Naumanns tidskrift 1866 s. 491

Vice konsuln Carl August Winroth instämde till Piteå tingslags håradsrått förre inspektoren C. A. Rydberg med påstående, att som uti en af Rydberg öfver förvaltningen från den 1 Juli 1859 till den 1 Juli 1862 af den Winroth tillhörige Långviks bruks- och landtegendom afgifven råkning Rydberg, utöfver den honom enligt kontrakt för egendomens skötsel tillförsäkrade ersättning, i sådant hånseende obehörigen tillgodofört sig ett belopp af 3,000 rdr, denna post måtte ur råkningen utgå, dels ock att, enår, efter sådan råttelse af råkningen och med iakttagande jemvål deraf, att å det sålda 1,162 rdr 20 öre, som råkningen för tiden till den 1 Juli 1861 upptoge egendomen till godo, beråknades rånta till den 1 Juli 1862 med 69 rdr 73 öre, Winroth på grund af råkningen skulle hafva att fordra 1,580 rdr 9 öre, Rydberg måtte åläggas att till Winroth utgifva sistberörda belopp med rånta från den 1 Juli 1862.

Uti uttagen stämning å Winroth yrkade deremot Rydberg, att då omförmålde redovisningsråkning icke blifvit inom laga tid behörigen klandrad och den således vore laga kraftvunnen, Winroth måtte förpligtas att till Rydberg ut-

s. 492 Sida 492 i årgången börjar härKopiera citering

betala det belopp af 1,489 rdr 64 öre jemte rånta derå, som enligt råkningen utgjorde Rydbergs fordran.

Häradsrätten utlåt sig, genom utslag den 30 December 1864: att emedan det, enligt 18 kapitlet 9 § Handelsbalken, ålegat Winroth att inom natt och år efter den 4 December 1862, då Winroth fått emottaga ifrågavarande råkning, medelst stämning å Rydberg till behörig domstol utföra och fullfölja sin talan om klander å råkningen, såvidt Winroth velat hafva sin rått till sådan talan öppen, men Winroth icke förr ån den 23 Februari 1864, och således efter natt och år sådan åtgård vidtagit, samt Winroths åtgöranden, dels att medelst en till Rydberg aflåten skrifvelse tillkånnagifva sitt missnöje med råkningen och sedermera inför Piteå rådstufvurått anmåla klander emot densamma, dels ock att instämma Rydberg till nyssnämnde rått, som icke varit behörig domstol i målet, icke vore af den beskaffenhet, att Winroth på grund deraf kunde antagas hafva i laga ordning klandrat råkningen, likasom Winroth genom den till 1863 års hösteting å Rydberg uttagna stämning icke heller kunde anses hafva i laga tid och ordning klandrat råkningen, enår Winroth då icke fullföljt sin talan, och verkan af stämningen således förfallit, förklarades Winroth hafva försutit tid att klandra den redovisningsråkning, hvarom fråga vore, och att denna således emot Winroth vunnit laga kraft, i följd hvaraf och då vid sådant förhållande de af Winroth emot räkningens giltighet gjorda anmärkningar icke kunde till pröfning upptagas, Winroth förpligtades att mot qvitto till Rydberg utbetala den honom på grund af råkningen tillkommande fordran 1,489 rdr 64 öre jemte fem procent rånta derå från lagsökningsdagen, till dess penningar följde.

Svea hofrätt, der Winroth fullföljde talan, yttrade i dom den 13 Juli 1865: att som ostridigt vore, att Winroth inom natt och år, efter det han fått ofvanomförmålda redovisningsråkning sig tillställd, till häradsrätten vid 1863 års hösteting instämt Rydberg med påstående om rättelse å råkningen, samt, på sått häradsrättens protokoll i berörde mål

s. 493 Sida 493 i årgången börjar härKopiera citering

utvisade, Winroth, hvilken i anledning af Rydbergs i samma mål framställda anmärkning att saken vore anhängig jemvål vid rådstufvuråtten i Piteå, fråntrådt fullföljden af kåromålet vid häradsrätten, dock icke ovilkorligen eller för alltid afstått från sin talan, utan fasthellre dervid uttryckligen förbehållit sig att framdeles få emot Rydberg väcka den talan vid häradsrätten, hvartill Winroth kunde finna sig befogad, i öfverensståmmelse hvarmed ock håradsråtten, genom beslut i målet den 2 November 1863, jemte det derigenom Winroths talan på grund af den ågångna stämningen förklarats då för närvarande komma att förfalla, tillika meddelat det yttrande, att Winroth hade sig obetaget att sedermera mot Rydberg väcka den talan vid håradsråtten, hvartill omständigheterna kunde föranleda; alltså och då genora den af Winroth sålunda till 1863-års hösteting instämda talan, den han sedermera genom ytterligare stämning hos håradsråtten fullföljt, Winroth måste anses hafva iakttagit, hvad honom för anställande af klander mot ifrågavarande redovisningsråkning lagligen ålegat, samt Winroth följaktligen vore berättigad att få sina i sådant hänseende framställda påståenden vederbörligen pröfvade, blef, med upphåfvande af häradsrättens utslag, saken i hela dess vidd visad åter till håradsråtten, som på anmälan hade att densamma ånyo företaga och dermed utan hinder af förra, nu undanröjda beslutet lagligen förfara.

Deruti sökte Rydberg i underd. ändring.

Nedre revisionen (revisionssekreteraren Asplund samt t. f. revisionssekreterarne Östergren och Adlers) hemställde i underd. betänkande den 24 sistlidne Januari, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofråttens dom.

Saken föredrogs den 5 derpåföljande Februari i Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Iggeström, Södergren, Wretman, Naumann och von Hofsten) biföllo nedre revisionens betänkande.

Justitierådet Hoffstedt pröfvade råttvist att, med ändring af hofråttens dom, fastställa häradsrättens beslut.

Kongl. Maj:ts dom år utfärdad den 15 Mars 1866.