Krigsmans vägran att lyda order.
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1866, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 5,0 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 487–489 i årgången 1866. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen Sjölagen, nr 13 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 76 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen Sjölagen, nr 13.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tredje årgången, 1866 i litteraturen — s. 487–489 där är samma sidor som här.
- Dag: bandet skriver inte ut någon dag för avgörandet i det här referatet, och ingen har härletts.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Våbeln vid flottans station i Stockholm yrkade infor stationens krigsratt ansvar å båtsmannen C. J. Hagman för det han, som den 1 Juli 1865 blifvit anbefalld att klockan 1 samma dag med ett ångfartyg afgå till Furusund för att inmönstras å en på sjömätning utevarande ångslup, inför kommendanten vågrat åtlyda den erhållna ordern.
Hagman, hvilken den 30 förutgångne Juni på Skeppsholmen inmönstrats till årstjenst vid stationen, erkände, att sedan han på morgonen förstnämnde dag blifvit utsedd att medfölja på nåmnda sjökommendering, hade han utan permission begifvit sig till staden och å en krog förtårt 5 à 6 supar brånvin; hvarefter han föll på den tanken att undandraga sig kommenderingen, dertill, efter hvad han tyckte, bordt utses yngre karl ån han, som var 474 år gammal och redan begårt afsked. Återkommen från staden anmålde Hagman, att han var sjuk, men, sedan han af läkare förklarats vara frisk, instållde han sig på kallelse i kommendantsexpeditionen, der han, under inflytande af det förtärda brånvinet, omedvetande af hvad han gjorde, vägrade att åtlyda omförmålda order. Blifven nykter, ångrade han hvad han gjort, ty han hade förut varit ute på sjöexpeditioner och under tjenstgöringen funnit sig vål.
Af de i målet hörde vittnen hade ett intygat, att Hagman kl. 5 på morgonen ofvannåmnde dag erhållit tillsågelse att göra sig i ordning för att afgå på sjökommendering, dervid Hagman icke gjorde någon invåndning.
Två vittnen förmälde: att Hagman omkring kl. 1 9 anmält sig sjuk, men af låkaren förklarats frisk, samt att Hagman, inkallad på kommendantsexpeditionen för att tillspörjas om han utbekommit sin rått, vågrat att åtlyda den
s. 488 Sida 488 i årgången börjar här
erhållna ordern och, oaktadt kommendantens föreställningar, fortsatt denna vågran, så att annan karl måst kommenderas; och hade, enligt ena vittnets utsago, Hagman, på fråga om han utbekommit sin rått, genmålt: »jag går ej på någon sjökommendering och vill ej göra någon annan tjenst heller, utan arrestera mig!»
Ett vittne intygade, att Hagman kl. 11 af kompanichefen varnats för följderna af sin vågran, men åndock dermed fortfarit under yttrande: »jag får uppriktigt såga, att jag tredskas för jag vill hafva afsked; jag vill ej göra någon båtsmanstjenst mer».
Ett vittne tog på sin ed, att Hagman vål var »rörd af starka drycker», men »ej full» ; — ett annat vittne: att Hagman vål icke varit full, men till utseende och sinnesstämning »sig olik».
Hvad vittnena sålunda beråttat erkändes af Hagman, med förklarande likvål, att han med sin vågran icke åsyftat att bereda sig afsked, derom han vid generalmönstring anhållit, men fått afslag, emedan han ej kunnat anskaffa annan karl i sitt stålle.
Genom utslag den 8 Juli 1865 yttrade krigsrätten : att som Hagman genom egen, af omständigheterna styrkt bekännelse vore förvunnen om åtalade brottet, men tillika förekommit, att Hagman vid tillfället icke varit vid sina sinnens fulla bruk eller sig lik och redig, samt Hagman, sedan han kommit till fullt medvetande, insett sin förbrytelse och ångrat sig, alltså och då någon skada ej timat, fann krigsrätten Hagman icke kunna svårare anses, ån att han, jemlikt sista mom. i 5 § af 2 kapitlet krigsartiklarne, för förbrytelsen skulle extra judicialiter af str aff as, derom det ankom på stationsbefälhafvaren att förordna.
Ordföranden var ifrån beslutet skiljaktig och dömde, jemlikt 1 mom. i krigsartiklarnes ofvannåmnda kapitel och §, till arkebusering.
Detta utslag, som underställdes krigshofråttens pröfning, öfverklagades af våbeln; i anledning hvaraf krigshofrätten meddelade utslag den 25 Augusti 1865, och ansåg styrkt,
s. 489 Sida 489 i årgången börjar här
att Hagman, sedan han blifvit underrättad derom att han skulle inmönstras på sjömätningsångslupen, utan permission begifvit sig till staden, återkommit rörd af starka drycker och uti kommendantsexpeditionen inför kommendanten förklarat sig icke vilja på sjökommendering eller annan tjenstgöring utgå, samt vidhållit denna vågran att åtlyda order, så att en annan båtsman måst i hans stålle afsåndas; hvarföre krigshofråtten, jemlikt 1 mom. i 5 § af 2 kapitlet krigsartiklarne samt K. Förordn. den 29 Mars 1859, dömde Hagman, som för oloflig bortgång från kasernen och fylleri gjort sig skyldig till extra judiciel bestraffning, men för vågran att lyda order vore till dödsstraff förfallen, att i en bot mista lifvet genom arkebusering.
Hagman anförde underd. besvär hos Kongl. Maj:t, till hvars nådiga pröfning utslaget jemvål hemställdes, samt yrkade att, med upphåfvande af krigshofråttens utslag, krigsråttens beslut måtte af Kongl. Maj:t faststållas; men om detta yrkande ej kunde bifallas, sökte Hagman att af nåd undfå förskoning från dödsstraffet och att vid bestämmande af annan bestraffning finge tagas i beräkning den tid, Hagman under ransakningen hållits håktad.
Målet föredrogs i Högsta Domstolen den 18 Oktober 1865 (i närvaro af följande ledamöter: justitieråden Alex ander son och Qvensel, generallöjtnanten Meyer, justitieråden Berg, Naumann och von Hofsten samt konteramiralen Liljehöök), dervid Högsta Domstolen pröfvade krigshofråttens utslag vara lagligen grundadt; men då skada icke intråffat, fann Högsta Domstolen, med afseende jemvål å de omständigheter i öfrigt, hvarunder brottet tillkommit, åfvensom å den tid, Hagman redan varit i håkte hållen, sig åga anledning hemställa, det Kongl. Maj:t täcktes af nåd förskona Hagman från dödsstraff och tillåta, att han finge försona sitt brott med vaktarrest under tre månader.