Ytterligare angående beloppet af förmyndare-arfvode. Jfr. årgången 1865, sid. 550 o. f.
30 april 1867
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1868, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,6 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 421–424 i årgången 1868. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, B) Ärfdabalken, nr 2 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 65 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Ärfdabalken, nr 2.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Femte årgången, 1868 i litteraturen — s. 421–424 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom är utgifven den 30 April 1867»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Mejeriarrendatorn J. C. Martens testamenterade år 1860 till Sofia Lindholm och hennes son 10,000 rdr, hvilka medel skulle förvaltas af den person, som blefve förordnad till förmyndare lör Sofia Lindholms son, och af utredningsmannen i Martens bo öfverlemnas till honom i en säker, intecknad förbindelse. Räntan af 6,000 rdr skulle tillfalla sonen, och räntan på öfriga 4,000 modren. Efter uppnådd myndig ålder ägde sonen uppbära sjelfva kapitalet 6,000 rdr, och efter modrens död jemväl de 4,000 rdr, hvaraf hon uppburit ränta.
Från den 28 Februari 1860 till den 15 December 1864 var landtbrukaren F. Suhr förmyndare för Sofia Lindholms son och innehade i denna egenskap de 10,000 rdrne. Suhr efterträddes i förmyndareskapet af riksdagsmannen Carl
s. 422 Sida 422 i årgången börjar här
Ivarsson i Wärestorp och aflemnade den 11 Juli 1865 redovisning öfver sin förvaltning af medlen.
Denna räkning klandrades af Carl Ivarsson och Ola Månsson, såsom dåmera gift med Sofia Lindholm, hvilka, efter stämning till 1865-års hösteting med Höks härad, yrkade, att som Suhr beräknat endast fem procent ränta å medlen, redovisningen måtte sålunda rättas, att räntan beräknades efter sex för hundra, och Suhr deremot tillgodofördes i förmyndare-arfvode tjugonde penningen af räntan. Enligt Suhrs räkning utgjorde behållningen 10,580 rdr 93 öre, enligt Carl Ivarssons 10,937 rdr 51 öre. Skilnaden påstodo käranderne att utbekomma jemte ränta derå.
Såsom skäl härför anfördes, att det vore allmänt kändt, att räntan på senare åren gemenligen stått så högt, att sex procent gerna kunnat erhållas för lån med fullgod säkerhet.
Suhr bestred käromålet. Han hade ej haft medlen för eget gagn. Martens hade i förtroende till honom bedt honom emottaga och förvalta medlen emot 5 procent, och endast under detta vilkor hade Suhr åtagit sig förvaltningen, helst i allmänna penningeverk och sparbanker ej kunde betingas högre ränta än fem procent, och Suhr genast förräntat räntemedlen, men ej, såsom vanligen sker, först tre månader efter hvarje års slut. Någon skyldighet för förmyndare att betala sex procent ränta på omhänderhafda penningar kände ej lagen.
Häradsrätten meddelade utslag den 15 December 1865: Emedan Suhr, hvilken såsom syssloman för Sofia Lindholm och förmyndare för Kristoffer Martens (hennes son) innehaft ifrågavarande medel, följaktligen, enligt 18 kap. 1 § Handelsbalken, 22 kap. 1 och 4 §§ Arfdabalken samt K. Förmyndareordningen den 17 Mars 1669, varit skyldig ansvara för den högsta möjliga ränta, han af annan man lagligen kunde sig betinga; ty och som Carl Ivarsson i den af honom upprättade räkning rätteligen beräknat ränta efter sex för hundradet och tillgodofört Suhr det i 40 § af Förmyndareordningen för förvaltning af omyndiges medel bestämda arfvode, fem procent af räntan; alltså och då högre
s. 423 Sida 423 i årgången börjar här
arfvodeslön icke skäligen kunde tillerkännas Suhr för förvaltningen af Sofia Lindholms lott i medlen, helst Suhr dervid ej något särdeles besvär haft, ålades Suhr att till Carl Ivarsson och Ola Månsson genast betala fordrade 356 rdr 58 öre jemte sex procent ränta derå från den 11 Juli 1865.
Suhr vädjade till Götha hofrätt. Hans ifrågavarande befattning hade ej varit utan besvär. Den årliga granskningen af förmyndareräkningen, som måst försiggå i Halland, flera mil från Suhrs hemvist i Skåne, hade påfordrat resor och kostnader. Ola Månsson hade, då han hvart år uppbar räntan för sin hustrus andel i medlen, ej gjort någon anmärkning mot räntans beräkning.
Carl Ivarsson bestred, att något aftal emellan Suhr och Martens rörande räntans storlek ägt rum. Suhr hade först efter Martens död förordnats till förmyndare; Martens hade ej utnämnt hvarken boutredningsman eller förmyndare. Någon synnerlig kostnad för förmyndaremedlens förvaltning eller årliga redovisning hade Suhr ej kunnat fått vidkännas. Han bodde ej mer än 2 mil från det ställe, der förmyndareräkningen skulle granskas. Ola Månsson, som ej årligen hos Suhr uppburit räntan, hade sjelf betalt gode mannen för granskningsbesväret. Och då Suhr ej ens uppgifvit, mindre styrkt, att räntan icke i rätt tid influtit, hade densamma ock bordt läggas till kapitalet vid hvarje års slut. — Allt sedan år 1857 hade efterfrågan på penningar varit så stor, att lånesökande måste vidkännas dryga utgifter utöfver sex procent, äfven då de kunde erbjuda den bästa säkerhet.
Hofrätten gaf dom den 22 Juni 1866 och fann Suhr ej hafva anfört skäl, ledande till ändring i motvädjade utslaget.
Suhr sökte i underd. ändring hos Kongl. Maj:t och, då han sjelf ej erhållit högre ränta på medlen än 5 procent, yrkade ogillande af den mot honom förda talan.
Carl Ivarsson, som åberopade, hvad han förut anfört, yttrade tillika, att Suhrs uppgift att han ej fått mer än fem procent ränta visserligen ej kunde kontrolleras, men
s. 424 Sida 424 i årgången börjar här
vore föga antaglig. Suhr hade aldrig förut nämnt, om penningarne varit utlånta, än mindre emot hvilken ränta och säkerhet.
Nedre revisionen (revisionssekreteraren von Sydow samt konstituerade revisionssekreterarne Lilienberg och Hernmarck) hemställde i underd. betänkande den 9 Mars 1867: att enär, äfven med iakttagande deraf, att behållningen af den för hvarje år upplupna räntan å de ifrågavarande medlen, hvilken behållning Suhr förräntat från årets slut, i stället gjordes till räntebärande kapital först tre månader derefter, beloppet af hvad Suhr på grund af sin förvaltning af medlen borde efter beräkning af sex procent ränta och fem procent af räntan såsom arfvode för förvaltningen, redovisa, uppginge fullt till hvad Carl Ivarsson i sin räkning fört sin myndling och Sofia Lindholm till godo, Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens domslut.
Saken föredrogs den 27 i nyssnämnde månad inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Hoffstedt, Cramér, Berg, Carleson, Wretman, Naumann och von Hofsten); dervid, då det icke blifvit ådagalagdt, att Suhr å ifrågavarande medel vid utlåning uppburit högre än fem procent ränta, och det ej heller, på grund af hvad i saken i öfrigt förekommit, må anses hafva ålegat Suhr att i sin redovisning godtgöra ränta till högre belopp, Högsta Domstolen pröfvade rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut, ogilla den emot Suhr i saken förda talan.
Kongl. Maj:ts dom är utgifven den 30 April 1867.