Mord « egen hustru. Mördaren benådad från dödsstraffet.
14 augusti 1866
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1866, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 4,3 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 620–624 i årgången 1866. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen Sjölagen, nr 17 i årgångens innehållsförteckning. Bandets löpnummer gick inte att läsa ur OCR-lagret.
- Nummer saknas i OCR-lagret: bandet trycker ett löpnummer över varje post, men just det här numret har inte gått att läsa. Posten är avgränsad på kolumntiteln — sidhuvudets rubrik, som byts där nästa post börjar — och inget nummer har gissats.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen Sjölagen, nr 17.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tredje årgången, 1866 i litteraturen — s. 620–624 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 14 Augusti 1866». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Kusken Erik Lindberg hade, jemte sin hustru Emma Charlotta Andersson, den 22 Mars innevarande år afrest från egendomen Marieberg inom Grödinge socken, der Lindberg var anställd i tjenst, i afsigt att besöka några i Södermanland boende anförvandter. Sedan Lindberg och hans hustru, åkande i en slåda, omkring klockan 11 på aftonen lemnat Södertelge, hade Lindberg klockan mellan tolf och ett på natten dit återkommit med hustrun, som då var död; och hade Lindberg dervid för stadsfiskalen Kant och doktor Martin, hvilka genast tillkallats, uppgifvit, att han under fården från staden i den så kallade Blåbacken blifvit öfverfallen och rånad af två personer, hvilka jemvål skulle misshandlat hans hustru, så att hon ljutit döden; men misstankar började snart uppstå mot Lindberg att sjelf hafva
s. 621 Sida 621 i årgången börjar här
mördat hustrun, hvarföre Lindberg stålldes under tilltal vid rådstufvuråtten i Södertelge för begånget rnord å sin hustru.
Lindberg, som år född den 18 Mars 1832, och mot hvilkens frejd någon anmårkning icke förekommit, erkände under ransakningen frivilligt och under visad ånger sig vara till åtalade brottet skyldig och hafva det uppsåtligen föröfvat, samt afgaf angående de närmare omständigheterna dervid följande bekännelse: att Lindberg redan under innevarande års vinter, sedan hans hustru, som var sjuklig, förmårkt, att Lindberg fattat tycke för huspigan vid Marieberg, Anna Holmberg, och hustrun åfven blifvit retsam genom sin visade svartsjuka, såvål i anseende dertill som till följd af den känsla, han hyste för Anna, börjat önska sin hustrus dödliga bortgång; att tanken på att beröfva henne lifvet hos honom dock uppstått först dagarne före den ofvan omnämnda resan, under hvilken Lindberg, som under vintern hört omtalas osäkerheten för vågfarande i närheten af Sodertelge, deraf trott sig kunna i samma trakt döda hustrun, utan att derför misstänkas, men att Lindberg dock icke ämnat utföra dådet förr ån under återresan; att med sådana tankar Lindberg jemte hustrun den 22 sistlidne Mars på aftonen afrest från Marieberg; att, då de straxt efter klockan 11 samma afton anlåndt till Södertelge, Lindberg under en stunds uppehåll derstådes, efter intagande af en sup bränvin ur en medhafd flaska, fattat bestämdt beslut att med en i slädan, hvari de åkte, liggande hemifrån medtagen knölpåk af omkring en alns längd döda hustrun samma natt under fortsättning af färden; att Lindberg derpå med hustrun fortsatt färden, men, kommen ett stycke upp å den långsluttande backe, som vidtog invid staden, stigit ur och gått bredvid slädan, till dess han hunnit uppför backen, då han hållit stilla och framtagit den bakuti slådan förvarade knölpåken samt dermed, utan att förut yttra ett ord till hustrun, gifvit henne två slag i hufvudet och derpå kastat ifrån sig knölpåken på sidan om vågen; att efter första slaget hustrun jemrat sig, men efter det andra hennes
s. 622 Sida 622 i årgången börjar här
hufvud fallit bakut mot en vid sätet fastbunden hösäck; samt att sedan Lindberg derpå upplyftat hustruns hufvud for utrönande, om hon vore vid lif, men ej hört något ljud ifrån henne, Lindberg kört tillbaka till Södertelge, der hustrun befunnits vara död.
Efter å hustru Lindbergs döda kropp verkställd obduktion, dervid hjessbenen befunnos krossade på tre stållen, intygade doktor Martin, att hufvudets hårbeväxta del tråffats af tre, sannolikt med något tungt trubbigt instrument tillfogade slag, så våldsamma, att vid betraktande af den mängd frakturer och kon trafraktur er, som de orsakat, hvart och ett af nämnda slag ansågs hafva varit tillräckligt att inom kort tid ovilkorligen medföra döden.
I anledning af detta utlåtande förklarade Lindberg, att han ej ågde medvetande af att hafva tilldelat hustrun flera ån två slag.
På det af Lindberg uppgifna stålle hittades en knölpåk, som af honom igenkändes vara den, hvarmed han slagit hustrun. Knölpåken, hvarå märke efter blod var synligt, utgjordes af ett stycke rå ahlknubb af en alns långd och 3% skålpunds tyngd.
Hustru Lindberg var född år 1830, välfrejdad och af ett stilla sinnelag. Ar 1860 hade makarne Lindberg ingått åktenskap, hvilket varit barnlöst.
Under ransakningen förekom icke någon anledning dertill, att Lindberg och Anna Holmberg stått i brottsligt förhållande till hvarandra, eller ens att Lindberg för Anna tillstått sina känslor.
Sedan rådstufvurätten i Södertelge genom utslag den 5 April 1866 dömt Lindberg för mord å sin hustru att mista lifvet genom halshuggning, och detta utslag understålts Svea hofråtts profning, ansåg hofrätten i utslag den 26 April Lindberg vara genom eget erkännande och förekomne styrkande omständigheter lagligen föryunnen att hafva, i uppsåt att döda, med berådt mod beröfvat sin hustru lifvet, och förklarade förty, jemlikt 14 kap. 1 och 35 §S
s. 623 Sida 623 i årgången börjar här
Strafflagen, det skulle Lindberg för mord å sin hustru mista lifvet genom halshuggning 1).
Detta utslag underställdes Kongl. Maj:ts profning, hvarförutan Lindberg, som anfört underdåniga besvär mot detsamma, åfven sökte att af nåd varda från dödsstraffet förskonad med afseende å hans före ifrågavarande brotts föröfvande oförvitliga vandel.
Vid sin underd. nådansökning bifogade Lindberg bevis från sina förra husbönder, friherre Th. Rudbeck på Marieberg och landtbrukaren Chr. von Homeijer på Wia, hos hvilka Lindberg en långre tid innehaft tjenst, att Lindberg städse som tjenare uppfört sig på det mest hedrande sått samt i sitt förhållande till sin hustru alltid visat sig öm och god.
Målet föredrogs den 14 Augusti 1866 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Hoffstedt, friherre Leuhusen, Wretman, Adlercreutz och Naumann) med afslag å besvåren, pröfvade hofråttens utslag vara lagligen grundad t.
Justitieråden Qvensel och Bolin, jemlikt de af hofråtten åberopade lagrum och 14 kap. 46 § Strafflagen, dömde Lindberg att för mord å sin hustru hållas till straffarbete å lifstid och för alltid vara förlustig medborgerligt förtroende.
Beträffande nådansökningen funno Högsta Domstolens flesta ledamöter anledning icke förekomma att nåd för Lindberg tillstyrka.
Justitierådet Qvensel yttrade: att, enår antagas kunde, att, på sått Lindberg uppgifvit, anledningen till brottet varit hustruns svartsjuka, hvilken, enår, enligt hvad ransakningen visade, Lindberg icke stått i otillåtet förhållande till annan qvinna, Lindberg kunnat finna oberåttigad, justitierådet ansåg sig, med afseende derjemte å Lindbergs vitsordade goda vandel i öfrigt, böra tillstyrka, att Lind-
1) Begår mördaren illgerningen â sin maka, skall sådant, enligt 35 §, anses som en «synnerligen försvårandev omständighet.
s. 624 Sida 624 i årgången börjar här
berg måtte af nåd förskonas från dödsstraffet och tillåtas att i stället umgälla sitt brott med straffarbete för lifstiden och förlust af medborgerligt förtroende för all tid.
Justitieråden Wretman och Bolin tillstyrkte åfven, att Lindberg måtte af nåd varda förskonad från dödsstraffet och få i stållet umgälla sitt brott med straffarbete på lifstid samt förlust för all tid af medborgerligt förtroende.
Enligt utslag den 4 September 1866 har Kongl. Maj:t i statsrådet af nåd förskonat Lindberg från dödsstraffet och förklarat, att han skulle i stållet umgålla sitt brott med straffarbete på lifstid och förlust för all tid af medborgerligt förtroende.