Nödvärn eller icke!

16 maj 1865


Så kom texten hit

  • Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
  • Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1866, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
  • Textkvalitet: högst omkring 4,6 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
  • Tryckta sidor: s. 428–433 i årgången 1866. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
  • Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen Sjölagen, nr 11 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 96 i bandet.
  • Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen Sjölagen, nr 11.
  • Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
  • Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tredje årgången, 1866 i litteraturen — s. 428–433 där är samma sidor som här.
  • Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 16 Maj 1865». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
  • Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.

Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.

Domstolens referat

Lånsmannen Emil Andersson yrkade vid Wiske häradsrätt ansvar å förre kronoarbetskarlen Johan Morberg från Tölö, för det han skall den 14 Maj 1864 med knif sårat förre artilleristen Anders Fahlqvist, så att denne deraf den 25 i samma månad ljutit döden.

s. 429 Sida 429 i årgången börjar här

Den dräptes moder Anna Gustafva Fahlqvist uppgaf, att hennes son och Morberg på landsvägen vid Weddige kyrka kommit i slagsmål utan föregånget grål och efter det de nyss förut supit tillsamman. Efter slagsmålet befunnos begge svårt sårade. Morberg inforslades till Warbergs lasarett och vårdades af dervarande låkare. Fahlqvist lemnades åt sin moders och sina systrars vård. Hans sår förbundos, hvarjemte man sökte låkare i Kongsbacka, men, då denne för tillfallet ej var att träffa, rådfrågade man en qvacksalverska. Efter några dagar lossnade förbindningen, med anledning hvaraf man skickade efter provinciallåkaren, hvilken ock ordinerade för Fahlqvist. Men den 25 Maj afled denne.

Enligt obduktionsprotokollet hade liket på yttre sidan af venstra armen ett fem tum långt och ett half tum djupt sår; på inre sidan ett sår om ett tums långd, hvilket genomträngt huden och senutbredningen. På högra underarmens insida fanns ett vid pass två tum långt gapande sår, stråckande sig åt olika håll, hvilket syntes utvisa, att den instötta knifven uti såret kringvridits; och förklarade låkaren att, ehuru Fahlqvists död ej inträffat förr ån tio dygn efter det han blifvit genom skårande verktyg sårad, visade dock den allmånna blodbristen i de annars friska organerna, att han aflidit tillföljd af de erhållna såren. Det kunde vål icke anses omöjligt, att Fahlqvist under en skyndsamt tillkommen och oafbruten sakkunnig behandling kunnat undslippa den omedelbara döden, ehuru det derför icke kunde med samma sannolikhet antagas, att hans död genom skadans följder — medelbara — uteblifvit.

Om Morbergs tillstånd vid ankomsten till lasarettet innehöll vederbörande låkares betyg, att han hade l:o ett tre tum långt skuret sår i tvår riktning öfver maggropen intill magsåcken; 2:o ett två tum långt skuret sår på venstra kinden; och 3:o ett sticksår på högra öfverarmen och ett skrubbsår på venstra öfverarmen. Efter en vistelse af 1 månad 2 dagar på lasarettet utskrefs Morberg derifrån såsom frisk.

s. 430 Sida 430 i årgången börjar här

Morberg, som år 42 år gammal, har för 22 år sedan straffats för stöld och i 2 år varit kronoarbetskarl samt fört ett kringstrykande lif.

Den dråpne, som också var 42 år, hade varit artillerist, men rymt ur tjensten och derefter strukit omkring med ett sållskap »kråmare».

Morberg uppgaf, att han, ifrågavarande dag, på en resa sammanträffat med Fahlqvist och en del andra personer. Under ett uppehåll vid Weddige kyrka förtärdes bränvin, hvarefter Morberg gått utåt vågen. Fahlqvist kom snart efter samt började utan någon anledning misshandla' Morberg först med en piska och sedermera med en knif, af hvilken misshandel Morberg tillfogades de sår, låkarebeviset omförmålde. För att freda sig från vidare misshandel upptog Morberg sin knif och skar dermed Fahlqvist i armarne. Den misshandel, Morberg emot Fahlqvist föröfvat, hade således tillkommit endast för nödvärn.

Vittnet Nils Karlsson beråttade, att han under fjorton dagars tid före dråpet varit i Morbergs sällskap. Vittnet hade ej erfarit, att Morberg och Fahlqvist varit ovänner; dock hade Morberg vid påsktiden, på tal om ett af Fahlqvist tillernadt, men uteblifvet besök hos Morberg, yttrat: »om Fahlqvist den gången infunnit sig, hade det varit en olycka antingen för honom eller mig». Vid ett senare tillfälle några dagar före dråpet hade Morberg sagt, att han icke skulle tycka om, ifall Fahlqvist komme till samma trakt, der Morberg uppehöll sig; hvarjemte Morberg tillagt: »skall jag såtta dit den, skall jag såtta så, att den kånnes». Meningen med dessa ord kunde dock vittnet ej förklara. Den 14 Maj kommo vittnet jemte Morberg och hans sällskap till Asbro. Senare anlände dit jemvål Fahlqvist och hans sållskap, hvilka afreste först, och Morberg ville då begifva sig i våg straxt efteråt, emedan, såsom han sade, det skulle se fegt ut att dröja liksom vore han rådd för Fahlqvist; men Morberg hindrades, så att Fahlqvist fick något försprång. Vid Thorstorp upphanns Fahlqvists sållskap af Morberg och vittnet med flera personer. Man hel-

s. 431 Sida 431 i årgången börjar här

sade, tackade för sist och bjöd hvarandra på bränvin. Sedan Fahlqvist fått tillbyta sig en vittnet tillhörig knif, som var båttre ån Fahlqvists, fortsattes resan till Weddige kyrka, der man åter stannade och förtärde bränvin. Derpå såg vittnet Morberg och Fahlqvist taga hvarandra i handen och gå utåt vågen, derunder vittnet hörde Morberg uppmana Fahqvist att slåppa handen. Omedelbart derefter såg vittnet Fahlqvist gifva Morberg ett hugg uppåt ansigtet. Hvilken verkan hugget gjorde, iakttog icke vittnet, men vål att Morberg efter slagsmålets slut var blodig i ansigtet och på ena armen, hvarjemte vittnet hörde Morberg klaga deröfver, att han blifvit sårad i magen.

Vittnet Anna Brita Pettersdotter beråttade lika med Nils Carlsson om hvad som tilldragit sig under vistelsen vid Asbro. Derjemte förmälde Anna Brita Pettersdotter, att hon efter ankomsten till Weddige kyrka hört Fahlqvist uppmana Morberg att gå med honom bakom hörnet af kyrkogårdsmuren. Morberg vågrade och bad Fahlqvist, att han måtte högt och i de öfriges nårvaro uttala hvad han kunde hafva att såga. Strax efteråt såg vittnet Morberg och Fahlqvist hålla hvarandra i hand, dervid Môrberg sökte draga sin hand ur Fahlqvists för att komma lös, och hvarunder Fahlqvist yttrade: »du skall vara karl för dig, efter hvad du lår sagt, det skulle jag nu vilja pröfva». Morberg svarade undvikande, och Fahlqvist sökte nu med. en piska gifva Morberg ett slag, hvilket dock afvårjdes af en qvinna Sofia Nilsson, hvarefter Fahlqvist med knif högg åt ansigtet på Morberg.

Häradsrätten meddelade utslag den 21 September 1864: Alldenstund ådagalagdt vore, att Morberg genom den af honom mot Fahlqvist föröfvade uppsåtliga misshandel varit vållande till Fahlqvists död, men Morbergs brott skett af hastigt mod och utan afsigt att dråpa samt under sådana omständigheter i öfrigt, att såsom sannolikt antagas kunde, att döden ej bordt af våldet våntas; fördenskull och med afseende å de i målet förekomne mildrande omståndigheter, dömdes Morberg, jemlikt 4 § samt 5 § 2 momentet i K. F.

s. 432 Sida 432 i årgången börjar här

den 29 Januari 1861, att för sin ifrågavarande förbrytelse hållas till två års straffarbete.

Detta utslag underställdes Götha hofråtts pröfning och skärskådande. Hofråtten utlåt sig medelst utslag den 16 Januari 1865: att Morberg genom egen, af omståndigheterna styrkt bekännelse vore förvunnen att hafva med knif tillfogat Fahlqvist det sår i högra armen, till följd hvaraf Fahlqvist aflidit ; men emedan genom vittnena Nils Karlssons och Anna Brita Pettersdotters vittnesmål samt andra vittnens berättelser ådagalagdt vore, att Fahlqvist först öfverfallit, fasthållit och med knif svårt sårat Morberg i ansigtet, innan Morberg, som velat undvika att komma i grål och handgemång med Fahlqvist och försökt slita sig ifrån honom, satt sig till motvårn och med knif tillfogat Fahlqvist ofvannåmnda lifsfarliga sår i högra armen och jemvål köttsår i den venstra; ty och som Morberg, hvilken åfven af Fahlqvist tilldelats ett svårt sår å magen och mindre sår å armarne, sålunda blifvit öfverfallen med våld, som innebar trångande fara samt Morberg vid sådant förhållande ägt rått till nödvärn och att derid å sin sida mot angriparen använda tillgängligt vapen och det våld, som till farans afvårjande var af nöden; alltså och då det jemvål må antagas, att så trångande fara var för handen, att Morberg sig icke besinna kunde, blef Morberg, jemlikt 5 kap. 7 och 10 SS Strafflagen samt 5 § i K. F. den 16 Febr. 1864, från ansvar frikänd.

Åklagaren anförde deröfver underd. besvår och yrkade, det Morberg måtte fållas till ansvar för sitt förfarande mot Fahlqvist.

Målet föredrogs den 16 Maj 1865 i Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Qvensel, Södergren, Cramer och Rabe) funno skål ej vara anfördt, som i hofråttens utslag kunde verka åndring.

Justitierådet friherre Leuhusen pröfvade, i förmägo af 5 kap. 10 § 1 momentet, jemfördt med 14 kap. 9 § 2 mom.

s. 433 Sida 433 i årgången börjar här

Strafflagen, rättvist döma Morberg att för vällande till Fahlqvists död undergå straffarbete i ett år.

Justitieråden Almqvist och Naumann funno skåligt att, med upphåfvande af hofråttens utslag, fastställa håradsråttens i målet meddelade beslut.