Naumanns tidskrift 1869 s. 129

Ifvar Esbjörnsson i Rättelöf utfärdade den 27 Augusti 1861 ett skuldebref af följande lydelse: »Till direktionen för Vestra Göinge härads sparbank eller ordres betalar undertecknad ovilkorligen, tre månader efter skedd ömsesidig uppsägelse, en summa af 2,500 rdr rmt, som jag till låns bekommit mot nedanstående borgen; förbindande mig

Tidskrift för Ldgstiftn. etc. 6:te årg. 9

s. 130 Sida 130 i årgången börjar härKopiera citering

derjemte att hvarje halfår, så länge lånet hos mig innestår, erlägga ej allenast räntan med en half procent i månaden, utan ock att minska kapitalet med en tiondedel. Men skulle deremot denna inbetalning af mig åsidosättas, anses hela lånet vara till betalning förfallet utan uppsägelse» etc.

(Underskrifter af låntagare och vittnen).

A detta skuldebref, hvilket belånats den 31 Oktober samma år med 2,400 rdr, hade Nils Nilsson och Ola Nilsson i Emmaröd jemte två andra personer tecknat borgen så lydande: »För ofvanstående lånesumma 2,500 rdr rmt, jemte derå utfäst ränta, gå undertecknade en för alla och alla för en i borgen som för egen skuld, intilldess lånet blifvit fullt inbetaldt; försäkras såsom ofvan (underskrifter).

Enligt anteckning å skuldebrefvet, hade den 30 Juni 1862 afbetalts på kapitalet 240 rdr och erlagts i ränta 63 rdr.

Efter att hos kon. befallningshafvande i Malmöhus län hafva lagsökt samtlige löftesmännen för utbekommande af ifrågavarande belopp, och sedan kon. befallningshafvande genom utslag den 30 December 1863, som af hofrätten öfver Skåne och Blekinge i utslag den 23 Februari 1864 faststälts, funnit frågan om löftesmännens betalningsskyldighet vara af tvistig beskaffenhet, yrkade ombudsmannen för nämnde sparbank, efter stämning till Harjagers häradsrätt, att Nils Nilsson och Ola Nilsson måtte på grund af deras omförmälda borgen varda ålagdt att en för begge och begge för en genast till sparbanken utgifva å erhållna lånet oguldne 2,160 rdr, jemte ränta och ersättning för åbragte kostnader.

Svaranderne bestredo krafvet. Skuldebrefvet innehölle nemligen, att derest stadgade kapital- och räntebetalningar icke verkställdes hvarje halfår, »ansåges hela lånet vara förfallet till betalning utan uppsägelse»; och enär första kapital- och räntebetalningen alltså bort ske antingen den 27 Februari 1862, om halfåret räknades från skuldebrefvets utgifningsdag, eller den 30 April 1862, om halfåret räknades från den 31 Oktober 1861, då lånet

s. 131 Sida 131 i årgången börjar härKopiera citering

utlemnades, men denna första inbetalning icke skett förr än den 30 Juni 1862, hvadan hela lånet var till betalning förfallet antingen den 27 Februari eller den 30 April 1862; ty och som lagsökningen emot löftesmännen anhänggiggjorts först, den 14 December 1863 och således i hvilketdera fallet som helst vida mer än 12 månader efter förfallodagen, borde, på grund af 4 § i Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798, löftesmännen vara från sin borgen frie.

Häremot erinrades å kärandesidan : Då lånet utlemnades den 31 Oktober 1861, var, enligt skuldförbindelsen, Ifvar Esbjörnsson skyldig att ett halft år derefter, d. v. s. den 30 April 1862, betala en tiondedel af kapitalet jemte den dittills upplupna räntan. Ehuru sparbanksdirektionen, i följd af gäldenärens underlåtenhet att fullgöra denna betalningsskyldighet, kunnat genast affordra honom hela lånebeloppet, hade direktionen likväl, sedan gäldenären den 30 Juni 1862 inbetalt en tiondedel af kapitalet jemte upplupen ränta, medgifvit att lånet fortfarande finge qvarstå, såvida de i förbindelsen stadgade vilkor dädanefter uppfylldes. Såsom allmänt stadgande angående tiden för lånets återbetalande innehölle skuldsedeln, att sådant borde ske inom tre månader efter uppsägning, med tillägg allenast, att, för den händelse uppsägning icke mellankomme, gäldenären skulle hvarje halft år erlägga räntan och minska kapitalet med en tiondedel, vid påföljd för underlåtenhet deraf, att hela lånet finge anses vara till betalning förfallet utan uppsägning. Sistberörda stadgande kunde dock ej förstås annorlunda, än att, i händelse af försummad betalning, det väl vore direktionens rättighet, men icke dess skyldighet att anse lånet förfallet. Förlusten af rätt att tillgodonjuta uppsägning vore en påföljd af gäldenärens försummelse; men gäldenären kunde icke genom en sådan försummelse för direktionen förverka den henne i skuldebrefvet förbehållna rätt till tre månaders uppsägningstid. Det hade alltid betraktats såsom en direktionens rättighet att till gäldenärens förmån eftergifva nyssnämnda påföljd, och i samma stund direktionen af honom emottog amor-

s. 132 Sida 132 i årgången börjar härKopiera citering

terings- och räntebeloppet, hade det ömsesidigt medgifvits att, om gäldenären sedan fullgjorde stadgade inbetalningar, uppsägelse erfordrades för rättighet till återstående lånebeloppets utkräfvande på en gång af direktionen eller inbetalande på en gång af gäldenären. Riktigheten af denna praxis borde ej kunna jäfvas. —- Var nu, sedan direktionen den 30 Juni 1862 af Esbjörnsson emottagit liqvid, återstående kapitalbeloppet ej längre för honom förfallet till betalning, så kunde det än mindre vara förfallet för löftesmännen. K. Förordningen den 20 December 1851 stadgade uttryckligen, att, i fall sådant som det förevarande, uppsägning skulle ske hos hvar och en af löftesmännen. Det vore alltså otvifvelaktigt, att om löftesmännen blifvit lagsökta i Maj månad 1862 på grund af gäldenärens försummelse att göra stadgad afbetalning i April, de, jemlikt skuldebrefvet och sistnämnda K. Förordning, varit berättigade att invända, det de ägde tillgodonjuta tre månaders uppsägning. Den 14 December 1863 blefvo lagsökningshandlingarne kommunicerade löftesmännen, och derigenom skedde uppsägningen hos dem. Lånet var sålunda hos dem förfallet till betalning först den 14 Mars 1864.

Genom utslag den 9 Juli 1866 utlät sig häradsrätten:

Emedan det till grund för krafvet företedda, med borgen af Nils Nilsson och Ola Nilsson jemte två andra personer såsom för egen skuld försedda skuldebref, hvilket, enligt anteckning å detsamma, i Oktober månad 1861 belånats med 2,400 rdr, innehölle, bland annat, att å lånebeloppet skulle hvarje halfår erläggas ränta och afbetalas en tiondedel, äfvensom att,' derest sådant åsidosattes, hela lånet skulle utan uppsägelse vara till betalning förfallet; ty och då omförmälda kapitalafbetalning och ränteliqvid följaktligen skolat första gången ske inom utgången af April månad 1862, men, enligt hvad å sparbankens sida blifvit medgifvet, densamma icke ägt rum förr än den 30 påföljande Juni, hvadan ursprungliga lånebeloppet vid slutet af April månad samma år förfallit till inbetalning, samt ostridigt vore att lagsökning emot Nils Nilsson och Ola Nilsson icke an-

s. 133 Sida 133 i årgången börjar härKopiera citering

hängiggjorts hos kon. befallningshafvande förr än efter den 1 4 § af K. Förordningen den 28 Juni 1798, jemförd med K. Förordningarne den 28 November 1811 och den 29 Juni 1812, stadgade tid af tolf månader efter det skuldebrefvet till infriande förfallit, blef käromålet ogilladt.

A sparbankens vägnar fullföljdes, efter erlagdt vad, talan i hofrätten öfver Skåne och Blekinge. Der anfördes: att då skuldebrefvet stadgade, att lånebeloppet skulle betalas tre månader efter skedd ömsesidig uppsägelse; då löftesmännen förbundit sig lika med hufvudgäldenären; då uppsägelse hos Nils Nilsson och Ola Nilsson icke skett förr än genom lagsökningen hos kon. befallningshafvande, samt skulden således för dem varit till betalning förfallen fö tre månader derefter; så hade i förevarande sak ej inträffat det förhållande, som omförmäldes uti den af häradsrätten åberopade § 4 af 1798-års K. Förordning. Att det berott af sparbanksdirektionens godtycke att antingen tillämpa påföljden för gäldenärens underlåtenhet eller eftergifva samma påföljd, framginge uppenbart dels af reversens ordalydelse, dels ock deraf, att då i reversen förbehåll å ömse sidor om tre månaders uppsägning gjorts, gäldenären omöjligen, genom att bryta mot det särskilda, till hans förmån uppställda vilkoret om amortering, kunnat bereda sig rättighet att få lånet ansedt såsom å hans sida vederbörligen uppsagdt till betalning. Gäldenärens. försummelse att den 30 April 1862 fullgöra inbetalningen blef ej heller, hvarken å hans eller å sparbankens sida, ansedd lika med skedd uppsägelse, utan, då han den 30 Juni fullgjorde inbetalningen, inträdde åter alldeles enahanda förhållande som om icke någon försummelse ägt rum. Först sex månader derefter, eller den 30 December 1862 kunde åter inträffa påföljd för gäldenären att genom försummad inbetalning få lånet ansedt hos sig utan uppsägelse förfallet till betalning. Löftesmännen åter hade enligt 1851-års K. Förord- • ning rätt till uppsägelse; och i alla händelser kunde icke någon betalningsskyldighet för dem inträda förr än sedan sig visat att gäldenären försummat sin skyldighet att betala

s. 134 Sida 134 i årgången börjar härKopiera citering

den 30 December 1862. Nu hade löftesmännen blifvit lagsökte den 14 December 1863 och således inom tolf månader derefter. — På grund häraf yrkades upphäfvande af häradsrättens utslag och bifall till käromålet.

Hofrätten (presidenten Munch af Rosenschöld samt hofrättsråden Hagerman och Fredriksen) i dom den 22 November 1867 fann skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i häradsrättens utslag; och ålades sparbanken godtgöra vederpartens kostnader i saken.

Assessoren Gyllensköld anförde: »Då ifrågavarande borgensförbindelse innehåller, att borgen ingicks till dess »lånet blifvit fullt ut inbetaldt», samt svaranderne vid sådant förhållande, efter min åsigt, icke äro berättigade att på grund af stadgandet i 4 § af K. F. den 28 juni 1798 undandraga sig fullgörandet af borgensförbindelsen, pröfvar jag, med upphäfvande af motvädjade utslaget, rättvist ålägga svaranderna, en för begge och begge för en, att, emot erhållande af betalningsbevis och ifrågakomne skuldebref i hufvudskrift, till sparbanken genast utgifva fordrade 2,160 rdr rmt jemte sex procent ränta å 2,400 rdr från skuldebrefvets belåningsdag, efter afdrag af räntan af guldne 63 rdr; blifvande, meo voto, rättegångskostnaden emellan parterne qvittad».

Assessoren Bergström yttrade: »Sedan hufvudgäldenären Ifvar Esbjörnsson den 31 Oktober 1861 emot åberopade skuldebref jemte derå tecknade löftesförbindelse undfått försträckning från Vestra Göinge härads sparbank till belopp af 2,400 rdr, hade det ålegat honom, enligt bestämmelse i skuldebrefvet, att deraf inbetala 1/10 eller 240 rdr den 30 April 1862 och ett lika belopp den 31 påföljande Oktober, äfvensom att å samma tider gälda förfallen ränta. Den förra liqviden har Ifvar Esbjörnsson fullgjort, dock ej förr än den 30 Juni 1862, men den sednare har han alldeles åsidosatt. Då nu svaranderne icke blifvit lagsökte inom tolf månader från den i skuldebrefvet bestämda förfallodag, den 31 Oktober 1862, då andra ränte- och kapitalafbetalningen bort ske. pröfvar jag för min del rättvist fastställa mot-

s. 135 Sida 135 i årgången börjar härKopiera citering

vädjade utslaget, såvidt angår 240 rdr rmt och all till den 31 Oktober 1862 upplupen ränta.

Hvad deremot angår återstående beloppet 1,920 rdr jemte ränta derå från den 31 Oktober 1862; så emedan den i skuldebrefvet förekommande bestämmelse att, om Ifvar Esbjörnsson försummade att å stadgade tider erlägga ränta och göra föreskrifna afbetalningar å kapitalet, hela lånet ansåges vara utan uppsägning till betalning förfallet, uppenbarligen icke åsyftat annat än ett berättigande för sparbankens direktion att, om den så för godt funne, i förutsatta händelse genast på en gång utkräfva hela lånet, hvilket eljest icke kunnat ske förr än tre månader efter förutgången uppsägelse; samt direktionens underlåtenhet att redan vid första eller andra försummelsen af Ifvar Esbjörnsson genast begagna sig af sin omförmälda rättighet att på en gång utsöka hela lånet icke lagligen kan medföra den följd, att svaranderne, med afseende å sin rätt, äga betrakta, vare sig den 30 April eller den 31 Oktober 1862, då endast viss del af lånet bort af Ifvar Esbjörnsson inbetalas, såsom sådana för hela lånets inbetalning bestämda förfallodagar, hvarifrån må beräknas den lagstadgade tid af tolf månader, inom hvilken svaranderne bort af fordringägarne lagsökas, vid påföljd att de eljest blefve för sin såsom för egen skuld ingångna borgen frie; ty och då sparbanken icke heller eljest, så vidt visadt är, försutit nämnda tid, pröfvar jag, med ändring af motvädjade utslaget i denna del, rättvist förpligta svaranderne, en för båda och båda för en, vid utmätnings påföljd, att, emot afskrifning å skuldebrefvet och särskildt betalningsbevis, till sparbanken genast utgifva 1,920 rdr rmt jemte sex procent ränta derå från den 31 Oktober 1862 tills betalning följer; blifvande parternas å målet använde kostnader dem emellan qvittade».

Under åberopande af hvad förut anförts, sökte kyrkoherden P. Jönsson, såsom ordförande i sparbanksdirektionen hos Kongl. Maj:t i underd. ändring.

Nedre revisionen (revisionssekreteraren Wedberg samt t. f. revisionssekreterarne Lilienberg och Welin, föredragande)

s. 136 Sida 136 i årgången börjar härKopiera citering

hemställde medelst underd. betänkande den 29 Augusti 1868, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom och ålägga sparbanken att ersätta rättegångskostnaden.

Saken föredrogs inför Högsta Domstolen den 5 September 1868, i närvaro af justitieråden Hofstedt, friherre Leuhusen, Naumann, von Hofsten, Dreijer och Olivecrona ; och då, med afseende å lydelsen af ifrågavarande löftesförbindelse, hvarigenom svaranderna tillika med andra personer, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld, borgat för den i skuldebrefvet förskrifna summa, jemte ränta, intill dess att lånet blifvit till fullo inbetaldt, svaranderna måste anses oberättigade att på grund af åberopade stadgandet i 4 § af K. Förordningen den 28 Juni 1798 undandraga sig fullgörandet af samma förbindelse, pröfvade Högsta Domstolen rättvist, med upphäfvande af domstolarnes beslut, ålägga svaranderna, en för begge och begge för en, att, emot erhållande af skuldebrefvet med derå tecknade borgen i hufvudskrift, till Vestra Göinge härads sparbank genast betala fordrade 2,160 rdr rmt jemte sex procent ränta å 2,400 rdr från skuldebrefvets belåningsdag tills betalning sker, dock efter afdrag af hvad å räntan redan guldits eller 63 rdr samma mynt; vid hvilken utgång kostnaderna å målet såväl vid domstolarne som hos Kongl. Maj:t parterne emellan qvittades.

Kongl. Maj:ts dom är utgifven den 30 Sept. 1868.