Naumanns tidskrift 1865 s. 345

Revisorn C. H. Peterssons enka Brita Sofia Petersson dog i Stockholm den 1 Februari 1858 och efterlemnade ej barn eller andra kända arfvingar.

') Vare sig att den rättare benämnes »fysisk» — eller »psykisk», såsom uttrycket lärer vara i Fångvårds-Styrelsens conceptskrifvelse d. 20 April 1844. Jfr Tidskriftens första årgång sidan 624.

s. 346 Sida 346 i årgången börjar härKopiera citering

Statskommissarien Gråå tog boet om hand och anmälde den 2 Mars 1858 hos rådstufvurätten. att han den 15 Januari 1850, på enkan Peterssons begäran, åt henne uppsatt ett sedermera af henne samma dag undertecknadt testamente, som bevittnats af tobaksfabrikören Hummel och numera aflidne bleckslagaren Meurling, samt att detta testamente efter enkan Peterssons död återfunnits i en henne tillhörig byrå uti en låda, hvarest hon i ett särskildt skrin haft förvarade åtskilliga säkerhetshandlingar; men att enkan Peterssons namn då befunnits från testamentshandlingen bortklippt, utan att Gråå ägde kännedom om, huru sådant tillgått och om det blifvit gjordt af henne sjelf eller någon annan. Då emellertid vittnet Hummel ännu lefde samt det funnes två andra personer, en jungfru Sjöman och en hustru Kellgren, hvilka jemväl hade kännedom om åtskilliga förordnanden, som enkan Petersson i lifstiden gjort, begärde Gråa deras hörande på ed för dödsfalls skull, hvarjemte Gråå företedde det ifrågavarande testamentet, skrifvet å helt ark, a hvars andra blad, emellan testamentets datum och den påtecknade vittnesmeningen, en mindre bit fanns bortklippt. Det innehöll bland andra dispositioner, att 500 rdr bko skulle lemnas till Kungsholms kyrka för inköp af två stycken mässhakar; att gesällen F. Th. Ullström skulle erhålla 300 rdr bko och Gråå 2000 rdr bko, med skyldighet dock för Gråå att till aflidne galanterihandlanden Zappettings dotter Johanna Magdalena årligen i hennes iifstid utgifva fem procent ränta å kapitalet med 100 rdr bko; att Gråå, i egenskap af utredningsman i boet, skulle bekomma 500 rdr bko; samt att, om något funnes öfrigt, detta skulle af Gråå utdelas till de fattiga på Kungsholms fattighus, på sätt Gråå funne lämpligt. Testamentet är dateradt den 15 Januari 1850. Namnet är bortklippt. Längre ned på bladet Annes följande vittnesmening: att enkan Petersson, hvilken vi personligen känna, vid fullt och sundt förstånd underskrifvit förestående handling, hvars innehåll är oss obekant, äfvensom förklarat den innefatta hennes yttersta vilja och testamente, intyga undertecknade på en gång närvararande och endast i och för testamentets bevittnande tillkallade vittnen. Meurling. Hummel.

s. 347 Sida 347 i årgången börjar härKopiera citering

På sätt Gråå begärt, afhördes den 2 Mars 1858 inför rådstufvurätten dels tobaksfabrikören Hummel, hvilken i allo vitsordade innehållet af vittnesmeningen samt tillade, att enkan Petersson tecknat sitt namn å den del af papperet, som nu var bortklippt, och att, efter det Hummel skrifvit vittnesmeningen, han och Meurling densamma undertecknat; dels ock jungfru Sjöman och hustru Kellgren, hvilka förmälde, att de, som varit bekanta med enkan P. i lifstiden, vid särskilda tillfällen hört henne yttra till vittnena hvar för sig, att hon i testamente gjort sådana dispositioner, som ifrågakomna, för vittnena vid deras berättelsers afgifvande förevisade handlingen innehöll, dervid dock ingen annan person än hvartdera vittnet tillstädesvarit. Jungfru Sjöman berättade tillika, att sista gången, enkan P. talat härom, varit den 6 Januari 1858. Nämnde dag hade hon ock till Sjöman yttrat sin vilja vara, att Gråås dotter Helena, som var hennes guddotter, skulle få af qvarlåtenskapen 500 rdr bko i faddergåfva. I början af år 1858 hade hon, efter hvad hustru Kellgren uppgaf, yttrat till henne, att enkan Petersson ville hafva sitt testamente ändradt i fråga om donationen till Kungsholms kyrka, emedan mässhakar numera vore för kyrkan anskaffade, samt att Gråås dotter Helena skulle i faddergåfva få 500 rdr bko af qvarlåtenskapen. Icke något af vittnena hade vid omvittnade tillfällena sett någon testamentshandling; men Kellgren hade tillstädesvarit den 15 Januari 1850, då testamentshandlingen bevittnades, och då sett, att den var försedd med enkan Peterssons namn.

Den 1 Juni 1858 bevakade statskommissarien Gråå å egna och sin dotters vägnar det skriftliga och muntliga testamentet. Äfven bevakades detta vid särskilda tillfällen af de öfriga testamentstagarne utom Kungsholms fattigvårdsstyrelse.

Genom kungörelse införd i allmänna tidningarne tre gånger och senast den 16 Augusti 1858 förelades enkan Peterssons okända arfvingar att inom natt och år anmäla sig till arfs mottagande; men icke någon arfvinge lät sig afhöra.

I December 1859 stämde auditören Renberg, i egenskap af Stockholms stads ombudsman, till Stockholms rådstufvurätt statskommissarien Gråå med yrkande, att då enkan Petersson af-

s. 348 Sida 348 i årgången börjar härKopiera citering

lidit utan känd arfvinge, och, oaktadt enligt rådstufvurättens beslut, kallelse, varit tre gånger införd i allmänna tidningarne å hennes okände arfvingar, ingen inom föreskrifna tiden sig inställt, Gråå, hvilken tagit om hand boets qvarlåtenskap, måtte åläggas derför skyndsamligen afgifva redovisning och till rådstufvurätten inlemna behållningen samt att denna behållning måtte varda för dana-arfs-medel förklarad. Stockholms stad har nemligen, enligt drottning Christinas privilegier af den 10 Mars 1636, rätt till hälften af dana-arfs-medel, och genom k. resolutionen den 26 Juni 1750 har Kongl. Maj:t och kronan afstått äfven andra hälften af nämnde medel till Stockholms stad.

Gråå medgaf, att han vid enkan Peterssons död tagit om hand all hennes qvarlåtenskap, deraf en del redan utgifvits till hennes testamentstagare, men bestred, att Stockholms stad hade, hvad anginge detta bo, rätt till dana—arf, enär det funnes lagligen bevakade testamenten, hvarigenom enkan Petersson förordnat om all sin egendom; inlemnande Gråå tillika vid detta tillfälle eller den 1 Mars 1860 förutnämnde testamentshandling.

Auditoren Renberg förmälde sig förut hafva saknat kännedom om nämnde handlings innehåll; men som det syntes honom vara ostridigt, att då jungfru Zappetting, gesällen Ullström och Kungsholms kyrkoråd också bevakat samma testamente, jemväl dessas rätt vore på utgången af förevarande mål beroende, anhöll han att få instämma dem till gemensamt svaromål med Gråå.

Sedan detta skett och samtlige vederbörande således blifvit hörde, yrkade Renberg slutligen, att behållningen i enkan Peterssons bo måtte för dana-arf förklaras, enär den handling, som vederparterna åberopat till grund för sina anspråk på berörde behållning, icke kunde anses såsom ett af enkan Petersson upprättadt lagligen gällande testamente.

Påd stuf vur ätten yttrade i dom den 17 December 1860: att emedan, sedan ifrågavarande handling och vittnesutsagor af Renbergs vederparter bevakats såsom enkan Peterssons testamente, lika litet, som detsamma blifvit i laga ordning undanröjdt, någon pröfning af dess giltighet eller bestånd då kunde äga rum,

s. 349 Sida 349 i årgången börjar härKopiera citering

då klander derå icke blifvit i detta mål instämdt, ogillades käromålet.

Denna dom vann laga kraft.

På grund af särskildt utfärdad fullmakt uttog derefter vice notarien Arvidsson, å Stockholms stads drätsel-kommissions vägnar, stämning å statskommissarien Gråå och öfrige testamentstagare, uti hvilken stämning anfördes, att emedan ostridigt vore, att enkan Peterssons testamentariska dispositioner, derest de blefve laga kraftägande, komme att på stadskassans rätt inverka, enär i sådant fall enkan Peterssons egendom ej tillfölle staden såsom dana-arf, alltså och då hvarken Stockholms stads drätselkommission eller annan myndighet eller tjensteman a stadens vägnar erhållit kännedom om dispositionerna förrän den 1 Mars 1860, då de i förra rättegången inlemnades af Gråå till rådstufvurätten, yrkade Arvidsson dels att ifrågavarande dispositioner, såsom ej i laga ordning upprättade, måtte ogillas, och dels att statskommissarien Graå måtte åläggas att för förvaltningen af enkan Peterssons bo visa behörig redo och den uppkomna behållningen till rådstufvurätten aflemna för att till stadskassan, i mån af dess rätt, såsom dana-arf hemfalla.

Testamentstagarne invände, bland annat, att nu omstämde fråga redan blifvit genom rådstufvurättens dom i förra målet afgjord, helst det förut instämda käromålet äfven gått ut på att enkan Peterssons qvarlåtenskap måtte förklaras för danaarf, samt grundats derpå, att den handling, som af testamentstagare till stöd för deras rätt åberopats, icke kunde anses såsom ett af enkan Petersson upprättadt, lagligen gällande testamente. Det förra käromålet innefattade ett lika bestämdt testamentsklander, ehuru ej i så tydliga ord i stämningen uttryckt. Hade frågan då ej rört testamentsklander, hade ej de öfriga testamentstagarne behöft instämmas för att svara med statskommissarien Gråå. Rådstufvurätten hade genom sin dom den 17 December 1860 ovillkorligen och utan inskränkning ogillat stadens ifrågavarande anspråk, hvadan det icke åter borde få komma under pröfning.

Arvidsson genmälde, att det enda, de begge stämningarne hade med hvarandra gemensamt, vore det åsyftade resultatet

s. 350 Sida 350 i årgången börjar härKopiera citering

eller qvarlåtenskapens förklarande för dana-arf; men auditören Renberg hade stödt sitt yrkande endast på den omständighet, att någon arfvinge efter enkan Petersson icke gjort anspråk på arf inom utsatt tid, och icke klandrat testamentet. I annat fall skulle domstolen icke underlåtit, att pröfva testamentets giltighet. Genom stämningen i detta mål åsyftades åter att erhålla en dylik pröfning, samt, om testamentets laglighet icke kunde styrkas, få staden tillerkänd rätt till enkan Peterssons qvarlåtenskap.

I sjelfva saken åberopade testamentstagarne hvad de i förra målet hörde vittnen berättat; men Arvidsson anmärkte, att det bevakade testamentet icke kunde såsom lagligt testamente anses, då testaments-handlingen saknade testators underskrift och i öfrigt icke vore upprättad i enlighet med föreskrifterna i 16 kap. Arfdabalken. Vittnesberättelserna förtjenade icke vitsord, såsom icke innefattande laga bevisning om enkan Peterssons yttersta vilja, då berättelserna afsågo särskilda tillfällen, dervid vittnena ej på samma, gång varit tillstädes, samt innehöllo hvarken något intygande, att enkan Peterssons yttranden till vittnena innefattat bestämda förordnanden om hennes yttersta vilja eller de vilkor, hon vid förordnandet fästat.

Rådstufvurätten meddelade dom den 5 November 1861, deruti, hvad anginge den gjorda invändningen, yttrades, att emedan i förevarande sak Arvidsson, å drätselkommissionens vägnar, efter stämning uppträdt med påstående, att den såsom testamente bevakade handlingen icke måtte såsom lagligen gällande testamente anses och vittnenas utsagor frånkännas allt vitsord, derom det således tillkom rådstufvurätten att, utan hinder af dess förra dom, ingå i pröfning och derefter meddela yttrande i anledning af drätselkommissionens i sammanhang dermed förnyade anspråk på qvarlåtenskapen, ansåg rådstufvurätten vidare afseende icke kunna fästas å berörde invändning.

Beträffande hufvudsaken ansåg rådstufvurätten, af anförda skäl, verkligheten af ifrågavarande testamente icke vara styrkt, på sätt 16 kap. 1 § Arfdabalken föreskref, hvadan och då Stockholms stad, enligt dess privilegier den 10 Mars 1636, vore berättigad till hälften af qvarlåtenskapen såsom dana-arf,

s. 351 Sida 351 i årgången börjar härKopiera citering

käromålet bifölls på det sätt, att statskommissarien Gråå förpligtades inom två månader derefter till drätselkommissionen aflemna behörig redovisning för sterbhuset tillika med den staden tillkommande hälften af behållningen.

Mot denna dom vädjade vederbörande till Svea hofrätt som genom dom den 22 Maj 1862 utlät sig: att emedan rådstufvurätten genom dess dom den 17 December 1860, som vunnit laga kraft, ogillat det af drätselkommissionen genom stadens ombudsman väckta yrkande, att statskommissarien Gråå måtte åläggas afgifva redovisning för enkan Peterssons qvarlåtenskap samt att behållningen i boet måtte såsom dana-arf förklaras och till rådstufvurätten aflemnas, hofrätten fann, att drätselkommissionens i förevarande sak instämda enahanda yrkande ej bordt af rådstufvurätten till pröfning upptagas, och att vid sådant förhållande någon pröfning af den utaf drätselkommissionen jemväl förda talan om klander af de å vederdelosidan åberopade testamentariska förordnanden af enkan Petersson icke heller lagligen kunnat äga rum, i följd hvaraf rådstufvurättens öfverklagade dom blef af hofrätten undanröjd.

Två ledamöter (hofrättsråden Geijer och Montelius) voro skiljaktige och yttrade: Emedan rådstufvurättens dom den 17 December 1860 i tvisten emellan stadens dåvarande ombudsman samt statskommissarien Gråå och hans medparter, angående ombudsmannens yrkande, att Gråå, hvilken omhändertagit enkan Peterssons qvarlåtenskap, måtte derför skyndsamligen redovisa och till rådstufvurätten inlemna behållningen i boet samt att denna behållning måtte varda för dana-arfsmedel förklarad, innehöll att, som, efter det omförmälda förordnanden, som enkan Petersson skulle hafva upprättat, blifvit såsom hennes testamente bevakade, klander derå icke vore i nyssnämnda sak instämdt, någon pröfning af samma förordnandens giltighet eller bestånd då ej kunde äga rum, samt att på sådan grund och enär dessa förordnanden, som ombudsmannens motparter i saken åberopat, icke blifvit i laga ordning undanröjde, ombudsmannens käromål ogillades; ty ansågo dessa ledamöter rådstufvurättens nyssberörde dom ej kunna tolkas sålunda, att den utgjorde laga hinder för pröfning af den i förevarande tvist väckta talan

s. 352 Sida 352 i årgången börjar härKopiera citering

om ogillande af berörda förordnanden och om skyldighet för Gråå att derefter för boets förvaltning redovisa och behållningen till rådstufvurätten aflemna för att till statskassan i mån af dess rätt såsom dana-arf hemfalla; och ogillade således dessa ledamöter testamentstagarnes klagan öfver motvädjade domen i denna del».

Arvidsson sökte i underdånighet ändring, hvilken af vederparterna bestreds.

Uti underdånigt betänkande den 17 Februari 1864 hemställde Nedre revisionen (revisions-sekreteraren Lindhagen och t. f. revisions-sekreteraren assessoren Ramsay), att hofrättens dom måtte fastställas. Referenten t. f. revisions-sekreteraren assessoren Schager yttrade: »Som rådstufvurättens i saken åberopade dom af den 17 December 1860, hvarigenom rådstufvurätten ogillat det af auditören Renberg å drätselkommissionens vägnar tillförene instämda påstående om statskommissarien Gråås förpligtande att afgifva redovisning för qvarlåtenskapen efter enkan Petersson och att behållningen i boet måtte för danaarfs-medel förklaras, efter min åsigt, desto mindre kan anses innebära ett ovilkorligt ogillande af drätselkommissionens anspråk för stadens räkning på andel i enkan Peterssons qvarlåtenskap och redovisnining för densamma, som, enligt hvad ordalagen i domen utmärka, rådstufvurätten ansett nämnda anspråk beroende deraf, huruvida de af Gråå och hans medparter bevakade och under rättegången åberopade te stamentar iska förordnanden af enkan Petersson blefve beståndande eller ej, samt drätselkommissionen hvarken i nämnde rättegång fört talan om klander af samma förordnanden eller, när domen meddelades, laga tid för sådan talans anställande veterligen förlorat; alltså och då följaktligen den omständighet, att omförmälde dom vunnit laga kraft, icke lärer, såsom hofrätten antagit, lagligen utgöra hinder för pröfningen af drätselkommissionens i denna sak instämda käromål; men hofrätten med den åsigt, som i nämnde fråga derstädes gjort sig gällande, icke ingått i den vidsträcktare pröfning af saken, som af den i hofrätten fullföljda klagan eljest påkallats, hemställer jag i underdånighet, att K. Μ. måtte finna skäl att, med upphäfvande af hofrättens dom, visa saken åter

s. 353 Sida 353 i årgången börjar härKopiera citering

till hofrätten, som skulle äga att, uppå anmälan, densamma åter företaga och dermed, utan hinder af förra beslutet, vidare lagligen förfara».

Vid sakens föredragning i Högsta Domstolen den 26 Febr. 1864 biföllo dess flesta ledamöter (justitie-råden Alexanderson, friherre Leuhusen, Almqvist, Wretman och Rabe) nedre revisionens betänkande, hvaremot justitieråden Adlercreutz och Bolin biföllo den af föredraganden yttrade särskilda mening.

Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 7 April 1864.