Naumanns tidskrift 1866 s. 290

Med anledning af gjord anmålan, det pigan Johanna Wilhelmina Kämpes från Bjårka tre månader gamla gossebarn Carl Gustaf skulle vara sjukt med symptomer af förgiftning, begaf sig lånsmannen Viktorin i sållskap med medicine doktorn Barthelson den 1.5 Februari 1865 till Kampes bostad hos enkan Fagerman i Björka. Vid ankomsten dit funno de Kåmpe sitta och våfva. På fråga, om hon ej kånde anledningen till barnets sjukdom, afgaf hon (efter Viktorins rapport) svar, som antydde, att hon med likgiltighet betraktade såväl sjukdomen som barnets tillfrisknande. Då emellertid husets folk upplyste, att hon dagen förut varit inne i staden och att, efter hennes återkomst derifrån och sedan hon en stund varit ensam med barnet, detta börjat häftigt må illa under strånga kräkningar, hvaraf stark lukt uppstått, erkände Kåmpe, att hon gifvit barnet »rogifvande droppar». Sedan Kåmpe på uppmaning att, framtaga återstoden af dropparne, framletat en flaska ur en snödrifva utanför huset, vidgick hon slutligen jemnväl, att hon, i afsigt att förkorta barnets lif, gifvit detsamma dropparne. Beslut att afdagataga barnet hade hon fattat redan såsom hafvande, men det hade ej kommit till verkställighet förrän nu.

Barnet afled en timma efter Viktorins besök hos Kåmpe.

Den 20 Februari verkställde provincial läkaren doktor Engström, i nårvaro af doktor Barthelsson m. fl. personer, obduktion å barnets döda kropp. Dervid förevisades den

s. 291 Sida 291 i årgången börjar härKopiera citering

flaska, som innehöll de »rogifvande droppar», hvaraf Kämpe erkänt sig hafva gifvit åt sitt barn. Den innehöll omkring 1 ort röd våtska, hvilken vid förfrågan på Lindesbergs apothek, hvarest den blifvit köpt, uppgafs vara » Essentia dulcis Hartmanni». I afgifvet utlåtande yttrade doktor Engström: att det kunde antagas, att barnet fått en ort af dropparne; att då, enligt från apotheket erhållen formel för dropparnes beredning, de på hvarje ort. innehöllo omkring ett gran opium, hade således barnet bekommit så stor dosis opium, samt att, enår af liköppningen och Kampes erkännande ej kunde antagas, att barnet, lidit af någon föregående sjukdom, hvaremot, efter dropparnes ingifning, följt en serie af sjukdoms-symptomer, som följande dag slutat med döden, vore det sannolikt, att barnet genom följderna af det bibringade opium ljutit döden.

Kåmpe håktades och ställdes under tilltal vid Lindes och Ramsbergs tingslags häradsrätt för afdagatagande af sitt barn. Der förklarade hon till en början, att hon gifvit barnet dropparne blott för att bereda det båttre ro, men sedermera erkånde hon riktigheten af Viktorins rapport i sin helhet och vidgick frivilligt, att hon, i afsigt att afdagataga barnet, hällt i dess mun af droppflaskan, till dess innehållet runnit öfver barnets mun; och trodde hon, att barnet af dropparne fått ungefår en theskeds innehåll. Anledningen till donna åtgård skulle varit den, att enkan Fagerman, hvars son rådt Kåmpe med ifrågavarande barn, vid några tillfällen knotat öfver hennes vistande hos enkan. Dropparne hade Kåmpe den 14 Februari köpt af en apothekareelev vid namn Lindqvist, anställd på Lindesbergs apothek; men hvarför hon köpt dessa droppar, eller huru hon vetat att de innehöllo gift, derom kunde hon ej förmås att meddela någon upplysning. Barnet hade vål förr skrikit om nåtterna. men Kåmpe hade icke mårkt, att detsamma före dropparnes mottagande varit sjukt. Omkring fem minuter efter det barnet fått dropparne, började det häftigt kråkas, i följd hvaraf Kåmpe förmodat, att det kråkts upp alltsamman. Ett dygn derefter dog barnet. Droppflaskan hade

s. 292 Sida 292 i årgången börjar härKopiera citering

Kåmpe till en början förvarat i sin kjortelficka, men sedermera gömt i en snödrifva utanför huset.

Denna bekännelse vidhölls af Kåmpe vid flera särskilda råttegångstillfållen.

Enkan Fagerman förnekade, att hon varit strång mot Kåmpe, utan fick denna vara såsom hennes barn; men hon hade en eller annan gång förebrått Kåmpe derföre, att hon vanvårdade barnet och ej tvättade detsamma öfver hela kroppen, utan blott ån på ett, ån på ett annat stålle, i anledning hvaraf ock barnet fått ohyra.

Enkan Fagermans dotter Albertina, som bodde i en stuga bredvid enkan Fagermans, hade den 14 Februari, då Kåmpe varit i Lindesberg, vårdat barnet, hvilket vål skrikit något vid middagstiden, men för öfrigt varit tyst till på eftermiddagen, då Kåmpe återkommit. Sedan Kåmpe en stund varit ensam med barnet, började det håftigt kråkas, hvarefter i rummet kåndes en stark lukt såsom af »Hoffmans droppar». I tanka, att Kåmpe förgiftat barnet, tillkallade Albertina åtskilliga nårboende personer, hvilka förebrådde henne hennes beteende, men hvarvid hon förnekade, att hon gifvit barnet droppar, och påstod, att lukten hårrörde af »Hoffmans droppar», som hon hade i sin ficka. Barnet låg, efter kråkningen på aftonen och under följande natt, såsom hade det varit dödt, men lifvades upp emellanåt, skrek till litet, tittade upp, qved, suckade och hade blå lappar.

Kåmpes fader upplyste, att Kåmpe tre veckor före barnets död varit hos honom på besök och då medhaft barnet, som hade skabb. Barnet insmordes med talg och svafvelblomma, hvarpå skabben slog in och barnet blef så sjukt, att det ej på en timma gaf tecken till lif. Men sedan det fått svafvelblomma i mjölk, blef det båttre, ehuru det blef oroligt och hostade.

Ett vittne uppgaf, att barnet under de tre sista veckorna i allmånhet skrikit mycket.

s. 293 Sida 293 i årgången börjar härKopiera citering

Två vittnen uppgåfvo deremot, att barnet den 14 Februari, innan det fått dropparne, haft ett friskt och gladt utseende och skrattat.

Ett vittne förmälde, att Kåmpe samma dag barnet dött uppgifvit, att enkan Fagerman varit så god mot henne, hvilket vittnet ock trodde hafva varit med sanna förhållandet öfverensståmmande.

Ett vittne, som besett en blöja, hvari mårken efter barnets uppkastningar funnos, hade iakttagit att dessa varit af rosenröd färg.

Apothekareeleven Lindqvist medgaf, att han åt Kåmpe utlemnat ifågakomne droppar, hvilka blifvit beredda efter ett af Lindqvist företedt recept, och å hvilka vore så stark efterfrågan, att ofta på en enda dag dylika kunde utlemnas till 50 olika personer. Huru det tillgått vid sjelfva utlemnandet af dropparne, kunde Lindqvist ej erinra sig, men trodde att Kåmpe erhållit omkring två ort.

Sedan domhafvanden anmodat doktor Engström att afgifva nytt utlåtande, huruvida de barnet bibringade dropparne kunde anses såsom dödsorsak eller blott medföra andra skadliga verkningar, yttrade doktor Engström i bref till domhafvanden, att dropparne innehöllo opium, men att någon quantitativ analys ej kunde verkställas med de medel, som i Lindesberg stodo till buds; att den från apotheket meddelade formeln för kompositionen af dropparne angåfve dess opiihalt till ett gran på orten; att den thesked, som barnet fått, motsvarade således ett gran opium; att ett gran opium vore tillräcklig dosis att hos en fullvuxen person framkalla sömn; men för ett barn om tre månader vore den minst åtta gånger för stark och måste derföre ovilkorligen framkalla förgiftnings-symptomer, åfven om den efter några minuters förlopp åter uppkastades, ehuru förgiftningen under sådant förhållande sannolikt kunnat håfvas, om passande motgift blifvit i rätt tid begagnadt.

En f. d. apothekare, som besett den flaka, hvari ifrågakomne droppar förvarades, ansåg att barnet deraf erhållit ungefår en ort, och upplyste, att »essentia dulcis Hartmann!»

s. 294 Sida 294 i årgången börjar härKopiera citering

heredes efter ett gammalt, i formakopéen ej upptaget recept och innehöll mindre gift ån Roséns bröstdroppar, som fingo utlemnas utan läkares ordination.

Doktor Barthelsson, hvilken, såsom sagdt blifvit, åtföljt lånsmannen Viktorin den 15 Februari till Kåmpes hemvist, uppgaf: att då redan barnets onda framskridit så långt att något beståmdt icke kunnat inhemtas om barnets sjukdom, och att han dervid sett en blöja, hvarpå funnits mårken efter barnets uppkastningar, hvilka hade en röd fårg. Uti receptet för dropparne, hvilket förevisades Barthelsson, funnes ej upptaget något annat egentligt giftämne ån opium, hvilket dessutom vore der i mindre grad ån i Roséns bröstdroppar. Obduktionsprotokollet, hvilket jemval företeddes för Barthelsson, gåfve, efter hans förmenande, icke några direkta anledningar till opii eller någon annan förgiftnings dödande inverkan på barnet. Förgiftnings-symptomer kunde finnas, utan att död deraf följde. Derför ansåg han, att något annat ej kunde med bestämdhet antagas ån att, om barnet haft annan sjukdom, den barnet bibringade starka dosis af ifrågavarande droppar måste hafva verkat mycket skadligt. Någon dödsorsak kunde ej hårflyta af de omständigheter, som Kåmpes fader omnåmnt.

Häradsrätten meddelade utslag den 27 Mars 1865: Af handlingarne inhemtades, det Johanna Wilhelmina Kåmpe, som efter oloflig beblandelse blifvit hafvande med ett den 22 November 1865 framfödt gossebarn, i dopet kalladt Carl Gustaf, frivilligt erkånt, att hon under sitt hafvande tillstånd haft för afsigt att afhånda nämnde barn lifvet, sårat att hon, för fullbordande af samma afsigt, på eftermiddagen den 14 Februari 1865 gifvit barnet ungefår en thesked droppar, benämnda »essentia dulcis Hartmanni», hvarefter barnet, som, enligt två vittnes sammanstämmande berättelser, förut samma dag synts friskt och gladt, hastigt eller efter några minuters förlopp angripits af kråkning, förenad med stark lukt, af droppar, och genast erhållit ett döende utseende, hvarpå barnet påföljde dag, eller omkring ett dygn sedan detsamma emottagit berörde droppar, aflidit;

s. 295 Sida 295 i årgången börjar härKopiera citering

och ehuru genom hvad sålunda förekommit samt doktor Engströms em betsutlåtanden sannolikt vore, att barnet genom följderna af det opii-gift, som uti dessa droppar skulle finnas, ljutit döden; likväl och då visshet härom icke kunnat vinnas; men deremot såsom ovedersägligt måste antagas, att Johanna Wilhelmina Kåmpe genom sitt med fullt uppsåt verkställda förgiftningsförsök tillfogat sitt barn åtminstone svår kroppsskada, blef, med åberopande af 23 §, jemförd med 22, 26 och 18 §S i 14 kapitlet Strafflagen, Johanna Wilhelmina Kåmpe för hvad henne till last kommit dömd att undergå fyra års straßarbete 1).

1) Häradsrätten har oriktigt åberopat 22, 23. 26 9§ i 14 kap. Strafflagen. Dessa §9 handla nemligen om »barnamord» i egentlig och vanlig bemärkelse, eller sådant som moder /öröfvar å sitt nyfödda oäkta barn. Det här ifrågavarande barnet deremot var ej nyfödt, utan tre månader gammalt. Frågan, huru länge ett barn i detta afseende skall som nyfödt anses, har (som bekant är) blifvit i särskilda lagstiftningar olika bestämd. Somliga hafva utsatt tre dagar, andra tjugufyra timmar från födseln såsom den tid, efter hvars förlopp gerningen ej mera får hänföras under kategorien: barnamord (infanticidium). Andra åter nyttja uttrycken: > vid födseln eller omedelbart derefter» ; andra öfverlemna åt domaren att bestämma, huruvida moderns tillstånd, afven sedan 24 timmar efter födseln förflutit, var sådant, att hennes gerning må som »barnamord» anses, med derå stadgade mildare straff, eller hon skall straflas såsom annan mörderska, Lagkomitéen i 16 kap. 9 § af Förslag till allmän Kriminal-lag hade följande stadgande: »Dödar qvinna med uppsåt sitt oäkta barn under födseln, eller inom ett dygn derefter, ehvad det sker genom handaverkan eller genom underlåtande af det, som till barnets bibehållande vid lif nödigt varit; dömes för det barnamord till straffarbete i första eller andra grad (på lifstid eller ock minst 10 år). Lagberedningen bibehöll bestämmelsen » vid födseln eller inom ett dygn derefter», men ändrade tidsbestämmelsen för straffet till minst nio år. Uti nu gällande strafflag nyttjas i 14 kap. 22 § orden: • vid födslen, eller derefter, uppsåtligen dödat sitt foster. Den har genom detta obestämda uttryck öfverlemnat åt domaren att, efter sig företeende omständigheter, afgöra huruvida barnaföderskan, när hon begick brottet, ännu befann sig i det tillstånd af kropps- och själslidande, som utgör grunden för »barnamords» mindre straffbarhet än annat mord af föräldrar å barn, eller om hon föröfvat gerningen så långt efter födseln, att hon ej vidare stått under inflytande af detta

s. 296 Sida 296 i årgången börjar härKopiera citering

Håröfver besvärade sig Johanna Wilhelmina Kåmpe i Svea hofrått. Hon hade varit upprörd vid förhören inför domstolen och då ej vetat hvad hon sade. Att hon ej kunnat misstänka, det gift funnits i dropparne, vore så mycket mera uppenbart, som, enligt apothekareeleven Lindqvists intyg, sådana droppar, som dem Kåmpe köpt, ofta på en enda dag utlemnades till femtio personer. Barnet hade förut varit sjukt och oroligt, och för att skaffa det ro, hade hon gifvit det af dropparne, samt af oförstånd hade hon möjligen gifvit barnet för mycket deraf. Kråkningarna hade dock troligen tillkommit deraf, att barnet diat häftigt och mycket. Kåmpe yrkade förty att antingen varda från allt ansvar befriad, eller ock att endast dömas såsom vållande till barnets död.

Hofrätten yttrade i utslag den 25 April 1865: att emedan Johanna Wilhelmina Kåmpe frivilligt uppgifvit och bekånt, ej mindre att hon redan under det hon var hafvande med ifrågavarande barn fattat uppsåt att detsamma afdagataga, ån åfven att hon, för fullbordande af detta uppsåt, den 14 Februari på eftermiddagen af så kallade »rogifvande droppar,» som hon samma dag å apotheket i Lindesberg förskaffat sig, gjutit något mera ån en theskeds innehåll i barnets mun; ty och som genom Johanna Wilhelmina Kåmpes erkännande och i målet hörda vittnens berättelser blifvit upplyst, att barnet, som förut synts vara friskt, kort efter dropparnes ingifvande angripits af illamående, förenadt med kråkningar, och följande dag aflidit; samt doktor Engström, dels efter verkställd obduktion å barnets döda kropp, i afgifvet embetsutlåtande intygat, att, under antagande att barnet erhållit en ort af omförmålda droppar, hvilka enligt den från apotheket infordrade formeln för deras beredning innehölle ett gran opium på hvarje ort, och med afseende derå, att liköppningsfenomenerna ej utvisade, att barnet lidit af någon föregående sjukdom, lidande, utan haft nog rådrum och förmåga till besinning, samt födseln ej heller mera kunnat hållas hemlig.

Red:s anm.

s. 297 Sida 297 i årgången börjar härKopiera citering

sannolikt vore, att barnet till följd af bibringadt opium ljutit döden; dels ock uti en sedermera till domhafvanden ingifven skrift förklarat de droppar, af hvilka Johanna Wilhelmina Kämpe förmålt sig hafva gifvit barnet omkring en thesked, innehålla opium, och en thesked af samma droppar någorlunda motsvara en ort, samt att denna dosis, gifven åt ett tre månader gammalt barn, ovilkorligen måst framkalla förgiftningssymptomer; alltså fann hofråtten Johanna W ilhelmina Kåmpe vara lagligen öfvertygad att hafva, i uppsåt att afdagataga sitt barn, gifvit barnet gift, så att det deraf dött, och pröfvade förty, i förmågo af 14 kapitlet 1 och 18 §§ Strafflagen, råttvist döma Johanna Wilhelmina Kåmpe för mord att under sin återstående lifstid hållas till straffarbete.

Håruti sökte Johanna Wilhelmina Kåmpe i underdånighet åndring. Till sitt försvar anförde hon, att barnet varit sjukligt och ofta skrikande, och att hon ingifvit det droppar för att det skulle få ro, men icke haft för afsigt att göra detsamma någon skada; att hon icke haft kånnedom derom, att dropparne innehöllo något gift, och att det varit af okunnighet som hon gifvit för mycket deraf; att hennes bekännelse vid håradsråtten blifvit oriktigt uppfattad; att hon såväl vid polisförhöret, som vid ransakningstillfållena, af sorg och bekymmer öfver barnets död varit så upprörd och förvirrad, att hon icke varit mäktig att afgifva rediga svar på de till henne framställda frågorna, och att det deraf torde hafva hårrört, att hon utan betånkande svarat oriktigt, men att af de råttade uppgifter, hon sedermera lemnat, borde följa, att hennes brott vore begånget af okunnighet, men icke af uppsåt.

Målet föredrogs den 15 Augusti 1865 i Högsta Domstolen, dervid beslöts, att handlingarna skulle delgifvas sundhets-kollegiet för att med underdånigt utlåtande i målet inkomma.

Den 7 September afgaf kollegiet utlåtande af innehåll: att de hos Johanna Wilhelmina Kåmpes barn efter dropparnes ingifning yppade sjukdomssymptomer, jemförde med de

s. 298 Sida 298 i årgången börjar härKopiera citering

oui dropparnes sammansättning vunna upplysningar, gåfvo fullt stöd ät antagandet, att ifrågavarande barn tillsatt lifvet genom förgiftning med opium, hvilket ej heller motsades af liköppning sresultatet ; att då de droppar, hvilka Kåmpe anvåndt, ingalunda voro af allmänheten kånda såsom gift, utan plågade begagnas såsom rogifvande och, enligt vid ransakningen i målet vunna upplysningar, å apotheket i Lindesberg så allmänt efterfrågats, att understundom på en enda dag deraf försålts åt 50 personer, det knappast kunde vara troligt, att Kåmpe haft sig bekant, att desamma innehöllo gift, eller vid ingifningen deraf haft för afsigt att dermed sitt barn skada eller detsamma lifvet afhånda; att då Johanna Wilhelmina Kämpes uppgift, det barnet varit sjukligt och ofta skrikande, vunne stöd af den omständighet att vid obduktionen bemärkts lemningar af hudutslag ej mindre å hufvudet, ån å armar, fotsulor och axlar, mera sannolikt vore, att Kåmpe med ingifvandet af meranåmnde droppar åsyftat att bereda barnet ro ; samt att likväl den dosis, hon i sådant ändamål användt, nemligen något mera än en thesked, varit omåttligt stor för ett barn af så späd ålder som det nu ifrågavarande och följaktligen måst åstadkomma skada för dess helsa och lif.

Den 26 September föredrogs målet ånyo i Högsta Domstolen, hvarvid beslöts, att en, våtska innehållande, flaska, hvilken åtföljt ransakningsakten i målet, skulle jemte handlingarne öfverlemnas till Sundhetskollegiet, på det våtskan måtte blifva behörigen undersökt, till utrönande deraf huruvida och i hvad mån densamma kunde innehålla något för menniskors lif eller helsa skadligt åmne, hvarjemte kollegiet anbefalldes att med nytt utlåtande till Kongl. Maj:t i underdånighet inkomma.

Till fullgörande af denna befallning, remitterade kollegiet den 9 Oktober 1865, jemte besvårshandlingarna, den deri åberopade flaskan till kemie-professorn vid Carolinska medico-kirurgiska institutet Sten Stenberg, med anmodan att flaskans innehåll i ofvanberörda hånseende undersöka och resultatet deraf kollegiet meddela. Sedan bemålde

s. 299 Sida 299 i årgången börjar härKopiera citering

professor den 11 Oktober återställt remisshandlingarna, åtföljda af upplysning om den verkställda undersökningen, yttrade kollegiet den 14 December: att intetdera af de ämnen, hvilkas närvaro vid den kemiska undersökningen kunnat utrönas, nemligen alkohol, ether, kamfer, aromatiska ämnen och rödt fårgåmne, enligt det ransakningshandlingarna bifogade receptet, till den mångd eller af den koncentrationsgrad ingått i den quantitet droppar, som Johanna Wilhelmina Kåmpe antogs hafva bibringat sitt barn, att samma åmne kunde anses vara för menniskors lif eller helsa skadligt; samt att den omständigheten, att, vid den kemiska undersökningen af den ganska komplicerade och i ringa mångd tillgångliga blandningen, opium icke kunnat upptäckas, ingalunda kunde anses bevisa, det de anvånda dropparne icke innehållit den quantitet opium, som de, enligt den handlingarne bifogade uppgiften på beståndsdelarne af »Essentia dulcis Hartmanni,» skolat innehålla.

Den 9 Januari 1866 föredrogs målet slutligen i Högsta Domstolen. Och som Johanna Wilhelmina Kåmpes, efter skiljaktiga uppgifter hos håradsråtten, slutligen såvål hos hofråtten, som hos Kongl. Maj:t, vidhållna påstående, att hon vid ingifvandet af de droppar, hvaraf hennes omförmålda barn förmenats hafva ljutit döden, hvarken haft för afsigt att skada barnet eller ågt kånnedom derom att dropparne innehållit något för barnets lif eller helsa skadligt åmne, vinner stöd af, bland annat, dels att, efter hvad ransakningen föranleder, droppar af beskaffenhet som de ifrågavarande, hvilka blifvit på Lindesbergs apothek utlemnade i en flaska med påskrift: »rogifvande droppar,» begagnas af ortens innevånare så allmånt, att deraf understundom från apotheket försåljes till femtio personer om dagen, dels att, vid kemisk undersökning af de i förenämnde flaska utlemnade droppar, något för menniskans lif eller helsa skadligt åmne icke kunnat deruti anträffas, samt hvad i öfrigt under ransakningen förekommit icke innefattade laga bevisning derom, att Johanna Wilhelmina Kåmpe afdagatagit sitt förenämnde barn ; alltså funno Högsta Domstolens fleste ledamöter (justitie-

s. 300 Sida 300 i årgången börjar härKopiera citering

råden Cramér, Carleson, Wretman och Rabe), med ändring af hofråttens utslag, Johanna Wilhelmina Kåmpe icke kunna i målet till ansvar fällas.

Justitieråden Hoffstedt och von Hofstén funno skål icke vara anfördt, som i hofrättens öfverklagade utslag kunde verka åndring.

Justitierådet Naumann yttrade, det justitierådet, efter öfvervågande af provinciallåkarens och Sundhetskollegii afgifna sårskilda yttranden samt Johanna Wilhelmina Kåmpes i hofråtten återkallade bekännelse om fullt uppsåt att sitt barn afdagataga, och hvad handlingarne i öfrigt innehålla, prôfvade råttvist, med tillåmpning af 9 §. 2 mom. i 14 kap. Strafflagen, döma Johanna Wilhelmina Kåmpe, för hvad henne till last kommit, att undergå två års straffarbete 1).

1) »Hoffmans droppar». »Roséns bröstdroppard och mänga andra, utan läkares föreskrift, allmänneligen begagnade medikamenter blifva lifsfarliga, om de gifvas åt barn för ofta, eller i alltför stora qvantiteter, vare sig af mera eller mindre grof vårdslöshet, liknöjdhet eller oförsigtighet. Likaså den s. k. »essentia dulcis» och ännu svagare »apotheksvaror». Detta vet hvar och en till och med bland allmogen. Om i närvarande mål modrens uppsåt att sitt barn afdagataga icke kan anses legalt bevisadt, torde dock Doktor Engströms intyg (sid. 293 r. 23 o. f.) och Sundhetskollegiets yttranden (sid. 298 r. 2 o. f. samt sid. 299 r. 4 o. f.) gifva vid handen, att den dosis »essentia dulcis», som Johanna gifvit gossen, varit »omåttligt stor för ett barn af så späd ålder» samt »måst åstadkomma skada för hans helsa och lif».

Red:s anm.

s. 301 Sida 301 i årgången börjar härKopiera citering

(Insandt).