Naumanns tidskrift 1866 s. 60

Länsmannen A. Holm tilltalade vid Medelstads häradsrätt drangen Anders Jonsson från Möllenäs for det denne skulle, natten till den 9 Februari 1865, uti en hans syskonebarn, torparen Andreas Johansson i Ettebro tillhörig, obebodd och på afstånd från bostader belägen husbyggnad uppsåtligen anlagt eld, hvaraf byggnaden jemte deri befintlig lösegendom uppbrunnit.

Målsågaren uppgaf: Anders Jonsson hade den 5 Febr. 1865 kommit till målsågarens hemvist och förklarat, att denne gjort Jonsson så stor skada, att blodig håmnd skulle blifva tagen öfver honom, derest han ej aktade sig desto båttre. Mellan målsågaren och Jonsson hade aldrig varit ovånskap. På hvad sått denne sistnämnde skulle blifvit förfördelad, nåmnde han icke.

Den nu nedbrunna stugan, i hvilken, såsom endast tillbommad utifrån, man förut med lätthet kunde inkomma, värderade målsågaren till 290 R:dr 16 öre.

Anders Jonsson, född den 11 Februari 1842 och utan anmärkning i kyrkoboken, var af ett ofördelaktigt utseende. Han hade alljemnt vistats hos sina föräldrar. Besvärad af ständig hufvudvårk och hjertklappning, så att han icke kunnat företaga sig gröfre arbete, hade han i följd af denna sin sjuklighet kånnt sig tung och orolig till lynnet samt uppgaf sig hafva, omkring fjorton dagar före mordbrandsanläggningen, under en dröm fått den förestållning, att målsågaren trådt i förbund med en ond ande och, i förening med en sådan, beredt Jonsson alla de qval, hvaraf denne led. Med anledning håraf fattade Jonsson den föresats att på något sått skada målsågaren, — att »slå honom förderf-

s. 61 Sida 61 i årgången börjar härKopiera citering

vad om han anträffades»; men då detta ej skedde, beslöt Jonsson omsider att tända eld på hans hus. I denna afsigt, försedd med tändstickor, begaf sig Jonsson åstad natten till den 9 Februari, sedan han omtalat för sin fader livad han åmnade göra. Fadren följde efter för att söka afböja illgerningen, men, halt och bräcklig som han var, hade han ej hunnit fram förr ån elden redan utbrutit. Vid sin ankomst till stugan, tog Jonsson undan den bom, med hvilken dörren var stångd och, sålunda inkommen, antände han halmen i en der stående sång, hvarefter han genast aflågsnade sig. Till en början förmårktes icke någon eld, men slutligen sågs denna uppflamma, och då kånde Jonsson ånger öfver sin gerning.

Under förhöret inför domstolen hade Jonson icke visat någon slags oredighet, utan afgaf svar lugnt och sansadt; dock klagade han öfver svaghet i hufvudet och omtalade, att han en gång i sin barndom spelat kort med målsågaren och en dennes sedermera aflidne broder, hvarvid han till en början antagit att spelet gällde penningar, men brodren hade sagt att de »spelade om Jesus». Detta yttrande kom ofta för Jonsson i drömmen, och han trodde, att han spelat bort sin själ.

Målsågaren sade sig icke kunna ihågkomma, att han någonsin spelat kort med Jonsson.

Denne sistnämndes fader, Jon Andersson, beråttade: Sonen, som stådse varit sjuk och svag, hade aldrig gjort sig kånd för vildsinthet. På senare tiden hade han varit »besynnerlig till lynnet» och ofta liksom yr i hufvudet. Någon ovånskap emellan honom och målsågaren hade ej förmårkts förr ån omkring 14 dagar förut, då Jonsson sagt sig skola hämnas på målsågaren för det denne »förgjort hans sjål». Den 8 Februari sent på aftonen begaf Jonsson sig hemifrån, försedd med svafvelstickor, och ehuru han då icke gaf tillkånna sin afsigt, misstänkte fadren dock, att Jonsson åmnade tillfoga målsågaren någon skada, hvadan han skyndade efter för att söka förhindra gerningen ; men innan han kunde få folk i rörelse, stod stugan i lågor.

s. 62 Sida 62 i årgången börjar härKopiera citering

De i målet hörde vittnen beråttade:

Pål Jönsson: Någon tid efter jul syntes Jonsson orolig till lynnet. Vittnet hade hort honom uppgifva, att han bure agg till målsågaren och att han, försedd med bössa, en afton varit utanför målsågarens stuga och vaktat på honom. Ben 8 Februari hade Jonsson varit »mycket besynnerlig» och förklarat, att om han tråffade målsågaren, skulle han slå honom. Anledningen till denna afvoghet mot målsågaren, hade vittnet ej fått reda på, men då vittnet yttrade till Jonsson, att han borde skickas till lazarettet för att besigtigas och få bot för sitt oförstånd, hade han svarat, att han icke hade der att göra, men att om man öppnade hans bröst, skulle det finnas fullt af djeflar».

Jonas Nilsson: Jonsson hade sedan jultiden varit »besynnerlig till sinnet» och yttrat hat mot målsågaren, under förmenande, att denne, i förbindelse med den onde, »förderfvat Jonsson till sjålen».

Ola Svensson: Väckt af Jonssons fader vid midnatten till den 9 Februari, hade vittnet begifvit sig ut åt målsågarens stuga, men gått tillbaka, då vittnet mött Jonsson. Derpå hörde vittnet Jonsson ropa, under springande i nårheten af föråldrarnes hus, och i detsamma syntes elden från stugan. Följande morgon, då vittnet åter tråffade Jonsson, förhöll denne sig ömsom lugn och stilla, ömsom »oregerlig».

Elin Carlsdotter: Då vittnet den 8 Febr, var inne hos Jon Andersson, hade sonen Anders Jonsson hemkommit och på vittnets yttrande till denne: »Du har varit ute och frusit», icke gifvit något svar, utan, gående fram och åter, skakat hufvudet och låtit höra ett fånigt skratt. Då en qvinna ditkom med en kruka mjölk, hade Jonsson velat taga krukan, under yttrande till sin moder: »hvarfôre båra de mjölk till eder; göra de det på spektakel?» hvarefter han tog fatet, i hvilket mjölken blef hålld, och slog det i golfvet, sågande; »jag behöfver ej åta deras »trollhoramjölk», kan hånda de vilja gifva ihjel mig». Vidare sade han till de innevarande: »ut med eder, J vaktare-djeflar, i natt »skall jag lefva; de må akta hvar sina fönsterrutor hår i

s. 63 Sida 63 i årgången börjar härKopiera citering

»stugorna». Till målsågarens syster, som under tiden inkommit, yttrade Jonsson, att hon skolat bedja sin broder gå hit med sin bössa och skjuta ihjel Jonsson, om han vore karl för sig, hvarpå Jonsson började sjunga först en visa och sedan en psalm. För öfrigt hade vittnet flera gånger hört honom tala likasom i svagsinthet, bland annat derom att om han insåndes till lasarettet och hans bröst der öppnades, det skulle finnas fullt af djefiar, åfvensom vittnet iakttagit, att Jonsson under flera veckors tid varit »besynnerlig till lynnet». Vittnet, såvål som vittnet Pål Jönsson, förklarade, att Jonsson den 8 Februari »icke hade reda på sig«, utan visade sig snarare som ett vild-djur, ån som en menniska.

Med anledning af desse vittnesmål förordnade håradsråtten, att Jonsson skulle insändas till cellfängelset i Karlskrona för att undersökas af läkare.

Då ransakningen derefter åter företogs, företeddes attest af fångelselåkaren, Ofverfåltlåkaren m. m. doktor Mörck, af innehåll, att Anders Jonsson »vid anstålld undersökning befunnits vara i alla hänseenden frisk, jemvål hvad anginge sinnesstämning, tanke- och omdömesförmåga, så att deruti någon sjuklig förändring icke kunde uppspåras, hvarföre den af And. Jonsson, såsom skål för brottslighet åberopade, omedelbara inverkan af »den onde» uti And. Jonssons person, endast torde kunna anses såsom ett temligen allmånt uttryck af okunnigt folks uppfattning och föreställningssätt, bildlikt men talande».

Hårpå föreföll mellan häradsrättens ordförande och Jonsson ett i protokollet antecknadt samtal, dervid Jonsson på frågor förklarade, bland annat: att han på alla sätt kände sig plågad eller lidande; att satan förvillat honom; att han icke kunde såga huru han kommit på den tanke att målsågaren förgjort hans själ, hvilken vore fördömd; att han icke kunde ångra sig, emedan han ej trodde det hjelpte; att det icke »var lönt» att han båttrade sig; att han icke frågade efter om han fick dö i morgon, eller efter någon tid; kroppen finge gå, det som var borta blef borta; att han

s. 64 Sida 64 i årgången börjar härKopiera citering

aldrig kännt sig rubbad till sina sinnen, utan hade han lika godt förstånd som någon annan och kom ihåg allt som händt sedan han var tio år gammal; men hans själ vore förhärdad och kunde icke förbättras; att han gjort allt möjligt ondt; att han var så förhärdad, att han icke trodde sig kunna blifva en god menniska; och att han blifvit så förderfvad af målsågaren, dennes bror och en tredje person, som under flera år sysselsatt sig med qvacksalveri.

Rektor scholæ, pastor Estberg, närvarande vid domstolen och tillspord om hans uppfattning af And. Jonssons sinnesbeskaffenhet, förklarade: »att pastorn ansåg Jonsson i besittning af sitt fulla förstånd, men att denne genom sjelfsvåld och dålig uppfostran blifvit så vilseledd, att han icke hade någon känsla för det goda, utan lefde i synden och fann sitt enda behag i dåliga handlingar».

(Under det detta omdöme afgafs, småskrattade Jonsson.)

Vidare hördes såsom vittnen:

Christina Andersdotter : Dagen efter trettondag jul hade Jonsson inkommit till vittnet och yttrat: »nu år jag död, sjålen år utflugen och ögonen åro igenlyckta». Då vittnet sökte öfvertyga Jonsson om hans villfarelse, svarade han endast, att han skulle dö om två dagar, att han sjelf ej ville skjuta ihjel sig, men att han gerna såge om någon annan gjorde det. För öfrigt ömsom bad och svor han samt påstod att han vore fördömd och hans bröst fullt af djeflar. Flera gånger hade han sedan varit hos vittnet och uppfört sig på lika sått.

(Medan denna vittnesberättelse afgafs, hånlog Jonsson.)

Fredrika Nyman, som beråttade hufvudsakligen lika med Christina Andersdotter (hennes moder), med tillågg, att vittnet åfven sett Jonsson vara våldsam mot sina föråldrar och göra försök att slå sönder deras jernugn af det uppgifna skål, att djefvulen i mossen, hvarmed han menat målsägaren, icke skulle komma åt att årfva den, åfvensom att han den 8 Februari, då. vittnet varit inne hos föråldrarne, varit »mycket oregerlig», så att både de och vittnet måste rymma ur huset.

s. 65 Sida 65 i årgången börjar härKopiera citering

Christina Andersdotter tillade: att hon icke förr an den 8 Febr. hört Jonsson yttra hat mot målsågaren; att Jonsson vid samma tillfålle hotade att slå sönder kakelugnen för föråldrarne samt förstöra fönstren i stugorna rundtomkring, och att han vid midnattstiden åfven inslog fönstren hos en torpare. .

Jonsson erkände detta, under yttrande, att han gjorde det för ro skull, sedan han anlagt elden. Derjemte anhöll han skrattande, att domaren måtte låta slå sönder hans föråldrars jernugn, för att få se hvad den innehöll.

Sven Nilsson vittnade: Då målsågaren dagen efter branden ville hafva Jonsson att bekänna brottet, svarade han, att han icke gjort det, och att han icke erkände, om de ån ville hacka honom »små som kål», utan såge han gerna, att målsågaren ville låna sig en bössa och skjuta ihjel honom, dervid han jemvål tillade: »Gud vålsigne den som gjort det». Jonsson yttrade tillika, att hans föråldrars hus ej voro vårda annat ån att brinna. Vittnet hade dock ej kunnat finna annat, ån att han var vid sitt fulla förstånd.

Kjerstin Jönsdotter: Vid middagstiden den 8 Februari inkom Jonsson till vittnet och yttrade, att han ville till vittnets man skånka den tröja, de byxor, den våst och de vantar, som han hade på sig, tillika med en medförd bibel. Han började också att aftaga kläderna och genmålde, på fråga af vittnet om han ej sjelf behöfde dem: »nej, jag skall snart dö». Försedd med såmre klåder under, qvarlemnade Jonsson nåmnde persedlar jemte bibeln. Vid tillfället syntes han mycket orolig samt omtalade, att han gerna skulle vilja slå sönder kakelugnen hos sina föråldrar, på det att slågtingarne ej skulle få den. Samma skål uppgaf han för sin åstundan att förskingra klädespersedlarna.

Carin Jönsdotter: Nyårsaftonen, då Jonsson var sjuk af frossa, ropade han till Herran oupphörligt och bad om förlåtelse för sina synder. Sedan dess hade han varit »underlig till sinnes» och yttrat bekymmer för sin sjål. Den 8 Febr, i skymningen var han på besök hos vittnet, visade

Tidskrift för Lagstiftn. etc. 3:dje årg. 5

s. 66 Sida 66 i årgången börjar härKopiera citering

sig mycket »oregerlig» samt påstod, att målsagaren och hans slågtingar gjort honom olycklig och förstört hans sjål.

Jonssons föråldrar, som voro tillstådes vid ransakningen, hade dervid ofta fallit Jonsson i talet och förklarat honom icke vara vid sina sinnens fulla bruk : men sjelf hade Jonsson påstått, att han hvarken vore eller varit »galen». Också hade han vid tredje ransakningstillfållet räckt målsågaren handen till försoning och förklarat sig villig gälda den af målsågaren till 100 r:dr nedsatta skadeersättningen.

Fångpredikanten G. A. Feuks embetsintyg om Jonsson innehöll : »att han funnit Jonsson i början åga förvånda begrepp såvål om synd i allmånhet, som ock i afseende på ifrågavarande brott. Då, enligt hvad Jonsson medgifvit, hans uppfostran blifvit mycket vanvårdad, och han i öfrigt var af ett hårdt, obåndigt sinnelag, kunde man håruti till en del söka förklaringsgrunden till de onda tankar, som hos honom alstrat brott. Hans insigter i kristendomen voro i allmånhet ganska klena, hvadan hans förstånd varit i icke ringa mån förmörkadt af vidskepelse, hvilken vål också låge till grund för den fixa idé, hvaraf han beherrskades, då han förmenade, att han varit förgjord af sin kusin. Under den tid predikanten besökt Jonsson, hade denne icke röjt något spår till vansinne, men varit i betryck och svårmod för sitt brott».

Efter erhållen del af ransakningshandlingarne, afgaf fångelseläkaren Mörck ytterligare yttrande, angående Jonssons förståndsförmögenheter : »Ehuru ransakningshandlingarne tycktes angifva, att Jonsson vid brottets begående kunnat sakna fullt sjelfmedvetande eller fri sjelfbestämnings - förmåga, lemnade dock förnyad undersökning uti håktet, åfvensom flera tillkomna upplysningar om föregångna lefnadssåttet icke ringaste anledning till tvifvel, det icke Jonsson stådse varit och fortfarande vore vid sitt förstånds rätta bruk. Genom oklok uppfostran och dåliga vanor hade han kommit i mistning af all båttre och ädlare stämning i viljan, och således kanske lättare ån mången låtit sig hånföras af ögonblickliga, onda ingifvelser, helst når tröttheten af utsväfningar och rus höll kropps- och själskrafter i förslappning. Han

s. 67 Sida 67 i årgången börjar härKopiera citering

hade neml. medgifvit, att han fört en »oregerlig och öfverdådig lefnad i dryckenskap och tygellösa handlingar», hvarvid han också esomoftast angripits af leda och förebråelser. På sista tiderna hade målsågaren mer och mer framstått såsom enda och sannskyldiga orsaken till hans förderf, emedan målsågaren från barndomen likasom invigt And. Jonsson i förut okända senders utöfning. Om And. Jonsson på något, sått kunnat visa sig besynnerlig i uppförandet, hade denna besynnerlighet endast varit uttryck af den oro, som följde envisa lidelser i spåren. Hans olyckliga tillstånd förde slutligen med sig det visst icke utan besinning fattade beslutet att på något mycket kånbart sått skada den i öfrigt omtyckte förföraren (målsågaren), till en »lösning ur förgöringen» eller åtminstone till ett icke oförtjent straff. Sålunda förklarade sig Jonssons besynnerlighet, hans förgjorda tillstånd och hans annorledes svårt tydbara handlingssätt. J håktet var han ingalunda besynnerlig».

Sundhets-Collegiet afgaf utlåtande den 24 April 1865: att fångelselåkarens förnämligast på fångens honom enskildt lemnade uppgifter grundade yttrande, såvidt detta anginge Jonssons sinnestillstånd vid den tid brottet begicks, icke vunne stöd af de vid ransakningen förekomna omståndigheter; att dessa omståndigheter, nemligen den tilltalades genom vittnens sammanstämmande beråttelser ådagalagda, om sinnesoredighet vittnande och till förställning icke hånförliga beteende under tiden nårmast före brandanstiftningen, saknaden af en förnuftig bevekelsegrund för denna handling och And. Jonssons uppförande inför domstolen under ransakningen hårom m. m., utgjorde tillråckliga skål för antagandet, att Jonsson vid tiden för åtalade gerningens begående varit af sinnessjukdom beröfvad förmågan att sina handlingar fritt bestämma och deras följder bedöma. —

Slutligen hade And. Jonsson inför domstolen förklarat, att målsågaren ej förfört honom till några laster, och att han således icke af denna utan af helt annan orsak, som han ej ville omtala, var ond på honom; att då han tillföljd af utsväfningar led kroppsliga plågor, hade han beslutat

s. 68 Sida 68 i årgången börjar härKopiera citering

hämnas på målsågaren, hvilkens hus han också, i fullt uppsåt att skada göra, antånde, samt att han, som vidhöll sina öfriga uppgifter, ej skulle skygga för att förnya sin illbragd.

Häradsrätten meddelade utslag den 4 Maj 1865: Genom eget och af förekomne omståndigheter styrkt erkännande vare And. Jonsson lagligen förvunnen att hafva, natten till den 9 Februari, i uppsåt att skada göra, antåndt eld uti målsågarens obebodda inhysbyggnad, så att den nedbrunnit, jemte det en del spanmål och annan lösegendom dervid gått förlorad; och ehuru Sundhetscollegiet, hvars pröfning frågan om Jonssons förståndsförmögenhet blifvit underställd, på anförde skål antagit, »att And. Jonsson vid tiden för brottets begående varit af sinnessjukdom beröfvad förmågan att sina handlingar fritt bestämma och deras följder bedöma»; likväl och som Jonsson sjelf envist påstått, att han föröfvat ogerningen vid fullt förstånd, af hämndlystnad, hvilket vitsordades ej mindre af fångelselåkaren och fängelsepredikanten, ån åfven hufvudsakligast af den omständighet, att han under ransakningen, då han ovedersågligen varit fullkomligt medvetande af sina tillgöranden, uttalat samma hämndkänsla mot målsågaren och böjelse att honom ån ytterligare skada; alltså och då häradsrätten ansåge And. Jonssons oregerliga uppförande kort före branden antingen såsom uttryck af otyglad vildsinthet eller såsom ett af illslughet uppfunnet försök att på sådant sått föra rättvisan bakom ljuset och ostraffad fullborda sitt onda uppsåt, pröfvade häradsrätten, i förmågo af 19 kap. 3 och 22 §§ Strafflagen, rättvist döma And. Jonsson att undergå tre års straffarbete och att för alltid vara förlustig medborgerligt förtroende.

Detta utslag underställdes Skånska Hofråttens pröfning, hvarefter hofrätten i utslag den 26 Maj samma år sig utlåtit: att ehuru, genom Jonssons erkännande inför råtta med hvad för öfrigt i målet förekommit, vore lagligen åäagalagdt, att Jonsson anlagt den eld, hvaraf målsågarens husbyggnad med deri förvarad lösegendom natten till den 9 Februari uppbrunnit; likväl och enär k. Sundhetskollegiet i dess an-

s. 69 Sida 69 i årgången börjar härKopiera citering

gående Jonssons sinnesbeskaffenhet afgifna utlåtande förklarat, att Jonssons, genom vittnens sammanstämmande beråttelser ådagalagda, om sinnesoredighet vittnande och till förställning icke hånförliga beteende under tiden nårmast före brandanläggningen, saknaden af en förnuftig bevekelsegrund för denna handling och Jonssons uppförande inför domstolen under ransakningen utgjorde tillräckliga skål för antagande, att Jonsson vid tiden för åtalade gerningens begående varit af sinnessjukdom beröfvad förmågan att sina handlingar fritt bestämma och deras följder bedöma, pröfvade hofråtten, jemlikt 5 kap. 4 § Strafflagen, råttvist, med upphåfvande af underställda utslaget, förklara det Jonsson icke kunde för åtalade gerningen till något ansvar fällas; och öfverlemnades Jonsson till vederbörande att om honom taga sådan vård, att han icke blefve för allmänna säkerheten vådlig. .

Länsmannen Holm anförde underd. besvår hos K. M. af följande innehåll:

»Kongl. hofråtten har, med upphåfvande af Medelstads håradsråtts utslag, hvarigenom för mordbrand tilltalade Anders Jonsson blifvit dömd att undergå tre års straffarbete och att för all tid vara förlustig medborgerligt förtroende, förklarat, att Anders Jonsson icke kan för åtalade gerningen till något ansvar fållas, och har stödt detta sitt utslag endast och allenast på Kongl. Sundhetscollegii utlåtande »att tillräckliga skål finnas för antagandet, att Anders Jonsson vid tiden för åtalade gerningens begående varit af sinnessjukdom beröfvad förmågan att sina handlingar fritt bestämma och deras följder bedöma». Dessa af Kongl. Sundhetscollegium för tillråcklige ansedde skål hafva emellertid icke kunnat hemtas från Anders Jonssons beteende under den med honom inför håradsråtten förda ransakningen, ty Kongl. Sundhetscollegium hade af densamma bordt finna, att And. Jonsson stådse med tydlighet och reda, så godt man från hans ståndpunkt kunnat vånta, besvarat ordförandens på honom stållda frågor, ej heller från öfverfåltlåkaren och riddaren Mörcks samt fångpredikanten Feuks

s. 70 Sida 70 i årgången börjar härKopiera citering

Tillräknelighet eller icke?

afgifna attester, hvilka beståmdt förklara, att And. Jonsson vid de af dem kort efter gerningens begående verkställda undersökningar visat sig vara vid sitt förstånds råtta bruk. Kongl. Sundhetscollegium har sålunda måst söka sina tillräckliga skål uti vittnenas berättelser, af hvilka dock vid nårmare betraktande tydligt framgår, att And. Jonsson, så vål före som straxt efter den af honom föröfvade gerningen, betett sig, icke såsom en person, den der varit beröfvad sina förståndsförmögenheters bruk, utan snarare som en illasinnad och bakslug menniska, som försökt att genom låtsad fånighet för enfaldiga grannar dölja sin ondska och elakhet. Lika fullt har Kongl. Sundhetscollegium, utan att fåsta sig vid intyg af sådane sakkunnige personer, som varit i tillfälle att noga undersöka Anders Jonssons såvål kroppssom själstillstånd, förklarat honom vara med sinnessjukdom behäftad och i följd deraf beröfvad sin sjelfbeståmningsförmåga. Det år visserligen sannt, att genom ransakningen icke vunnits beståmd visshet om motivet, som drifvit And. Jonsson att tånda eld på sin slågtinges hus, men huru ofta lyckas det vål för den menskliga blicken att så intrånga i en brottslings inre, att hans bevekelsegrunder komma att ligga i öppen dag, når brottslingen af ett eller annat skål tror sig finna uträkning uti att förhemliga dem? Och icke bör denna brist på allvetenhet hos den ransakande komma förbrytaren till godo och borttaga hans straffbarhet. I det nu ifrågavarande fallet står brottet som ett fullt bevist factum, gerningsmannen tillstår, att han med fullt uppsåt att göra skada föröfvat detsamma samt förklarar sig beredd att, når tillfälle sig yppar, förnya sin illbragd, den psychologiska friheten år af prest och läkare intygad, och på grund håraf dömer håradsråtten honom till straff, men icke desto mindre upphåfves detta utslag af Kongl. Hofråtten, som förklarar brottslingen för straff-fri, endast på den grund, att Kongl. Sundhetscollegii åsigt varit att han lidit af sinnessjukdom.

Det år icke svårt att inse, hvarthån ett slikt förfaringssätt med brottslingar, om det conseqvent fullföljes, i långden skall föra. Tjufven och rånaren, giftblandaren och

s. 71 Sida 71 i årgången börjar härKopiera citering

mördaren, hela skaran af förbrytare, större och mindre, skola icke tveka, att antingen rent af förtiga eller ock i ett mystiskt dunkel insvepa bevekelsegrunderna till sina brott, når de finna, att de genom ett sådant konstgrepp kunna, med Kongl. Sundhetscollegii tillhjelp, undgå lagens straff och i stållet herbergeras på hospitalen, der de, i enlighet med de åsigter, som numera gjort sig gållande vid behandlingen af sinnessjuka, komma att handteras såsom fullt friska personer och sysselsättas med hvarjehanda angenåma förströelser, till dess de, når det behagar dem att återtaga sitt förstånd, utsåndas i samhållet såsom fullkomligt återstållda. Staten skulle omsider finna sig nödsakad att förvandla sina cellfångelser till dårhus.

På grund af dessa samt de skål i öfrigt, som under ransakningen förekommit, vågar jag i djupaste underdånighet yrka undanrödjande af öfverklagade domslutet och faststållelse af håradsråttens utslag.» —

Uti ytterligare, den 13 Juni afgifvet utlåtande hade fångelselåkaren doktor Môrck uppå gifven anledning förklarat, »att han, som saknade skål att Jonssons förflutna eller framtida lefnad annorlunda bedöma, ån efter nuvararande sinnestillstånd och vanliga själsegenskaper, icke kunde annat ån pröfva Jonsson vara en för allmänna såkerheten högst vådlig person, hvilken å allmån vårdanstalt för sinnessjuka borde så långe vårdas, att återfall i den af Kongl. Sundhetscollegiet före och vid mordbrandstillfållet antagna sinnessjukdom icke vidare syntes vara att befara.»

Lazaretslåkaren doktor Lundberg intygade i aflåtet embetsbevis den 13 Juli 1865, att And. Jonsson, som på kon. befallningshafvandes anmålan intogs å Carlskrona lazarett den 13 nåstförutgångne Juni, under sitt vistande derstådes icke låtit förmärka något spår till sinnessjukdom, utan hela tiden njutit god helsa och i allt uppfört sig förnuftigt.

Sundhetscollegiet, hvars yttrande kon. befallningsh:de begårt rörande frågan, huruvida tillråckligt stöd funnes föiantagandet, att And. Jonsson dåmera vore så återstålld.

s. 72 Sida 72 i årgången börjar härKopiera citering

att han utan våda för allmänna säkerheten kunde lösgifvas, svarade hårpå i embetsskrifvelse den 27 Juli sålunda:

»Sedan Kongl. Sundhetscollegium i afgifvet utlåtande förklarat, att för mordbrand tilltalade drången Anders Jonsson från Möllenås vid tiden för brottets begående varit af sinnessjukdom beröfvad förmågan att sina handlingar fritt bestämma och deras följder bedöma, samt Kongl. hofråtten öfver Skåne oeh Blekinge i utslag den 26 sistlidne Maj, på grund af berörde utlåtande, funnit And. Jonsson icke kunna till ansvar för åtalade gerningen fållas, men derjemte öfverlemnat till vederbörande att om honom, som ej vidare borde i håkte qvarhållas, taga sådan vård, att han ej blifver för allmänna säkerheten vådlig; så har i skrifvelse den 17 innevarande månad, med anledning af de olika yttranden som afgifvits, dels af läkaren vid lånsfångelset S. Mörck, hvilken i edlig attest den 13 nåstlidne Juni förklarat And. Jonsson vara en för allmänna såkerheten högst vådlig person, som å allmän vårdanstalt för sinnessjuka och innan intråde derstådes för honom kunde beredas, å lånslazarettet borde så långe vårdas, att återfall i den sinnessjukdom, som före och vid mordbrandstillfållet ansetts hos honom vara rådande, icke vidare vore att befara, och dels, efter det And. Jonsson sistnämnda dag å lånslazarettet i Carlskrona intagits, af t. f. lazarettslåkaren Th. Lundberg, hvilken den 13 Juli afgifvit det edliga embetsintyg, att Anders Jonsson under sitt vistande å lazarettet icke låtit förmårka något spår till sinnessjukdom, utan hela tiden njutit god helsa och i allt uppfört sig förnuftigt, kon. befallningshafvande begårt Sundhetscollegii utlåtande »huruvida det af lazarettslåkaren vitsordade förhållande kunde anses innefatta tillråckligt stöd för antagandet, att And. Jonsson numera vore från sinnessjukdom så återställd, att han utan våda för allmånna såkerheten kunde lösgifvas eller om han borde till vårdanstalt för sinnessjuka försåndas.

Till svar hårå får Sundhetscollegium meddela, att af det genom lazarettslåkarens attest vitsordade förhållande, eller att And. Jonsson, under en månads vistande å

s. 73 Sida 73 i årgången börjar härKopiera citering

lånslazarettet i Carlskrona från den 13 Juni till den 13 Juli, icke låtit förmårka något spår till sinnessjukdom, under hela tiden njutit god helsa och i allt uppfört sig förnuftigt, »icke med visshet kan slutas, att återfall i sinnessjukdomen hos And. Jonsson icke vidare år att befara». Derefter yttrar Collegium: »att då Anders Jonssons lösgifvande och återvändande till hemorten samt försättande i enahanda förhållande med dem, som verkat sinnessjukdomens första utbrott, tvifvelsutan skulle våsendtligen fråmja ett återfall i samma sjukdom, Collegium ansåge And. Jonsson icke kunna utan våda frigifvas, samt att då And. Jonssons nuvarande sinnesförfattning icke nödvändigt påkallade lians försändande till vårdanstalt för sinnessjuka, föreskriften att vederbörande skulle om honom taga sådan vård, att han ej blefve för allmånna säkerheten vådlig, under nårvarande förhållande syntes lämpligen kunna uppfyllas derigenom, att utvåg bereddes för And. Jonssons intagande å något arbetsfängelse».

Den 14 November 1865 föredrogs målet i Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter ( Justitieråden Alexanderson, Friherre Leuhusen, Berg, Almqvist och Naumann) funno Jonsson vara om den åtalade gerningen lagligen öfvertygad och ansågo livad angående hans sinnesbeskaffenhet i målet förekommit icke utesluta tillämpning af 6 § i 5 kap. Strafflagen 1); och pröfvade desse ledamöter, jemlikt nyssnämnda §, jemförd med de af håradsråtten åberopade lagrum, råttvist, med åndring af hofråttens utslag, döma And. Jonsson till straffarbete i två år och att vara medborgerligt förtroende förlustig i fem år.

Justitierådet Qvensel fann skål icke vara anfördt, som i hofråttens öfverklagade utslag kunde verka åndring.

1) »Pröfvas någon, som brottslig gerning begått, dervid hafva af kroppseller sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses efter 4 eller 5 §; då gälle om dödsstraff hvad i 3 § sägs; och må i thy fall, efter omständigheterna, annat straff' jemväl nedsättas under hvad i allmänhet å gerningen följa bordt».