Årlig ersättning för stadigvarande mehn, som någon genom brott annan tillfogat. — Vållande, På angifvelse af studeranden A. Z., instämde stadsfiskalen
21 mars 1865
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1865, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 2,4 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 630–633 i årgången 1865. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, F) Straff-lag, nr 3 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 110 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Straff-lag, nr 3.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Andra årgången, 1865 i litteraturen — s. 630–633 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 21 Mars 1865». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
(Strafflagens 6 kap.)
På angifvelse af studeranden A. Z., instämde stadsfiskalen J. Törnblad slagtaren August L. till rådstufvurätten i Lund, med påstående om ansvar å L. för det denne skulle den 5 Jan. 1863 å stadskällaren i Lund öfverfallit och slagit Z., med den påföljd, att Z:s högra knäskål blifvit afslagen, hvarjemte Z. fordrade ersättning för kostnaden för den honom lemnade vård å lazarettet, för sveda och värk samt förlust i yrket.
L. utverkade sig genstämning å Z., med påstående om laga ansvar å denne för det han oqvädat L. och således sjelf varit vållande till den dem emellan uppkomna oenighet.
Z. förmälde, att då han ifrågavarande afton innevarit å stadskällaren, L. ditkommit samt gått innanför disken och språkat med skänkjungfrun, hvaraf Z. tagit sig anledning yttra, att L. måtte vara mycket hemmastadd på stället och att endast »bönder» så kunde uppföra sig. L., uppbragt häröfver, gick utom disken, fattade Z. om lifvet och satte honom upp på disken samt ryckte honom derefter så våldsamt ned, att Z. föll omkull på golfvet och skadade högra knäet, så att han ej kunnat hålla sig uppe. Med läkarebevis styrkte Z., att ena knäskålen vid tillfället bräcktes; att han derför vårdats å lazarettet omkring fem månader, och att Z:s knäskador för framtiden kommo
s. 631 Sida 631 i årgången börjar här
att qvarlemna ett icke obetydligt mehn, samt att han i nämnde ledgång ständigt blefve ofärdig.
L. genmälde, att då han gått inom disken för att köpa en cigarr, Z. kommit dit och kallat honom »bonde». L. hade då gått utom disken, fattat Z. om lifvet och satt honom på disken. Dervid fattade Z. uti rocken på L., som då drog sig tillbaka, hvarvid Z. föll till golfvet. L. vore således icke vållande till den timade skadan.
Såsom vittnen hördes åtskilliga personer, hvilka alla voro ense derom, att då L. kommit inom disken, Z. gått framför densamma och förebrått L. det opassande uti att gå innanför, samt dervid yttrat: »det brukar blott bönder göra». L. hade då gått utom disken, fattat uti Z. och satt honom på disken. Af hvilken anledning Z. fallit till golfvet, derom kunde vittnena icke meddela någon närmare upplysning.
Två vittnen intygade, att sedan L. satt Z. på disken, Z. fattat L. i kragen, hvarefter Z. på ett för vittnena obekant sätt kommit ned från disken. Parterna hade derefter fattat i hvarandras kläder, dervid vittnena sett Z. luta bakut, utan att falla.
Ett annat vittne förmälde, att Z. som fattat uti L:s rock, från disken fallit framstupa på golfvet.
Alla vittnena öfverensstämde deri, att Z. efter uppträdet icke kunnat stödja sig på ena benet.
Z. yrkade: att L. måtte ersätta honom kostnaden för vården å lazarettet med 250 rdr; för sveda och värk med 200 rdr; för arbetsförlust under tre månader med 450 rdr och för framtida ofärdighet med 400 rdr årligen.
Z. uppgaf, att han vore 51 år gammal och uppehållit sig med att undervisa till studentexamen, men att han, då denna examen med 1864-års början skulle upphöra, ämnat förskaffa sig anställning vid statens jernvägar, hvilket dock, då rörlighet dertill fordrades, numera icke läte sig göra.
L. bestred all ersättningsskyldighet.
I utslag den 2 November 1863 ansåg rådstufvurätten det vara ådagalagdt, att L. den 5 Januari 1863, efter uppkommen ordvexling med Z., derunder denne yttrat till L., att han be-
s. 632 Sida 632 i årgången börjar här
tedde sig som en »bonde», eller något dylikt, fattat uti Z. och satt honom på disken, samt att Z., sedan han kommit ned från densamma, fallit på golfvet och skadat sitt knä så illa, att han allt framgent blefve i knäets ledgång ofärdig och för sin återstående lifstid komme att deraf lida ett icke obetydligt mehn; och ehuru det icke kunnat närmare utredas, huruvida L. ryckt Z. ned från disken eller om Z., på sätt L. uppgifvit, medan han suttit å densamma, fattat uti L:s rock och, då L. dragit sig tillbaka, fallit uti golfvet; ansåg rådstufvurätten L., i hvilket fall som helst, hafva varit vållande till skadan och pröfvade förthy, jemlikt 18 och 61 §§ i K. F. den 29 Januari 1861 samt 5 kap. 4 § Straffbalken, sådan den lyder i K. F. den 10 Juni 1841, rättvist döma L. att böta 30 rdr till stadgad fördelning, hvarjemte L. skulle gälda kostnaden för Z:s vårdande å lazarettet med 236 rdr samt ersätta Z. dels för sveda och värk samt tidsspillan med 150 rdr, dels för det stadigvarande mehn, Z. komme att lida samt för hinder i hans näring med 100 rdr årligen, räknadt från den 11 Juni 1863, då Z. utskrefs från lazarettet, och fortfarande under hans lifstid, dels ock lösen af rådstufvurättens utslag med 2 rdr allt rmt. Deremot kunde L:s ansvarsyrkande mot Z. icke bifallas.
En af ledamöterna, rådmannen Ripa, var skiljaktig och ansåg det icke vara utredt, att L. sedan han satt Z. på disken, vidtagit någon åtgärd, som haft till följd, att Z. från disken nedfallit till golfvet och dervid tillskyndats ifrågavarande åkomma, vid öfvervägande hvaraf och då ifrågavarande fall från disken icke varit en nödvändig följd deraf, att L. derå uppsatt Z., denne ledamot ansåg icke heller L. hafva varit vållande dertill, att Z. från disken nedfallit, hvarför, och jemlikt 19 § i K. F. den 29 Januari 1861, Lundqvist af denne ledamot frikändes från allt ansvar.
L. besvärade sig i hofrätten öfver Skåne och Blekinge, som i utslag den 20 Januari 1864 (ex incommunicato) fastställde rådstufvurättens beslut.
Deruti sökte L. i underdånighet ändring. Den enda våldsamhet, L. låtit komma sig till last, bestod deri, att ban uppsatt Z. på disken. Genom att fatta i L:s rock och under sitt
s. 633 Sida 633 i årgången börjar här
bemödande att kullfälla L., eller annorledes skada honom, hade Z. sjelf föranledt, att han fallit till golfvet. Den deraf uppkomna skadan stode således ej i något kausalsammanhang med uppsättandet på disken. Derföre yrkade L., att rådstufvurättens utslag måtte upphäfvas.
Målet föredrogs den 21 Mars 1865 i Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter ej funno skäl att i hofrättens öfverklagade utslag göra ändring.
Justitierådet Carleson var från pluralitetens mening i så måtto skiljaktig, att då vid det i målet utredda förhållande, det måste, efter justitierådets omdöme, antagas, att Z. genom eget vållande medverkat till den skada, han lidit, beloppet af den ersättning, L. borde vederparten gälda för dennes vårdande å lazarettet, för sveda, värk och tidsspillan samt för stadigvarande mehn, som Z. af den erhållna kroppsskadan komme att lida, samt för det hinder i hans näring, som deraf kunde förorsakas, nedsattes af justitierådet till hälften af hvad domstolarne bestämt.