Naumanns tidskrift 1867 s. 14

Uti enkan Sara Maria Reenstjernas vid rådstufvuråtten i Hjo anhångiga konkurs bevakade handlanden C. J. Fogelin fem tusen rdr rmt på grund af en så lydande förbindelse:

»Till scdelhafvaren eller ordres betales tolf månader efter min död, efter förut skedd uppsägning, med förmånsrätt, en lånfången summa stor 3,333 rdr 16 sk. banko. Valuta bekommen, som hårmed reverseras och försåkras. Hjo den 23 Juli 1857.

Sara Maria Reenstjerna, född Almgren».

Till såkerhet för denna skuldsedels innehåll, meddelades inteckning uti en Sara Maria Reenstjerna tillhörig fastighet i Hjo stad.

s. 15 Sida 15 i årgången börjar härKopiera citering

Mot denna bevakning framställdes icke någon anmärkning; men det af sysslomannen i konkursen i samråd med råttens ombudsman uppgjorda utdelningsforslag innehöll i afseende på denna bevakning följande: »att Fogelins ifrågavarande, till beloppet godkända fordran, då någon rånta derå ej var förskrifven, icke kunde till betalning godkånnas i annan, ordning ån efter förbindelsens ordalydelse».

Fogelin intåmde till rådstufvuråtten sysslomånnen i enkan Reenstjernas konkurs och enkan Reenstjerna med påstående, att berörde utdelning måtte ogillas och Fogelin berättigas att bevakade beloppet ur konkursmassans tillgångar genast utbekomma.

Sysslomånnen bestredo Fogelins påstående. Hans rått hade genom utdelningsförslaget icke blifvit på något sått förnärmad, enär han efter konkursen, deri alla öfriga fordringsågare erhållit full betalning, ågde samma rått som före konkursen.

Enkan Reenstjerna förklarade sig ej hafva något emot Fogelins påstående att anmårka, under förutsättning nemligen, »att från Fogelins fordran afdroges så mycket, att hvad som återstod med fem procent rånta, löpande från utdelningsdagen, till dess hon uppnådde hundra år, tillsamman uppgick till fem tusen rdr».

Rådstufvuråtten yttrade i utslag den 14 Augusti 1865: att då någon anmärkning icke förekommit emot Fogelins ifrågavarande fordran, samt ostridigt vore att konkursboets tillgångar fullt förslogo till betalning af alla de bevakade fordringarne, rådstufvuråtten funne, enligt grunderna i 3 momentet 117 § Konkurslagen den 18 September 1862, ekåligt berättiga Fogelin att, emot skuldsedelns återställande, å utdelningsdagen af sysslomånen utfå bevakade fem tusen rdr rmt med afdrag af tolf månaders rånta derå efter fem för hundradet om året.

Sysslomånnen i enkan Reenstjernas konkurs vädjade till Götha hofrätt, som utlåt sig i dom den 9 Februari 1866: att emedan Fogelin genom den till grund för bevakningen åberopade handling ej blifvit tillerkänd annan rått ån att,

s. 16 Sida 16 i årgången börjar härKopiera citering

till honom skulle å viss tid betalas ifrågavarande belopp, samt han icke bevisligen medelst den i enkan Reenstjernas konkurs verkställda och oemotsagdt utan anmärkning lemnade bevakning fôrvârfvat vidsträcktare rätt, ån berörde handling honom sålunda, tillförsäkrade, hvaraf följde, att samma bevakning ej heller medfört rättighet för Fogelin att ur enkan Reenstjernas konkursmassa utfå bevakade beloppet, pröfvade hofråtten råttvist att, med upphåfvande af rådstufvuråttens utslag, utdelningsförslaget i klandrade delen godkånna.

Fogelin sökte i denna dom i underdånighet åndring.

Nedre revisionen (revisionssekreteraren Svedelius och t. f. revisionssekreterarne Lilienberg och Hernmarck) yttrade i underdånigt betånkande den 15 September 1866: Enår 117 § 3 momentet Konkurslagen fôreskrefve, att får fordran, som ej vore förfallen och hvarå rånta före förfallodagen ej skulle gåldas, utdelning i konkurs finge åga rum på det sått, att utdelningen beräknades endast å det belopp, som återstod, då från kapitalet afdroges så mycket, att återstoden med derå löpande fem procent rånta till förfallodagen sammanlagdt uppginge till bevakade kapitalsumman; men ifrågavarande, af Fogelin till grund för bevakningen åberopade skuldebref innehölle, att förskrifna beloppet, hvarå rånta ej funnes utfåst, skulle tolf månader efter enkan Reenstjernas död, efter förut skedd uppsågning, betalas, och följaktligen, så långe enkan Reenstjerna ånnu lefde, okändt vore då den i skuldebrefvet afsedda förfallodag infölle; ty och då således grund saknades för beråknande af det i nyssnämnda lagrum stadgade kapitalafdrag, och berörde lagstadgande vid sådant förhållande icke torde kunna i förevarande mål vinna tillämpning, hemställde nedre revisionen i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva råttvist gilla det slut, hvari hofråtten stannat.

Målet föredrogs den 3 Oktober 1866 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Södergren, friherre Leuhusen, Berg, Adlercreutz och Naumann) förenade sig i följande yttrande: »AIldenstund, enligt 117 § 3 mom.

s. 17 Sida 17 i årgången börjar härKopiera citering

Konkurslagen, utdelning i konkurs må äga rum jemvål för fordran, som eljest ej skulle hafva varit till betalning förfallen; dock med iakttagande att, der rånta ej skall gåldas före förfallodagen, utdelningen beräknas endast å det belopp, som efter en råntefot af fem för hundrade om året utgör sådan fordrans värde den dag, då offentliga ståmningen gafs, eller, der fordran utgår fullt eller med förmånsrätt, den dag, som för utdelning beståmd år, eller betalning dessförinnan uppbåres; samt följaktligen och då mot Fogelins ifrågavarande fordran någon anmårkning i konkursmålet ej blifvit framstålld, och den aftrådda egendomen, efter hvad upplyst år, lemnat tillgång till samtlige bevakade skulders fulla gåldande, Fogelin vål år beråttigad att ur köpeskillingen för nåmnda egendom för fordringen erhålla betalning; men enår rånta derför ej varit förskrifven, enkan Reenstjerna, som, på sått handlingarna utmårka, numera öfrige bevakade skulder infriat, dock bör, enligt grunderna i ofvananförde lagstadgande, vid liqviden tillgodoråknas godtgörelse för fordringsbeloppets afkastning intill förfallodagen.; fördenskull och då från den omständigheten, att, enår tiden för fordringens gåldande blifvit i skuldförbindelsen beståmd till tolf månader efter enkan Reenstjernas död, den henne i nåmnde hånseende tillkommande godtgörelse således ej kan på förhand för långre tid ån omförmålde tolf månader beräknas och vid liqviden, på det i åberopade lagrummet förutsatta sått, medelst kapitalrabatt utgå, icke kan hemtas giltig grund för Fogelins anspråk att utan ersåttning eller redovisning för afkastningen under den öfriga förfallotiden få kapitalet före dennas utgång lyfta; pröfvade ofvannåmnde ledamöter råttvist, med åndring af domstolarnes beslut, på det sått bifalla Fogelins i saken instämda kåromål, att sysslomånnen i enkan Reenstjernas konkurs förpligtas i utdelningsförslaget föra Fogelin till godo så stor del af hans bevakade fordran, som med tillågg af ett års rånta efter fem för hundra uppgår till fordringens belopp fem tusen rdr; men med förklarande tillika, att den Fogelin sålunda tillkommande utdelning ej må till honom före en-

Tidskrift för Lagstiftn. ete. 4:de årg.

s. 18 Sida 18 i årgången börjar härKopiera citering

kan Reenstjernas död utgifvas, med mindre Fogelin förbinder sig att å det lyftade beloppet redovisa fem procent årlig rånta från lyftningsdagen och vidare under enkan Reenstjernas lifstid, samt för fullgörande af denna sin redovisningsskyldighet ställer antaglig såkerhet».

Justitierådet Almqvist yttrade: »Enär ifrågavarande, af Fogelin bevakade förskrifning, efter min uppfattning, innebår förbehåll derom, att skulden ej finge utkråfvas under enkan Reenstjernas lifstid, utan först sedermera af de tillgångar, hon kunde komma att efterlemna; alltså och då berörda förbehåll efter mitt omdöme ej må anses upphåfdt eller föråndradt till följd af enkan Reenstjernas nu inträffade konkurs, pröfvar jag, som följaktligen anser det af rådstufvuråtten åberopade stadgande i 117 § konkurslagen icke vara på förevarande fall tillämpligt, för min del råttvist gilla det slut, som nedre revisionen tillstyrkt».

Justitierådet Wretman utlåt sig: »Som, enligt hvad ostridigt år, någon anmärkning icke blifvit framställd emot den fordran å 5,000 rdr rmt, som handlanden Fogelin i enkan Reenstjernas konkurs bevakat på grund af ofvanberörde, utaf henne den 23 Juli 1857 utfårdade och i hennes fasta egendom inom Hjo stad intecknade förbindelse af innehåll, att till sedelhafvaren skulle tolf månader efter enkan Reenstjernas död och efter förut skedd uppsågning betalas nyssnämnde belopp, och Fogelin vid sådant förhållande,, fastån enkan Reenstjerna ånnu icke aflidit, måste anses lagligen beråttigad att af de aftrådda tillgångarne med förmånsrätt utur den intecknade egendomen utbekomma hvad honom på grund af nåmnde skuldsedel lagligen tillkommer; alltså och då den i 3 mom. af 117 § Konkurslagen stadgade grund för beråkning af vårdet å icke räntebärande skuld, som, der konkurs ej inträffat, icke varit till betalning förfallen, enligt min åsigt destomindre kan anses tillämplig i afseende å nu ifrågavarande fordran, som den i förbindelsen stadgade tiden för densammas gåldande, såsom beroende af enkan Reenstjernas frånfålle och derefter skeende uppsågning, ej kan på förhand beråknas, samt dertill kom-

s. 19 Sida 19 i årgången börjar härKopiera citering

mer, att den intecknade fastigheten blifvit af gode männen och sysslomånnen till annan person försåld, utan att, såvidt visadt år, den i lag för försäljning af konkursbos fasta egendom stadgade ordning dervid blifvit iakttagen eller Fogelin vid försäljningen lemnats tillfälle att sin deraf beroende rått bevaka, pröfvar jag råttvist, med åndring af hofråttens dom, gilla det slut, hvari rådstufvuråtten i saken stannats.

Kongl. Maj:ts dom år utfärdad den 8 November 1866.

Anm. Förestående dom år byggd på en tolkning af 117 § Konkurslagen, innebårande:

l:o) Att, vid inträffad konkurs, alla gäldenärens skulder anses till betalning förfallna, — så att den till borgenårernas förnöjande aftrådda egendomen skall, i mån som den dertill förslår och med iakttagande af gållande stadganden om förmånsrätt, anvåndas till gåldens godtgörande, ehvad denna, enligt fordringsbevisen, år till betalning förfallen eller icke, samt ehvad förfallodagen år till viss tid beståmd, t. ex. sex månader efter skuldebrefvets dag, eller icke år till tidpunkten beståmbar, utan beror af framdeles intråffande händelser, t. ex. om skulden år utsatt att betalas ett år efter den ännu lefvande gåldenårens dödsdag.

2:o) Att för de till betalning förfallna skulderna, åfvensom för sådana icke-förfallna, hvilka löpa med ränta, utdelning beråknad efter hela fordringsbeloppet bör hållas fordringsågarne tillhanda af influtna medel och med iakttagande af 1 mom. i 117 §, att rånteberåkning upphör fordringsågarne emellan från den dag offentlig stämning gafs, der ej boet förslår till gåldande af alla bevakade fordringar, utom böter.

3:o) Att deremot för sådana icke-räntebärande skulder, som, i håndelse konkurs ej inträffat, varit förfallne till betalning först efter någon viss beståmd tid, utdelning icke beräknas efter hela kapitalbeloppet, utan derifrån afdrages

s. 20 Sida 20 i årgången börjar härKopiera citering

så mycket, att återstoden, jemte derå löpande fem procents rånta från den dag, offentliga stämningen utfärdades, till förfallodagen 1), uppgår tillsamman till det bevakade kapitalbeloppet.

Således ifall skulden år 20,000 rdr, derå ingen ränta är utfäst, och kapitalet förfaller till betalning den 1 December 1867, samt offentliga stamningen år utfårdad den 1 Juni 1866, så blir utdelningsbeloppet icke 20,000 rdr 2), utan endast 18,604 rdr 66 öre. Om till sistnämnde summa lågges 1. års rånta (från stämningens utfärdande till förfallodagen) à fem för hundradet om året, så uppkommer nemligen kapitalbeloppet 20,000 rdr.

4:o) Att för sådana icke-råntebårande skulder, hvilkas förfallotid beror af inträffande håndelser och således år obeståmbar (t. ex. förfalla först ett år efter gåldenårens död), utdelning för hela fordringsbeloppet bör afsåttas, för att når förfallodagen intråffar komma fordringsägaren till godo, med råttighet för honom att på förhand uppbära utdelningen, mot det att han årligen redovisar de derå intill förfallodagen upplöpande räntor, à fem för hundradet om året, och för fullgörande af denna redovisningsskyldighet ställer nöjaktig borgen").

1) Eller der fordran utgår fullt eller med förmånsrätt, från den för utdelning bestämda dag till förfallodagen.

2) Finge fordringsägaren kapitalbeloppet fullt ut före förfallodagen, så tillskyndades honom, på konkursmassans bekostnad, den med försträckningsaftalet icke öfverensstämmande fördel att göra sig till godo ränta å skuldebeloppet 20,000 rdr under den tid, som till förfallodagen återstod. Kan fordringsägaren under denna tid bereda sig högre ränta än efter fem för hundradet, kommer fördelen deraf honom tillgodo. 21500 (kapitalet och halfannat års ränta) : 20000 (kapitalet) — 20000 : 18604,6 6.

3) Detta fall är väl ej i konkurslagen förutsatt, men då man tillämpar den allmänna sats, som i texten under 1:o är uttryckt, och hvilken äfven bör komma en sa beskaffad fordringsägare till godo, så bör utdelning ej undanhållas honom; dock är han skyldig att gifva godtgörelse för medlens afkastning intill förfallodagen, enär han enligt skuldebrefvet ej har att dessförinnan någon ränta erhålla. I detta fall kan icke, såsom i det under 2:o beskrifn a, kapitalrabatt ske, enär förfallodagen är obestämbar och således äfven kapitalrabatten.