Samma ämne som under nästföregående nummer.
24 juli 1867
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1868, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,8 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 74–78 i årgången 1868. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Femte årgången, 1868 i litteraturen — s. 74–78 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 24 Juli 1867». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Den 7 November 1866 yrkade stadsfiskalen C. Silfversparre vid öfverståthållareembetet ansvar å hustrun Maria Elisabeth Eriksson, för det hon sedan den 1 nästförutgångne Oktober idkat bränvinsutskänkning i huset N:o 23 Stadsträdgårdsgatan utan att vara dertill lagligen berättigad.
s. 75 Sida 75 i årgången börjar här
Hustru Eriksson svarade, att ifrågavarande utskänkningsrörelse tillhörde ogifta Anna Kristina Ohman, hvilken låge sjuk i Kalmar, och att Eriksson, som genom en bokhållare vid namn P. Dillström blifvit städslad såsom piga hos Anna Kristina Ohman, för hennes räkning under berörde tid skött utskänkningsrörelsen. För att styrka dessa uppgifter ingaf hustru Eriksson: a) ett för Anna Kristina Ohman den 1 Oktober 1864 utfärdadt tillståndsbevis att under tre år, räknade från nämnde den 1 Oktober, i Stockholm idka utskänkningsrörelse; b) ett kontrakt, enligt hvilket Ohman genom P. Dillström förhyrt ifrågakomna lägenheten; c) ett med Ohmans namn undertecknadt städselbevis för hustru Eriksson; och d) ett af provincialläkaren i Kalmar doktor Söderbaum den 3 Oktober 1866 utfärdadt betyg att Anna Kristina Öhman från Stockholm, i anseende till sjuklighet och ålderdomsbräcklighet, syntes vara oförmögen att företaga någon resa till Stockholm.
Vidare uppgaf hustru Eriksson, att Dillström för Ohmans räkning betalt hyran för kroglokalen ; att det der försålda, bränvinet tagits hos distillatorsfirman J. L. Richnau och liqviderats af Eriksson en gång i veckan, enligt med nämnde firma förd kontrabok; att hustru Eriksson för öfrigt endast redovisat på det sätt, att hon den 1 i hvarje månad till Dillström förskottsvis erlade 191 rdr 67 öre, samt att berörde belopp borde i alla händelser af hustru Eriksson erläggas, men att hon finge sjelf behålla det möjligen blifvande öfverskottet.
Åklagaren begärde att få såsom vittne i målet afhörd bemälde, i tjenst hos distillatorsfirman Richnau varande bokhållare Dillström, hvilken ock hördes samt bekräftade hustru Erikssons uppgifter, hvarjemte och sedan åklagaren påstått, att hustru Eriksson skulle af Ohman hafva förhyrt hennes utskänkningsrättigheter och att Dillström uppgjort det emellan hustru Eriksson och Ohman träffade hyresaftal, Dillström yttrade: att han icke kände till annat aftal, än »en öfverenskommelse bemälde personer emellan, att hustru Eriksson skulle för rörelsens utöfvande till Dillström, såsom Ohmans ombud, betala förskottsvis i
s. 76 Sida 76 i årgången börjar här
hvarje månad 191 rdr 67 öre, med rättighet att få behålla det öfverskott å rörelsen, som derutöfver kunde uppstå».
Vid ett senare tillfälle uppgaf Dillström, att han haft bemyndigande att handla på firman Richnaus vägnar och i sådan egenskap, men på eget bevåg, förhyrt Ohmans rättigheter på ett halft år från den 1 Oktober 1866 för 191 rdr 67 öre i månaden, med skyldighet för firman Richnau att bestrida alla utgifterna för rörelsen, såsom hyra m. m.; att Dillström derefter å firman Richnaus vägnar mot samma pris borthyrt rättigheterna till hustru Eriksson, hvarvid i afgiften skulle inbegripas hyra och utskylder för rättigheten; att hustru Eriksson förbundit sig taga allt bränvinet hos firman Richnau; samt att kontraboken, deri det hos firman Richnau tagna bränvinet uppförts, blifvit ställd på Ohman.
Hörd öfver Dillströms berättelse, medgaf hustru Eriksson densammas riktighet.
Genom utslag den 14 November 1866 yttrade öfverståthållareembetet: att, utan afseende å hvad hustru Eriksson i målet invändt, öfverståthållareembetet, på grund af h vad hörde vittnet bokhållaren Dillström berättat och hustru Eriksson erkänt, ansåge det vara âdagalagdt, att hon från och med den 1 Oktober 1866 till den 7 derpåföljande November såväl å söckne- som helgedagar för egen räkning idkat bränvinsutskänkningsrörelse uti huset N:o 23 Stadsträdgårdsgatan, i följd hvaraf och då hustru Eriksson icke visat, att hon i stadgad ordning dertill erhållit rättighet, öfverståthållareembetet, med åberopande af 41 § K. F. den 18 December 1863 angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker, fällde hustru Eriksson att för oloflig bränvinsutskänkning, jemväl å helgedag, böta 30 rdr och utgifva utskänkningsafgift med 80 rdr.
Öfver detta utslag besvärade sig hustru Eriksson i Svea hofrätt och yrkade till en början, att bokhållaren Dillström borde såsom återgångsvittne förklaras, emedan, ifall hans vittnesmål vore sanningsenligt, han deraf kunde vänta nytta
s. 77 Sida 77 i årgången börjar här
eller skada. För öfrigt yttrade Eriksson, att då utskänkningsrättigheterna voro Ohmans, och utskänkningslokalen af henne förhyrts, samt hustru Eriksson vore Ohmans tjenstehjon, det icke rörde någon hvilka aftal träffats mellan hustru Eriksson och Ohman angående redovisningen för de i och för utskänkningen inflytande medel. På grund häraf yrkade hustru Eriksson, att hon måtte från allt ansvar i målet befrias.,
I utslag den 24 December 1866 (ex incommunicato) fann hofrätten, utan afseende å hustru Erikssons yrkande att bokhållaren Dillström måtte såsom återgångs vittne förklaras, skäl icke vara anfördt, som till ändring i öfverklagade utslaget föranleda kunde.
Under åberopande af hvad hon i sin besvärsskrift till hofrätten andragit och yrkat, sökte hustru Eriksson hos Kongl. Maj:t i underdånighet ändring af hofrättens utslag.
Målet föredrogs den 24 Juli 1867 inför Högsta Domstolen, dervid, beträffande först hustru Erikssons yrkande att bokhållaren Dillström måtte såsom återgångsvittne förklaras, Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Hofstedt, Iggeström, Wretman. Adlercreut2, Naumann och von Hofsten) funno ej skäl att uti denna del göra ändring i hofrättens utslag: hvaremot justitierådet Carleson, enär Dillström, vid betraktande af så väl hans egna som parternas uppgifter om hans bestyr i afseende å den ifrågavarande bränvinsutskänkningen, syntes kunna af målets utgång vänta nytta eller skada, och således icke mot 17 kap. 7 § Rättegångsbalken bordt tillåtas att i målet vittna, fann hans vittnesmål böra anses ogildt.
Vidkommande sjelfva målet, så, emedan upplyst blifvit, att Anna Kristina Ohman, under den tid, då åtalade utskänkningen skett, varit berättigad att sådan rörelse idka, och att hustru Eriksson under samma tid varit Anna Kristina Ohmans lagstadda tjenstehjon, samt annat förhållande icke blifvit visadt, än att hustru Eriksson, på sätt såväl hon som Anna Kristina Ohman uppgifvit, i sin förenämnda egenskap förestått ifrågavarande, på Anna Kristina Ohmans
s. 78 Sida 78 i årgången börjar här
utskänkningsrätt grundade rörelse, funno Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Iggeström, Carleson, Wretman och von Hofsten) skäligt att, med ändring af hofrättens öfverklagade utslag, hustru Eriksson från ansvar i målet och utgifvande af henne ådömda utskänkningsafgift befria.
Justitieråden Hoffstedt, Adlercreutz och Naumann funno skäl icke vara anfördt, som uti hofrättens utslag kunde verka ändring.
Anm. Nästföregående två prejudikater, jemte flera andra i denna tidskrift förüt intagna, torde mera än tillräckligt visa nödvändigheten af bestämdare stadganden i ämnet, särskildt i fråga om bränvinsutskänkning “för annans räkninge, .