Naumanns tidskrift 1867 s. 664

(Bogser-ångfartyget »Sandhamn» mot d:o »Färdig»).

Jfr, årg 1864, s. 113, 176; årg. 1866, sid. 530.

Sjökaptenen E. G. Österberg, såsom befälhafvare å bogserångfartyget Sandhamn, instämde till Stockholms rådstufvurätt befälhafvaren å bogserångfartyget Färdig sjökaptenen A. Alexanderson, jemte rederiet för Färdig, med påstående att Alexanderson och rederiet måtte åläggas ersätta skada, som tillfogats Sandhamn genom fartygens sammanstötning, dertill Färdig skulle varit vållande, med 6,284 rdr 64 öre.

Österberg afgaf och beedigade sjöförklaring af denna lydelse: »Den 2 Augusti 1864 tog han vid Sandhamn ett noiskt skepp Fredrik Petersén i släp, för att bogsera det till Stockholm, passerade klockan 12 på natten till den 3

s. 665 Sida 665 i årgången börjar härKopiera citering

Augusti Sandhamn vid klar och sigtbar luft, fortsatte vägen äfver Kanholmsfj erden och fick, då han kom under Kanholmarne, sigte på en ångbåt, som han genom kikare upptäckte vara Färdig. Klockan 2 och tio minuter hade fartygen i granskapet af Löfholmen närmat sig hvarandra på ungefär 1/4:dels mils afstånd. Österberg, som då befann sig på däck, lät genast blåsa i hvisselpipan och gick upp på kommandobryggan samt varsnade derifrån tydligt, att Färdig följde norra landet, under det Sandhamn höll efter det södra, emedan vinden var sydvest. Efter en stund sågs Färdig plötsligt och utan någon giltig anledning ändra kurs och styra öfver till södra landet ock gick för om Sandhamn. Färdig gick för full maschin, men Sandhamn, med skeppet i släp, gick med sakta fart. Österberg lät åter hvissla och saktade ytterligare farten. Sedan Färdig, der man ofelbart måst höra hvisslingen, sålunda passerat förbi för om Sandhamn, ändrade Färdig åter kurs och styrde rätt ned på Sandhamns babordssida. Sandhamn föll af något åt styrbord, men Färdig styrde efter åt samma håll. Då Österberg märkte, att sammanstötning möjligen kunde komma att ske, ropade han till rorgängaren på Färdig: »Skall du med uppsåt segla på mig?» och Färdig hade kunnat hinna på detta varningsrop lova åt södra landet och gå klar, men bibehöll sin kurs och stötte efter några ögonblicks förlopp mot Sanddhamns babords hjulhus cirka fyra fot akter om vingens början på omkring tre och ett halft streck för ifrån, motsvarande en vinkel af 40 grader, och med den våldsamhet, att hjulhuset och hjulet, axel och hyttor bortrycktes från Sandhamn, och aktern tornade mot det norska skeppet, som fick sin klyfvarbom bräckt. Färdig vände först, sedan det gått förbi skeppet, och kom till hjelp. Då först syntes Alexanderson på dess däck. Det var så ljust och luften så klar och sigtbar, att Österberg sett Färdig på ungefär 1/4:dels mils afstånd. Det norska skeppet förde signallanternor, men Sandhamn hade icke några sådana. När Sandhamn passerade Kanholmsbåken, såg Österberg på klockan, som visade något öfver två».

s. 666 Sida 666 i årgången börjar härKopiera citering

Besättningens på Sandhamn sjöförklaring, hvilken jemväl blifvit beedigad, var af följande innehåll:

Rorgängaren Nilsson hade hela tiden varit vid rodret och vitsordade riktigheten af allt hvad Österberg uppgifvit, med tillägg, att han fått syn på Färdig, förrän Österberg, och att Nisson vid Kanholmsbåken sett på Österbergs klocka, som då visat något öfver två.

Maskinisten Rehn hade varit dels i maskinrummet och dels på däck. Allt hade tillgått såsom Österberg berättat, ända till första blåsningen i pipan, då Rehn nedgick i maskinrummet och kaptenen gick upp på kommandobryggan; uppehöll sig sedan i maskinrummet, derunder Sandhamns pipa nästan ständigt ljudit, och Rehn hört kaptenen uttala sin farhåga, att Färdig skulle stöta tillsamman med Sandhamn. Straxt efter sammanstötningen rusade Rehn upp på däck och fann då, vid klar luft, att Sandhamn skadats, såsom Österberg uppgifvit. Då besättningen å Färdig ej nog hastigt fått i ordning en talja att dermed hjelpa Sandhamn, hade Alexanderson med hög röst ropat till sitt folk: »jag tror ni äro fulla allihop». Vädret var så klart, att Rehn, som i villervallan tappat sin portmonnaie och letat efter utfallna penningar, sett och från däcket uppsamlat stålpennor • och smärre skrifna papperslappar, hvarå skriften tydligen kunnat urskiljas.

Eldaren Edström hade ungefär 144:dels timma före sammanstötningen varit på däck och tillfrågats af rorgängaren Nilsson, om han såg en lanterna på ett längre afstånd förut; men Edström hade ej kunnat se någon lanterna, troligen emedan Edström nyss förut stått framför elden i maskinrummet. Luften var klar och dagningen hade redan börjat. Edström gick så ned i maskinrummet och hörde pipan ljuda två gånger, circa fem à åtta minuter hvar gång, samt förnam buller på fartyget och hörde Österberg ropa till ett annat fartyg att ej med flit törna på Sandhamn.

Eldaren Jonsson och däcksgasten Carlsson, hvilka legat till kojs, väcktes af stöten och, när de kommit upp på däck, funno de det så ljust, att de sågo ett sjömärke på en fjer-

s. 667 Sida 667 i årgången börjar härKopiera citering

dedels mils afstånd och tydligen kunde urskilja föremålen på än längre afstånd. Inför rådstufvurätten tillade Jonsson, att han kunnat igenkänna personer, som nedfirats i båten från Färdig, fastän denna låg på minst sju famnars afstånd, samt hört Alexanderson yttra sig på sätt maskinisten Rehn omförmält. Tillika hafva de fyra sistnämnda personerna af Sandhamns besättning förklarat, att, med beräkning af den tillryggalagda vägen från Sandhamn till Löfholmen och i betraktande deraf att ångfartygets fart uppehållits af det i släp tagna skeppet, sammanstötningen efter deras förmenande måst hafva inträffat något efter klockan 2.

Besättningen å norska skeppet hördes först inför notarius publicus och sedan för dödsfalls skull på ed inför rådstufvurätten, dervid de berättade:

Styrmannen Olsen och matrosen Fingalsen; »Efter passerandet af Kanholmsfjärden och två hvita båkar, syntes ungefärligen rätt förut, på omkring 3/4:dels mils afstånd, ett ljus med hvitt sken, som antogs komma från en ångbåt Vid pass tio minuter senare, då afståndet till ångbåten syntes vara 14:dels mil, observerades dess bägge sidolanternor ; och det var då så ljust, att hela ångbåten med skrof och rigg samtidigt bief synlig. Skeppet hade väl sina sidolanternor tända, men dagningen hade redan varat omkring en half timma, och man kunde urskilja föremål på 3/4:dels mils afstånd, hvarföre både skeppet, äfven om det icke haft lanternor, och ångbåten Sandhamn bordt kunna ses från Färdig. Vinden var sydvest; och för att kunna styra under bogseringen, hade skeppet, som gick för babords halsar med snedsegel till, hållit något i lä, så att det haft Sandhamn på sin babords bog på cirka 35 alnars afstånd förut. Efter hvad Olsen tyckte,, gingo skeppet och Sandhamn ungefär i farvattnets midt, så att tillräcklig plats funnits å båda sidor. Så snart Färdigs sidolanternor och skrof blifvit synliga, lät Sandhamn hvissla, och ett ögonblick derefter hvisslade det, denna gång utan uppehåll. Efter första hvisslingen märktes icke någon förändring i Färdigs läge, utan denne fortsatte sin kurs rätt emot Sandhamn och skeppet; men vid andra

s. 668 Sida 668 i årgången börjar härKopiera citering

hvisslingen sågs Färdig på babords sida för om Sandhamn, således närmare södra landet. Det såg nu ut som om Färdig velat skära Sandhamns kurs och gå för om, ty Färdig gick emot norra landet, styrande åt sin egen babords sida, i följd hvaraf sammanstötning syntes böra inträffa. Skeppet styrde visserligen efter lotsens kommando mera åt styrbord, och Olsen antog, att samma manöver iakttagits å Sandhamn, emedan den närmat sig skeppets bog, pekande med sin stäf åt samma håll som skeppet, allt i tydlig afsigt att lemna Färdig plats på babords sida; men efter någon stunds förlopp törnade de, så att Färdig tog bort Sandhamns babords hjulhus, och Sandhamn med sin akter kom mot skeppets babords bog; tilläggande Olsen, att under bogseringen Sandhamn gått på 35 famnars afstånd från skeppet, men att kort före sammanstötningen detta afstånd förminskats i anseende dertill att maskinen stoppat; att Olsen trodde, att Färdig skulle törnat emot skeppet, om icke Sandhamn kommit emellan; samt att, sedan Färdig ändrat kurs, Sandhamn och skeppet i anseende till det ringa afståndet ej kunnat ändra kurs, så att sammanstötning undvikits.

Både Olsen och Fingalsen förklarade: att, efter hvad de kunde finna, stöten förorsakats af felaktig mönöyrering af Färdig.

Skeppets kapten, Knutsen, hade vid sammanstötningen varit till kojs, men straxt kommit upp och då förundrat sig öfver att sådant kunnat inträffa, enär luften varit så klar och ljus, att fartyg, äfven utan lanternor, kunnat se hvarandra på tillräckligt afstånd för att undvika ombordläggning. Knutsen antog, att dagningen inträffat en half timma före sammanstötningen; och hade han haft kännedom om farvattnet, skulle han den 2 Augusti, då han befann sig utanför Grönskär, kunnat kl. 2 på morgonen, vid samma klara luft som morgonen derpå vid lika tid, utan lots ingå till Sandhamn.

Lotsen å skeppet, Eklund, hördes såsom vittne och yttrade: att, då vid midnatt Sandhamns-sundet passerats, vittnet tillsagt om tändning af skeppets sidolanternor, dervid

s. 669 Sida 669 i årgången börjar härKopiera citering

Knutsen väl anmärkt, att det vore så ljust, att det ej behöfdes, men att lanternorna ändock tändts; att luften varit så ljus, att vittnet kunnat se allt som fordrades för lotsning, som om det varit på ljusa dagen; att vittnet omkring kl. 2 varseblifvit en ångbåt omkring en half sjömil rätt förut, stäfvande rätt mot Sandhamn, som med skeppet under frisk bris höll sig nästan midt i farleden, något närmare södra landet, dock med tillräcklig plats å begge sidor för hvilket fartyg som helst; att man tydligen kunnat urskilja föremål på 3/4:dels mils afstånd, så att både skeppet, äfven utan lanternor, och Sandhamn bordt kunna ses från Färdig; att nästan i samma ögonblick, vittnet sett Färdig, det hvisslats från Sandhamn, och kort derefter hvisslades åter, denna gång utan uppehåll; att både före och vid olyckshändelsen det varit så ljust, att fartyg, äfven utan att vara försedde med lanternor, bordt kunna ses på tillräckligt afstånd från hvarandra för att de ej behöft sammanstöta; samt att vittnet ansåge olyckshändelsen hafva vållats genom felaktig manövrering af Färdig.

Besättningen å Färdig afgaf jemväl före rättegången sjöförklaring, hvilken beedigades och innehöll:

Sjökaptenen Alexanderson: »Färdig, som den 2 Augusti från tidigt på morgonen varit sysselsatt med bogsering, gick på natten ut att söka fartyg och passerade klockan 3/41 Lindalm och kl. 142 Gålnö port, då Alexanderson, som var i behof af hvila, lemnade befälet åt rorgängaren Rönnbäck, hvilken var känd såsom pålitlig och erfaren och hade sin plats för om midskepps. Efter passerandet af Strömmingsholmen, gick Alexanderson ned i sin hytt, dervid maskinisten Levander gick upp på däck för att manövrera maskinen, hvarå gångsättningen var anbringad på däck, akter om kommandobryggan. Innan Alexanderson gick ned, hade han gått fram i fören och kunnat se Kanholmarne, men hade ej upptäckt någon seglare eller andra föremål än land. Vinden var laber vestsydvest och himlen halfklar. Färdigs lanternor voro uppsatta och brunno klart. Alexanderson inslumrade och vaknade först då maskinen stoppade; och

s. 670 Sida 670 i årgången börjar härKopiera citering

då han kom upp på däck, hade olyckshändelsen redan inträffat. Fartygena voro då något vester om Löfskäret, en half mil från Strömmingsholmen, hvilket afstånd Färdig i vanliga fall tillryggalägger på 1/4:dels timma, hvadan sammanstötningen måste hafva ägt rum något före klockan 3/42.»

Rorgängaren Rönnbäck vitsordade Alexandersons uppgifter, dock att Rönnbäck icke aktgifvit på hvad klockan varit då Alexanderson gått ned. Färdig fortsatte sin kurs långs styrbordsland, så nära som Rönnbäck vågade gå. Komna ett stycke hitom Löfskäret, hade han och Levander märkt riggen af ett större skepp, hvars röda babordslanterna äfven blef synlig, så att de sågo, att fartyget var i lä å deras babordssida, och att Färdig med bibehållen kurs kunde gå klar. Kort efter det lanternan blifvit synlig, tyckte de sig skoja något mörkt föremål framför skeppet och började misstänka, att det var en bogserångbåt, men luften var så mörk, att de icke kunde bestämma, om det var en ångbåt, och ej heller kunde de, under förutsättning att det var en ångbåt, urskilja, huru eller hvart den styrde, emedan från föremålet ej syntes något ljus. Plötsligen hördes ånghvissling, så att allt tvifvel försvann och nästan i samma ögonblick sågs en ångbåt lova upp mot Färdigs styrbordsland i riktning mot Färdig, då Rönnbäck lade rodret något ombabord för att lägga Färdig än mera åt styrbord, ty nästan i ett ögonblick och oaktadt den andra ångbåten nu, ehuru för sent, tycktes börja falla af åt sin styrbords sida, sammanstötte fartygen.

Maskinisten Levander, som var på däck jemte Rönnbäck, vitsordade Alexandersons och Rönnbäcks uppgifter, de senare dock endast för tiden till och med det ögonblick, då Sandhamn lovade, ty, då Levander såg detta, hoppade han genast från ånglådan, der han förut stått, och kastade häfstången för back, hvarvid dock maskinen, ehuru den genast lydde, ej hann backa tillräckligt hastigt för att undvika stöten, som skedde nästan ögonblickligt.

s. 671 Sida 671 i årgången börjar härKopiera citering

Alexanderson, Rönnbäck och Levander uppgåfvo alla tre, att Färdig vid början af backning plägade kasta sig med fören åt babord.

Inför rådstufvurätten anförde Österberg, att ifrågavarande natt det varit nytändning och vädret så klart, att han ej ansett det vara nödigt att hafva lanternor å Sandhamn tända, men att lanternorna å skeppet varit tända redan då Sandhamn tog det i släp, och medgaf Österberg, att nakterhuslampan å Sandhamn brunnit hela natten ända till sammanstötningen, hvilket härrört deraf att Österberg velat inrikta en kompass, som han köpt dagen förut, och för hvilket ändamål han behöft starkare ljussken.

Österbergs vederparter erinrade, att vittnesmålen i saken voro stridiga; att i afseende å mörker och dagsljus borde ihågkommas, att synorganerna vore mer och mindre starka hos olika personer, och att under skymning hände, att föremål syntes tydligare och på längre afstånd åt ett håll än åt ett annat, vanligen beroende på den bakom föremålen varande fondens beskaffenhet, hvaraf följde, att om det varit nog ljust för att befälet på Sandhamn kunnat se Färdig, detta icke bevisade, att Sandhamn jemväl varit synlig för befälet å Färdig; att för öfrigt och då lanternor förts å Färdig och skeppet, deraf skäligen måste antagas, att det varit så mörkt, att lanternor bordt föras, aldrahelst å Sandhamn, som var mindre än de andra och således mest behöft lanternor för att kunna märkas; att alltså olyckan finge tillskrifvas ensamt den omständigheten att Sandhamn ej haft lanternor; att Alexanderson icke kunde erinra sig, att han yttrat sig till besättningen å Färdig såsom maskinisten Rehn och eldaren Jonsson berättat, men, om så varit, finge det ej tagas efter orden; att vinden legat från Färdig, så att ljudet af hvisslingen hindrats att dit framtränga; samt att skeppet och Sandhamn troligen undanskymts af Löfskäret, med kortväxt skog, och således ej kunnat ses af Färdig, förrän Löfskäret passerats.

Utom förbemälde personer, hördes ett annat vittne, som yttrade, att vittnet varit såsom lots på en slup, kryssande

s. 672 Sida 672 i årgången börjar härKopiera citering

under ifrågakomne natt i Stockholms skärgård, och kunde intyga, att natten varit så ljus, att vittnet hvilken tid som helst åfven klockan mellan 12 och 2, då mörkret plägade vara som starkast, kunnat se på en half mils afstånd; dock kunde förhållandet hafva varit annorlunda på det ställe, der sammanstötningen ägde rum, hvilket berodde derpå, om farleden varit närmare begränsad af höjder och skog.

Österberg ingaf ett af Stockholms navigationsskolas föreståndare kapten Haverman undertecknadt betyg, hvilket, af vederparterna till riktigheten vitsordadt, innehöll, att astronomerna antagit, det skymningsljuset kunde varseblifvas ända till dess solen komme omkring 18° under horizonten; att på de orter, der solen mellan upp- och nedgång ej gjorde 18° under horizonten, skymningen varade hela natten, hvilket vore förhållandet i Stockholm från slutet af April till omkring den 20 Augusti; samt att den 3 Augusti klockan 2 på natten solen varit 9° 44' under Stockholms horizont.

Det antecknades tillika, att rorgängaren Bönnbäck på förekommen anledning inför rådstufvurätten förklarat, att han såsom matros icke ansåge sig vara berättigad att, äfven då kaptenen ej vore på däck, kommendera »stopp» eller »back».

I sina slutpåståenden yttrade Österberg: Det vore naturligt, att Rönnbäck, som måste finna sig vara ensam eller hufvudsakligen vållande till olyckan, skulle söka skjuta ansvaret från sig; men han hade medgifvit, att han sett skeppets röda lykta och han hade derför bordt hålla styrbord hän, men gjorde tvärtom, hvilket föranledde till den slutsats, att i förvirringen rodret blifvit af Rönnbäck lagdt på orätt sida. Rönnbäcks påstående, att han hade grund 25 famnar styrbord, visade, att han sett omgifvande land för att så noga kunna bestämma grundets afstånd; och äfven om afståndet icke varit större, var det dock tillräckligt stort för att lemna Färdig utrymme att undvika Sandhamn. Den omständigheten, att Sandhamns nakterhuslampa brunnit om natten, betydde icke något, ty nakterhuset omslöte kompassen med en messingskupa och lemnade endast åt rorgängaren en öppning med ett oftast dunkelt och immigt

s. 673 Sida 673 i årgången börjar härKopiera citering

glas, hvarför ock denna lampa oftast vore tänd och stundom äfven af glömska lemnades brinnande. Då dagning redan inträdt, hade enligt lag lanternor icke på något af fartygen behöft vara tända. Befälet å Färdig hade haft lättare att se mot den östliga horizonten, derifrån Sandhamn kommit. Alexanderson hade medgifvit, att han klockan 1/2 2 kunnat se föremål på 1 mils afstånd; han hade således en half timma senare bordt kunna se Sandhamn nog tidigt för att undvika ombordläggning. Det vore oförklarligt, om Alexanderson vågat gå ned och lemna sitt fartyg under full gång, inom en sluten segelled, i en sömnaktig rorgängares hand, så framt icke Alexanderson, då han på 1 mils afstånd kunnat se Kanholmarne, haft den öfvertygelsen att vid den tilltagande dagningen rorgängaren lätt borde kunna se både fasta och flytande föremål. Men gällande lag och vanligt sjömansbruk ålade befälhafvaren att hålla utkik. På grund af hvad sålunda anfördt blifvit, och då sammanstötningen måste anses hafva vållats genom felaktig manövrering af Färdig, yrkades bifall till käromålet.

Vederparterna svarade: att då K. F. den 23 April 1863 ej utsatt någon viss tid för och efter solens uppgång, då lanternor borde lysa, utan begagnat de elastiska termerna »dagning» och »skymning», vore väl meningen den att de borde lysa, sålänge det ej vore så ljust, att hvar och en med vanlig synförmåga tydligen observerade alla föremål på långt afstånd, eller så länge det kunde vara minsta tvifvel, huruvida det vore ljust eller ej; och borde berörde stadgande så mycket nogare iakttagas på fartyg, som bogserade, då de fått bättre rätt än andra fartyg, men ock ålagts föra en lanterna mer än andra fartyg. Österberg vore sålunda ensam eller hufvudsakligen vållande till olyckan, hvarföre ock käromålet i allo Festreds. Mot beloppet af den fordrade ersättningen gjordes ej annan anmärkning, än att 462 rdr kost- och månadspenning åt Sandhamns befälhafvare och besättning under reparationstiden ej borde kunna ådömas till utgifvande och ej heller 22 rdr för besigtning å verkstäldt arbete.

Tidskrift för Lagstifta, etc. 4:de årg.

s. 674 Sida 674 i årgången börjar härKopiera citering

Österberg påstod slutligen, att med anledning af hvad i målet förekommit Rönnbäcks vittnesmål måtte frånkännas laga verkan.

Rådstufvurätten yttrade i dom den 23 Januari 1865 beträffande först den emot Rönnbäck framställda jäfsanmärkningen: att då ostridigt vore att Rönnbäck vid ifrågavarande tillfälle styrt Färdig, samt att befälhafvaren derå Alexanderson såväl då sammanstötningen skett som äfven en längre tid förut befunnit sig under däck, Rönnbäck förklarades för återgångsvittne och hans vittnesberättelse icke komme att tilläggas något vitsord; och vidkommande sjelfva saken: att genom den hållna undersökningen utredt vore det sammanstötningen mellan ångfartygen Färdig och Sandhamn, af hvilka det förstnämnda var på utgående här ifrån staden för att i skärgården söka fartyg att bogsera, och det senare kom ifrån lotsstationen Sandhamn, bogserando norska skeppet Fredrik Petersén, skett den 3 Augusti 1864 klockan omkring 2 på morgonen, nordvest om Löfskäret på något mer än en fjerdedels sjömil hitom Kanholmen, äfvensom att Färdig lagt ombord med Sandhamn så att stöten träffat detta senare fartygs babords hjulhus och med den verkan, att hjulhuset, axel och hyttor bortryckts och lagerarmen i maskinen bräckts, samt fartyget i öfrigt tillskyndats de skador, och det gods förlorats, som omförmäldes uti instrumentet öfver den besigtning, hvilken påföljande dag blifvit af kapten-mekanikus Ringheim och löjtnant Ahlbaum verkställd; och ehuru ostridigt vore, att vid tillfället ångfartyget Sandhamn icke fört nattsignal-lanternor, då deremot sådana funnits tända både å Färdig och det af Sandhamn bogserade skeppet; likväl och som, vid jemförelse af vittnenas berättelser och hvad i öfrigt förekommit, funnes fullt ådagalagdt ej mindre att, när ifrågavarande ombordläggning skedde, och åtminstone en half timme förut, dagningen redan inträdt, vid hvilket förhållande, jemlikt K. F. om hvad å fartyg iakttagas skall till undvikande af ombordläggning den 23 April 1863, befälhafvaren å Sandhamn icke haft skyldighet att föra sina nattsignal-lanternor.

s. 675 Sida 675 i årgången börjar härKopiera citering

än äfven att, ifall ångfartyget Färdig, som höll södra landet, medan Sandhamn befanns på tillräckligt afstånd för att under berörde förhållanden kunna ifrån Färdig iakttagas, fortfarande följt samma kurs och, när fartygen möttes, tagit Sandhamn på dess babordssida, ombordläggningen skulle undvikits, men att deremot Färdig kort förut ändrat kurs, hvarigenom inträffat, att Sandhamn, som sökte undvika sammanstötningen och derföre vid förändringen af Färdigs kurs höll af åt styrbord, blef af Färdig påsegladt, såsom förut vore nämndt ; alltså och då härtill komme, att befälhafvaren å Färdig, kaptenen Alexanderson, enligt eget medgifvande och hvad af hörde vittnen jemväl blifvit intygadt, omkring en half timme före ombordläggningen nedgått under däck och der förblifvit tilldess samma ombordläggning redan inträffat, hvarunder befälet förts af rorgängaren Rönnbäck, hvilken sjelf förmält sig icke hafva vågat i kaptenens frånvaro backa eller stoppa, ansåges ombordläggningen hafva skett allenast genom Alexandersons och Rönnbäcks förvållande samt följaktligen, jemlikt 8 kapitlet i Sjöskadebalken i 1667 års Sjölag och 2 Artikeln i Försäkringsstadgan den 26 Oktober 1750, Alexanderson, såsom befälhafvare å ångfartyget Färdig, och detsammas rederi icke kunna undgå att ersätta de skador och förluster, hvilka genom ombordläggningen ångfartyget Sandhamn, dess befälhafvare och besättning tillskyndats. Och emedan, hvad anginge beloppet af berörde skade-ersättning, deruti jemväl borde inberäknas kostnaden för besigtningen af den å Sandhamn verkställda reparation, äfvensom besättningens och kaptenens kost- och månadspenningar under reparationstiden, hvadan Alexandersons och hans medparters deremot framställda anmärkningar ogillades; ty och då Alexanderson och hans medparter emot ofvanberörde ersättningsbelopp i öfrigt icke haft något att anmärka, blef käromålet på det sätt bifallet, att Alexanderson och hans medparter förpligtades att med värdet af ångbåten Färdig och dess inventarier, så långt det försloge, till Österberg utgifva 6,284 rdr 64 öre rmt jemte

s. 676 Sida 676 i årgången börjar härKopiera citering

fem procent årlig ränta derå från stämningsdagen den 1 Oktober 1864 till dess betalning komme att ske.

Emot denna dom vädjade Österbergs vederparter till Svea hofrätt, som den 12 April 1866 gillade rådstufvurättens dom.

Österbergs vederparter fullföljde underdånig talan.

Uti underderdånigt betänkande den 28 November 1866 hemställde Nedre revisionen (t. f. revisionssekreterarne Adlers, Wedberg och Lilienberg), att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist hofrättens dom att faställa. ,

Saken föredrogs den 6 December 1866 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Hoffstedt, Cramer, Wretman, Naumann och von Hofsten) gillade det underdåniga betånkandet.

Justitierådet Almqvist yttrade: »Af hvad i målet förekommit angående omständigheterna vid ångfartygen Färdigs och Sandhamns sammanstötning, anser jag den slutsats, att fartygens möte inträffat vid den tid på natten, då dager ännu ej infallit, desto säkrare kunna dragas, som, med afseende på farledens rymlighet och vädrets gynsamma beskaffenhet, det icke synes vara antagligt, att sammanstötning skulle hafva inträffat eller ens varit att befara, derest ej brist på dager hindrat fartygen att i rätt tid skönjas från hvarandra samt försvårat deras rätta manövrering; och alldenstund följaktligen de i K. F. den 23 April 1863 föreskrifna signaler medelst tända lanternor bordt vid tillfället vara å Sandhamn anbragta, och den erkända uraktlåtenheten deraf, efter min uppfattning, varit hufvudsakliga orsaken till fartygens sammanstötning och den derigenom inträffade skada, pröfvar jag, som således anser sökanderna ej vara pligtige att samma skada ersätta, för min del rättvist att, med upphäfvande af domstolarnes beslut, ogilla det emot sökanderna i saken instämda käromål».

Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 9 Januari 1867.