Sönderrifven, men åter hopfästad testamentshandling.
10 juli 1866
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1867, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 2,7 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 229–234 i årgången 1867. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Fjerde årgången, 1867 i litteraturen — s. 229–234 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 10 Juli 1866». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Genom testamente den 13 Mars 1864 förordnade Anders Fredrik Ersson i Svensboda, att om han dog före sin hustru Greta Stina Olsdotter, hon skulle till sin död erhålla åtskilliga uppråknade fördelsförmåner från 1/s:dels mantal Svensboda. Testamentet var bevittnadt af nämndemannen J. P. Jonsson i Södervad och drången Johan Gustaf Jansson i Svensboda samt bevakades den 10 Maj 1864 efter Anders Fredrik Erssons den 24 förutgångne Mars timade död.
1) Årgången 1866, sid. 760. Jfr. anmärkningarne i innevarande årgång, sid. 78 o. f.
s. 230 Sida 230 i årgången börjar här
Samma dag, den 13 Mars 1864, upprättade makarne inbördes testamente angående deras lösegendom.
Till 1864 års hösteting med Akers skeppslag instämde Anders Fredrik Erssons fader, Erik Andersson och då lefvande systers man, Magnus Ersson i Svensboda, enkan Grreta Stina Olsdotter, med påstående, att förstnämnde testamente måtte ogillas, enår, utom det att testamentet ej bevittnats af två ojåfviga vittnen, det kunde styrkas, att Anders Fredrik Ersson några dagar efter testamentets upprättande förklarat detsamma ogiltigt och sjelf sönderrifvit testamentshandlingen.
Båda testamentena företeddes i hufvudskrift ; och befanns det testamente, hvarom tvisten gålde, vara sönderrifvet i två delar efter papperets långd, men åter hopfåstadt med mindre lappar och något fasthållande åmne; hvaremot det andra testamentet var oskadadt.
Grreta Stina Olsdotter bestred kåromålet och yrkade, att testamentet, såsom i laga ordning tillkommet, måtte förklaras böra bestå.
Testamentsvittnena hördes på ed och intygade
Nämndemannen Johan Peter Jonsson i Södervad: att den 13 Mars 1864, samma dag det inbördes testamentet uppråttats, vittnet senare på aftonen, med anledning af Anders Fredrik Erssons uttryckta önskan, skrifvit ifrågavarande testamente, dervid Anders Fredrik Ersson uppräknat de särskilda fördelsförmåner, hans hustru skulle erhålla; att vittnet sjelf tillagt salt, hvarmed ock Anders Fredrik Ersson, sedan det fårdigskrifna testamentet blifvit upplåst, förklarat sig nöjd, under yttrande, att detsamma blifvit af honom förglömdt; att Anders Fredrik Ersson af fri vilja och med sundt förstånd derefter, i nårvaro af vittnet och andra testamentsvittnet drången Johan Gustaf Jansson, tecknat sitt namn under testamentet och förklarat, att det utgjorde hans yttersta vilja, samt att vittnet efter den 13 Mars 1864 ej sammanträffat med Anders Fredrik Ersson och icke visste om han återkallat eller sönderrifvit testamentet, hvilket dock förefölle vittnet osannolikt, enår An-
s. 231 Sida 231 i årgången börjar här
ders Fredrik Ersson varit »en ordentlig karl, som stått vid hvad han sagt».
Drängen Johan Gustaf Jansson: att han, som tjenat hos bemålde makar vid den tid ifrågavarande testamente upprättades, den 13 Mars 1864 varit inne i makarnes bostad, då testamentet af förra vittnet upplåstes; att Anders Fredrik Ersson frivilligt och vid fullt förstånd tecknat sitt namn under handlingen och förklarat, att den innehöll hans sista förordnande angående den efterlemnade egendomen; att vittnena derpå skrifvit sina namn under testamentet; att Anders Fredrik Ersson, som alltid varit bestämd af sig, ej, såvidt vittnet förnummit, yttrat något missnöje med de af honom upprättade förordnanden; att på förmiddagen den 24 Mars 1864 vittnet, som jemte andra personer vistats i ett yttre rum i makarnes bostad, hört buller och ifrigt tal från den inre kammaren, der Anders Fredrik Ersson legat sjuk, och hans hustru jemte syster och fader uppehållit sig; att den 25 Mars, då Anders Fredrik Ersson redan var död, vittnet sett det ena testamentet vara sönder, men icke visste, huru dermed tillgått; dock hade Grreta Stina Olsdotter sagt, att testamentet sônderrifvits under hennes svärfaders och svägerskas besök föregående dagen.
Motparterna låto jemvål höra vittnen, hvilka beråttade:
Kronofjerdingsmannen Erik Lindstedt: att Greta Stina Olsdotters fader kort före 1864-års sommarting besökt vittnet och anmodat vittnet att hopfåsta den söndriga testamentshandlingen samt för bevakning inlemna begge testamentena till håradsråtten. :
Drängen Carl Sjöberg : att vittnet Långfredagen den 25 Mars 1864 hört Greta Stina Olsdotter yttra, att Anders Fredrik Ersson sönderslitit testamentet angående fördelsförmånerna, hvilket yttrande Greta Stina Olsdotter i vittnets närvaro fallt till vittnet Johan Gustaf Jansson.
Pigan Anna Stina Sjöberg: att åfven vittnet Långfredagen 1864 hört Greta Stina Olsdotter i mycket upprördt tillstånd såga till Johan Gustaf Jansson: »hör du Janne, nu har han rifvit sönder testamentet, som du skrifvit under»;
s. 232 Sida 232 i årgången börjar här
förklarande vittnet tillika med bestämdhet, att Greta Stina Olsdotter med »han» menat Anders Fredrik Ersson; att Greta Stina Olsdotter derjemte för vittnet omtalat, att Anders Fredrik Ersson velat taga upp bitarne och kasta dem på elden, men att Greta Stina Olsdotter hindrat honom derifrån; samt att vittnet dagen före Långfredagen hört Greta Stina Osdotters svårfar och svägerskas man försöka öfvertala Anders Fredrik Ersson att rifva sönder testamentet, emedan de tyckte, att den Greta Stina Olsdotter deri tillförsäkrade fördel varit för stor.
Hustru Christina Wilhelmina Svinning : att hon hört Greta Stina Olsdotter yttra till Johan Gustaf Jansson: »nu år det slut med testamentet, du skref under; han slet sönder det och gubben mota mig, att jag icke fick kastat på elden»; att med »gubben» menats Greta Stina Olsdotters svårfar; samt att vittnet hört Anders Fredrik Ersson dagen före sin död såga: »Gud vare tack och lof, att jag ej sagt något ondt ord åt min far».
Greta Stina Olsdotters motparter anförde derefter, att Anders Fredrik Ersson haft stor anledning att vara missnöjd med och omintetgöra testamentet, uti hvilket stadgats, att af det lilla 1/g:dels mantal, hvilket vore betungadt med stort undantag till Erik Andersson, årligen till Greta Stina Olsdotter skulle utgå 151/2 tunnor spannmål och rotfrukter, en mångd hö och halm, 10 skålp. humle m. m., och yrkade de, på grund af hvad i målet förekommit samt jemlikt 16 kap. 3 § Ärfdabalken, att testamentet måtte såsom ogiltigt förklaras.
Greta Stina Olsdotter medgaf, att Anders Fredrik Ersson vid sin faders och ,systers besök den 24 Mars ågt sina sinnens fulla bruk, och förebar, att hon straxt efter mannens död varit så upprörd, att hon ej rått vetat hvad hon sagt, samt yttrade i öfrigt, att lagen medgåfve att de gode mån, som bevittnat testamenten, finge anses såsom ojåfvige, derest de varit ojåfvige vid det tillfälle, då de hördes på ed. Påståendet, att Anders Fredrik Ersson skulle förklarat testamentet ogiltigt och sjelf sönderrifvit detsamma,
s. 233 Sida 233 i årgången börjar här
saknade all grund. Detta vore dessutom otroligt, helst Anders Fredrik Ersson, som varit känd såsom en bestämd man, den der ej ångrade eller återtog hvad han en gång sagt eller gjort, kort före sin död frivilligt och utan Greta Stina Olsdotters påyrkande uppråttat testamentet. Om, hvilket dock Greta Stina Olsdotter förnekade, mannen för att på dödsbädden få njuta ro, sönderrifvit testamentet, vore det tydligt, att han dervid endast gifvit vika för slågtingarnes önskan, väl inseende, att testamentets kraft genom en sådan sönderrifning ej förminskades, då icke några vittnen tillkallats, ehuru derpå varit god tillgång. Återtagande af testamente borde vål tillgå på samma sått som uppråttande. Derföre, om mannen sönderrifvit testamentet, hade detta beståmdt icke skett af fri vilja, utan af trug och lock. På dessa grunder yrkades käromålets ogillande.
Tingsrätten meddelade utslag den 16 Juni 1865: Ehuru grundlösheten af påståendet, att testamentet ej vore af två ojåfvige vittnen bestyrkt, till fullo blifvit ådagalagd, likvål, då testamente, hvarigenom råtte arfvingars i lag förvarade rått inskrånktes, borde vara af den visshet, att ej något tvifvelsmål kunde uppstå om testamentsgifvarens yttersta vilja; fördenskull och som deremot hår förekomme, att testamentet efter Anders Fredrik Erssons död befunnits efter papperets långd sönderrifvet, hvilket förhållande, i håndelse testamentet blifvit af Anders Fredrik Ersson på berörda sått skadadt, måste anses innebåra ett återkallande af hans tillförene i testamentet uttryckta vilja, samt Greta Stina Olsdotter ej gittat ådagalägga hvarken att testamentets sönderrifning skett först efter Anders Fredrik Erssons död, ej heller att detsamma under Anders Fredrik Erssons lifstid blifvit af någon annan person eller af våda skadadt; alltså och då dertill komme, att två vittnen sammanstämmande beråttat sig hafva hört Greta Stina Olsdotter till testamentsvittnet Johan Gustaf Jansson yttra, att testamentet blifvit af Anders Fredrik Ersson sönderrifvet, ansåg tingsråtten, med bifall till kåromålet, gållande kraft icke kunna ifrågavarande testamente lagligen tillerkånnas.
s. 234 Sida 234 i årgången börjar här
Deremot vådjade Greta Stina Olsdotter till Svea hofrätt, som utlåt sig i dom den 18 Januari 1866: Enår två på ed hörda ojåfvige vittnen sammanstämmande beråttat, att den 13 Mars 1864, efter det ifrågavarande testamente blifvit upplåst, Anders Fredrik Ersson af fri vilja och med sundt förstånd i vittnens nårvaro undertecknat sitt namn och förklarat samma handling innefatta hans yttersta vilja; ty och som hvarken af den omståndighet, att berörde handling numera befunnes sönderrifven i två delar efter papperets långd, hvarigenom den icke blifvit tillintetgjord, eller hvad för öfrigt i saken förekommit lagligen antagas finge, att Anders Fredrik Ersson före sin död samma testamentariska förordnande återkallat; alltså blef, med åndring af tingsrättens utslag, den emot ifrågavarande testamente instämda talan ogillad.
Erik Andersson och Magnus Ersson sökte i denna dom i underdånighet åndring.
Nedre revisionen (revisionssekreteraren Asplund och t. f. revisionssekreterarne friherre Leuhusen och Fâhrœus) hemställde i underd. betänkande den 13 Juni 1866, att Kongl. Maj:t måtte pröfva råttvist, med åndring af hofråttens dom, fastställa tingsrättens utslag.
Saken föredrogs den 10 Juli 1866 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Hoffstedt, Iggeström, Cramér och Wretman) pröfvade råttvist faststålla hofråttens dom.
Justitieråden friherre Leuhusen, Almqvist och Adlercreutz biföllo nedre revisionens underd. betånkande.
Kongl. Maj:ts dom år utfårdad den 23 Juli 1866.