Naumanns tidskrift 1868 s. 432

Advokatfiskalen G. F. Hörstadius instämde till Sotholms häradsrätt landtbrukaren C. O. Lindström med påstående, att Lindström måtte varda ålagdt till Hörstadius utbetala 1,458 rdr 79 öre rmt enligt räkning.

Uti genstämning å Hörstadius yrkade Lindström, att då en honom tillhörig, med spanmål lastad pråm, som den 25 November 1864 skolat förmedelst Hörstadii ångbåt »Tyresö» bogseras från Stockholm till Uddby, till följd af vårdslöshet vid bogseringen sjunkit, Hörstadius måtte förpligtas ersätta Lindström den kostnad och skada, denne derigenom fått vidkännas, med 4,156 rdr 80 öre rmt enligt räkning, samt att hvad Hörstadius kunde hafva att af Lindström fordra finge å berörda belopp gå i qvittning.

Lindström anförde vidare, att enligt öfverenskommelse med förvaltaren Malmberg på Hörstadii egendom Tyresö skulle, under tiden från den 24 Augusti 1864 till seglationstidens slut, så ofta Lindström derom tillsade, ångbåten Tyresö

s. 433 Sida 433 i årgången börjar härKopiera citering

mot viss afgift för hvarje resa bogsera hans spanmåls- och mjölpråmar till och från Stockholm, med iakttagande af den försigtighet, som vid bogseringar plägade iakttagas; att, efter det ångbåten den 22 November 1864 afgått till Stockholm, medförande några pråmar, af hvilka en först den 24 November efter åtskilliga äfventyr framkommit till Stockholm, ångbåten den 25 November derifrån afgått, tagande i släp två pråmar; samt att, då ångbåten kommit förbi Kungshamn och närmat sig Skurö bro, nedanför bron befunnits is, men att det oaktadt ångbåten, utan att, i enlighet med Lindströms till Malmberg gjorda tillsägelse, gå förut två gånger in i och bräcka isen, gått vårdslöst in i densamma med pråmarne, hvilket haft till påföljd att, så snart första pråmen med fart törnade mot den hvassa iskanten, det gått hål på pråmens begge sidor, så att den ögonblickligen sjunkit.

Hörstadius genmälde, att enda orsaken till olyckan varit den, att pråmen varit så gammal och bristfällig, att den icke kunnat motstå isen, hvilket Lindström, som förhyrt ångbåten och varit ägare till pråmen, sjelf bordt kunna bedöma; att aftal emellan parterna väl varit träffadt derom, att ångbåten Tyresö skulle bogsera Lindströms pråmar, men att detta aftal icke innefattat någon skyldighet för Hörstadius att ansvara för pråmarnes lyckliga framkomst, likasom det icke heller varit öfverenskommet, att ångbåten skulle gå förut och bräcka isen.

Lindström erinrade, att, äfven om det icke varit aftaldt, att Hörstadius skulle ansvara att pråmarne lyckligt framkommo, detta dock enligt allmänt gällande bruk vore en ovilkorlig följd, så snart han åtagit sig bogsering.

Skepparen å Tyresö Sundell, hvilken hördes såsom vittne i målet, men sedermera, uppå derom af Lindström framstäldt yrkande, af häradsrätten förklarades jäfvig, berättade: att han af förvaltaren på egendomen Tyresö Malmberg erhållit befallning att, så ofta det påfordrades af Lindström eller hos honom anställde personer, medtaga pråmar på släp från Uddby till Stockholm eller tvärtom; att en

Tidskrift för Lagstiftn. etc. 5:te årg 28

s. 434 Sida 434 i årgången börjar härKopiera citering

afton i November 1864, då ångbåten legat i Stockholm, några å Lindströms pråmar anställda personer tillsagt om bogsering dagen derpå, med helsning tillika från Lindström, att isen ej skulle hindra Sundell att afgå med pråmarne till den i närheten af Tyresö belägna Kalffjärden, derifrån Lindström med egen ångbåt skulle afhemta pråmarne; samt att under vägen emellan Stockholm och Skurö mötts endast tunna isband, hvilka med lätthet och utan fara sönderbrutits. I öfrigt berättade Sundell på samma sätt som

vittnet, maskinisten Kullman, hvilken förmälde, att redan hitom Skurö bro påträffats isband af 11/2 tums tjocklek, hvilka band dock lätt genombrutits af Tyresö, som vid passagen af nämnde bro gått med temligen snabb fart, på det att pråmarne måtte styra rätt och ej vid genomfarten törna mot bropelarne; att strax på andra sidan om bron anträffats en och en half tums is af stor utsräckning, i anledning hvaraf och då pråmarne voro betydligt bredare än ångbåten, vittnet liksom Sundell ansett nödigt att lösgöra pråmarne och låta ångbåten först genombryta isen och således bilda en ränna, der pråmarne lätt kunde bogseras; att -emellertid vittnet och Sundell låtit ångbåten och pråmarne med samma fart, de haft vid brons passerande, styra in i isbandet, på det att pråmarne, sedan de lösgjorts, ej skulle drifva i land utan ligga stilla i isrännan, men att sedan de dit inkommit och lösgjorts, ångbåten fortsatt vägen och snart efter förbifarande af en udde förlorat pråmarne ur sigte; att då ångbåten efter en stund återkommit för att genom rännan bogsera pråmarne, vittnet sett till endast en af dem och fått veta, att den andra, som varit närmast ångbåten, sjunkit; samt att den sjunkna pråmen varit gammal och bristfällig.

Ett annat vittne, eldaren Gustafsson, berättade hufvudsakligen detsamma som Kullman, med tillägg, att pråmarne varit dubbelt så breda som ångbåten; och att, innan pråmarne lösgjorts, ångbåten under stark fart ingått i isen med den påföljd, att den främsta pråmen till halfva sin längd inträngt i isen.

s. 435 Sida 435 i årgången börjar härKopiera citering

JEtt vittne, som sett pråmen straxt efter det den blifvit ur vattnet upptagen, berättade, att borden å förens begge sidor varit inbräckte; men att virket varit så friskt, att sedan vittnet reparerat skadan genom att insätta nytt trä å de skadade ställena och förse dem med förhydning, pråmen fortfarande varit användbar.

Ett vittne yttrade, att ifrågavarande pråm varit ny i botten och i öfrigt i så godt skick, att den' kunnat användas lika bra som en ny, hvarföre och då, enligt vittnets öfvertygelse, äfven en ny pråm skulle för så beskaffad behandling som den omförmälda bräckts sönder, vittnet ansåge pråmens sjunkning helt och hållet hafva härrört från vårdslöshet hos ångbåtsbefälhafvaren.

Ett vittne, som vid olyckstillfället varit rorgängare på den andra pråmen, berättade, att den sjunkna pråmen väl icke varit så ny som denna, men ändock i fullkomligt godt skick, hvilket bevisades deraf, att den fortfarande användts och användes utan annan reparation än att de förorsakade skadorna botats, hvilket allt gjorde vittnet öfvertygadt derom, att olyckan skulle inträffat, äfven om pråmen varit alldeles ny.

Ett vittne, en båtskeppare, hade i April 1865 besigtigat en pråm, som uppgifvits hafva blifvit vid bogsering skadad och hvarå borden å förens sidor varit inbräckte, samt funnit, att pråmens beskaffenhet varit sådan, att den ej kunnat vara orsak till olyckan, hvilken skulle inträffat, äfven om pråmen endast varit två à tre år gammal, till och med alldeles ny.

Ett vittne, bokållare vid Uddby, hade vid flera tillfällen hört Lindström och Malmberg nämna, att de öfverenskommit derom, att, när helst Lindström derom tillsade på Tyresö kontor, han skulle erhålla ångbåten för bogsering till och från Stockholm, och att vittnet några dagar före tilldragelsen tillsagt å kontoret, att ångbåten skulle komma till Uddby för att bogsera pråmar till och från Stockholm.

s. 436 Sida 436 i årgången börjar härKopiera citering

I sin slutförklaring yttrade Hörstadius, att enligt Sjölagen redare svarade med fartyget för skada, som tillskyndades deri lastadt gods, men att förhållandet här icke vore sådant, enär Lindström sjelf varit ägare till den sjunkna pråmen; att Hörstadius ej vore skyldig ansvara för en vara, som tagits i släp, utan borde den olycka, som möjligen kunde tillskyndas sådan vara, drabba ägaren sjelf, och i detta fall så mycket hellre, som icke styrkt vore, att befälhafvaren på Tyresö genom någon slags försummelse eller vårdslöshet vållat pråmens sjunkning; samt att förty Hörstadius bestrede i allo Lindströms i målet förda talan.

Hvad beträffade Hörstadii egen fordran, derå Hörstadius medgaf ett afdrag af 13 rdr 50 öre, erkände Lindström densammas riktighet utom åtskilliga poster å tillhopa 128 rdr, utgifter för bergande af den sjunkna pråmen och deri inlastad spanmål, emedan, enligt Lindströms förmenande, Hörstadius derför sjelf borde ansvara.

Häradsrätten yttrade i utslag den 17 November 1866: Genom hvad dels parterna medgifvit, dels ock i saken hörde vittnen berättat, vore utredt och ådagalagdt, att, efter det Lindström med förvaltaren af Hörstadii egendom Malmberg å Hörstadii vägnar träffat aftal derom att, under tiden från den 24 Augusti 1864 intill seglationstidens slut samma år, ångbåten Tyresö skulle mot viss afgift bogsera Lindströms med mjöl eller spanmål lastade pråmar från Uddby till Stockholm och derifrån åter till Uddby, så ofta derom tillsades på Tyresö kontor, omförmälda ångbåt, förd af arrendatorn Sundell vid Elgå, en dag i November 1864, i följd af förut skedd tillsägelse vid Uddby, afhemtat och till Stockholm inbogserat två Lindström tillhöriga pråmar med mjöllaster och derefter skolat bogsera pråmarne, då lastade med spanmål, tillbaka till Uddby; att under sistnämnda färd redan före ankomsten till Skurö bro påträffats isband af ända till en och en half tums tjocklek, som ångbåten, dragande pråmarne efter sig, genomgått utan att sakta farten; att då ångbåten kommit igenom Skurö bro, och straxt på andra sidan om densamma vars-

s. 437 Sida 437 i årgången börjar härKopiera citering

nats ett isband af en och en half tums tjocklek och betydlig utsträckning, ångbåtens befälhafvare låtit ångbåten ingå i isbandet med så stark fart, att, oaktadt pråmarne varit dubbelt så breda som ångbåten, den ångbåten närmast varande pråmen till stor del inkommit i isbandet, samt att, när ångbåten, hvars befälhafvare derpå låtit lösgöra pråmarne och företagit sig att med ångbåten gå fram och tillbaka genom isbandet i ändamål att såmedelst bilda ränna för pråmarne, återkommit till det ställe, der den lemnat pråmarne, den i isbandet indragna pråmen befunnits hafva sjunkit; och emedan, genom hvad fyra på ed i saken hörde personer omvittnat, det kunde anses styrkt, att pråmens sjunkning icke till någon del vållats af bristfällig beskaffenhet hos densamma, utan endast härrört af ånbåtsbefälhafvarens oförsigtighet att med häftig fart föra pråmen in i det tjocka isbandet, samt det i 49 § Sjölagen 1) den 23 Februari 1864 förekommande stadgande att redare skulle med fartyg och frakt ansvara för den skada, som genom befälhafvarens eller besättningens fel eller försummelse i tjensten annan tillskyndades, måste, då annorledes ej funnes bestämdt, tillämpas icke blott i fråga om gods, som blifvit i annans fartyg inlastadt, utan äfven om gods, hvilket, lastadt å godsägarens egen farkost, blifvit till bogsering af annan ångbåt anförtrodt, i de fall, der skadan ickè kunde godsägarens egen farkost eller folk tillskrifvas; ty (och på af häradsrätten i öfrigt beträffande ersättnings-beloppet anförde skäl) förpligtades Hörstadius att till Lindström utbetala fordrade 4,156 rdr 80 öre; hvaremot och enär, angående Hörstadii yrkande att af Lindström utbekomma 1,458 rdr 79 öre, enligt räkning, Hörstadius vidgått, att de fem sista posterna å tillsamman 128 rdr voro utgifter, hvilka ägt rum i och för bergandet af den vid förutnämnda tillfälle sjunkna spanmål, samt dessa bisträckningar således endast tjenat att minska den skada i nyssnämnda hänseende, Hörstadius känts skyldig att godtgöra Lindström, häradsrätten ansåg

1) Se noten sid. 438.

s. 438 Sida 438 i årgången börjar härKopiera citering

någon skadeersättning härutinnan icke kunna Hörstadius tillerkännas, i följd hvaraf och då Hörstadius tillika medgifvit afdrag af 13 rdr 50 öre, Hörstadii fordringsanspråk, som i öfrigt blifvit af Lindström till riktigheten erkändt, icke kunde i vidsträcktare mån bifallas, än att Lindström ålades till Hörstadius gälda återstående 1,317 rdr 29 öre jemte fem procent ränta derå från stämningsdagen den 12 September 1865 tills betalning skedde, hvilket belopp finge gå i afräkning på Lindströms ofvanberörda, honom tilldömda fordran.

Hörstadiusvädjade till Svea hofrätt och anförde der, att Sjölagen icke vore på förevarande fall tillämplig, emedan den endast afsåge gods, lastadt i redares fartyg1). Enligt aftalet emellan Lindström och Malmberg hade det ålegat Lindström att sjelf skaffa pråmar och förse dem med sjövandt folk, som kunde lasta, styra och utan hjelp af ångbåtens besättning taga vård om pråmarne och det derå lastade gods; men ehuru Lindström af befälhafvaren på Tyresö underrättats om de stora svårigheter vid bogseringen, som sista nattens köld förorsakat, hade han likväl underlåtit vidtaga en del nödige försigtighetsmått, såsom t. ex. att bekläda pråmarne med lösa bräder, hvilken underlåtenhet just vållat olyckan. Hörstadius yrkade, att Lindströms käromål måtte ogillas.

I dom den 23 Maj 1867 förklarade hofrätten, att den ej fann skäl att, i anledning af Hörstadii derstädes förda talan, i häradsrättens utslag göra ändring.

Hörstadius sökte i denna dom i underdånighet ändring.

I underdånigt betänkande den 23 November 1867 hemställde Nedre revisionen (revisionssekreterarne von Sydow och Wedberg samt konstituerade revisionssekreteraren Hern-

1) Att Sjölagens åberopade stadgande icke är fullt tillämpligt på förevarande fall, må medgifvas; men då Hörstadius genom oförsvarlig vårdslöshet vid fullgörande af den bogsering, han åtagit sig, tillskyndat Lindström skada och förlust, tarfvas ingen special-lagstiftning för att ålägga Hörstadius att »svara till allan skada».

Red. anm.

s. 439 Sida 439 i årgången börjar härKopiera citering

marck), att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom.

Saken föredrogs den 11 December 1867 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Hoffstedt, Södergren, Carleson och Naumann) biföllo det underdåniga betänkandet.

Justitierådet Cramer yttrade: Emedan i fråga om vidden af den förpligtelse, som ålegat sökanden i följd af åtagandet att den 25 November 1864 med ångbåten Tyresö bogsera svarandens tvenne med spanmål lastade pråmar från hufvudstaden till så kallade Kalffjärden, af handlingarna väl upplystes, att de personer, hvilka åtföljt pråmarne, varit af svaranden för ändamålet tillsatte, hvaremot anledning ej förekommit, att den i pråmarne inlastade spanmål blifvit till ångbåtens befälhafvare öfverlemnad på sådant sätt, att. förbindelse till ansvarighet för spanmålen såsom för fraktadt gods derigenom uppkommit; samt svaranden icke under rättegången styrkt sina af sökanden bestridda uppgifter, att han skulle vid ångbåtens påtingande låtit tillsäga, att under färden mötande isband förut borde med ångbåten sönderbråkas, innan pråmarne framfördes, och i öfrigt att sökanden, som bogseringen sig åtagit, vore enligt allmänt bruk skyldig att ansvara för pråmarnes lyckliga framkomst; ty och som i betraktande häraf ej antagas må, hvarken att pråmarne varit under färden anförtrodde i ångbåtsbefälhafvarens särskilda vård, eller att förbehåll varit å svarandesidan gjordt om skyldighet för ångbåtsbefälhafvaren att under bogseringen vidtaga sådana försigtighetsmått, hvarigenom pråmarne kunde betryggas mot faran af isskärning; samt följaktligen omförmälda åtagande icke kan anses hafva innefattat annan förpligtelse än som utur orden framgår, eller att med fartygets ångkraft framföra pråmarne till bestämmelseorten; alltså och enär den omständighet, att befälhafvaren låtit ångbåten med stark fart intränga i den vid tillfället mötande isen, desto mindre kan till vårdslöshet i nämnde uppdrags fullgörande hänföras, som någon uppmaning till annat förfarande icke, såvidt

s. 440 Sida 440 i årgången börjar härKopiera citering

visadt är, honom meddelats af de personer, hvilka varit af svaranden å pråmarne anställde, pröfvar jag, som på grund af hvad nu är anfördt finner den uppkomna förlusten böra drabba svaranden, hvilken sjelf ägt ej mindre bestämma, huruvida utbogseringen under då befintliga förhållanden borde företagas, än ock, sedan bogseringen blifvit beslutad, vidtaga nödige försigtighetsmått mot den hotande faran, rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut, ogilla svarandens efter genstämning förda talan, samt förpligta denne att till sökanden utgifva, utom det honom af domstolarne ådömde belopp 1,317 rdr 29 öre, de i sökandens räkning förtecknade kostnader vid bergning af den sjunkna spanmålen, 128 rdr, jemte ränta, på sätt domstolarne stadgat»

Justitierådet Wretman utlät sig: »För min del finner jag icke skäl att i domstolarnes beslut göra annan ändring, än att, enär sökanden icke sjelf varit vållande till den vid ifrågavarande tillfälle å svarandens pråm och deri lastade gods uppkomna skada, som måste anses förorsakad genom försummelse hos befälhafvaren å det sökanden tillhöriga ångfartyget Tyresö, sökanden, jemlikt 49 och 74 §§ i Sjölagen den 23 Februari 1864, icke är pligtig att för fullgörande af hvad honom i målet ådömdt blifvit ansvara med annan sin egendom än nämnde fartyg och. dess frakt».

Häruti instämde justitierådet friherre Leuhusen.

Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 15 Januari 1868.