Lôsôrekôp tillika med transport på köparen af hyreskontraktet å de rum, i hvilka de försålda lösörepersedlarne förvarades.
6 mars 1867
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1867, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,2 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 688–691 i årgången 1867. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Fjerde årgången, 1867 i litteraturen — s. 688–691 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 6 Mars 1867»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Handelsfirman Corin Lindhult & komp., under hvilken firma grosshandlanden konsul C. R. Lindhult idkade handelsrörelse, hade, enligt rådstufvurättens i Göteborg dom den 29 Juli 1865, blifvit ålagdt att till handlanden E. Petersson i Oskarshamn utgifva 5,000 rdr jemte ränta och kostnadsersättning. Till gäldande af hvad sålunda blifvit Petersson tillerkändt, hade, uppå Peterssons derom gjorda ansökning, magistraten i nämnde stad beordrat öfverskulten A. Almén att verkställa utmätning å Lindhults enskilda lösa egendom, om sådan funnes.
Då Almén i anledning häraf den 9 April 1866 inställde sig hos Lindhult, i närvaro af landskanslisten V. Regnholm, såsom ombud för Petersson, hade dels Lindhult tillkännagifvit, att han ej ägde någon enskild egendom, enär den i hans bostad befintliga lösegendom vore af firman Corin Lindhult & komp, såld till firman Robert Lindhult & komp., som jemväl, på grund af öfverlåtelse, innehade hyreskontraktet å den af Lindhult bebodda lägenhet, dels ock handlanden John Hegardt, såsom hufvudman för sistnämnda firma, bestridt att lösegendomen, hvilken af hans firma vore inköpt, finge användas till godtgörande af Peterssons fordran. Till bestyrkande af firmans rätt, uppvisade Hegardt dels firmans handelsböcker, deraf inhemtades, att Lindhult var debiterad för skuld till firman, och att den i Lindhults bostad befintliga lösegendom var såsom en firmans tillhörighet upptagen till 15,000 rdr, dels qvitterad räkning, utfärdad den 15 Oktober 1864 af Corin Lindhult & komp., hvari sagde egendom omnämndes såsom såld till Rob. Lindhult & komp, enligt särskild specifik förteckning
s. 689 Sida 689 i årgången börjar här
af den 1 förutgångne Juni, hvilken jemväl företeddes, dels ock hyreskontrakt å den af Lindhult bebodda lägenhet, der ifrågavarande lösegendomen förvarades, hvilket kontrakt den 7 December nyssberörde år öfverlåtits till Rob. Lindhult & komp.
Regnholm, som bestred allt afseende å företedda handlingarne, yrkade, att egendomen måtte utmätas, då densamma befunnes i Lindhults vård och med afhandlingen derom ej så förfarits som i K. Förordningen den 20 November 1845 stadgades.
Öfverskulten Almén förklarade, att då omförmälda lösegendom enligt åberopade afhandlingen öfvergått till firman Rob. Lindhult & komp.; då samma egendom vore under firmans vård i den af firman förhyrda lägenhet, och då, vid sådant förhållande, det ej kunde anses nödigt att vid äganderättens öfverlåtande iakttaga föreskrifterna i 1845-års Förordning, han ansåg sig lagligen förhindrad att, emot Hegardts bestridande, utmäta berörda egendom för Lindhults ofvannämnda skuld.
Häröfver klagade Petersson hos magistraten. Lösegendomen hade obestridligen tillhört Lindhult såsom innehafvare af firman Lindhult & komp. Föregifvandet om försäljningen till Rob. Lindhult & komp, vore blottad på all laglig bevisning, och i allt fall, om egendomen tillhörde sistnämnde firma, vore Lindhult såsom hufvuddelägare deri tillika ägare till en del af lösegendomen. Petersson yrkade derföre, att nämnde egendom måtte blifva för hans fordran tagen i mät.
Magistraten meddelade utslag den 17 Maj 1866: Emedan Lindhult varit ensam innehafvare af handelsfirman Corin Lindhult & komp, den. tid, den 15 Oktober 1864, då firman Rob. Lindhult & komp, köpt ifrågavarande lösegendom af Corin Lindhult & komp., och egendomen dervid fått i säljarens vård qvarblifva, men med köpet icke blifvit så förfaret som K. Förordningen den 20 November 1845 föreskrefve såsom vilkor för sålunda köpt egendoms
Tidskrift för Lagstiftn. etc. 4:de arg. 44
s. 690 Sida 690 i årgången börjar här
fredande från utmätning för säljarens skuld; ty och utan afseende derå, att hyreskontraktet angående den lägenhet, deri lösegendomen förvarades, och hvilken lägenhet af Lindhult sjelf beboddes, efter köpet öfverlåtits på firman Rob. Lindhult & komp., förordnade magistraten, med ogillande af Alméns förfarande, att omförmälda, i Lindhults bostad befintliga lösegendom borde till gäldande af Peterssons fordran i mät gå, hvilken utmätning Almén ålåge att, uppå anmälan, i laga ordning verkställa.
Hegardt anförde besvär i Götha hofrätt. Sedan Lindhult, såsom innehafvare af firman Corin Lindhult & komp., vunnit ackord med sina borgenärer och dertill användt jemväl de 15,000 rdr, Hegardt betalde för ifrågavarande lösegendom, upptog Hegardt år 1864 Lindhult såsom bolagsman i den af Hegardt då grundade firma för spanmålshandel, hvilken firma fick namnet Rob. Lindhult & komp., emedan Lindhult var skicklig i dylik handel och hade vidsträckta affärsförbindelser utomlands; men Lindhult tillsköt ej ett enda öre, utan häftade fortfarande i skuld till firman. Lösegendomen köptes icke med vilkor att den skulle i säljarens vård förblifva. Den fick dock stanna i säljarens, bolaget Corin Lindhult & komp, vård, men befanns och befunnes fortfarande under Hegardts firmas lås. Lindhult tilläts väl, såsom godtgörelse för sitt arbete, bo i firmans möblerade lägenhet, men han hade ej någon skyldighet att taga vård om firmans der befintliga lösegendom. Med lika skäl kunde ju en hvar, som uthyrer möblerade rum, riskera att få sina möbler utmätta för hyresgästens gäld. Hegardt yrkade derföre upphäfvande af magistratens beslut, eller ock att få vid domstol styrka sin rätt. Han företedde ock vederbörligt intyg derom, att Lindhult utträdt ur firman, som dåmera af Hegardt ensam innehades.
Uti sin förklaring i anledning af besvären anförde Petersson: Ifrågavarande fordran tillkom år 1863, då Lindhult ensam innehade firman Corin Lindhult & komp. Efter att sedermera hafva upplöst och ställt denna firma under liqvidation, antog Lindhult ny firma. Rob. Lindhult &
s. 691 Sida 691 i årgången börjar här
komp, upphöjde sin bokhållare, Hegardt, till bolagsman, öfverförde i böckerna lösegendomen såsom såld af gamla till nya firman och transporterade hyreskontraktet. Slika tillställningar, om de lyckades, vore för krediten allt för vådliga.
Hofrätten, i utslag den 7 September 1866, fann skäl icke hafva förekommit till ändring i magistratens utslag.
Hegardt fullföljde, efter nedsatt revisionsskilling, underd. ändringssökande hos Kongl. Maj:t, under åberopande af hvad han hos hofrätten anfört. Han bestridde Peterssons uppgifter såsom osanna. Köpet hade ärligt uppgjorts. Han kände ej ens till Peterssons ifrågavarande, sedermera tillkomna fordran.
Nedre revisionen (revisionssekreteraren Svedelius samt t. f. revisionssekreterarne Wedberg och Ryding) hemställde i underdånigt betänkande den 23 Januari 1867, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom; och detta betänkande blef, vid sakens föredragning inför Högsta Domstolen den 28 i samma månad, i närvaro af justitieråden Alexanderson, Berg, Adlercreutz, Bolin, Rabe och von Hofs^en, af Högsta Domstolen gilladt.
Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 6 Mars 1867.