Ansvar för vållande. (Strafflagen 14 kap. 12 §, jemförd med 17 § i samma kap. samt 15 kap. 22 §.) Länsmannen B. D. Pallin yrkade vid Elfvedahls nedre tingslags håradsrått, att drångarne Anders Jans-
8 oktober 1866
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1867, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 4,2 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 138–142 i årgången 1867. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Fjerde årgången, 1867 i litteraturen — s. 138–142 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredragning inför Högsta Domstolen den 8 Oktober 1866». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Länsmannen B. D. Pallin yrkade vid Elfvedahls nedre tingslags håradsrått, att drångarne Anders Jansson och Anders Petersson i Bjôrkihl måtte enligt lag ansvara for våld och misshandel, som den 27 Augusti 1865 tillfogats torparen Håkan Ersson i Bogerud.
Rörande förloppet hårvid, uppgaf Håkan Ersson följande: Han hade ifrågavarande dag med håst och kårra fårdats till Anders Janssons faders, Jan Anderssons, gård. Af hvad der tilldrog sig mindes Håkan Ersson ej vidare, ån att han blef oqvådad af Anders Jansson samt derefter, i enlighet med dennes hotelser, fastbunden vid sitt åkdon, hvarvid så tillgick, att Anders Jansson qvarhöll och Anders Petersson med tömmen omkring veka lifvet fastband Håkan Ersson vid en af kårrskacklarna. Anders Jansson hade derpå ledt håsten ett hvarf omkring gården, derunder Håkan Ersson nödgades gående åtfölja kårran. Slutligen hade genom ett håftigt språng af håsten Håkan Ersson blifvit kastad till marken, hvarvid han genast -förlorade sansen. Först påföljande morgon hade han vaknat till medvetande och då befunnit sig i Anders Janssons faders bostad; och hade han till följd af misshandel varit sångliggande en
s. 139 Sida 139 i årgången börjar här
månads tid. Håkan Ersson åberopade läkarebetyg. Det ena af den 1 September 1865 innehöll, att Håkan Ersson då befunnits behäftad med följande af yttre våld orsakade skador, nemligen: 5 skrubbsår å hufvudet, 1 sår å venstra axeln, 1 djupt slitet sår å högra axeln, 1 dylikt å högra höften, 1 skrubbsår å högra knået, 1 sår i högra ljumsken och 4 blånader å olika stållen af kroppen, »till följd af hvilka skador Håkan Ersson under en långre tid vore till arbete urståndsatt». I det andra af den 4 påföljde December omförmåldes, att Håkan Ersson då varit behäftad med ett öppet sår å högra skulderbladet af omkring 1 tums långd och ett halft tums bredd, hvilket »ånnu i någon mån utgjorde hinder för hans duglighet till arbete».
Anders Jansson förnekade all delaktighet i det Håkan Ersson öfvergångna våld. Håkan Ersson, vid tillfället utsatt för gyckel och upptåg af andre personer, hade varit otidig på Anders Jansson, som på intet sått ofredat honom, utan sökt afstyra allt ovåsende. Vål hade Anders Jansson ledt Håkan Erssons häst ut från gården till det s. k. bondstallet, men Anders Jansson hade dervid ej förmårkt, att Håkan Ersson varit fastbunden vid åkdonet.
Bland de i målet hörde vittnen beråttade:
Bengt Carlsson: Håkan Ersson, som vid tillfållet var af starka drycker öfverlastad, hade fallit ur åkdonet och blifvit stående emellan Anders Jansson och Anders Petersson, dervid, då Håkan Ersson försökte aflågsna sig, Anders Jansson motade och qvarhöll honom. En stund derefter befanns Håkan Ersson fastbunden vid åkdonet, utan att någon annan ån Anders Jansson och Anders Petersson varit honom nåra. Då någon af de närvarande ryckte i tömmen, med hviken Håkan Ersson var fastbunden, och Anders Petersson gick fram, såsom om han velat lösslåppa Håkan Ersson, hade Anders Jansson till Anders Petersson yttrat: »löser du honom, så får du dig en örfil». Under det håsten leddes kring gården, hade Håkan Ersson, hvilken ofta blef hängande vid åkdonet, hvarmed man då höll stilla tills han åter kom på benen, visserligen ej låtit höra något klago-
s. 140 Sida 140 i årgången börjar här
ljud till följd af den våldsamma behandlingen, men efter allt utseende deraf farit illa.
Anders Persson: Anders Jansson, som derigenom att han var i skjortärmar ne, låtteligen igenkändes, oaktadt det rådande mörkret, hade under det han ledde hästen gått mycket fort, så att Håkan Ersson med svårighet kunde få fotfäste, utan stundom blef hångande i framåtlutad ställning.
Erik Petersson: Vittnet hade sett Anders Jansson fasthålla Håkan Ersson, under det han blef fastbunden vid kårrskackeln, hvarefter Anders Jansson temligen fort och vårdslöst ledt håsten från stallet till en bod å gården och derifrån tillbaka.
Anders Olsson: Från det Håkan Ersson föll ur åkdonet och till dess han befanns bunden vid skackeln, hade ej någon annan ån Anders Petersson och Anders Jansson varit honom nåra, hvarföre vittnet tog för gifvet, att de i samråd verkställt fastbindningen.
Bengt Larsson: Sedan Håkan Ersson blifvit fastsurrad vid kärran, omkring en aln från skackeln, hade Anders Jansson till någon af de nårstående yttrat: »det skall gå tre hvarf omkring utan att pusta», hvarpå den sålunda tilltalade personen satt håsten i gång och följt honom ett stycke. Derefter hade Anders Jansson börjat leda håsten omkring gården fortare och mindre varsamt ån den förut leddes. Sedan han stannat, gick Anders Petersson fram, efter hvad vittnet trodde, i afsigt att frigöra Håkan Ersson, emedan Anders Jansson då utropade: »löser du honom, får du dig en». Håkan Ersson gaf ej något ljud ifrån sig, men syntes fara illa af behandlingen.
Lars Persson: Vittnet hörde Anders Petersson yttra: »det vore båst att fastbinda Håkan Ersson vid kårran». Då hästen kommit i sken, hade vittnet och nåstföljande vittne skyndat efter, men först en qvarts mil från Björkihl upphunnit densamma, som då gick i skridt med Håkan Ersson sanslös slåpande vid tömmen, nästan inpå ena hjulet,
s. 141 Sida 141 i årgången börjar här
dervid halfva kroppen var under kårran, men hufvudet och ôfre kroppsdelen utanför åt dikeskanten.
Jonas Jonsson vitsordade senare delen af Lars Perssons vittnesmål.
Anders Jansson förnekade vittnesmålen, så vidt de voro stridande mot hans uppgifter.
Häradsrätten, i utslag den 12 Januari 1866, meddelade yttrande angående åtalet emot Anders Petersson, hvarom nu ej år fråga, och utlåt sig i öfrigt, hurusom af handlingarne inhemtades, att då Håkan Ersson sent på aftonen förstnämnde den 27 Augusti efter ordvexling med Anders Jansson stått i begrepp att från Anders Jonssons faders gård i Björkihl begifva sig hem, Anders Jansson och Anders Petersson i samråd med hvarandra fastbundit Håkan Ersson vid hans med håst förspända åkdon, hvarefter Anders Jansson och, på hans uppmaning, en annan person ledt håsten fram och åter på gården samt derigenom våldfört och misshandlat Håkan Ersson,, som vid tillfället varit till följd af starka dryckers förtårande i nåra redlöst tillstånd; att efter det Anders Jansson sedermera stållt håst och åkdon afsides och derifrån bortgått utan att befria Håkan Ersson eller vidtaga annan åtgård till förekommande af olycka, håsten plötsligen sprungit ut å den nårbelågna landsvägen och derå fortsatt sitt lopp, till dess han af efterilande personer en fjerdedels mil från Björkihl blifvit upphunnen och fasttagen, samt att Håkan Ersson under hästens framfart slåpat på marken och dervid erhållit flera sår och åkommor, hvaraf Håkan Ersson en långre tid lidit och varit urståndsatt att med arbete sig uppehålla; och då med hånseende till hvad sålunda förekommit, samt af omständigheterna jemvål vore ådagalagdt, att Anders Jansson under en mot Håkan Ersson afvog sinnesstämning i afsigt att skada göra anstiftat och med råd och dåd främjat det våld, hvarför Håkan Ersson på Jan Anderssons gård varit utsatt, men anledning icke funnes att antaga, det Anders Jansson, fastän synnerligen stor vårdslöshet låge honom till last, af uppsåt vållat den misshandel, som derefter, på sått nåmndt blifvit, öfvergått
s. 142 Sida 142 i årgången börjar här
Håkan Ersson, prôfvade häradsrätten, med stöd af 14 kap. 17 § 2 mom. och 15 kap. 22 § Strafflagen, råttvist döma Anders Jansson att för våldet undergå åtta månaders fångelse och för vållandet bota 40 rdr samt vid bristande tillgång till böternas fulla gålldande, jemlikt 2 kap. 11 § och 4 kap. 7 § i nåmnde lag, ytterligare hållas i fångelse 21 dagar, åfvensom håradsråtten förpligtade Anders Jansson att gemensamt med Anders Petersson eller hvilkendera gålda gitte såvål till Håkan Ersson i skadestånd utgifva af honom fordrade och å vederdelosidan godkända beloppet 276 rdr 50 öre, som ock godtgöra i målet hörde vittnen.
Håröfver anfördes besvår i Svea hofrått både af Anders Jansson och lånsmannen Pallin; men hofråtten medelst utslag den 31 Juli 1866 fann ej skål att i öfverklagade - utslaget göra åndring.
Anders Jansson fullföljde hos Kongl. Maj:t underd. åndringssökande.
Vid målets föredragning inför Högsta Domstolen den 8 Oktober 1866, funno Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Iggeström, friherre Leuhusen, Adlercreutz och Rabe) ej skål att i hofråttens öfverklagade utslag göra åndring.
Justitieråden Södergren och Wretman funno, på grund af 14 kap. 12 § Strafflagen, ej skål göra åndring i öfverklagade utslaget.