Skyldighet för förmyndare att, tre månader efter hvarje års slut, lägga ränta till kapitalet samt förmyndares rätt att redovisa endast fem procent ränta å mottagna medel, då särskildt förmyndare-arvode icke beräknats.
28 april 1865
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1865, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,5 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 550–552 i årgången 1865. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, B) Ärfdabalken, nr 6 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 93 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Ärfdabalken, nr 6.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Andra årgången, 1865 i litteraturen — s. 550–552 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 28 April 1865»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Kaptenen C. C. Aspgren afgaf, i egenskap af förmyndare för landtbrukaren C. J. V. Montelius, uti fem särskilda räkningar redovisning för sitt förmynderskap. Efter stämning till
s. 551 Sida 551 i årgången börjar här
rådstufvurätten i Östersund, klandrade Montelius den afgifna redogörelsen och anmärkte, att Aspgren icke redovisat Montelius mer än 5 procent ränta å hans arfsmedel, ehuru Aspgren å de utlånta medlen sjelf uppburit 6 procent och äfven på gjorda utbetalningar tillgodofört sig sex procent. Vidare anmärkte Montelius, att en del af räkningarne afslutats först efter 2 eller 3 års förlopp, hvarigenom den under tiden upplupna räntan legat oräntad. Med anledning af hvad sålunda blifvit anmärkt, yrkade Montelius, att å arfsmedlen måtte tillgodoföras Montelius sex procent med bevillningsafdrag minskad årlig ränta, samt att räkningarna måtte årligen afslutas, och den ränta, som icke åtgått till utgifters bestridande, efter hvarje års slut läggas till kapitalet samt inom tre månader derefter förräntas, hvaremot Montelius ville låta 20:de penningen af behållna räntan afgå såsom förmyndarearvode.
Aspgren medgaf, att han såväl på de af honom emottagna och sedermera utlånta kontanta medlen, som å de Montelius tillhöriga skuldsedlar, uppburit sex procent ränta, men påstod, att det var landssed, att förmyndaren ej behöfde redovisa mer än 5 procent och att endast livart tredje år räntan lades till kapitalet; att ofta kunde hända, att ränta ej influtit förr än efter flera års förlopp, och att förmyndaren desto mindre borde anses skyldig redovisa mer än fem procent, som han finge ansvara, om förlust skedde. På grund häraf och då Aspgren icke tillgodofört sig något förmyndarearvode, bestred Aspgren allt afseende å stämningen.
I utslag den 2 Juli 1860 yttrade rådstufvurätten: att då, under den tid Aspgren innehaft förmynderskapet, utlåning af penningar i allmänhet icke kunnat med erforderlig säkerhet ske mot sex procent ränta, och det vid sådant förhållande icke skäligen kunde åläggas Aspgren att, derest han på eget äfventyr och mindre god säkerhet mot högre ränta utsatt någon del af myndlingens medel, tillgodogöra myndlingen hela det sålunda betingade räntebeloppet, ansåg rådstufvurätten räntan böra beräknas till fem procent, då Aspgren äfven borde anses hafva åtnjutit skälig godtgörelse för den möda och det besvär han af förmynderskapet haft; dock borde vid uträkningen af ränte-
s. 552 Sida 552 i årgången börjar här
medlen iakttagas, att räntan tre månader efter slutet af hvarje år från 1849-års slut till den tid, då Aspgren från förmynderskapet entledigades, lades till kapitalet och sålunda bildade ett nytt räntebärande kapital.
Svea hofrätt, hvarest parterna ömsesidigt efter vad sökte ändring, yttrade medelst dom den 1 Maj 1862: att då det icke lagligen kunde anses hafva ålegat Aspgren, hvilken icke tillgodofört sig särskildt arvode för förmynderskapet, att såsom årlig ränta å de medel, han i egenskap af förmyndare omhänderhaft, tillgodoföra Montelius mer än fem procent, men räntan skäligen kunde antagas hafva ingått så tidigt, att behållningen af densamma för hvarje år 3 månader efter årets slut kunnat såsom nytt kapital vara räntebärande, fann hofrätten ej skäl göra ändring i det slut, hvari rådstufvurätten stannat.
Montelius sökte i underdånighet den ändring, att han måtte förklaras icke skyldig lägga ränta till kapitalet förrän hvart tredje år samt bifogade intyg af häradshöfdingen Hasselberg att, såvidt han hade sig bekant, det från urminnes tider inom Jemtlands Norra domsaga varit vanligt, att förmyndareräkningar afslutades hvart tredje år, och att den upplupna ränta då, men icke oftare lades till kapitalet.
Nedre revisionen hemställde i underdånigt betänkande den 4 Mars detta år, att hofrättens dom måtte fastställas; och detta betänkande blef af Högsta Domstolen den 16 i nämnde månad godkändt.
Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 28 April 1865.