre tid, än den Claes Andersson sjelf innehaft hemmansdelen, eller godtgörande af andra å hemmansdelen nedlagda kostnader, än de, som tillkommit under Claes Anderssons besittningstid, än äfven att vid hemmansdelens afträde hafva försatt hus och hägnader i sådant skick, att de vid en blifvande syn kunde godkännas.

Ljung genmälde till en början, att då der funnos flera arfvingar efter assessoren Himmelman och hans hustru, Carl och Adolf Himmelman borde styrka sin behörighet att ensamme föra talan i saken, samt att Ljung erhållit inteckning i hemmanet, utan att Carl och Adolf Himmelman, som väl afvetat detta, deremot protesterat.

Enligt bouppteckning efter assessoren Himmelman, hållen i Juli månad 1801, hade sterbhus-delägarne utgjorts af enkan och elfva barn och bland desse sönerna Per Johan och Erik Magnus.

Vidare androg Ljung, att, vid öfverlåtelse af hemmanet, detsamma blifvit genom kungörelse i allmänna tidningar vederbörande hembjudet; att i förpantnings-brefvet ej funnes stadgadt något äfventyr för den händelse Claes Andersson afhände sig hemmanet; att Claes Andersson i allt fall icke afyttrat hemmanet, utan endast öfverlåtit förpantnings-rätten; att då Ljung hade införsel i hemmanet, stadgandet i 9 kap. 9 § Jorda-

s. 208 Sida 208 i årgången börjar härKopiera citering

balken ej här ägde tillämplighet; samt att den omständigheten, att första inteckningen fått förfalla, ej hade inflytande på förevarande sak, utan endast rörde dem, som under tiden kunde fått inteckning i hemmansdelen. På grund häraf yrkade Ljung ogillande af käromålet, eller ock att, i händelse af detsammas bifallande, honom måtte tillerkännas dels pantskillingen 1434 rdr 32 sk. specie, riksgälds-kontorets kreditsedlar, utgörande i riksmynt 2142 rdr, dels tre procent ränta från den 12 Oktober 1797 och dels ersättning för alla de förbättringar, Ljung och föregående innehafvare af hemmanet dera gjort.

Häremot anfördes: Det kunde ej inverka på Ljungs rätt om flera arfvingar efter assessoren Himmelman funnos än kärandernas fäder. Käranderna hade sig ej bekanta några andra slägtingar. Ljung, som ej kunde vara berättigad att få behålla någon ringa del af hemmanet, ålåge det i allt fall att styrka motsatsen. Att något äfventyr i fall hemmanet Öfverläts till annan person ej funnes stadgadt i pantbrefvet, gjorde ej till saken, då i brefvet uttryckligen förbehölles, att hemmanet ej fick öfverlåtas utan bifall öch samtycke af ägaren. Stadgandet i 9 kap. 9 § Jordabalken vore oförtydbart och här tillämpligt. Den Ljung meddelade inteckningen, som beviljats utan jordägarnes hörande, borde ej äga ringaste inflytande på frågans bedömande. Något hembud hade ej skett. '

På dessa skäl och enär Claes Andersson och hans arfvingar voro de enda, som ägde rätt till ränta å förpantningssumman, samt andra kostnader å hemmanet ej skäligen borde drabba käranderne, än sådane, som oundgängligen dera tarfvats och af Claes Andersson sjelf nedlagts, yrkades bifall till stämningen och underkännande af Ljungs ersättnings-anspråk.

Häradsrätten meddelade utslag den 27 Mars 1861 af innehåll: att enär å ena sidan Per Johan Himmelman och Erik Magnus Himmelman, hvilka styrkt sig vara söner till assessoren Himmelman och Maria Katharina Silfverhjelm, voro såväl på grund deraf, att innehafvarne af ifrågavarande förpantningsrätt, emot innehållet i afhandlingen den 12 Oktober 1797, förnyade gånger besittnings-rätten till hemmansdelen på andra öfverlåtit och att afhandlingen innefattade förbehåll för pantgifvarnes

s. 209 Sida 209 i årgången börjar härKopiera citering

arfvingar att, när de så för godt funno, den pantsatta jorden återlösa, som ock, med stöd af stadgandet i 9 kap. 9 § Jordabalken, berättigade att, då deras medarfvingar ej begagnat den dem i detta hänseende tillkommande rätt, omstämda hemmanet 4 mantal Refvesjö Backgården ensamma återtaga, ehuru de ej visat sig vara pantgifvarnes enda nu lefvande arfvingar, men å den andra sidan hvarken af upplåtelse-brefvet eller eljest lagligen kunde hemtas någon förbindelse för Ljung, hvilken sjelf och hvars fångesmän på grund af nämnda upplåtelsebref och de sedermera af pantinnehafvarne, om än i strid med upplåtelsebrefvet, utfärdade skriftlige afhandlingar innehaft hemmanet med dess bruk, att hemmanet utan lösen eller på andra vilkor, än första upplåtelse-brefvet innehölle, afträda, ålades Ljung att till Carl och Adolf Himmelman fardagen år 1863 afträda omförmälda hemman jemte alla dess tillhörigheter, med vilkor, att Carl och Adolf Himmelman dessförinnan till Ljung i lösen erlade den i upplåtelse-brefvet bestämda pant-skilling 1434 rdr 32 sk. specie eller deremot svarande 2152 rdr rmt, jemte tre procent ränta derå från den 14 Mars 1798; men då dels upplåtelse-brefvet i afseende på hemmanets åligganden och hägnader innehölle, att förpantnings-innehafvaren skulle för desse ansvara efter lag, hvarmed ej kunde förstås vidsträcktare åliggande, än att återlemna åbyggnader och hägnader i lika godt skick som de från jordägaren emottagits, samt Carl och Adolf Himmelman icke visat, om eller i hvad mån åbyggnader och. hägnader numera försämrats, dels ock Ljung ej sökt utreda, att nödtorftiga eller till hemmanets gagn ländande förbättringar blifvit vidtagna; kunde hvarken Carl och Adolf Himmelmans yrkande, att Ljung vid hemmanets afträdande borde lemna hus och hägnader i sådant skick, att de vid syn kunde antagas och godkännas, eller Ljungs anspråk på ersättning för verkställda förbättringar godkännas.

Emot detta beslut fullföljdes, å ömse sidor, talan efter vad i Götha hofrätt, och parterne fortsatte der sina påståenden hos häradsrätten.

Hofrätten gaf dom i saken den 3 Juli 1863:

Tidskrift för Lagstiftn. etc. 14

s. 210 Sida 210 i årgången börjar härKopiera citering

Enär ådagalagdt vore, att Erik Magnus Himmelman, hvars rätt blifvit åt Carl Himmelman öfverlåten, och Per Johan Himmelman, för hvilken Adolf Himmelman förde talan, voro söner till assessoren Himmelman och Maria Katharina Silfverhjelm; och emedan frågan huruvida efter de två sistnämnda möjligen funnos flera med deras bemälde barn, Erik Magnus och Per Johan, i afseende på förevarande lösnings-anspråk lika berättigade arfvingar, endast gällde samtlige arfvingarnes icke af vederbörande påyrkade rätt dem emellan inbördes, men ej hade inflytande på förhållandet mellan Ljung och hans vederparter, hvilka senare, om de än, hvad grunden för deras talan anginge, icke voro med bördemän likställige, likväl ej kunde i och för hemmanets igenlösande vara af samarfvas anspråk mer beroende än bördemän, samt för beståndet af så beskaffad afhandling, som den, hvilken utgjorde föremål för parternas tvist, åliggandet att låta densamma inteckna icke inträdt förr än i följd af den förändrade lagstiftning, som tillkommit genom kongl. förordningarne den 9 November 1844 och den 13 Juni 1845, samt förpantnings-afhandlingen derefter blifvit 1846 och och vidare 1854 och 1856 i härads-rättens intecknings-protokoll anmärkt; alltså och jemlikt 9 kap. 9 § Jordabalken fastställdes det slut, hvari härads-rätten stannat angående Carl och Adolf Himmelmans rätt att mot stadgad lösen komma i besittning af 1 mantal Refvesjö Backgården med alla dess tillhörigheter, dock att tiden för tillträdet bestämdes till den 14 Mars 1864; äfvensom, enär hemmanet enligt förpantnings-brefvet skulle tillträdas i det stånd det då befanns, hvarefter pantinnehafvaren komme att ansvara för byggnad och häfd enligt lag, men ej visadt vore i hvad skick hus och hägnader af förste pantinnehafvaren mottogos, samt såväl härutinnan, som, hvad yrkad ersättning för vid hemmanet verkställda odlingar och förbättringar anginge, afhandlingens stadganden jemförde med dess öfrige bestämmanden icke voro i så tydliga ordalag affattade, att ersättning i ena eller andra hänseendet skäligen kunde ådömas, gillades häradsrättens utslag äfven i desse delar.

Skiljaktige meningar uttalades. Referenten assessoren Ekerman yttrade: Ehuru Claes Andersson och de personer i öfrigt,

s. 211 Sida 211 i årgången börjar härKopiera citering

hvilka på grund af förpantnings-handlingen den 12 Oktober 1797 före Ljung innehaft besittnings-rätten till omtvistade hemmansdelen ⅜ mantal Refvesjö Backgården, icke, såvidt handlingarne föranleda, då de på annor man öfverlåtit samma besittningsrätt, utverkat sig assessoren Himmelmans och hans hustrus eller deras arfvingars bifall till öfverlåtelsen i enlighet med det i förpantnings-handlingen derom intagna förbehåll; ehuru Claes Andersson underlåtit att inom tio år låta förnya den inteckning, som den 17 i nyssnämnde månad och år uti förevarande hemmansdel beviljats till säkerhet för den åt assessoren Himmelman och hans hustru lemnade pantskilling; och ehuru de sedermera för sagde pantskilling i hemmans-delen meddelade inteckningar tillkommit utan assessoren Himmelmans och hans hustrus eller deras arfvingars uttryckliga medgifvande, efter referentens omdöme, icke kunde medföra rättighet för desse arfvingar att hemmans-delen utan lösen återbekömma; likväl, emedan ådagalagdt blifvit, att Erik Magnus Himmelman, hvars rätt i följd af öfverlåtelse hans son Carl innehade, och Per Johan Himmelman, för hvilken sonen Adolf på grund af fullmakt förde talan, voro söner till aflidne assessoren Himmelman och Maria Katharina Silfverhjelm, och de följaktligen, äfven om andra arfvingar efter de båda sistnämnda skulle finnas, enligt 9 kap. Jordabalken voro berättigade att återlösa bortförpantade hemmansdelen; ty och alldenstund assessoren Himmelman och hans hustru i förpantnings-handlingen vidgått, att hemmansdelens afkastning icke motsvarat mera än tre procents ränta å pantskillingen, och af sådan anledning utfäst att för densamma derutöfver erlägga tre procent, samt det icke blifvit styrkt, att hemmansdelens afkastning uppgått till mera än i förpantnings-handlingen angifves eller att utfästelsen om erläggande af tre procent ränta å pantskil lingen tillkommit endast för att försvåra återlösandet af panten; fördenskull och som det likalitet blifvit visadt uti hvad skick åbyggnaderne och hägnaderne befunnos, då Claes Andersson emottog densamma, som utredt blifvit, att det, på sätt förpantnings-handlingen förmår, varit af nöden verkställa de förbättringar, Ljung styrkt vara å hemmansdelen af honom och hans företrädare utförde, funne

s. 212 Sida 212 i årgången börjar härKopiera citering

referenten ej skäl göra ändring i det slut, hvari häradsrätten i saken stannat.

Två ledamöter (vice häradshöfdingarne Östergren och Uggla) förenade sig om följande mening: Då Carl Himmelman och Adolf Himmelman icke emot vederpartens bestridande styrkt, att Erik Magnus Himmelman och Per Johan Himmelman voro de enda numera lefvande arfvingar efter assessoren Himmelman och Maria Katharina Silfverhjelm, hvilka, enligt hvad handlingarne visade, jemte dem efterlemnat flera barn, och ej heller utredt i hvad mån Erik Magnus och Per Johan Himmelman uti ifrågakomna 4 mantal Refvesjö Backgården ägde arfslott, pröfvade bemälde ledamöter rättvist att, med upphäfvande af häradsrättens utslag, ogilla käromålet.

Ljung nedsatte revisions-skilling och fullföljde hos Kongl. Maj:t underd. ändringssökande, under åberopande af hvad han förut i saken anfört samt de skäl, på hvilka två hofrättens ledamöter grundat sitt beslut om käromålets ogillande. För den händelse hofrättens dom blefve gillad, anhöll han att få ersättning för nedlagde kostnader å fastigheten till ett belopp af 2264 rdr 42 öre och att vederparterne måtte åläggas, vid förlust af lösningsrätten, att tre månader före afträdesdagen utgifva löseskillingen. ...

Carl och Adolf Himmelman tillstädeskommo hos Kongl. Maj:t och yrkade fastställelse af hofrättens dom. — Uppgiften, att flera arfvingar funnos efter assessoren Himmelman och hans hustru än sönerna Erik Magnus och Per Johan, vore obestyrkt och inverkade dessutom ej på saken. Ljungs ersättningsanspråk voro obilliga, och, då han väl känt med hvad rätt han innehade fastigheten, finge han skylla sig sjelf, om han dera nedlagt öfverflödiga kostnader, afsedde att försvåra igenlösandet af egendomen.

Nedre revisionen hemställde i underd. betänkande den 27 Februari 1864, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom, i hvad den blifvit öfverklagad; i följd hvaraf det skulle åligga Ljung att, på de af domstolarne stadgade vilkor, afträda den omtvistade hemmansdelen den 14 Mars 1865.

s. 213 Sida 213 i årgången börjar härKopiera citering

Saken föredrogs den 27 Maj 1864 i Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Qvensel, Södergren, Cramér, friherre Leuhusen, Adlercreutz och Bolin) biföllo underd. betänkandet.

Justitie-rådet Wretman var af skiljaktig mening och yttrade: att som å svarandesidan icke, emot Ljungs bestridande, vore visadt att Erik Magnus Himmelman och fältväbeln Pehr Johan Himmelman vid den tid ifrågavarande lösningsanspråk väcktes voro ensamme arfvingar till deras föräldrar assessoren Himmelman och hans hustru Maria Katharina Silfverhjelm, utan fasthellre förekomme, att, enligt bouppteckningen efter denna sistnämnda, som öfverlefvat mannen och aflidit år 1827, hon såsom arfvingar efterlemnat, utom sönerna Erik Magnus och Per Johan, ytterligare två söner och tre döttrar, åt hvilka samtlige barn äganderätten till nu omtvistade ⅜ mantal Refvesjö Backegården måste, då annat förhållande ej blifvit ådagalagdt, anses hafva, till fördelning dem emellan efter lag, arffallit; i följd hvaraf hvardera sonen deraf bekommit två elftedelar; alltså och då Erik Magnus Himmelman och Pehr Johan Himmelman, som icke styrkt att de förvärfvat öfriga sina medarfvingars rätt till hemmanet, följaktligen i denna sak, der fråga icke är att på grund af 7 § i 9 kap. Jordabalken såsom bördemän lösa långifvaren ut, ej enligt justitie-rådets åsigt voro berättigade att återlösa större andel af hemmanet, än som motsvarade deras omförmälda arfslotter, pröfvade justitie-rådet rättvist på sådant sätt ändra domstolarnes beslut, att Carl Himmelman, på grund af fadren Erik Magnus Himmelmans öfverlåtelse, samt Per Johan Himmelman, hvars talan utförts af sonen Adolf, förklarades endast äga återlösa hvardera två elftedelar af nämnde ⅜ mantal Refvesjö Backgården, emot lika andel af pantskillingen 2152 rdr rmt, jemte tre procent ränta från den 14 Mars 1798 samt på de vilkor i öfrigt domstolarne bestämt.

Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 21 Juni 1864.