Naumanns tidskrift 1867 s. 739

Till 1861-års vinterting med Listers härad instämde nämndemannen Ingeman Eskilsson i Norje ej mindre Kongl. Maj:t och Kronan, än äfven samtlige öfrige innehafvare och ägare af laxfisket i Mörrums å, med yrkande att de måtte uppgifva och styrka alla de skäl och de omständigheter, af hvad namn och beskaffenhet som helst, hvilka förmenades utgöra gällande grund för den hittills påstådda rättigheten att hafva laxfisket i Mörrums å skyddadt genom åtskilliga af kon. befallningshafvande i Blekinge län tid efter annan meddelade förbud mot fiskande af lax i den utanför än qelägna. s. k. Pukaviksfjärden, hvilka förbud förnärmade Ingeman Eskilssons och öfrige strandägares vid fjärden rätt till

s. 740 Sida 740 i årgången börjar härKopiera citering

strandfiske, och att allt hvad å vederdelosidan kunde förebringas till stöd för berörde förbud måtte ogillas, förbuden i följd deraf förklaras olagliga och strandägarne vid Pukaviksfjärden vid sin strandfiskerätt bibehållas.

Parterna upplyste, att, såvidt de visste, de enskilda fiskena i Mörrums å blifvit skattlagda år 1671, och att en mängd föreskrifter i afseende på fiskesättet och tiden för dess utöfvande såväl vid kronans som de enskildes fisken funnos. Derjemte inlemnades en kon. befallningshafvandes kungörelse den 10 April 1820, hvari stadgades ett vite af 50 rdr för den, som, utan skattlagd rättighet, från den 5 Mars till den 5 Oktober i Mörrums å, vid Elleholm, i skärgården och Pukaviksfjärden inom linien emellan Sternö udde och Listers hufvud utsatte och begagnade redskap att dermed fånga lax; och inhemtades af denna kungörelse dessutom, att kon. befallningshafvande redan den 4 Maj 1745 stadgat vite för fiskande från Hanö (belägen i hafvet) till Mörrums ströms utlopp; att kon. befallningshafvande den 14 April 1766 stadgat vite för laxgarns utsättande i hafvet emellan Listers hufvud och Sternö udde; att kammarkollegiet genom utslag den 31 Januari 1786 fastställt en kon. befallningshafvandes kungörelse den 11 April 1785, derigenom stadgades vite för den, som emellan Listers hufvud och Sternö udde utsatte laxgarn; att kon. befallningshafvande den 8 Februari 1796 utsatt vite för olofligt laxfiske utanför utloppet vid Elleholm till gränsen emellan Listers hufvud och Sternö udde; samt att kon. befallningshafvande genom kungörelser den 9 Maj 1797 och den 19 Juni 1801, hvilken senare blifvit af kammar-kollegiet den 15 December 1803 fastställd, ytterligare stadgat vite för olofligt laxfiskande.

Innehafvarne af fisket i Mörrums å svarade: att detta fiske från urminnes tider varit en kronans och deras tillhörighet, som af ålder varit skyddad inom gränsen emellan Listers hufvud och Sternö udde; att i 1671 års jordebok deras hemman, hvilka i allmänhet voro till ägovidden små och mindre goda, för rättigheten till laxfiske blifvit påförd särskild jordeboksränta, hvilken i båtmansrustningen vore

s. 741 Sida 741 i årgången börjar härKopiera citering

inbegripen; att de gamla vitesförbuden utmärkte, hurusom deras rättighet till laxfisket vore uråldrig; att 9 § i fiskeristadgan den 29 Juni 1852 innehölle, att om genom urminnes häfd eller genom särskildt stadgande, aftal, dom eller skattläggning, eller på annat lagligt sätt annorledes vore bestämdt om fiskerättighet å ett eller annat ställe, än i första kapitlet af nämnde stadga sades, skulle det vara gällande, om ock strandäganderätten derigenom inskränktes; att om Ingeman Eskilssons talan bifölles, laxfisket i Mörrums ström skulle nästan förstöras, ty då blefve laxen fångad i hafvet, innan den kommit upp i strömmen, hvarföre ock fisket inom den ifrågavarande linien sedan urminnes tider varit fridlyst ; och företeddes dels ett K. Bref af den 20 Juli 1860 rörande ett fiskesätt, kalladt vrakning, som genom K. Brefvet den 22 December 1834 förbjudits närmare än en mil utom den äldre, genom kungörelsen den 14 April 1766 fridlysta linien emellan Listers hufvud och Sternö udde; innehållande förstnämnda K. Bref, bland annat, att sagde fiskesätt ej vore af den beskaffenhet, att förbudet mot dess idkande utanför den af ålder bestämda linien emellan Listers hufvud och Sternö udde kunde för laxfisket i Mörrums å vara nödigt, hvarföre K. Brefvet den 22 December 1834 skulle upphöra att gälla; dels sju särskilda, af vederbörande häradsskrifvare gjorda utdrag af 1671 års jordebok, utvisande, att vid skattläggning förmånen af laxfiske tagits i beräkning. På grund af hvad sålunda anfördt blifvit, bestreds käromålet i allo.

Kammar-kollegiets advokatfiskalsembete invände till en början, att då de beslut och föreskrifter, hvilkas undanrödjande är ifrågasatt, blifvit af vederbörande myndigheter utfärdade, men sedermera icke öfverklagats, det väckta påståendet icke borde till pröfning upptagas; samt yttrade, för den händelse att denna invändning icke skulle godkännas, att 38 § i resolutionen på allmogens besvär den 25 Maj 1720 förklarat, att fisken intill elf, sjö, salt eller friskt vatten icke finge tagas från dem, som af ålder innehaft fiskena, och läggas till jordägaren, oansedt fiskena sträckte sig till deras strand ; att 1766-års fiskeristadga bibehöll kronan

s. 742 Sida 742 i årgången börjar härKopiera citering

vid dess fiskevatten i saltsjön, elfvar och åar, oaktadt fiskevattnet stötte till andras land; att laxfisket i Mörrums å omtalades såsom kronans redan i konung Magni bref den 12 November 1333 och bestod dels i kronans fisken, dels i enskilda hemmans fiskerätt, hvilka vid jordrefningen år 1671 beräknats till skatte och ingått i skattläggningen; samt att på grund häraf och hvad i öfrigt emot käromålet andragits, detsamma bestreds.

I dom den 4 December 1861 yttrade häradsrätten: att enär Ingeman Eskilsson hufvudsakligen framställt anspråk att, på grund af sin strandäganderätt, erhålla frihet att uti så kallade Pukaviksfjärden fiska lax vid sina stränder, samt endast såsom följd deraf och, om slik rättighet medgåfves, yrkat, att de dittills af administrativa myndigheter utfärdade, ännu gällande förbud mot laxfiske i uppgifne fiskevatten måtte upphäfvas, häradsrätten funne den omständighet, att berörde förbud icke blifvit i laga ordning öfverklagade och ändrade, icke utgöra hinder för pröfning af väckta tvistefrågan; samt att, emedan ostridigt vore, att, så långt tillbaka någon minnas kunde, det till förmån för Kongl. Maj:ts och kronans samt enskilda parternas skattlagda laxfisken i Mörrums ström varit förbjudet att fiska lax i Pukaviksfjerden inom gränsen emellan Listers hufvud och Sternö udde, samt berörde förbud icke, på sätt Ingeman Eskilsson påstått, tillkommit genom kon. befallningshafvandes i Blekinge län kungörelse den 3 Maj 1745, hvarigenom stadgats, »det efter allt gammalt och urminnes bruk passagen för laxen från Hanö till Mörrums ströms utlopp ovägerligen och vid tjugo daler silfvermynt vite samt fångstens och fisketygens förlust bör lemnas fri och obehindrad, samt kronolaxfisket på intet sätt hvarken genom detta eller andra sätt att fånga och oroa laxen i dess stråk och gång skada tillfogas,» utan fasthellre ordalagen i nämnde kungörelse ådagalade, att ifrågavarande vattenområde redan då varit sedan urminnes tid fridlyst; ty och som 9 § i Fiskeristadgan den 29 Juni 1852 påbjöde, att der genom urminnes häfd vore bestämdt om fiskesrättighet, det skulle gälla, äfven om

s. 743 Sida 743 i årgången börjar härKopiera citering

strand äganderätten derigenom inskränktes, blef Ingeman Eskilssons påstående om frihet för honom att, på grund af strandäganderätt, inom Pukaviksfjärden idka laxfiske ogilla dt.

Emot denna dom vädjades till hofrätten öfver Skåne och Blekinge såväl af kammar-advokatfiskalsembetet, under yrkande att Ingeman Eskilssons påstående ej måtte till pröfning upptagas, som ock af Ingeman Eskilsson, hvilken, åberopande hvad han förut påstått och andragit, erinrade: att fiskesrätten ursprungligen varit obegränsad; att sedermera gjorde sig gällande den grundsats, att den ägde vattnet, som ägde land; att 1766-års fiskeristadga föreskref om saltsjöfiske inomskärs, att detta vore dens, som strand och holmar deromkring ägde, och utomskärs så långt landgrund räckte; att fiskerätt i ström icke kunde grundlägga rättighet till fiske utanför ström-mynningen; att kungörelsen den 3 Maj 1745 alldeles icke innehölle att sedan urminnes tid förbud mot laxfiske på nämnde ställe funnits, utan blott »att passagen för laxen efter urminnes bruk varit fri», men att urminnes rätt och urminnes bruk ej vore detsamma; samt att hvarken kronan eller någon annan hade urminneshäfd till fisket i Pukaviksfjärden, ty de hade aldrig begagnat sig af fisket derstädes.

Hofrätten fann, i dom den 23 Juni 1864, skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i häradsrättens beslut.

Advokatfiskalsembetet och Ingeman Eskilsson fullföljde underdånig talan.

I underdånigt betänkande den 10 November 1866 hemställde Nedre revisionen (t. f. revisionssekreterar ne Fàhrœus, Hernmarck och Printzensköld), att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom.

Saken afgjordes den 18 Februari 1867 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Iggeström, Cramér, Naumann och von Hofsten) fastställde hofrättens dom.

Justitieråden Hofstedt och Wretman, hvilka, hvad angick den fullföljda frågan i rättegången, gillade domstolens beslut, förenade sig beträffande sjelfva saken om följande

s. 744 Sida 744 i årgången börjar härKopiera citering

yttrande: «Emedan, enligt 2 § i Fiskeristadgan den 29 Juni 1852, saltsjöfisket inomskärs bör för deras enskilda egendom anses, som strand och holmar deromkring äga, och den urminneshäfd till inskränkning af Ingeman Eskilssons sålunda bestämda strandäganderätt vid Pukaviksfjärden, som till förmån för kronans och svarandernas laxfiske i Mörrums ström, på grund, bland annat, af kon. befallningshafvandes år 1745 och sedermera tid efter annan utfärdade, till en del af kammar-kollegiet fastställde förbud mot fiskande af lax i sagde fjerd, blifvit åberopad, icke kan anses styrkt ensamt af den omständighet, att bemälde embetsmyndigheter antagit strandägarnes fiskerätt i nämnde hänseende vara begränsad; ty och som genom de till bestyrkande deraf i öfrigt uppgifna förhållanden urminnes häfd, enligt 9 § i Fiskeristadgan, å rättighet för Mörrums laxfiskeägare att hindra strandägarne vid Pukaviksfjärden att derstädes fiska lax, efter bemälde justitieråds åsigt, destomindre kan anses ådagalagd, som dels sådant synes i väsendtlig mån stridande emot innehållet af en i saken företedd Listers häradsrätts dom den 26 Juni 1686, och dels Mörrums fiskeriägare icke ens uppgifvit, att de skulle äga att sjelfva något laxfiske i samma fjärd idka; alltså pröfvade justitieråden rättvist, med ändring af domstolarnes beslut härutinnan, förklara Ingeman Eskilsson berättigad att i Pukaviksfjärden utanför sitt land idka fiske äfven af lax, utan annan än i 2 och 11 §§ af Fiskeristadgan föreskrifven inskränkning».

Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 27 Mars 1867.