Får tjenare på husbondes befallning saklöst begå lagöfverträdelser !
15 maj 1867
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1868, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 3,9 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 28–30 i årgången 1868. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, T) Strafflag, nr 1 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 5 i bandet.
- Sidhänvisning: innehållsförteckningen anger s. 1 för det här referatet, men referatet börjar på s. 28 enligt sidhuvudet. Sidhuvudet gäller här; avvikelsen redovisas i stället för att döljas.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Strafflag, nr 1.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Femte årgången, 1868 i litteraturen — s. 28–30 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredragning inför Högsta Domstolen den 15 Maj 1867». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Poliskommissarien C. E. Backlund yrkade vid öfverståthållareembetet för polisärenden å tjenstens vägnar ansvar å byggmästaren P. G. Löfgren och drängen Erik Ahlin, bland annat, för det de skulle den 29 Maj 1866 med ett Löfgren tillhörigt åkdon, som kördes af Ahlin, hvilken då var i Löfgrens tjenst, hårdt och oförsigtigt färdats öfver Djurgårdsbron.
Löfgren och Ahlin medgåfvo, att de vid tillfället åkt öfver Djurgårdsbron på ett arbetsåkdon, som körts af Ahlin, men bestridde påståendet i öfrigt.
Såsom vittnen i målet hördes extra poliskonstaplarne P. Svensson och C. G. Martinell, hvilka sammanstämmande intygade: att ifrågavarande afton, då de, iklädda uniform, patrullerade å Djurgårdsbron, Löfgren och Ahlin kommit åkande från Storgatan öfver bron i sträckt traf. På vittnenas uppmaning stannades åkdonet nära invid södra ändan af bron; hvarefter vittnena tillsade Ahlin, som körde, att sakta farten. Löfgren steg då af, oqvädade vittnena och satte sig derefter upp i åkdonet med yttrande till Ahlin: »Kör du bara, jag ansvarar för det». Ahlin satte derpå i gång med samma fart som förut och körde vidare åt Djurgården.
Öfverståthållareembetet meddelade utslag den 7 Juni 1866 och, jemte det, Löfgren fälldes till ansvar för, bland annat, öfverdådig framfart å allmän plats, yttrade i öfrigt: att enär genom i målet afhörda vittnens berättelser styrkt vore, att Ahlin vid ifrågavarande tillfälle kört å Djurgårdsbron i sträckt traf med ett arbetsåkdon, hvari Löfgren äfven befunnit sig, och att, sedan poliskonstaplarne Svensson och Martinell å tjenstens vägnar uppmanat Ahlin att sakta farten, Löfgren befallt Ahlin att i samma fart som
s. 29 Sida 29 i årgången börjar här
förut köra vidare, hvilken befallning Ahlin efterkommit, dömde öfverståthållareem betet, jemlikt 3 kap. 1 §, 10 kap. 2 och 5 §§ samt 11 kap. 15 § Strafflagen, Ahlin att böta för. öfverdådig framfart å allmän plats 10 R:dr; hvarförutan Löfgren och Ahlin förpligtades att, gemensamt eller hvilkendera bäst gälda gitte, ersätta vittnena för inställelsen med stadgadt belopp.
Häröfver besvärade sig både Löfgren och Ahlin i Svea hofrätt, som i utslag den 4 December 1866 fann ej skäl att i öfverklagade beslutet göra annan ändring, än att, enär vid omförmälda tillfälle, då Ahlin kört för sin husbonde, Ahlin således icke kunde antagas hafva annorledes än efter husbondens befallning lämpat den fart, hvarmed åkdonet kördes, Ahlin från utgifvande af de honom ådömda bötesoch ersättningsbelopp befriades.
En ledamot var af skiljaktig mening och fann ej skäl att i öfverståthållareembetets öfverklagade utslag göra ändring.
Poliskommissarien Backlund fullföljde und. besvär emot hofrättens utslag, i hvad Ahlin angick, och ansåg de af hofrätten anförda skäl ej utgöra laglig grund för Ahlins strafffrihet. Ahlins egenskap af tjenare hos Löfgren kunde ej berättiga eller förpligta honom att begå en olaglighet, äfven om den var för husbonden medveten eller af honom anbefalld. Härtill komme, att Ahlin, innan husbonden befallde honom köra öfverdådigt, blef af polisbetjeningen uttryckligen tillsagd att köra långsammare. Då han detta oaktadt åtlydde husbondens befallning, kunde han ej undgå att för sin förseelse lagligen ansvara.
Ahlin yrkade fastställelse af hofrättens utslag, enär han, enligt husbondens medgifvande, handlat helt och hållet efter hans befallning och på hans ansvar.
Vid målets föredragning inför Högsta Domstolen den 15 Maj 1867, blef, med ändring af hofrättens utslag, öfverståthållare-embetets i målet meddelade beslut faststäldt af Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Iggeström, Södergren, friherre Leuhusen och Rabe).
s. 30 Sida 30 i årgången börjar här
Justitieråden Alexanderson, Qvensel och Almqvist funno skäl icke vara anfördt, som i hofrättens utslag, i hvad det blifvit öfverklagadt, kunde verka ändring.