Angående panthafvares underlåtenhet att tillse, det fordringsrätt förvaras i anledning af en till honom såsom pant lemnad (hos honom »hypothicerad») skuldsedel.
28 december 1866
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1867, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,2 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 309–314 i årgången 1867. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Fjerde årgången, 1867 i litteraturen — s. 309–314 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 28 December 1866»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Grosshandlanden M. Suber utfärdade den 26 Maj 1864 förbindelse att till sidenkramhandlanden J. W. Löfgren eller ordres betala, tre månader från nämnde dag och mot återfående af »å andra sidan» specificerade hypothek, 5,000 rdr med sex procent ränta till betalning följde.
A tergo: Hypothek. .
»En af Subers moder enkefru Louise Suber den 16 Sept. 1854 på sex månaders uppsägning utfärdad revers å bko rdr 3,333: 16. = rmt rdr 5,000».
(En revers å 3,000 rdr rmt.)
Den 13 Juni 1865 anmodade grosshandlanden W. Bendixon, i egenskap af syssloman uti Subers konkurs, notarius publicus att erbjuda Löfgren liqvid för ofvannämnda af Suber till Löfgren utgifna revers, med vilkor att Löfgren återställde de mottagna hypotheken i sådant skick, att de icke kunde anses hafva blifvit försämrade. Skulle deremot nota-
s. 310 Sida 310 i årgången börjar här
rius publicus finna, att Löfgren underlåtit att vid gällande kraft bibehålla den af enkefru Suber utgifna revers å 5,000 rdr rmt, borde notarius publicus mot Löfgren protestera ; och då notarius publicus den 14 Juni infann sig hos Löfgren, förklarade Löfgren, att han underlåtit förnya den af enkefru Suber utfärdade skuldsedel å 5,000 rdr rmt.
I Subers konkurs bevakade Löfgren 9,000 rdr rmt med ränta på grund af två reverser, ibland hvilka var den, för hvilken Löfgren fått såsom hypothek enkefru Subers två reverser; och som Löfgren till säkerhet för denna sin fordran innehade såsom hypothek åtskilliga fordringshandlingar, yrkade Löfgren att kapitalet och ränta till betalningsdagen, med förmånsrätt ur hypotheken, bekomma samt för möjligen uppstående brist få hålla sig till massans öfriga tillgångar.
Till den 21 Augusti 1865 instämde Bendixon och andre sysslomannen i Subers konkurs grosshandlanden Simon Hirch I:son till Stockhoms rådstufvurätt Löfgren, med påstående: att som Löfgren, enligt hvad han inför notarius publicus medgifvit, försummat bibehålla hypotheket å 5,000 rdr rmt vid gällande kraft, samt Löfgren, derest han vårdat panten såsom han enligt lag bordt, derur skulle erhållit full betalning för sin fordran, vid hvilket förhållande konkursmassan ägt återbekomma det andra hypotheket å 3,000 rdr med ränta samt öfverskottet å det förra, och konkursmassans ställning ej borde kunna försämras genom den försummelse, Löfgren låtit komma sig till last, bemälde Löfgren måtte varda ålagdt att till sysslomännen i Subers konkurs redovisa de belopp, hvarmed hypotheken så till kapital som ränta öfversteye Löfyrens förut ägande fordran, och till följd deraf ej mindre återställa hypotheket å 3,000 rdr, eller, om det vore förskingradt, dess värde så till kapital som ränta till sysslomännen utbetala, än äfven godtgöra ränteskilnaden för hypotheket å 5,000 rdr och den ränta, Löfgren varit berättigad att å sin fordran uppbära.
Det ifrågavarande hypotheket var en af enkefru Louise Suber den 16 September 1854 till sonen M. A. Suber eller ordres utgifven förbindelse att sex månader efter uppsägning
s. 311 Sida 311 i årgången börjar här
betala 3,333 rdr 16 sk. banko, jemte sex procent ränta till betalning skedde.
A tergo: »M. A. Suber.
Räntan är betald till den 18 Oktober 1854, den 18 April 1855, den 29 September 1855, den 1 Juni 1859, den 1 Dec. 1859 och till den 1 Dec. 1863».
Derjemte var förbindelsen försedd med bevis, att den blifvit af notarius publicus på begäran af Löfgren till betalning uppsagd hos enkefru Subers förmyndare, grosshandlanden David Hirsch den 1 December och sterbhusnotarien B. W. Rundqvist den 9 December 1864.
Enkefru Subers förmyndare och grosshandlanden Suber instämdes för att i målet höras.
Suber medgaf, att han verkställt samtliga å skuldebrefvet befintliga antekningar om ränteafbetalningar, utom den af den 18 Oktober 1854, och att alla dessa anteckningar funnits, då förbindelsen den 26 Maj 1864 belånades, hvarjemte Suber uppgaf, att de räntebetalningar, han å förbindelsen afskrifvit, blifvit af honom fullgjorda till särskilda personer, hos hvilka densamma varit hypothicerad.
Rundqvist bestred, att enkefru Suber verkställt några räntebetalningar eller blifvit inom de tre nästförflutna åren kräfd för eller tillsagd om tillvaron af ifrågavarande skuldebref.
Löfgren bestred käromålet, då upplyst blifvit, att vid skuldebrefvets belåning detsamma varit försedt med derå nu befintliga anteckningar om räntebetalningar, och icke visadt vore, att någon försummelse i afseende på pantens vårdande låge Löfgren till last.
Rådstufvurätten meddelade dom d. 13 November 1865: Ehuru notarien Rundqvist, såsom enkefru Subers förmyndare, förnekat såväl att hon verkställt de å ifrågavarande skuldebref befintliga anteckningar om räntebetalningar, som ock att hon inom de sista tio åren blifvit kräfd för eller erinrad om tillvaron af skuldebrefvet; likväl och som sysslomännen i Subers konkurs ej ådagalagt annat förhållande, än hvad Suber i målet uppgifvit, eller att skuldebrefvet,
s. 312 Sida 312 i årgången börjar här
som af honom lemnats till Löfgren såsom hypothek den 26 Maj 1864, då varit försed t med samteliga derå befintliga anteckningar om räntebetalningar, hvilka anteckningar, utom den första, blifvit af Suber skrifna, samt följaktligen Löfgren, på grund af sin förbindelse att ansvara Suber föipantens vårdande, icke kunde anses hafva ålegat vidtaga andra åtgärder, än som, under antagande af de å skuldebrefvet varande anteckningars riktighet, varit erforderlige; alltså och då Löfgren icke vore Subers konkursmassa i vidsträcktare mån än Suber sjelf för pantens vårdande ansvarig, ogillades den mot Löfgren instämda talan.
Sysslomännen i Subers konkurs vädjade till Svea hofrätt. Handlingarne i målet utvisade, att Löfgren inför notarius publicus vidgått, att han underlåtit förnya ifrågavarande revers; och på denna omständighet grundade de sin talan. Af de å reversen befintliga anteckningar om ränteafbetalningar hade Löfgren icke ringaste anledning att antaga, det fordringsråtten blifvit medelst ränteliqviderna bevakad, särdeles som afskrifningarna ej voro försedda med enkefru Subers underskrift. Derföre yrkades: att, med ändring af rådstufvurättens dom, den i målet instämda talan måtte godkännas.
Genom dom den 19 April 1866 fastställde Svea hofrätt det af rådstufvurätten meddelade beslut.
Uti underd. betänkande den 24 November 1866 hemställde Nedre revisionen (t. f. revisionssekreterarne friherre Leuhusen, Wedberg och Hernmarck), att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom.
Saken föredrogs den 28 November 1866 inför Högsta Domstolen, hvarvid justitierådet Bolin yttrade: »Emedan, äfven om antagas må, att den i saken omtvistade ansvarighet i afseende å ifrågavarande hypothek icke i första hand ålegat grosshandlanden Suber eller hans konkursmassa, likväl, på sätt domstolarne anfört, någon vanvård om detsamma icke kan anses hafva kommit Löfgren till last, pröfvar jag rättvist bifalla det slut, betänkandet tillstyrker».
s. 313 Sida 313 i årgången börjar här
Justitierådet Adlercreuts anförde: »Som, efter det Löfgren den 26 Maj 1864, till säkerhet for en hos grosshandlanden Suber ägande fordran af 5,000 rdr rmt med sex procent ränta, mottagit enkan Subers till grosshandlanden Suber eller ordres utställda begge skuldebref, det ena af den 16 September 1854 å 5,000 rdr med 6 procent ränta, och det andra af den 30 Mars 1855 å 3,000 rdr med enahanda ränta, det ålegat Löfgren, såsom vårdare af den mottagna panten, att tillse, det den fordringsrätt, som tillkom innehafvaren af de pantsatta skuldebrefven, förvarades; men ostridigt är, att under tiden uraktlåtenheten af nödig tillsyn i berörde hänseende haft till följd, att fordringsrätten på grund af skuldsedeln den 16 September 1854 gått förlorad, samt den omständighet, att skuldsedeln vid pantsättningen varit försedd med grosshandlanden Subers egenhändiga anteckningar om skedda räntebetalningar destomindre bör inverka på Löfgrens ansvarighet för påföljden af den försummade tillsynen öfver fordringsrättens bibehållande, som Löfgren icke ens uppgifvit, att grosshandlanden Suber föreburit, att någondera räntebetalningen skett af enkan Suber sjelf eller med hennes vetskap, hvilket icke heller af anteckningarna på skuldebrefvet antydes; alltså och då någon invändning emot enkan Subers vederhäftighet för omförmälda skuldebrefs belopp icke blifvit af Löfgren framställd, pröfvar jag, jemlikt 10 kap. 4 § Handelsbalken, rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut, förpligta Löfgren att, på sätt i den ågångna stämningen är vordet yrkadt, icke allenast återställa skuldebrefvet å 3,000 rdr, eller till vederparten betala dess värde, utan ock godtgöra sina vederparter skilnaden emellan räntan för skuldebrefvet å 5,000 rdr och den ränta, Löfgren varit berättigad att för sin fordran uppbära».
Justitierådet Carleson instämde med jusstitierådet Adlercreutz.
Justitierådet Almqvist yttrade: »Då ägaren till ifrågavarande åt Löfgren såsom pant lemnade skuldsedel enligt lag kunnat, fastän skuldsedeln ej var i hans hand,
s. 314 Sida 314 i årgången börjar här
vidtaga for dess bibehållande vid gällande kraft emot utgifvaren erforderliga åtgärder, samt följaktligen, dereet något i sådant hänseende vore försummadt, pantinnehafvaren icke kan anses pligtig att derför stå pantens ägare eller dennes rättsinnehafvare i ansvar, pröfvar jag för min del rättvist att gilla hofrättens domslut».
Justitieråden friherre Leuhusen och Södergren, gillade det underdåniga betänkandet.
Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 28 December 1866. .