Kan i allmänhet den regel uppställas, att i oskiftad fastighet ägarne af största andelen hafva rätt att i afseende på förvaltningen fatta beslut, som skola lända till efterrättelse för minoriteten?
27 oktober 1864
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1865, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,7 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 602–604 i årgången 1865. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, C) Jordabalken, nr 12 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 102 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Jordabalken, nr 12.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Andra årgången, 1865 i litteraturen — s. 602–604 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 27 Oktober 1864»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Lindforss och Hedenskogs bruks egendomar i Wermland ägdes till hälften eller 1 af brukspatronen C. F. Bergstedt, till 1s af brukspatronen B. R. Lennartsson och till återstående 1s af brukspatronen J. F. Geijer. Enligt kontrakt af April 1856, brukades och förvaltades egendomarne i bolag för ägarnes gemensama räkning, dervid Geijer var disponent. Sedan Geijer uppsagt kontraktet, upplöstes bolaget den 1 November 1862. Bergstedt och Lennartsson antogo då för sina 13 af egendomarne bruksförvaltaren C. Magnusson till disponent, att med full »äganderätt» förvalta deras andelar, hvaremot Geijer sjelf skulle förvalta sine andelar. Samtidigt söktes laga skifte å egendomarne. Emellertid uppstodo åtskilliga tvister emellan Magnusson och Geijer, hvarföre Magnusson instämde Geijer till Nyeds häradsrätt, med påstående, bland annat, att som det icke kunde vara lagligt, att minste delägaren i en oskiftad egendom, utan de störste lottägarnes samtycke, beslutade öfver densamma, Geijer måtte förpligtas att ställa sig till efterrättelse de beslut, flertalet och störste delägarne i egendomarne intill skiftets fullbordan funno nödigt vidtaga i afseende på egendomarnes förvaltning.
Geijer genmälde, att han såsom myndig person vore berättigad att sjelf råda öfver sitt gods och sjelf förvalta sina 1 af egendomarne. Detta hade också Magnusson sjelf godkänt och derför med Geijer uppgjort fördelning af nyttjande rätten till brukens härdar och dagsverksstyrka, till ladugårdens afkastning, kreaturen och de vid bruken varande magasiner.
Magnusson medgaf, att förslag till öfverenskommelse uppgjorts i dessa hänseenden och att bruken och dessas tillhörigheter efter den I November 1862 begagnats på det af Geijer upp-
s. 603 Sida 603 i årgången börjar här
gifna sätt, men yrkade, att då någon viss tid härför ej blifvit bestämd, nämnde aftal måtte förklaras icke vidare böra tjena till efterrättelse.
På Geijers begäran hördes åtskillige vittnen, af hvilka två intygade, att de hört Magnusson yttra till Geijer, att han respekterade Geijers äganderätt och icke ville hindra honom att sjelf förvalta sin fastighet. Derjemte vitsordade vittnena, att smidet vid bruken varit från den 1 November deladt så, att Magnusson och Geijer uteslutande begagnat livar sin härd, hvaremot den tredje drifvits vissa veckor för Magnussons och vissa för Geijers räkning. Ett vittne hade hört parterna uppgöra öfverenskommelse derom för ett år. Afven i afseende på fördelningen af dagsverksskyldigheten och ladugårdarne vitsordade vittnena Geijers uppgifter.
Medelst utslag den 10 Januari 1863 yttrade häradsrätten: Ehuru det emellan ägarne till ifrågavarande egendomar tillförene upprättade bolagskontrakt, i följd af uppsägelse å Geijers sida, upphört att vara gällande, samt, då ny öfverenskommelse i sådant hänseende ej blifvit träffad, Geijer och öfriga ägarne af egendomarne icke voro bolagsmän; likväl och emedan, intill dess att fasta egendomen blifvit skiftad, hvarje åtgärd i afseende å förvaltningen, som af en eller andre delägaren vidtoges, i mer eller mindre mån ingrepe uti de andres rätt i afseende å bestämmande af sättet för förvaltningen af deras andelar uti egendomarne, samt vid sådant förhållande annan grund för giltigheten af de uti ifrågavarande hänseende fattade beslut icke var tillämplig, än att, med rätt för hvar och en af delägarne att deltaga i beslutet om förvaltningen, samtliga ägarne ställde sig till efterrättelse de beslut i detta afseende, som fattades af ägarne utaf största andelen i egendomarne, förklarade häradsrätten att, intill dess den fasta egendomen blefve skiftad och tillträde af lotterna skett, de beslut i afseende på förvaltningen, som biträddes af ägarne utaf största andelen uti egendomarne, skulle vara för Geijer bindande, såvida de ej stodo i strid med i behörig ordning träffade, verkställbara aftal.
Geijer vädjade till Svea hofrätt och yrkade ändring i häradsrättens utslag. Stadgandet, att Geijer skulle i afseende på
s. 604 Sida 604 i årgången börjar här
egendomens förvaltning efterlefva pluralitetens beslut, innefattade en obefogad, på förhand stiftad lex in casu, som kunde göra Geijer alldeles rättslös och lede till hans ruin. I händelse tvister om förvaltningen uppstodo, finge väl de för hvarje särskildt fall slitas af domstol.
Genom dom den 18 Juni 1863 yttrade hofrätten: Enär, beträffande påståendet om Geijers förpligtande att ställa sig till efterrättelse de beslut, som af störste delägarne uti de ifrågavarande egendomarne fattades rörande desammas förvaltning, frågan derom måste bedömas med afseende å hvarje särskild förvaltningsåtgärd, hvarom skiljaktiga meningar emellan delägarne uppstodo, och således i denna sak, der tvist icke vore emellan parterna om särskilda förvaltningsåtgärder, icke lagiigen kunde utgöra föremål för domstols pröfning, funne hofrätten, med ändring af häradsrättens utslag, omförmälda påstående icke kunna bifallas.
Magnusson sökte i denna dom i underdånighet ändring.
Uti underdånigt betänkande den 17 Septemaer 1864 hemställde Nedre revisionen, att hofrättens dom måtte fastställas; och detta betänkande blef vid sakens föredragning i Högsta Domstolen den 20 i nyssnämnde månad bifallet.
Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 27 Oktober 1864.