Naumanns tidskrift 1865 s. 592

Ärfdabalkens 16 kap. 3 S.

Anm. Nedanstående rättsfall visar, huruledes det lagstadgande ingalunda i allmänhet ännu är rätt tydligt uppfattadt, att »vilkor» visserligen få fästas vid ett testamente, men med ett uttryckeligt undantag, nemligen att derest det vilkor eller den bestämmelse skulle derutinnan vara stadgad, att testator eller testatrix icke finge, hvad hans eller hennes andel i boet eller enskilda egendom anginge, sitt testamente ändra eller återkalla, så är ett dylikt vilkor utan verkan, äfven om han eller hon »förbundit sig» att iakttaga detsamma, eller med andra ord: att (såsom ofta tillförene i denna Tidskrift är nämndt) pactum de testamento non mutando, det må vara insvept i hvilka fraser som helst, är olagligt och ogiltigt; hvaremot i den händelse att uti ett inbördes testamente makar emellan det vilkor tydligen och bestämdt vore uttryckt, att derest den efterlefvande begagnade sin lagliga rätt att sitt testamente ändra, han eller hon icke finge njuta afkomsten af den först aflidnes efterlemnade andel i egendomen, sådant väl kan förorsaka en återbäring af hvad som vore tillgodonjutet och uppburet (jfr 1 årg. sid. 151), men ingalunda ett kasserande af hvad den efterlefvande om sin andel i boet, genom uttalande af sin yttersta vilja, förordnat.

Handlanden Olaus Bökman och hans hustru Christiana Petronella Cervin upprättade testamenten:

dels den 6 Maj 18 16, deri stadgades, att som de ej hade lifsarfvingar, skulle den efterlefvande sitta i orubbadt bo, så att ingen af den afdödes slägtingar hvarken finge del i löst eller fast; men om hustrun dog först, hvilket förutsågs, ägde mannen gifta om sig, med bibehållande af första dispositionen;

dels den 24 Nov. 1817 af innehåll, att det förra testamentet förnyades, hvarjemte förklarades, att den efterlefvande skulle under laglig äganderätt behålla boet, sådant det vid enderas död förefanns, utan att makarnes arfvingar å någondera sidan deri finge tillräkna sig minsta del;

dels ock den 20 Juni 1845: »Jemte det vi härmed åberopa och ytterligare vilja stadfästa våra förut fattade beslut af den 6 Maj 1816 samt den 24 November 1817, hafva vi, med sundt

s. 593 Sida 593 i årgången börjar härKopiera citering

förnuft och fri vilja öfverenskommit och härmed velat förordna, att hvilken af oss som den andre öfverlefver får äga och beaagna med fri dispositionsrätt all vår lösa och fasta egendom orubbad intill sin död. — Efter bådas vår bortgång, om vår efterlefvande egendom då stiger till 4000 rdr bko eller deröfver, litet eller mycket, sedan alla skulder och nödige utgifter äro betalte, så skall vår kära syster och svägerska prostinnan Malmström i Ljungby (hustruns syster) eller, om hon skulle vara död, dess son Carl erhålla 2000 rdr bko. Allt det öfriga af vår lösa och fasta egendom, som efter bådas vår bortgång finnes, delas emellan våra öfriga närmaste slägtingar, nemligen vår kära syster och svägerska Maria Lindgren, född Bökman; vår aflidne broder och svåger Nils Bökmans barn erhålla sin faders lott samt så mycket derutöfver till ersättning, som kan svara emot deras faders arfvelott efter aflidne enkefru Lilljeborg, den de gingo miste om; vår kära syster och svägerska Catharina Liljedahl född Bökman, vår kära syster och svägerska Elsa Greta Lundgren, född Bökman, vår kära broder och svåger pastor J. F. Bökman hvardera en femtedel. — Skulle någon mera af Bökmans syskon före vår död aflida, så erhåller efter bådas vår bortgång deras barn sina aflidna föräldrars lott».

Detta testamente bevakades den 17 Maj 1847, sedan Olaus Bökmans ofvannämnda hustru aflidit; och efter det Olaus Bökman den 1 September 1859 med döden bortgått, bevakades alla tre testamentena den 5 September 1859.

Tre dagar före sin död upprättade Olaus Bökman ett så lydande testamente:

»Härmed vill jag yttermera stadfästa, att det muntliga testamentet af 800 rdr rmt, som jag i vittnens närvaro förordnat åt min systerson Nils Liljedahl, skall honom efter min död ur mitt bo, innan skifte företages, ovilkorligen tillfalla; och som min systerdotter Catharina. B. Lindgren, gift med grosshandlanden O. Lundgren, äger en så betydlig förmögenhet, att hon utan saknad kan umbära att efter mig träda i arf, finner jag rättsenligt och härmed förordnar, att å af det arf, bemälde min systerdotter efter mig lagligt skolat ärfva, fördelas lika på de af mig här nämnda mera behöfvande mina bror-

Tidskrift för Lagstiftn. etc. 38

s. 594 Sida 594 i årgången börjar härKopiera citering

och systerbarn, nemligen min aflidne broder Nils Bökmans söner Carl Fredrik, Anders Conrad och dottern Wilhelmina, samt min aflidna syster Catharina Liljedahls barn sonen Jakob, Bengt och Nils samt dottern Catharina. Då således bemälda min systerdotter C. B. Lindgren endast kommer i besittning af 4 af hvad hon eljest efter mig ärfva bordt, hvarjemte jag af samma skäl, som äro anförde för Cat. B. Lindgren, härmed förordnar, att min syster Elsa Greta Lundgrens eller hennes afkomlingars arf efter mig skall minskas med 2000 rdr rmt, deraf 1500 rdr rmt tillfaller den fattigskola, som blifvit af grosshandlanden Holms nu aflidna fru stiftad, och de öfriga 500 rdr att lika fördelas emellan min nuvarande uppasserska Bengta Svensson och Stadens fattigkassa.

Att så till alla delar hvad jag derå stadgat efter mig sker, är mitt fasta beslut och fria vilja. Sölfvesborg den 29 Aug. 1859. Namn (oläsligt).

Att herr Bökman med sundt förnuft fattat meningen häraf och med fri vilja erkänt, intyga på engång närvarande vittnen:

Jöns Nilsson. C. H. Ekelin. Sven Löfström».

Den 12 September 1859 bevakades detta testamente af vederbörande.

Handlanden O. Lundgren, såsom gift med Cath. B. Lindgren, enkan Elsa Greta Lundgren, bagaren N. F. Lindgren, kammarskrifvaren L. Bökman och vice pastorn J. F. Bökman instämde till rådstufvurätten i Sölvesborg hattmakaren Bengt Liljedahl i Ljungby, guldsmeden Jakob Liljedahl och sämskmakaren Nils Liljedahl, frånskiljda hustrun Cath. Werngren, född Liljedahl, uppasserskan Bengta Svensson, styrelsen för Holmska flickskolan, direktionen för Sölvesborgs stads fattigvård och färgaren C. F. Bökman, med påstående: att som det testamente af den 29 Augusti 1859, som föregåfves vara af aflidne 0. Bökman i lifstiden upprättadt och innehölle förordnande till förmån för såväl nämnde inrättningar, som ock öfrige instämde parter, måtte varda ogilladt, såsom dels icke lagligen tillkommet och dels stridande emot ett emellan O. Bökman och hans aflidna hustru den 20 Juni 1845 uppgjordt inbördes testamente,

s. 595 Sida 595 i årgången börjar härKopiera citering

hvaraf O. Bökman, som sin hustru öfverlefvat, sig begagnat och hvilket han således ej ägt att ensidigt rubba eller ändra.

Under rättegången uppgåfvo O. Lundgren och medparter, att då testamentet tillkommit endast två dagar före testators död, anledning vore, att han dertill blifvit lockad eller förledd, hvadan de begärde, att Nils Liljedahl, som ombesörjt testamentets tillkomst och bevakning, måtte upplysa hvem som författat detsamma och om vittnen dervid närvarit.

Liljedahl svarade derpå, att klandrade testamentet blifvit af honom sjelf författadt i öfverensstämmelse med de föreskrifter, som testator förut honom muntligen meddelat, utan att något vittne dervid tillstadesvarit.

Vidare yttrade O. Lundgren och medparter, att som första punkten i klandrade testamentet allenast vore att anse såsom en bekräftelse på en förut af testator till förraån för Liljedahl gjord muntlig disposition, och denna ej blifvit, såvidt bekant vore, i laga ordning styrkt och bevakad, bestredo O. Lundgren och medparter all rätt för Liljedahl till de i testamentet omförmälde 800 rdr rmt.

I saken hördes vittnen, hvilka berättade, Jöns Nilsson, C. H. Ekelin och Sven Löfström: att de alla tre på en gång den 29 Augusti 1859, på anmodan af Nils Liljedahl, infunnit sig hos Olaus Bökman, som varit sängliggande sjuk och, innan något yttrats af någon annan, till dem sagt, att han låtit kalla dem för att bevittna ifrågavarande testamente, som legat på hans säng, och derefter blifvit af bemälde Liljedahl punkt för punkt uppläst och af Bökman uppå tillfrågan likaledes punkt för punkt erkändt, hvarefter testamentet lagts på en bok och hållits framför Bökman, som med en penna derunder tecknat de oläsliga drag eller streckar, som skulle utmärka hans namn; hvarefter vittnena, som i allo vitsordade den å testamentet tecknade vittnesmeningen, densamma underskrifvit; och tillade Löfström: att han, som i flera år, då han derom blifvit anmodad, biträdt testamentsgifvaren vid hans transporterande från ett ställe till ett annat och dagligen besökt honom under de åtta sista dagarne af hans lefnad, funnit Bökman den dagen, då testamentet underskrifvits, utom det att han varit vid sitt fulla för-

s. 596 Sida 596 i årgången börjar härKopiera citering

stånd och ovanligt redig sinnesstämning, jemväl begåfvad med mera styrka och uppfattningsförmåga, än någon af de föregående dagarne.

Fabrikören G. A. Krook: att vittnet, såsom en gammal vän till testator, nästan dagligen, särdeles mot slutet af hans lefnad, besökt honom, hvarvid Bökman åtskilliga gånger yttrat, att han före sin död ville upprätta något testamente, hvarigenom han ville gifva dels åt Nils Liljedahl 800 rdr, hälften till honom och hälften till uppfostran åt Liljedahls son, dels ock åt Holmska flickskolan en summa, hvars storlek vittnet icke erinrade sig; att vid ett af dessa tillfällen tunnbindaren Aström på kallelse varit tillstädes, då Bökman uttryckligen förklarat, att de 800 rdr rmt, som skulle tillfalla Liljedahl, borde utgå ur bo oskifto; att vittnet, som ej besökt Bökman under de tre sista dagarne före hans död, funnit honom slö och minneslös, så att hvad han yttrat ena dagen var glömdt den andra; att hvarje gång samtalen dem emellan angått ofvan omförmälda testamentariska disposition, Bökman alltid börjat dem af egen drift, utan någon å vittnets sida gifven anledning; men aldrig hade vittnet hört honom nämna, att någon af hans ifrågavarande dispositioner skulle utgå eller tagas från någon af hans öfriga arfvingars lotter, hvadan vittnet trodde, att den bestämmelse, som sedermera i sådant afseende skett genom testamentet den 29 Augusti 1859, ej ifrågakommit, såframt Bökman »fått råda sig sjelf».

Tunnbindaren Åström: att vittnet i början af Maj eller Juni 1859 blifvit af Nils Liljedahl inkalladt till Bökman för att såsom vittne afhöra, att Bökman ville skänka Nils Liljedahl något; att Bökman då blifvit i närvaro af vittnet och förra vittnet Krook, hvilken jemväl tillstädesvarit, tillfrågad, huru eller hvad han ville hafva sagt, hvarvid Bökman yttrat: »Nils Liljedahl skall hafva 2000 rdr», och då Krook invändt: »det var icke så; du sade ju förut, att Liljedahl skulle hafva 400 rdr och hans son 400 rdr, var det icke så?» svarat ja och begynt liksom gråta; samt att den 17 Juni vittnet åter inkallats till Bökman, hvilken i närvaro af vittnet och förut omförmälda

s. 597 Sida 597 i årgången börjar härKopiera citering

vittnet Löfström förklarat, att Nils Liljedahl skulle hafva 800 rdr utom sin arfslott.

Uti detta sista moment af Aströms berättelse instämde vittnet Löfström.

Lundgren och medparter yttrade slutligen: Testamentet af den 20 Juni 1845, som ovilkorligt upphäfde testamentena af åren 1816 och 1817, visade tydligt, att Bökman dervid frångått all ensidig beräkning och endast påtänkt sin och sin hustrus inbördes fördel samt deras ömsesidiga arfvingars rätt och bästa. Skärskådade men klandrade testamentet, som straxt före Bökmans död upprättats, funne man dels af sjelfva handlingen, dels af vittnesmålen, särdeles Krooks, att Bökman vid tillfället varit både till kropp och själ ytterst svag och bortkommen, så att han, som eljest alltid varit stark och väl skrifkunnig, hvarken kunnat skrifva sitt namn eller säga annat än ja, och icke för vittnen redogjort för innehållet af det färdiga, af Liljedahl skrifna testamentet. Alltsamman vore följaktligen en tillställning af slem vinning, hvilket ytterligare styrktes deraf, att, enligt företedt rådstufvurättens protokoll för den 22 Januari 1855, Bökman återkallat ett af honom den 9 Januari 1852 till förmån föi’ Nils Liljedahl och Dorothea Werngren upprättadt testamente. Bökman hade dessutom länge saknat förmåga att sköta sina angelägenheter, hvilket ådagalades af rådstufvurättens protokoll för den 23 Mars 1857, derutaf inhemtades, att Bökman begärt att blifva satt under förmyndare, hvilket ock bifallits. Härtill komme, att Bökman bevakat och allt ifrån sin hustrus till sin egen död begagnat sig af ifrågavarande inbördes testamente och således alltid godkänt detsamma och deraf dragit all möjlig fördel. På grund häraf och med fästadt afseende på innehållet af K. M:s dom den 23 Aug. 1798, yrkades upphäfvande af klandrade testamentet och att det af den 20 Juni 1845 ensamt måtte gälla.

Vederparterna yrkade käromålets ogillande.

Medelst dom den 31 December 1860 yttrade rådstufvurätten: Ehuru det emellan makarne O. Bökman och Christiana Bökman upprättade, sedermera laga kraftvunna inbördes testamente af den 20 Juni 1845, hvarigenom bemälde Bökman efter

s. 598 Sida 598 i årgången börjar härKopiera citering

hustruns död den 7 Maj 1847 kommit i full ägo- och dispositionsrätt öfver all deras qvarlåtenskap, bland annat föreskrefve, att efter båda dessa makars död behållna tillgångarne i deras bo skulle lika fördelas emellan Bökmans fem syskon eller deras barn, Bökman likväl ej af denna föreskrift kunnat anses förhindrad att derutinnan, i hvad det rörde hans enskilda lott i boet, göra de förändringar, som funnos bestämda i klandrade testamentet af den 29 Augusti 1859, hvadan och då bestämmelserna i samma öfverklagade testamente ej voro af annan eller vidsträcktare beskaffenhet, än att de kunde af testators lott i boet fullt betäckas, pröfvade rådstufvurätten, i förmågo af 16 kapitlet 3 § och 17 kapitlet 6 § Ärfdabalken samt K. F. den 21 Dec. 1857, rättvist att, med ogillande af stämningspåståendet, förklara testamentet af den 20 Augusti 1859, såsom i öfrigt i laga ordning tillkommet, bevakadt och styrkt, för fast och gällande för alla derutinnan uppräknade testamentstagare, som en sådan förmån sig ej redan afsagt.

Lundgren och medparter vädjade till hofrätten öfver Skåne och Blekinge och yrkade: att, med upphäfvande af rådstufvurättens dom, deras instämda påstående måtte bifallas, hvarjemte de anhöllo att få höra flera vittnen derom, att Bökman under sitt sista lefnadsår saknat förstånd och skicklighet att förordna om sin egendom.

Liljedahl och medparter, hvilka äfven erlade vad, bestredo den sökta ändringen och anhöllo jemväl om vittnesförhör med uppgifna personer. Ütaf boupptecknings-instrumenter, som af dem företeddes, inhemtades, att boets behållning vid hustru Bökmans död utgjort 31,075 rdr, och vid Olaus Bökmans frånfälle 37,133 rdr rmt.

Hofrätten gaf dom den 20 Juni 1862: Enär genom edlig bekräftelse af de tre personer, som i egenskap af vittnen undertecknat ifrågavarande klandrade testamente, med hvad mera förekommit, samma testamente måste anses utgöra Bökmans otvunget och med sundt förnuft förordnade yttersta vilja, lemnades utan afseende hvad under rättegången emot testamentets lagliga tillkomst blifvit anmärkt; i följd hvaraf hofrätten ej heller fann skäl bifalla parternas å ömse sidor gjorda fram-

s. 599 Sida 599 i årgången börjar härKopiera citering

ställning om ytterligare anställande af vittnesförhör angående berörda testamente. Och emedan åt detta testamente ej kunde gifvas annan tolkning, än att han derigenom förordnat endast om sin egen lott i makarnes bo och sin möjligen varande enskilda egendom, samt Bökman, enligt stadgandet i 16 kap. 3 § Arfdabalken, äfven varit berättigad i sådan mån återkalla och ändra det testamente, han jemte hustrun i lifstiden förut upprättat; ty och då klandrade testamentet, fastän i sig sjelf giltigt, icke utgjorde hinder för Lundgrens hustru och hans medparter eller de i testamentet den 20 Juni 1845 i öfrigt bestämde testamentstagare att åtnjuta den rätt, dem deri blifvit tillagd till den egendom, som vid laga bodelning och utredning funnes utgöra hustru Bökmans giftorätt och enskilda egendom, pröfvade hofrätten rättvist förklara Lundgren och hans medparter ej hafva anfört skäl till ändring i rådstufvurättens utslag, såvidt stämningspåståendet blifvit ogilladt.

Denna dom uttryckte assessorerna friherre Wredes och Lindencronas mening.

Rörande sjelfva saken voro öfrige ledamöter i hofrätten af skiljaktig mening, på sätt här nedan vidare förmäles.

Assessoren Gyllensköld yttrade: »Emedan handlanden Bökιnan, enligt stadgandet i 16 kap. 3 § Arfdabalken, varit berättigad att, såvidt angick hans lott i boet och möjligen ägande enskild egendom, ändra det af honom gemensamt med hustrun den 20 Juni 1845 gjorda testamentariska förordnande, hvaremot han icke ägt att med laglig verkan göra ändring i de förfoganden, hustrun genom samma testamente om sin lott i boet och enskilda egendom vidtagit; ty pröfvar jag, med ändring af rådstufvurättens beslut, rättvist på det sätt bifalla handlanden Lundgrens och hans medparters instämda talan, att handlanden Bökmans testamente af den 29 Augusti 1859 icke må utgöra hinder för bemälde Lundgren och hans medparter att af den del utaf qvarlåtenskapen efter handlanden Bökman, som på hans hustrus lott belöper, tillgodonjuta hvad Lundgren och hans medparter enligt testamentet den 20 Juni 1845 kan tillkomma; hvaremot deras fullföljda påstående om undanrödjande jemväl i öfrigt af testamentet den 29 Augusti 1859 af mig ogillas;

s. 600 Sida 600 i årgången börjar härKopiera citering

dem likväl obetaget, att begagna sig af de utaf åtskilliga af testamentstagarne gjorda afsägelser af testamentsrätten».

Hofrättsrådet Haberman anförde: »Enär handlanden O. Bökman och hans hustru Christiana Petronella Cervin i det den 20 Juni 1845 upprättade och af Bökman efter hustruns död bevakade testamente, hvilket tagit åt sig laga kraft, förklarat deras yttersta vilja sålunda, att den af makarne, som den andra öfverlefde, skulle i sin lifstid vara i orubbad besittning af deras qvarlåtenskap, mot υilkor att vid den sist aflidna makans frånfälle boet, dock med vissa inskränkningar, skulle på föreskrifvet sätt skiftas emellan deras skyldemän å ömse sidor; samt Bökman af de honora uti berörde testamente medgifna förmåner sig begagnat och derigenom frivilligt frånträdt ) rättighet att detsamma ändra och återkalla, varder, med ändring af motvädjade domen, det af Bökman den 29 Augusti 1859 gjorda förordnande i så måtto ogiltigt förklaradt, att detsamma icke får hindra O. Lundgren och hans medparter från utbekommande af de dem, i enlighet med förstomförmälda testamente, efter Bökman och hans hustru tillfallna andelar».

Hofrättsrådet Bergenstråhle instämde med hofrättsrådet Hagerman.

Lundgren och medparter sökte i underdånighet i denna dom ändring, som bestreds af Liljedahl och medparter.

Nedre revisionen afgaf underdånigt betänkande den 13 April 1864, deri hemställdes att K. Μ. måtte gilla hofrättens dom, såvidt derigenom, med afslag å sökändernas anhållan om ytterligare vittnesförhör, ifrågavarande testamente ansetts vara till verkligheten styrkt.

Vidkommande saken i öfrigt, så emedan handlanden Bökman, oaktadt han begagnat sig af det inbördes testamente, som den 20 Juni 1845 af honom och hans hustru upprättats, icke lagligen varit förhindrad att rörande den del af hans efterlemnade qvarlåtenskap, som utgjort hans lott i boet och enskilda egendom, genom nytt testamente förordna, deremot han icke ägt med laga verkan göra förändring i de förfoganden, hustrun genom

1) Jfr 1 årg., sid. 155 i slutet.

s. 601 Sida 601 i årgången börjar härKopiera citering

inbördes testamentet om sin andel i boet vidtagit; ty hemställde nedre revisionen i underd., att K. Μ. måtte pröfva rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut, på det sätt bifalla sökandernas stämningspåstående, att testamentet af den 29 Augusti 1859, som i öfrigt borde lända till efterrättelse, förklarades icke få utgöra hinder för sökänderna att åtnjuta den rätt, dem i testamentet af 1845 blifvit tillagd till den del af qvarlåtenskapen efter handlanden Bökman, som motsvarade hans hustrus lott i boet, i händelse detta blifvit vid hennes död lagligen förde ladt.

Saken föredrogs den 28 September 1864 i Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (just.-råden Quensel, Berg, Bolin och von Hofstén) gillade nedre revisionens betänkande i första punkten; och som det i åberopade, af Bökman och hans hustru den 20 Juni 1845 upprättade testamente förekommande stadgande angående fördelningen mannens arfvingar emellan af den egendom, som dem efter makarnes död skulle tillfalla, icke, efter bemälde ledamöters tanka, kunde anses innefatta något af hustru Bökman till mannens arfvingars förmån föreskrifvet vilkor för den mannen genom samma testamente medgifna rätt att, i händelse han hustrun öfverlefde, få hennes andel i boet till sin död behålla, samt Bökman följaktligen ej heller derigenom att han af nämnde testamente sig begagnat, varit lagligen förhindrad att om sin egen lott i boet samt den egendom, han efter hustruns död förvärfvat, på sätt som genom nu klandrade testamentet skett, förordna, pröfvade samme ledamöter, äfven i fråga om sökändernas emot innehållet af sistnämnda testamente förda talan, rättvist fastställa hofrättens domslut; dock att sökänderna deraf ej vore förhindrade att utbekomma hvad af hustru Bökmans andel i boet blifvit dem genom 1845- års testamente tillagdt.

Justitieråden Alexandersson, Cramér och Naumann biföllo det underd. betänkandet.

Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 9 November 1864.