Ytterligare om bränvins-utskänkningsrörelse »för egen eller för annans räkning».

18 mars 1867


Så kom texten hit

  • Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
  • Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1868, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
  • Textkvalitet: högst omkring 2,0 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
  • Tryckta sidor: s. 418–421 i årgången 1868. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
  • Avdelning: III. Lagskipning, D) Byggningabalken. Stadgan om skiftesverket i riket. För- fattningar rörande bränvins tillverkning och försäljning. Kyrko- och medicinal-stadgar, bergs- m. fl. förordningar, nr 9 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 64 i bandet.
  • Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Byggningabalken. Stadgan om skiftesverket i riket. För- fattningar rörande bränvins tillverkning och försäljning. Kyrko- och medicinal-stadgar, bergs- m. fl. förordningar, nr 9.
  • Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
  • Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Femte årgången, 1868 i litteraturen — s. 418–421 där är samma sidor som här.
  • Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredragning inför Högsta Domstolen den 18 Mars 1867». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
  • Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.

Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.

Domstolens referat

Hos öfverståthållareembetet för polisärenden hade stadsfiskalen C. Silfversparre, å tjenstens vägnar, påstått ansvar å enkan Edla Laxell för det hon skulle under tiden från den 1 April 1865 till den 5 Juni 1866 i huset N:o 38 vid Mästersamuelsgatan i Stockholm idkat utskänkning af bränvin såväl å söckne- som helgedagar.

Enkan Laxell androg till sitt försvar: Utskänkning af bränvin hade under åtalade tiden, jemväl å helgedag, ägt rum i nämnde lokal på grund af destillatorn G. W. Lindströms innehafvande, å auktion inropade utskänkningsrättigheter. Lindström, hvilken i samma egendom utöfvade sin destilleringsrörelse, hade i sitt namn förhyrt den lägenhet, der utskänkningen idkades, och med egna medel betalt hyran för lokalen, hvaraf en del begagnades till krog och en del till bränvinsmagasin. À detta senare ställe skedde, genom ett af Lindström antaget qvinligt tjenstebiträde och för hans räkning, försäljning af bränvin endast till afhemtning. Laxell, som ej förvärfvat någon rätt till utskänkning, hade skött och förestått krogen samt för egen räkning bestridt mathållningen derstädes, äfvensom hon sjelf aflönat en vid krogrörelsen anställd tjenare. Enligt med Lindström

s. 419 Sida 419 i årgången börjar här

träffad öfverenskommelse, hade hon af denne, mot vissa på förhand bestämda priser, bekommit allt det bränvin och alla spirituosa i öfrigt, som å kroglokalen föryttrats, och efter samma priser godtgjort Lindström, hvilken ej haft rätt till annan vinst af ifrågavarande rörelse, än som kunnat tillfalla honom genom »levererande af bränvin till priser, högre än de samtidigt för dylik vara allmänt gällande».

Öfverståthållareembetet meddelade utslag den 5 Juni 1866: Enär enkan Laxell medgifvit, att af den bränvinsutskänkningsrörelse, som, på grund af destillatorn G. W, Lindströms utskänkningsrättigheter, från den 1 April 1865 och till dess åtalet väcktes, jemväl å helgedag, idkats å kroglokalen i huset N:o 38 vid Mästersamuelsgatan, all vinst tillfallit Laxell, som förestått samma rörelse, och sålunda ådagalagdt vore, att Laxell drifvit denna utskänkningsrörelse for egen räkning, men Laxell, enligt hvad hon medgifvit, ej förvärfvat någon rätt till slik utskänkning, dömdes Laxell, hvilken veterligen tillförne ej varit straffad för oloflig bränvinsutskänkning, att, jemlikt 41 § i K. Förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker den 18 December 1863, för första resan sådan förseelse, jemväl å helgedag, böta 30 rdr samt utgifva utskänkningsafgift med 80 rdr.

Enkan Laxell besvärade sig i Svea hofrätt och anförde: Enligt 50 § i 1863-års ofvanåberopade K. Förordning, vore husbonde ansvarig för förbrytelse, som med hans vetskap af tjenstehjon beginges. Laxell var Lindströms tjenare och hade med utskänkningsrörelsen ej att skaffa vidare, än att hon i den af Lindström förhyrda lokal, mot lön, bestående af »viss andel i vinsten å rörelsen», för hans räkning verkställde sjelfva utskänkningen. Ofverståthållareembetets protokoll vore ej justeradt. Hon hade till följd af skrämsel och försåtliga frågor kommit att lemna oriktiga uppgifter. Att Laxell med Lindström öfverenskommit om vissa, på förhand bestämda priser, efter hvilka hon skulle af denne köpa alla spirituosa för rörelsen, vore alldeles osannt. Varan, som försåldes, tillhörde Lindström. Tjenstefolket aflönades ej

s. 420 Sida 420 i årgången börjar här

af Laxell utan »med de medel, som vid försäljningen inflöto». Uppgiften, att Laxell skulle erhålla hela vinsten af rörelsen, saknade jemväl all grund. På desse skäl yrkade Laxell att varda från åtalet befriad, och styrkte derjemte med vederbörligt intyg, att hon vore hos Lindström mantals- och skattskrifven.

Hofrätten meddelade utslag (ex incommunicato) den 31 Juli 1866 och fann skäl ej vara anfördt, som till ändring i öfverståthållareembetets utslag kunde föranleda.

Laxell fullföljde hos Kongl. Maj:t underd. besvär af hufvudsakligen enahanda innehåll, som de hos hofrätten anförde.

Stadsfiskalen Silfversparre yttrade i afgifven förklaring bland annat: Uti ifrågavarande gård utskänktes bränvin i tvenne lokaler. Den ena, benämnd bränvinsmagasin, förestods af Lindström; den andra, den egentliga krogen, sköttes af klaganden. På det klaganden skulle undgå att till staden utgifva afgift för krogrörelsen, hade hon pro forma öfverenskommit med Lindström att låta sig hos honom skattskrifvas mot det hon af Lindström köpte alla de spritvaror, som å krogen åtgingo. Klaganden vore dock genom eget erkännande förvunnen om bränvinsutskänkning för egen räkning.

För vidare belysning af saken företedde Silfversparre tillika öfverståthållareembetets protokoll rörande ett senare åtal mot klaganden för oloflig bränvinsförsäljning, enligt hvilket protokoll hon erkänt, att hon med Lindström öfverenskommit om begagnande af hans utskänkningsrättigheter till den 1 Oktober 1866, men att, sedan hon genom ofvannämnda utslag den 5 Juni fällts till ansvar, Lindström till klaganden återlemnat så stor del af den för rättighetens begagnande betingade, då redan till honom erlagda afgift, som belöpte för tiden från sistberörde dag till den 1 Oktober.

Vid målets föredragning inför Högsta Domstolen den 18 Mars 1867, funno de flesta ledamöterna (justitieråden friherre Leuhusen, Adlercreutz, Naumann och Rabe) skäl icke vara anfördt, som i hofrättens utslag kunde verka ändring.

s. 421 Sida 421 i årgången börjar här

Justitieråden Almqvist och Bolin förenade sig om följande yttrande: Som, emot klagandens bestridande, annat förhållande icke är vordet i målet ådagalagdt, än att hon, hvilken, enligt hvad upplyst är, blifvit år 1865 mantalsskrifven såsom bränvinsförsäljerska hos destillatorn Lindström, i sådan egenskap förestått den uti ifrågavarande, af Lindström förhyrda lägenhet utöfvade bränvinsutskänkningsrörelse, hvartill Lindström, som derför ostridigt erlagt stadgad afgift, varit lagligen berättigad, funno justitieråden, som ansågo det emellan den sistnämnde och klaganden om sättet för hennes aflönande träffade aftal icke på målet äga inflytande, skäligt, med ändring af öfverklagade utslaget, klaganden från åtalet befria.