Naumanns tidskrift 1865 s. 604

Till rådstufvurätten i Lund instämde gördelmakaren C. F. Hartman grosshandlanden m. m. F. H. Kockum, med påstående: att som parterne voro ägare hvar till sin andel af gården och tomten under n:o 198 i staden Lund, samt Kockum till sin andel af det å tomten uppförda hus begagnade Hartmans vägg, och Hartman vore berättigad till fri in- och utkörsel öfver

s. 605 Sida 605 i årgången börjar härKopiera citering

Kockums gård, äfvensom till hemtning af vatten ur den för begge gårdarne gemensamma brunn, Kockum måtte varda ålagdt att till Hartman, såsom nabo, emot lösen afträda den andel af ofvanomförmälda gård och tomt, som b!ifvit handlanden C. S. Lindeström för tolf tusen riksdaler rmt utmätningsvis frånsåld, och hvarå rådmännen D. U. Ridderborg och E. Thomasson, såsom föreståndare för auktionskammaren i nämnde stad, den 7 Februari 1862 för Kockum utfärdat köpebref.

Enligt anteckningar i rättens protokoll, hade Kockum den 14 April 1862 å fastighets-andelen erhållit tredje uppbudet; stämningen i målet hade blifvit honom delgifven den 24 i samma månad, och köpeskillingsbeloppet 12,000 rdr den 28 i nämnde månad af Hartman nedsatt.

Vid rättegångens början anmärkte Kockum, att då enligt kongl. förklaringen den 29 Juli 1812, jemförd med förordningen den 13 Juni 1800, Hartman ålegat att hafva väckt sin lösningstalan så tidigt, att målet kunnat inför domstolen vinna handläggning senast fjortonde dagen efter den 14 April 1862, då tredje uppbudet meddelades, eller den 28 i samma månad, men Hartman sådant försummat, stämningspåståendet icke måtte till pröfning upptagas.

Hartman yrkade ogillande af denna invändning; hvarpå rådstufvurätten i beslut samma dag resolverade: Enär Hartman inom 14 dagar efter tredje uppbudets meddelande ej blott instämt motparten, utan ock nedsatt köpeskillingen i rättens förvar, ansågs, på grund af kongl. förklaringen den 29 Juli 1812 och förordningen den 21 December 1857, Hartman hafva fullgjort hvad han för sin rätts bevakande i förevarande fall bordt iakttaga, hvadan invändningen ogillades.

Vidare invändes, att enär rådstufvurättens sessioner oftast plägade fortgå efter kl. 12 på dagen, men rådstufvurättens protokoll för den 28 April icke upptoge hvilken timma å nämnde dag löseskillingen blifvit till rätten inlemnad, och det sålunda vore möjligt, att sådant skett efter kl. 12, eller sedan fatalietiden utgått, Hartmans talan på denna grund måtte förklaras, hafva förfallit.

s. 606 Sida 606 i årgången börjar härKopiera citering

Rådstufvurätten vitsordade, att nedsättningen skett vid sessionens början, kl. ⅜ 11 på dagen, och lemnade derföre invändningen utan afseende.

Sedan Kockum derefter lyftat löseskillingen, invände han, att då två af rättens ledamöter, ofvanbemälde Ridderborg och Thomasson, för Hartman å omtvistade fastigheten utfärdat köpebref, deri säljaren iklädt sig laga hemulsskyldighet, de af denna anledning borde anses jäfvige att med målet taga domarebefattning.

I anledning häraf resolverade rådstufvurätten: Som förevarande tvist ej afsåg klander å fastighetens försäljning till Kockum, hvilken åtgärd dessutom redan vunnit laga kraft, förklarades Ridderborg och Thomasson oförhindrade att i målets handläggning deltaga.

Emot hvarje särskildt beslut anmäldes missnöje, och hänvisades Kockum att talan fullfölja i sammanhang med hufvudsaken.

Af de i saken hörde vittnen hade tvänne sammanstämmande berättat: att de, samma dag vittnesmålen afgåfvos, uppmätt norra sidan af Hartmans hus och dervid funnit densamma icke innehålla till fullo 11 alnars längd (såsom i fastebrefvet och kartan uppgifvits), utan skulle Hartmans hus och tomt, för att få denna längd, sträcka sig 3. tum utöfver vestra väggen in i omtvistade fastighetens förstuga; hvarjemte ena vittnet tillade, att vittnet redan för många år tillbaka hört omtalas, såväl att en mindre del af omtvistade huset stått på den tomt, hvilken numera ägdes af Hartman, som ock att dåvarande ägaren af Hartmans hus begagnat det omtvistade husets förstuga.

Två vittnen intygade: att väggen mellan parternas hus begagnades gemensamt till begge husen, men att vittnena ej visste till hvilkendera fastigheten väggen rätteligen hörde.

Vid syn, som af rådstufvurätten hölls å stället, hade inhemtats: att väggen emellan Hartmans hus och den omtvistade, angränsande fastigheten var endast 6 tum tjock och gemensam för begge byggnaderna; att en å omtvistade fastigheten befintlig uthusbyggnad vore uppförd i sjelfva gränsen mellan den omtvistade och Hartmans tomt samt att densammas gafvel, vettande

s. 607 Sida 607 i årgången börjar härKopiera citering

utåt Hartmans trädgård, vore försedd med tre par fönster och två gluggar, hvilka, enligt Hartmans uppgift, anbragts emot hans förbud; och att en annan af omtvistade fastighetens byggnader vore uppförd så nära intill ett å Hartmans tomt befintligt uthus, att Hartman derigenom betagits tillfälle reparera berörda uthus.

Kockum medgaf, att mellanväggen var ovanligt tunn, men bestred, att omförmälde fönster och gluggar tillkommit emot Hartmans förbud; och då ej vore ådagalagdt hvilkendera fastigheten väggen tillhörde, yrkade han lösningsanspråkets ogillande.

Rådstufvurätten dömde i saken den 26 Januari 1863: Då af företedde handlingar, och hvad i öfrigt under målets handläggning förekommit, vore utredt, att en förutvarande ägare till den hus- och tomtedel under n:o 198 i staden Lund, om hvars afträdande emot lösen påstående nu blifvit väckt, medelst påskrift å det köpebref under den 6 December 1822, hvarigenom Hartmans fångesman förvärfvat äganderätt till en nämnde fastighet angränsande hus- och tomtedel under samma nummer, medgifvit honom och hans efterkommande i alla tider fri och obehindrad in- och utkörsel genom porten på förstberörde husdel samt fri och öppen rättighet till vattenhemtning ur brunnen; hvarefter lagfart å detta fång nästderpåföljde år blifvit meddelad; att Hartman derefter genom afhandling den 25 Juli 1831, hvarå lagfart likaledes följt, tillhandlat sig den i ofvanåberopade köpebref omförmälda fastighetsandel med de fri- och rättigheter, dåvarande säljare samma egendom innehaft; att Hartman sedermera alltjemt varit i utöfning af den hans fastighet åtföljande rättigheten till in- och utkörsel samt vattenhemtning å grannens tomt; äfvensom att den skiljovägg, hvilken funnes emellan nämnde två husdelar, begagnades gemensamt för båda, ehuru någon tillförlitlig upplysning icke kunnat vinnas derom hvilkendera den egentligen tillhörde; och emedan Hartman för sin talans utförande i behörig tid hos rätten nedsatt fulla köpeskillingen för ifrågavarande fastighet, blef, jemlikt 7 kap. 3, 4 och 5 §§ Jordabalken, Kockum, för hvilken köpebref och lagfart å ifrågavarande fastighet meddelats, ålagdt att, emot den af honom redan lyftade köpeskillingen, samma fastig-

s. 608 Sida 608 i årgången börjar härKopiera citering

het nästpåföljande fardag afträda samt dervid, på sätt i kongl. förklaringen den 7 Augusti 1766 funnes stadgadt, dels godtgöra Hartman ränta efter fem för hundrade å lyftade medlen 12,000 rdr, beräknad, enligt Hartmans medgifvande, från lyftningsdagen den 19 Maj 1862, dels ock med behörigt gravationsbevis styrka, att egendomen ej vore besvärad med intecknad gäld, eller, i motsatt fall, af löseskillingen återbära det belopp, hvarför egendomen bevisligen häftade, hvaremot det ålåge Hartman, hvilken ägde att hos rätten uttaga den af Kockum vid löseskillingens lyftning aflemnade borgensförbindelse och att tillgodonjuta de Kockum å fastigheten meddelade uppbud, att godtgöra honom ej mindre lagfartskostnaden än stämpladt papper till köpeafhandlingen. Kockum skulle utgifva af Hartman fordrad ersättning för rättegångskostnaden med skäligen ansedde 50 rdr.

Kockum vädjade till Skånska hofrätten, fullföljde invändningarne i rättegången, åberopade hvad han i det afseendet vid rådstufvurätten anfört samt androg tillika: Rådstufvurättens vitsord, i fråga om tiden då löseskillingen blifvit nedsatt, såsom beroende på ledamöternas minne, kunde för en frånvarande part ej hafva mera verkan än om rätten ej antecknat nedsättningsdagen, utan ledamöterna på samma sätt skolat derom lemna intyg, hvilket vore mycket vanskligt. Då rådmännen Ridderborg och Thomasson utfärdat köpebrefvet, deri bokstafligen utfästs, att hemul skulle af säljaren ansvaras, och då den måste anses såsom säljare, af hvilken slutligt köpebref utfärdas och undertecknas, vore Kockum således berättigad att emot bemälde. rådmän, såsom säljare, anställa hemulstalan, när anledning dertill förekomme. Sådan anledning hade förekommit, då Hartman sökt bevisa sin äganderätt till en del af ifrågavarande fastighet samt rättighet till ut- och inkörsel genom den och till vattenhemtning ur dess brunn. Om lösningsanspråket ogillats, hade Kockum skälig anledning befara rättegång i berörde omständigheter. Och då denna samt i och med detsamma bemälde ledamöters hemulsansvarighet kunnat afvändas genom domen i lösningstvisten, vore det påtagligt, att ledamöterna af saken haft att vänta synnerlig nytta eller skada och sålunda varit

s. 609 Sida 609 i årgången börjar härKopiera citering

jäfvige att dermed såsom domare sig befatta. Beträffande sjelfva saken, så hade det ej kunnat utredas, hvarken att Kockum för sin egendom begagnade Hartmans vägg eller han Kockums. Hartman hade i stället med vittnen sökt bevisa, att rätta gränslinien skulle sträcka sig in i en hans förstuga. Följaktligen och då Kockum ej begagnade Hartmans vägg eller Hartman Kockums, hade detta skäl för lösningsanspråket förfallit, äfvensom, enär Kockum vore den, som hade mehn af omförmälda in- och utkörseln samt vattenhemtningen, någon rätt till lösen af fastigheten på grund af detta besvär icke skäligen kunde Hartman tillkomma. Hvad rättegångskostnaden anginge, så vore, både enligt lag och gällande praxis, kärande i mål af enahanda beskaffenhet med det förevarande pligtig att sjelf vidkännas kostnaden vid första domstolen. Att Kockum velat behålla sin egendom och ej på första tillsägelse af Hartman densamma till honom afträda, kunde ej utgöra sådant ingrepp i Hartmans rätt, att de kostnader, han å tvisten användt, skulle af Kockum gäldas. På dessa skäl yrkades, att, med upphäfvande af rådstufvurättens dom, käromålet måtte ogillas.

Hartman bestred ändringssökandet och fordrade godtgörelse för kostnaden i hofrätten.

Hofrätten i dom den 13 Maj 1864 fann skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i rådstufvurättens under rättegången meddelade särskilde beslut; och som utredt vore, att den skiljevägg, hvilken emellan ifrågavarande husdelar funnes uppförd, begagnades gemensamt till begge; alltså och enär 7 kap. 4 § Jordabalken, jemförd med k. Förordningen den 29 Juli 1812, uttryckligen tillerkände lösningsrätt åt den, som hade halfva muren jemte annans eller nyttjade annans mur eller vägg, fastställdes rådstufvurättens dom, och Kockum ålades godtgöra Hartman rättegångskostnaden i hofrätten med 30 rdr 17 öre rmt.

En ledamot var i så måtto skiljaktig från beslutet, att han ansåg rättegångskostnaden, med afseende å sakens beskaffenhet, böra parterna emellan qvittas.

Kockum sökte i underd. ändring af denna dom. Han åberopade det redan anförda så väl i rättegången som i sjelfva saken. Jordabalkens 7 kap. 4 § vore ej tillämplig här. Om,

Tidskrift för Lagstiftn. etc. 39

s. 610 Sida 610 i årgången börjar härKopiera citering

såsom Hartman sökt bevisa, hela ifrågavarande väggen tillhörde honom, så hade han ej halfva muren jemte Kockums och nyttjade än mindre Kockums mur eller vägg. Något lagligt skäl för lösningsanspråket förefunnes sålunda icke.

Nedre revisionen hemställde i underd. betänkande den 25 Januari 1865, alt Kongl. Maj:t ej måtte finna skäl att göra annan ändring i hofrättens dom, än att, med afseende å sakens beskaffenhet, kostnaderne å rättegången vid rådstufvurätten måtte emellan parterna qvittas.

Saken föredrogs den 9 påföljde Februari i Högsta Domstolen, som dervid pröfvade rättvist fastställa hofrättens dom, i följd hvaraf det skulle åligga Kockum att ifrågavarande egendom den 31 Mars nämnda år på stadgade vilkor afträda.

Kongl. Maj:ts dom är utgifven den 24 Februari 1865.