Naumanns tidskrift 1867 s. 745

Vid kongl. andra lifgardets krigsrätt tilltalade fanjunkaren K. G. Löwenberg dels fanjunkarne A. Lundqvist, A. Lindbäck och G. L. Dahlberg, for det de skulle omtalat det rykte, att Löwenberg skulle hafva gjort sig skyldig till förfalskningsbrott, och så till vida vidtagit åtgärd för att tvinga Löwenberg att afgå från regementet, att de för sekundchefen anmält, att det af Löwenberg vid hans antagande vid regementet företedda prestbetyg skulle hafva varit falskt; dels ock bemälde Dahlberg samt sergeanterna O. Jansson och C. G. Bärlin, för det de på allmänna ställen utspridt det rykte, att Löwenberg suttit på fästning, derifrån rymt och blifvit vid regementet anställd på oriktigt betyg.

Löwenberg, hvars far hette Löhr, — ett namn som ock Löwenberg burit, — vistades år 1849 i Köpenhamn såsom frivillig i Danska arméen och blef der jemte annan person angifven att hafva utprånglat falska Ostergöthlands privatbanks-sedlar samt häktades och förpassades till Sverige. Ransakning anställdes vid rådstufvurätten i Linköping, och målet slutade så, att Götha hofrätt i utslag den 10 Februari 1851 förklarade, att, då brottet hvarken blifvit begånget inom Sverige, eller mot svensk man utrikes, och Ostergöthlands enskilda bank afsagt sig rätt till ersättning för de utprånglade och af banken sedermera inlösta sedlarne, funne hofrätten åtalet icke föranleda någon påföljd för de anklagade, hvarefter Löwenberg frigafs.

År 1854 antogs Löwenberg vid andra gardet och företedde dervid ett den 30 Januari 1853 från Bårslöf utfärdadt, med «C. J. Kellman, v. p. 1.» undertecknadt prestbetyg, innehållande bland annat, att h:r K. G. Löwenberg, född

s. 746 Sida 746 i årgången börjar härKopiera citering

i Bårslöf den 26 September 1829, försedlades till obestämd ort, med intyg att han vore välfrejdad.

Nuvarande kyrkoherde i Bårslöf C. L. Kemner har den 9 Oktober 1865 utgifvit ett intyg, innehållande, att någon person med namnet Carl Gustaf Löwenberg icke förekomme i Bårslöfs kyrkoböcker, icke heller någon med det namnet afflyttat derifrån år 1853, och att icke heller afflyttningsbevis blifvit för någon utfärdadt den 30 Januari 1853; samt att, om Löwenberg uppvisat betyg från pastorsembetet i Bårslöf, utfärdadt af pastor C. J. Kellman, detta bestämdt vore falskt, emedan Kemner varit kyrkoherde i Bårslöf sedan den 1 Maj 1851, och någon prest med berörde namn ej under tiden der tjenstgjort.

Under det ifrågavarande mål handlades, ställdes Löfvenberg under tilltal vid Stockholms rådstufvurätt för det han skulle vid sitt antagande vid andra gardet företett falskt prestbetyg; och förklarade rådstufvurätten genom utslag: att då det ifrågavarande brottet skulle hafva begåtts år 1854, rådstufvurätten, vid jemförelse af 12 kap. 3 § med 5 kap. 14 och 15 §§ Strafflagen, ansåge åtalet icke kunna till pröfning upptagas.

Löwenbergs vederparter svarade på de emot dem framställda påståenden: Redan för flera år sedan hade rykten varit i omlopp derom, att Löwenberg skulle begagnat falskt prestbetyg. Detta hade gifvit sergeanten Jansson anledning att skrifva till prosten Kemner och begära upplysning om Löwenbergs person, hvarvid Jansson erhållit det svar, att någon person med det namnet ej funnits boende i Bårslöf. Jansson meddelade denna underrättelse åt fanjunkaren Dahlberg, som förskaffade sig en afskrift af prestbetyget och skickade den till Kemner, hvilken derefter afgaf förenämnde intyg. Dahlberg hade derefter rådgjort med sina äldre kamrater, fanjunkarne Lundqvist och Lindbäck, om hvad som borde i saken åtgöras; och anseende

s. 747 Sida 747 i årgången börjar härKopiera citering

det vara sin pligt att anmäla förhållandet för sekundchefen, beslöto de att göra detta, hvilket ock skedde. Någon tid derefter sammankallades underofficerskorpsen i ordressalen, dervid meddelades några handlingar, som Löwenberg till sitt rättfärdigande aflemnat, men hvilka ingalunda efter svarandernas förmenande undanröjde verkan af prosten Kemners betyg. Löwenberg hade sedermera i harmen öfver den gjorda anmälan låtit undfalla sig hotande utlåtelser emot Lundqvist, Lindbäck och Dahlberg, hvilket åter gifvit Dahlberg anledning närmare efterforska ryktena om att Löwenberg suttit häktad; och hade Dahlberg då fått kännedom om det vid rådstufvurätten i Linköping förehafda målet. Svaranderne medgåfvo, att de efter sammanträdet på ordressalen under samtal med sina kamrater yttrat, att Löwenbergs prestbetyg vore, enligt prosten Kemners intyg, falskt och att Löwenberg under namnet Löhr suttit häktad, men bestredo att förut hafva fällt sådana yttranden eller att hafva på allmänna ställen utspridt sådana rykten. Till upplysning i målet inlemnade svaranderna, för att i krigsrättens protokoll intagas, prosten Kemners intyg, Götha hofrätts utslag den 10 Februari 1851, utdrag ur Linköpings länsfängelses fånglista för åren 1849 och 1850 samt Stockholms rådstufvurätts protokoll och utslag i målet angående det falska prestbetyget.

Under åberopande af 16 kap. 13 § Strafflagen, bestred Löwenberg, att dessa handlingar finge i protokollet intagas, men krigsrätten medgaf detta.

I målet hörde vittnen berättade:

Fanjunkarne Hamberg och Liljegren, att de hört Lundqvist, Lindbäck och Dahlberg inom underofficers-korpsen samtalsvis yttra, att det prestbetyg, Löwenberg medhaft till regementet, varit oriktigt;

Fanjunkaren Waldo, att han hört Dahlberg yttra, att han ryktesvis hört uppgifvas, det Löwenberg skulle hafva begått förfalskningsbrott och suttit på fästning;

Sergeanten Holmqvist och furiren Svensson, att de hört Lundqvist, Lindbäck och Dahlberg inom underofficers-

s. 748 Sida 748 i årgången börjar härKopiera citering

korpsen tala derom att Löwenbergs prestbetyg skulle vara falskt; med tillägg af Svensson, att han å en restauration hört Dahlberg, Jansson och Bärlin högt samtala derom, att Löwenbergs prestbetyg ej vore riktigt, och att Löwenberg skulle hafva suttit på Malmö eller Warbergs fästning, och ville vittnet erinra sig, att främmande personer dervid närvarit, men visste icke, om dessa fästat någon uppmärksamhet vid samtalet; samt att för ungefär 9 eller 10 år sedan vittnet hört uppgifvas af en gardist, att Löwenbergs prestbetyg vore falskt och att han suttit på fästning;

Källarmästaren Osbeck, att sergeanten Jansson vid ett tillfälle på hösten år 1865 yttrat till vittnet, att Löwenberg blifvit vid regementet antagen på oriktiga betyg;

Förre fanjunkaren Wallander, att han på hösten 1865 på. en restauration hört Dahlberg, Jansson och Bärlin, hvilka voro i sällskap med hvarandra, yttra, att Löwenberg varit häktad för brott och vid regementet blifvit antagen på oriktiga betyg;

Sadelmakaren Lofgren, att på en restauration Jansson för vittnet berättat, att han hört nämnas, att Löwenberg blifvit anställd vid regementet på falskt betyg, hvilket sagts i så låg ton, att vittnet förmodade, att icke några andra personer hört det; och att vittnet för flera år sedan ryktesvis hört uppgifvas, att Löwenbergs betyg skulle vara falskt; och

Sergeanten Forsberg, att han af flera personer hört det rykte omtalas, att Löwenberg suttit på fästning, rymt derifrån och anstälts vid regementet på oriktiga betyg.

I sina slutpåståenden yttrade Löwenberg: Sedan svaranderna rapporterat förhållandet till sekundchefen, måste saken anses hafva blifvit helt och hållet öfverlemnad till hans vidare åtgöranden; hvarföre och då Dahlberg det oaktadt enligt eget medgifvande fortsatt sina efterforskningar, han i disciplinärt afseende gjort sig skyldig till straff, för det han egenmäktigt tagit befattning med ett till förmans åtgärd öfverlemnadt ärende. Någon enligt lag gällande bevisning derom, att förfalskningsbrott blifvit begånget, hade

s. 749 Sida 749 i årgången börjar härKopiera citering

ej förebragts; men svaranderna hade erkänt, att de det oaktadt för sina kamrater omtalat, att Löwenberg begagnat falskt betyg, hvarjemte de utspridt rykte att Löwenberg skulle suttit häktad, utan att tillika omnämna, att Löwenberg blifvit från åtalet frikänd. Slutligen vore det äfven ådagalagdt, att Dahlberg, Jansson och Bärlin å källare för andra personer omtalat, att Löwenberg innehaft falskt betyg och suttit på fästning. På grund häraf yrkade Löwenberg ansvar å dem enligt 16 kap. 7 och 8 §§ Strafflagen.

Uti utslag den 19 Maj 1866 yttrade krigsrätten: Emedan upplyst blifvit, att förutnämnde, af Löwenberg vid hans anställande vid regementet företedda prestbetyg vore falskt, samt det måste anses hafva varit med sann krigareära öfverensstämmande, att Lundqvist, Lindbäck och Dahlberg, efter erhållen kännedom om betygets falska beskaffenhet, på sätt som skett, derom hos vederbörande gjort anmälan; fördenskull och enär till stöd för Löwenbergs emot Dahlberg, Jansson och Bärlin gjorda, af dem bestridda angifvelse, det de å allmänna ställen skulle hafva utspridt rykte derom att Löwenberg suttit på fästning och derifrån rymt, vidare ej förekommit, än att furiren Svensson på aflagd vittnesed intygat, att Dahlberg, Jansson och Bärlin vid ett tillfälle å en restauration vid Grefgatan högt samtalat derom, att Löwenberg suttit på fästning; ty och som rykte härom, efter hvad i målet hörde vittnen berättat, redan för flera år tillbaka varit i omlopp, och anledning ej förekommit att berörda samtal ägt rum af arghet för att samma rykte fortsprida, samt dessutom Löwenberg, hvilken, enligt hvad ingifna handlingar utvisade, år 1849 blifvit under namnet Carl Gustaf Löhr i Köpenhamn häktad för utprångling af falska sedlar och öfversänd till kon. befallningshafvande i Malmöhus län samt vidare befordrad till Linköpings länshäkte, derutur han frigifvits den 15 Mars 1850, undandragit sig att upplysa å hvilka ställen han så inom som utom riket hållits häktad; alltså blefvo svaranderna från ansvar i målet befriade.

s. 750 Sida 750 i årgången börjar härKopiera citering

Löwenberg besvärade sig i krigs-hofrätten deröfver att krigsrätten intagit i protokollet förenämnde handlingar, hvarjemte L. i sjelfva saken yrkade, att, med upphäfvande af krigsrättens utslag, såsom icke lagligen grundadt, svarandena måtte, på sätt yrkadt blifvit, fällas till ansvar.

Krigs-hofrätten meddelade utslag den 7 September 1866 och lemnade Löwenbergs klagan deröfver, att berörde handlingar blifvit i protokollet intagne, utan afseende, hvarjemte krigs-hofrätten yttrade: att då det, emot Dahlbergs, Janssons och Bärlins förnekande, icke kunde genom Svenssons, Wallanders, Lofgrens och Osbecks vittnesmål anses lagligen styrkt, att Dahlberg, Jansson och Bärlin, vid de af dessa vittnen omförmälda tillfällen och på sätt de uppgifvit sig yttrat, samt i öfriga delar af målet klaganden icke gittat förebringa ringaste bevisning derom, att hans vederparter emot honom vidtagit vidare åtgärder eller om honom fällt andra ofördelaktiga yttranden, än de sjelfva erkänt; ty och då Jansson och Dahlberg ingalunda borde såsom brottsligt till last föras, att de, efter erhållen kännedom derom, att rörande en deras kamråt försports ett så förnärmande rykte som det, hvilket om klaganden sedan flera år tillbaka varit gängse, eller att han skulle vara för brott straffad samt på grund af falskt prestbetyg beredt sig anställning vid regementet, rörande riktigheten af det utaf klaganden till pastorsembetet vid regementet ingifna betyg hos vederbörande kyrkoherde begärt utlåtande, än mindre Dahlberg, Lundqvist och Lindbäck, att de, efter det dylikt utlåtande, innehållande underrättelser, hvilka syntes sätta utom allt tvifvel att af klaganden företedda prestbetyget vore oriktigt, från förbemälde kyrkoherde tillhandakommit Dahlberg, förhållandet hos regementets sekundchef anmält; alltså och enär de fortsatta efterforskningar, som, efter det saken blifvit hos sekundchefen anmäld, men klaganden oaktadt lemnadt tillfälle icke förmått nöjaktigt rättfärdiga sig, blifvit af Dahlberg, för vinnande af upplysning i frågan om ryktet att klaganden suttit för brott häktad, anställda, icke kunde, på sätt klaganden förmenat, betraktas såsom af Dahlberg obe-

s. 751 Sida 751 i årgången börjar härKopiera citering

hörigen tagen befattning med ett till förmans handläggning öfverlemnadt ärende; fördenskull och då Dahlberg, Lundqvist och Lindbäck derigenom, att de under samtal med öfriga underofficerare vid regementet yttrat, att klaganden suttit häktad samt blifvit vid regementet på falska betyg antagen, destomindre kunde anses förvunna att af arghet hafva beljugit klaganden eller pådiktat honom brott, som förstnämnde uppgift, eller att klaganden suttit häktad, blifvit lagligen styrkt, samt det Dahlberg från behörig prestman tillhandakomna betyg derom, att det af klaganden vid hans anställning i tjenst företedda prestbetyg vore falskt, utgjort giltig anledning till antagande att samma betyg varit oriktigt, och de ingalunda tillvitat klaganden att sjelf hafva verkställt eller ens afvetat förfalskningen af betyget, funne krigs-hofrätten icke skäl att i krigsrättens utslag göra ändring.

Löwenberg sökte i detta utslag i underdånighet ändring.

Målet föredrogs den 29 Maj 1867 inför Högsta Domstolen (hvars flesta ledamöter justitieråden Alexanderson, friherre Leuhusen, Wretman och Naumann samt konteramiralen Lilliehöök och generalmajoren Rudebeck) funno skäl icke vara anfördt, som i krigs-hofrättens utslag kunde verka ändring.

Justitierådet Rabe var ifrån beslutet i så måtto skiljaktig, att justitierådet dels, på grund af stadgandet i 16 kap. 13 § Strafflagen, förklarade något afseende icke kunna fästas å de af klagandens vederparter, till sitt fredande från åtalet, vid krigsrätten ingifna handlingar, dels ock, enär Dahlberg, Jansson och Bärlin icke voro, emot sitt nekande, lagligen öfvertygade att hafva å allmänna ställen utspridt för klaganden ärekränkande eller menligt rykte, samt Dahlbergs, Lundqvists och Lindbäcks yttrande under samtal med öfrige underofficerare vid regementet angående klaganden icke kunde anses hafva blifvit i brottslig afsigt fällda, ej fann skäl göra ändring i det slut, deri domstolarne i dessa delar af målet stannat.