Naumanns tidskrift 1869 s. 306

Kaptenen P. Winblad instämde till Svartlösa häradsrätt notarien Folckerts sterbhusdelägare, med yrkande: att, sedan Winblad genom köp blifvit ägare till Fittja post- och gästgifvaregård, det kontrakt af den 24 Juli 1813, som förre ägaren af Fittja ingått med Folckert i lifstiden, och som gällde till den 1 Okt. 1823, måtte till kraft och verkan genast upphäfvas, samt Folckerts sterbhus förpligtas att från begagnandet deraf afstå och ofördröjligen afflytta, enär detta kontrakt, ehuru intecknadt i Fittja egendom, dock först sedan fera andra inteckningar, vida öfverstigande den af Winblad erlagda köpeskilling, blifvit beviljade, likväl icke vid konkursen efter förre ägaren till Fittja traktören Grafström blifvit bevakadt.

Häradsrätten utlät sig i utslag den 19 Juni 1820: att ägaren Winblad icke allenast vid auktionen och tillträdandet af Fittja egendom, utan jemväl under Folckerts återstående lifstid, bibehållit Folckert vid kontraktet, samt hvart halfår emottagit och qvitterat arrendet, utan att nämna eller yrka kontraktets upphäfvande; dock som genom detta förfaringssätt ej förändrades den förmånsrätt, äldre inteckningshafvare framför Folckert erhållit, ej heller Winblad kunde tillförbindas, oaktadt hans hos Grafström ägande och i Fittja jemväl intecknade fordringar tillkommit efter kontraktets intecknande, att mot sin vilja bibehålla Folckert, hans hustru och barn, vid begagnandet till arrendeårens slut af ett kontrakt, som blifvit intecknadt efter den tid, då flera af de inteckningar beviljades, till hvilkas betalande köpeskillingen pa längt när icke varit tillräcklig; alltså och enligt 4 mom. i K. F. den 13 Juni 1800 ansåg häradsrätten den säker-

s. 307 Sida 307 i årgången börjar härKopiera citering

het, Folckert genom detta kontrakt och dess intecknande vunnit, till kraft och verkan böra upphöra, enär egendomen till borgenärernas förnöjande den 1 Juli 1818 försålts under den summa, hvartill den blifvit intecknad före kontraktets uppvisande för domstolen, och följaktligen Folckert, ehvad han å inställelsedagen i Grafströms konkurs arrendekontraktet bevakat eller ej, varit skyldig att, i händelse köparen sådant då yrkat, den arrenderade egendomen näst derpå följande fardag afträda.

Lagmansrätten fastställde i dom den 22 Augusti 1820 häradsrättens utslag.

Svea hofrätt, dit saken fullföljdes, yttrade i dom den 6 December 1820: att ehuru, enligt 4 mom. i K. F. den 13 Juni 1800, de inteckningar, med hvilka en arrenderad egendom finnes behäftad före arrendekontraktets afslutande derom, -borde blifva vid deras rätt oförkränkt bibehållne, utan hinder af det slutade arrendekontraktet; dock som af detta stadgande ej kunde blifva annan följd, än att arrendatorn, om egendomen under arrendetiden såldes till en mindre summa än hvartill dessa inteckningar uppginge, måste arrenderättigheten frånträda endast i den händelse att någon af slika inteckningsägare, förmenande att hans intecknade rätt genom arrendets fortfarande förnärmades, sådant pâstode, men ètt dylikt förhållande i denna sak icke inträffat, utan Winblad, som ifrågavarande klander väckt, till säkerhet för sina hos Grafström ägande fordringar, icke vnnnit inteckning i Fittja gård förr än efter det ting, då omtvistade kontraktet intecknades, och jemlikt mom. 5 i K. F. den 13 Juni 1800, en sådan inteckning icke finge verka rubbning i arrendets bestånd den öfverenskomua tiden; fördenskull och som Folckerts sterbhus således icke kunnat skiljas från ifrågavarande arrendekontrakt på grund deraf att Fittja egendom vid auktionen derå icke uppgått till den summa, som för liqviderandet af de före arrendekontraktet intecknade skulder erfordrats, samt Folckerts underlåtenhet att à inställelsedagen i Grafströms konkurs bevaka arrendekontraktet ej heller borde föranleda till den af Winblad för-

s. 308 Sida 308 i årgången börjar härKopiera citering

menta följd, hvartill komme, att Winblad, som å öppen auktion egendomen inropat, dervid blifvit behörigen underrättad om oftaberörde arrendekontrakt med de dervid fastade vilkor, icke åtkommit egendomen med annan eller bättre rätt än dess företrädare; så, med ändring af underrätternas utslag, ogillades Winblads käromål, och Folckerts sterbhus förklarades äga att, med tillgodonjutande af kontraktet, varda, emot bestämda skyldigheters fullgörande, vid de deri utsatta lägenheters nyttjande bibehållne till den 1 Oktober 1823.

Winblad fullföljde underdånig talan.

Nedre Revisionen tillstyrkte i underdånigt betänkande, att det slut, hvari hofrätten stannat, måtte i nåder gillas.

Vid sakens föredragning inför Högsta Domstolen yttrade justitierådet Mannerstam: »Då den rättighet, K. F. den 13 Juni 1800 lemnat landbo eller arrendator, att tillgodonjuta sitt arrendekontrakt, fastän jorden före legostämmans slut blifvit försåld, är uttryckligen förenad med det vilkor, att kontraktet skall intecknas, och samma förordning stadgar, att de inteckningar, för hvilka egendomen förut häftar, bibehållas vid sin rätt, utan hinder af arrendekontraktet, samt ostridigt är, att hemmanet Fittja vid den auktion, hvarå Winblad detsamma inropat, icke uppgått i värde till de inteckningars belopp, hvilka före kontraktets intecknande tillkommit, hvaraf följer, att arrendekontraktets inteckningsrätt lika med alla senare inteckningar genom denna försäljning upphört, tillstyrker jag, att, med ogillande af hofrättens dom, enkan Folckert må anses skyldig att de arrenderade lägenheterna afträda.

Justitierådet Splvander anförde: Då, jemlikt omförmälde förordnings bestämda föreskrift, arrendator af all till ett hemman hörande jord och åbyggnad är i de fall, der nämnas och i denna sak förekomma, skyldig till afflyttning, oansedt legostämman ej vore till ända, anser jag enkan Folckert skyldig att den 1 Oktober 1821 från lägenheterna afflytta.

s. 309 Sida 309 i årgången börjar härKopiera citering

Justitierådet Petterson utlät sig: Enär K. F. den 13 Juni 1800 innehåller, att de inteckningar, med hvilka en egendom är behäftad före arrendekontraktets afslutande, jemte alla de fordringar, hvilka efter allmänna lagen eller särskilde författningar njuta betalningsförmån framför inteckningshafvare, blifva vid deras rätt oförkränkt bibehållne till laga verkan vid betalningssökande, utan hinder af det slutade arrendekontraktet, samt att deremot inteckning, som sökes eller erhålles efter det ting, då arrendekontraktet blifvit intecknadt, icke får medföra någon verkan till rubbning af arrendets bestånd den öfverenskomna tiden; och detta stadgande icke, såsom hofrätten ansett, synes mig kunna betyda, att ett intecknadt kontrakts upphäfvande skulle endast i händelse af föregående inteckningshafvares uttryckliga påstående vid en exekutiv eller för borgenärers räkning skeende försäljning äga rum, helst ett slikt påstående ej rimligen kan komma i fråga, då sådane inteckningshafvare före auktionen icke kunna förutse, om, med eller utan arrendets bestånd, tillgång af köpeskillingen till deras fordringars gäldande skall komma att brista, och efter auktionen äga hvarken större eller mindre fördel af arrendets upphörande att förvänta, kan jag för min del icke inse någon annan mening af hvad lagstiftaren till ändamålets vinnande härigenom velat förordna, är att den inteckning, som befästade säkerheten för ett arrendekontrakts bestånd, måste till sin verkan förfalla, enär sig visat, att auktionsskillingen icke uppgår till beloppet af de föregående inteckningarne, emedan dessa senares innehafvare icke i något annat afseende kunna sägas blifva »vid deras rätt oförkränkt bibehållne», än att arrendekontraktet icke till deras skada verkade på en köpares beräkning, utan hvar och en, som för köpet hugfälles, men finner sig förnärmad af ett tilläfventyrs för egendomen mindre fördelaktigt arrende, kan, om han eljest anser egendomen vara af ett sådant värde, med trygghet erbjuda den köpeskilling, som i det närmaste uppgår till de äldre inteckningarnes belopp, i förlitande derpå att den för längre tid intecknade arrenderättigheten, ej min-

s. 310 Sida 310 i årgången börjar härKopiera citering

dre än egendomens alla öfriga senare gravationer, genom köpet försvinna.

Med tillämpning häraf på förevarande mål, och då ostridigt är, att den af Winblad för egendomen erlagda köpeskilling icke förslår till gäldande af deföre arrendekontraktet intecknade summor, finner jag mig böra tillstyrka, att, med ändring af hofrättens dom, det slut, som underrätterna i detta mål fattat, må varda gilladt.

Justitierådet Nore'us tillstyrkte, på de af justitierådet Mannerstam och underdomstolarne åberopade skäl, att hofrättens dom måtte ogillas, och underrätternas sammanstämmande beslut fastställas.

Justitierådet friherre Kurek instämde i den af justitierådet Noréns yttrade mening.

Justitierådet Blom förklarade sig instämma med justitierådet Mannerstam.

Kongl Maj:ts dom den 26 Juli 1821 är af följande innehåll: Kongl. Maj:t pröfvar rättvist att, med upphäfvande af hofrättens öfverklagade dom, underrätternas sammanstämmande beslut i nåder gilla; (dock så att enkan Folckert och hennes dotter, hvilka genom hofrättens dom blifvit bibehållna vid arrendet, böra till lägenheternas afträdande njuta ny fardag, den Kongl. Maj:t, i afseende på det särskilda beting, som arrendekontraktet innefattar om sådan afträdestid, hvilken lagen för hyrd lägenhet i staden bestämmer, härmed utsätter till den 1 nästkommande Oktober).

Anm. Oaktadt detta af Högsta Domstolen utan skiljaktighet gifna prejudikat (och flera sådana torde kunna uppsökas under den långa tidrymd, som förflutit efter utfärdande af K. F. d. 13 Juni 1800) se vi tyvärr ännu i dag en stor osäkerhet råda hos domstolarne angående det ingalunda ovigtiga ämne, hvarom förevarande rättsfall handlar. Vi hänvisa till artikeln n:o 37 i årgången 1867, sid. 169 o. f., artikeln n:o 2 i årgången 1869, sid. 8 o. f., rättsfallet under

s. 311 Sida 311 i årgången börjar härKopiera citering

n:o 25 i samma årgång, s. 181 o. f., jemfördt med ofvanstående prejudikat.

Hvarifrån härrör en sådan osäkerhet? Hvadan detta vacklande, som ej sällan uppenbarar sig i fråga om tillämpning af de enklaste rättsprinciper, — hvilket gör medborgaren skygg för att anlita domstolarne mot rättskränkningar, - hvilket kommer honom att bedja Gud bevara sig från att »råka i rättvisans händer», enär han gång efter annan erfarit huruledes i alldeles likadana tvistemål, med åberopande af samma lagbud, t. ex. underdomstol fällt en för honom gynsam dom, öfverrätt med svag pluralitet en motsatt, och, hvad värre är, i högsta instancen hans mål afgjorts med en rösts öfvervigt, stundom af tre ledamöter mot tre, så att ordförandens votum gifvit slag i saken. Vi tala här ej om de i oändlighet varierande rättsfall, hvilkas bedömande beror på tolkning af ordalagen i ett kontrakt eller annan handling, eller på olika uppfattning af den i målet förekomna mera eller mindre bindande bevisning, eller olika åsigter i fråga om hvilket lagbud som på den förhandenvarande casus rätteligen bör tillämpas o. s. v., derutinnan meningsskiljaktigheterna icke rimligtvis kunna väcka undran. . Vi åsyfta ett och samma ofta återkommande rättsförhållande,’ en och samma rättsgrundsats, ett och samma lagbud, och detta stundom mera än halfsekelsgammalt (t. ex. 1800-års åberopade förordning). — Vi vilja nu ej undersöka orsaken till detta öfverklagade onda. Den må vara hvilken som helst; en samvetspligt måste det tvifvelsutan blifva för hvar och en, som behjertar detsammas följder, att i sin mån söka bereda någon hjelp. Detta är ock afsigten med följande lilla uppsats, hvilken inskränker sig till det speciella ämne, som närmast föranledt den, nemligen: angående intecknadt arrendekontrakt i kollision med inteckningar till säkerhet för penningefordran.

Vid riksdagen i Norrköping år 1800 aflät K. M. till Riksens Ständer nådig proposition angående ändring i 16 k. 15 § Jordabalken, hvilket lagrum hade följande lydelse: »Säljer man bort hemman å landet, eller hus och tomt i

s. 312 Sida 312 i årgången börjar härKopiera citering

staden; tå bryter kiöp legostemma, och hafve kiöparen macht, landbo och hyresman i rättan tid upsäga, dock sitte qvar til laga fardag. Varder ägaren husvill, och tränger jord sin å landet eller hus i staden sjelf nyttia; vare om upsägning och fardag lag samma. I thessa fall gifves landbo så mycket af städjan åter, som svarar emot then tid honom i legostemman brister, ock fylles honom bevislig skada. Lifstids städja å landet må ej brytas, utan gånge therom, som för sagdt är.» 1).

I nämnda proposition anföres, bland annat, hurusom intet kan för jordbruket vara mera skadligt, än osäkerhet i besittningen af den jord, man brukar, hvaremot häfvandet af denna osäkerhet skulle medföra ej allenast för jordbruket i allmänhet, utan särskildt för jordägare och landbo, de nyttigaste följder. Dymedelst skulle idogheten och odlingen ökas; en mera lätt tillgång lemnas till näring för dem, som icke hade råd att genom köp förskaffa sig egna jordbruk; tillfälle beredas ägaren till flera egendomar, då han sjelf tilläfventyrs ej hann sköta dem, att få dem bättre brukade och sin inkomst stadgad; folkökningen befrämjas genom större egendomars bortarrenderande åt flera hushåll m. m. Vidare heter det: Då lagen i ofvannämnda kap. lemnar ägare rätt att på längre eller kortare tid sitt hemman till landbo upplåta; då den medgifver att lifstidsstädja bör blifva orubbad och föreskrifver, att ingen har makt afsäga landbo, dess hustru eller barn, sä länge giftostämma (arrendetid) varar, så står det i 15 § sedermera förekommande stadgande att köp bryter legostämma icke att förena med de sålunda förut lagda grunder. När härtill i betraktande kommer den orubbade helgd, hvaruti afhandlingar, ingångna af fullmyndiga personer om det, som är tillåtet, eljest i allmänhet bör hållas; att säljare icke kan äga föryttra sin egendom med annan eller bättre rätt, än hvarmed

1) Nemligen i samma kap:s 2 §. hvarest stadgas, att den som arrenderat hemman på sin lifstid, njuter arrenderätten till godo sa länge han lefver och fullgör sina åligganden, samt att hustru njuter den efter honom medan hon enka sitter. '

s. 313 Sida 313 i årgången börjar härKopiera citering

han sjelf innehaft den; att en afhandling mellan tvenne personer icke får rubba den tredjes rätt; att landbonden eller arrendatorn icke genom köpares eller säljares förpligtande till edgång .äger i lag den förmån sig förvarad, som bördeman är förbehållen, till mötande af ett tilläfventyrs endast tillstäldt diktadt köp; att slutligen icke någon billig jemlikhet finnes mellan jordägare och landbo, då arrendekontraktet endast å den förres sida kan häfvas; — så torde alla dessa omständigheter förtjena mera afseende, än de från alla lagar oskiljaktiga missbruk och olägenheter, som af en ändring möjligen skulle kunna uppkomma. Kongl. Maj:t föreslog derföre: att hvad Jordab:s 16 k. 15 § förordnade ang. häfvande af kontrakt, som blifvit slutade om hemmans bruk å landet, måtte ändras (med undantag af sådana egendomar, hvilka ej få säljas eller förpantas, och till hvilka innehafvaren blott äger lifstids besittningsrätt); att på det jordägares efterkommande icke skulle alldeles blifva utestängda från tillträde till bortarrenderad egendom, en tid af femtio år måtte bestämmas, utöfver hvilken arrendekontrakten icke fingo sträcka sig; att dessa borde inom viss tid inför domaren uppvisas och i inteckningsprotokollet till hela sitt innehåll intagas; att äldre inteckningshafvare och de, hvilka framför dem ägde enligt lag njuta betalning ur egendomen, icke skulle varda rubbade i sin lagliga rätt.

Lagutskottet föreslog åtskilliga tillägg till denna proposition. Hos Riksstånden uppstod fråga, bland annat, huruvida arrendekontraktet borde intagas i lagfarts- eller i intecknings-protokollet, men den mening gjorde sig gällande, att om ett slikt kontrakt skulle vinna den åsyftade säkerheten af en sakrätt, hvilken vidlådade egendomen i hvems hand denna än månde komma, borde publicerandet ske i sistnämnda protokoll, der jemväl egendomens öfriga gravationer funnos upptagna.

I underdånig skrifvelse den 15 Juni 1800 förklarade sig Riksens Ständer hafva lemnat bifall till K. M:s proposition på följande sätt:

s. 314 Sida 314 i årgången börjar härKopiera citering

»1:o) At längsta tid för Arrendens eller Landbo- Contraeters bestånd, hvilka slutas om Aflinge Jord, icke må sträckas utöfver Femtio år.

2:o) At hvad Arfve-Jord angår, hvarmed förstås endast den Jord, som omedelbart under denna egenskap fallit uti Agarens hand, eller af honom blifvit emot bortbytt Arfvejord satt uti den förras ställe, i den händelse ägaren under Landbo- eller Arrendetiden med döden afgår, Arrendatorn eller Landtbo må njuta Contractet till godo uti Fem år, räknadt från den Midfasta, som infaller näst efter Agarens död, om hvilken Arfvinge bör Arrendator underrättelse lemna. Gällande sådan underrättelse för laga upsägning.

3:o) At det imellan Arrendator och Jordägare uprättade Contract skall sidst vid det Ting, som infaller efter sex månader sedan Contractet slöts, för Härads-Rätten upvisas, der offenteligen upläsas och i Intecknings-Protocollet till hela innehållet intagas; hvilken Inteckning kommer hvart tionde år at förnyas, som uti VII. Cap. 2 §. Rätteg. Balken säges.

4:o) At de Inteckningar, med hvilka en arrenderad Egendom är behäftad före Arrende-Contractets afslutande, jämte alla de fordringar, hvilka efter allmänna Lagen eller särskilda Författningar njuta betalnings-förmån framför Inteckningshafvare, blifva vid deras rätt oförkränkt bibehållna, til laga verkan vid betalnings-sökande, utan hinder af det slutade Arrende-Contractet ; samt at lika rätt tillägges dem, hvilke vid samma Ting, då Arrende-Contractet intecknas, sådan säkerhet för sina fordringar vinna; Arrendatorn dock öpet lemnadt, at i detta fall, då Inteckning sökes för Jordägarens skuld, som vid Contractets afslutande varit för Arrendatorn okänd, eller af Jordägaren då icke för Arrendatorn uppgifven, vid samma Ting, eller sidst inom En månad derefter, Arrende-Contractet sig afsäga och upphäfva; samt

5:0) Att Inteckning, som sökes eller erhålles efter det Ting, då Arrende-Contractet blifvit intecknadt, icke får

s. 315 Sida 315 i årgången börjar härKopiera citering

medföra någon verkan til rubbning af Arrendets bestånd den öfverenskomna tiden».

K. M:t biföll Ständernas beslut och utfärdade i enlighet derined »K. F. d. 13 Juni 1800 på hvad sätt med städsel och lego af jord på landet hädanefter förhållas må.» Genom K. Förklaringen den 2 Mars 1802 stadgades bland annat, att hvad lagen i 2 § och slutet af 15 § i 16 kap. Jordabalken innehåller angående lifstids städja å landet borde fortfarande tjena till efterrättelse. —

Hvilken säkerhet var det således ett kontrakt angående arrende på vissa år af aflingejord å landet, om det inom föreskrifven tid intecknades, erhöll genom 1800-års åberopade förordning ?

En sakrätt ingalunda väsendtligen olik den, som inteckning medförde till säkerhet för penningefordringar, — en rätt till arrendekontraktets bestånd mot tredje man, hvem som än blefve ägare af den bortarrenderade jorden;— äldre inteckningars och tysta förmånsrätters bestånd, här såsom annars, förbehållet.

Men enär den sakrätt, arrendatorn sälunda undfick, icke sträckte sig längre än till arrendets orubbade bestånd, så få vi ej utvidga den till någon slags ersättning. Långt mindre medförde den rättighet för arrendator att påyrka egendomens försäljning, på sätt sådane inteckningshafvare hvilkas försträckningar icke i behörig tid godtgjordes, hade sig öppet lemnadt. Arrendatorn ägde, enligt naturen af sitt kontrakt, endast att påyrka dettas fortfarande giltighet. Sådan var hans fordran af jordägaren, till säkerhet för hvilken fordran sakrätten erhållits. Derutöfver gick den icke.

Således om t. ex. på utmätningsauktion försåldes en bortarrenderad egendom, i hvilken A. hade inteckning för penningefordran 21,000 R:dr, B. 21,000 R:dr, C. 21,000 R:dr, B. inteckning för arrende af samma egendom på 30 års tid, B. för penningefordran 21,000 R:dr, B G. H. hvardera för 5200 R:dr (alla penningefordringarne med räntorna inberäknade), samt egendomen inropades för 63,000 R:dr; så erhöllo A. B. och C. sina fordringar fullt ut, och D:s arrende

s. 316 Sida 316 i årgången börjar härKopiera citering

var betryggadt. Inropades den deremet för t. ex. endast 60,000 R:dr, så att C. ej fick sin fordran fullt godtgjord, så var det intecknade arrendet om intet. Utgjorde åter köpeskillingen t. ex. 75,000 R:dr, så blef arrendet in salvo, och fordringsägaren E. erhöll de resterande 12,000 E:dr, sedan A. B. och C. blifvit godtgjorde.

D. hade ingen slags rätt till penningeersättning ; hans arrende kom att fortfarande äga bestånd. Annat hade han icke att fordra. Inroparen blef ägare, men måste tåla arrendet under återstående åren. Af de inteckningar, som voro yngre än D:s, måste E. brista 9,000 R:dr. F. G. och H. fingo ur den otillräckliga köpeskillingen intet.

Låtom oss nu taga i betraktande de skäl, hvilka man sett anförda mot en sådan tillämpning af de klara stadganderna i 1800-års F., skäl af det slag som synas leka på ytan:

a) »Inroparen (säger man) åtkommer icke egendomen med annan eller bättre rätt än dess företrädare.» Det är dock just detta 1800-års F. medgifver. Den förre ägaren har med arrendatorn afslutat kontraktet, hvilket alltså för dem begge är förbindande. Arrendatorns rätt är likväl endast obligatorisk, men ingen sakrätt gällande mot hvilken ägare af den arrenderade fastigheten som helst. Till en sådan sakrätt blifver den först genom inteckningen; men med det i 4:de momentet af 1800-års F. stadgade uttryckliga vilkor, att äldre inteckningar »blifva vid deras rätt oförkränkt bibehållne, till laga verkan vid betalnings sökande, utan hinder af det slutade arrendekontraktet.» Kunna desse ej full godtgöras af köpeskillingen, upphörer fördenskull arrendatorns sakrätt i egendomen, likasom de senare tillkomne inteckningshafvarnes sakrätt, och egendomen öfvergår sålunda till inroparen »med annan och bättre rätt än företrädaren ägde.»

b) »Om (säger man vidare) köpeskillingen ej räcker till äldre inteckningars gäldande, kommer arrenderättigheten likväl icke att frånträdas, såframt ej desse äldre inteckningshafvare sådant (vid auktionstillfället) uttryckligen påstå.» Här är åter en begreppsförvexling. Lagen stadgar i detta fall en be-

s. 317 Sida 317 i årgången börjar härKopiera citering

stämd företrädesrätt. Denna kan eftergifvas. Förord kan äfven här »bryta lag». Men detta beror på rättsägarnes (hvars och ens af de äldre inteckningshafvarne) uttryckliga medgifvande. Det tillkommer ej auktionsförrättaren att »bryta lag» å deras vägnar; deras i lag grundade rätt måste respekteras, ehvad de infinna sig vid auktionsförrättningen eller icke 1).

Vi erinra här om de i Justitierådet Peterssons ofvanintagna votum förekommande ord: »Ett dylikt uttryckeligen gjordt påstående af äldre inteckningshafvare (se Hofrättens utslag i förestående mål) kan rimligen ej ifrågakomma, enär sådana inteckningshafvare före auktionen icke kunna förutse om, med eller utan arrendets bestånd, tillgång af köpeskillingen till deras fordringars gäldande skall komma att brista, och efter auktionen äga hvarken större eller mindre fördel af arrendets upphörande att förvänta» 2).

En auktionsförrättares ovägerliga pligt är att vid auktionstillfället uppläsa gravationsbeviset och hålla detsamma de närvarande tillhanda samt tillkännagifva, att om köpeskillingen räcker till godtgörande af äldre inteckningshafvares fordringar, kommer arrenderätten att fortfarande enligt lag äga bestånd, men i annat fall icke. Hafva möjligen samtlige de äldre inteckningshafvarne eller någon af dem uttryckligen gjort en eller annan eftergift af sin egen rätt, så bör dylikt jemväl offentligen tillkännagifvas.

Men att (på sätt i den insända artikeln sid. 169 i årgången 1867 föreslås) använda ett dubbelt auktionssätt (innan uttrycklig lag, med sina närmare bestämmelser, i sådan riktning utfärdas) skulle stöta på de orimligheter, som i de-

1) Enligt nu gällande konkurslag, behöfver inteckningshafvare ej ens bevaka sin fordran i gäldenärens konkurs. Sådan borgenär har likväl rätt till betalning ur den intecknade fastigheten. Konkurslagen § 90.

2) Om arrendet händelsevis skulle vara för egendomen mycket gagneligt, och således värdt att bibehållas; så ankommer det på inteckningshafvares och spekulanters omtanka att vigilera den saken. Auktionsförrättaren har icke med slikt att skaffa, utan endast att ställa sig auktionsförfattningarne till efterrättelse.

s. 318 Sida 318 i årgången börjar härKopiera citering

talj påvisas i den likaledes insända artikeln sid. 8 o. följ, i årgången 1869, i hvilket afseende vi dit hänvisa.

Till sist böra vi erinra våra läsare om stadgandet i 1800-års oftaåberopade F., att en för penningefordran sökt inteckning vid samma ting då arrendekontraktet i sådant ändamål inlemnas, icke bereder lika rätt med detta, utan betraktas fastmer såsom vore den en äldre sakrätt med sitt företräde.

Detta angående intecknadt arrendekontrakt, — det ämne, hvarom förestående prejudikat handlar.

Som bekant är, har lagstiftningen rörande nyttjanderätts-aftals intecknande vunnit följande utveckling: 1:o) Genom K. K. F. F. den 9 Nov. 1844, den 19 Maj 1845, d. 13 Juni s. å., den 8 Oktober 1861 och den 22 December 1863 stadgades bland annat: a) Att, i afseende på lifstidsstädja, sista punkten i 15 § 16 kap. Jordabalken samt föreskriften derom i K. F. d. 3 Mars 1802 upphäfdes, så att äfven kontrakt om arrende på lifstid måste intecknas för erhållande af sakrätt i den arrenderade egendomen. b) Att, i likhet med arrende-afhandlingar enl. 1800- års F., all annan handling, hvarigenom besittnings- eller nyttjande-rätt till hus eller jord å landet blifvit på viss tid eller på lifstid upplåten, måste hos Häradsrätten intecknas, och inteckningen behörigen förnyas, för att hafva bestånd emot ägande- eller inteckningsrätt, hvilken tillkommer annan än den, som upplåtit, eller lika med honom är förbunden (t. ex. arfvinge). c) Att nyttjande rätt till viss del af en landtegendom, eller afkomst, förbehållen såsom undantag vid äganderättens öfverlåtande, bör inom den i 11:e J. B. stadgade tid genom inteckning förvaras, och att i sådant fall för undantaget vinnes sakrätt, med den förmån nämnda lagrum tillägger obetald köpeskilling. Enär undantagsförmåner, vare sig i penningar såsom lifränta, eller i naturaprestationer, vanligast skola årligen utgå af egendomen till undantagshafvaren, kan fråga vid köpeskillingsliqviden uppstå om värdering af en slik förmån, i händelse af kollision med andra likaberättigade intecknade fordringar, d) Att

s. 319 Sida 319 i årgången börjar härKopiera citering

1800-års F., hvars 2:dra punkt är upphäfd, utsträckes äfven till arrendekontrakter om arfvejord.

2:o) K. F. d. 21 Dec. 1857 innefattar stadganden om inteckning af nyttjanderätt till hus och gård i stad, på sätt och med den verkan, som finnes föreskrifvet angående inteckning af nyttjanderätts-afhandling om jord å landet.

Vidare observera vi följande: En del domare, med förbiseende ej mindre af inteckningsbegreppet i allmänhet i vår lag, än af grunden för stadgandet om den sakrätt, hvilken enligt 1800-års F. vinnes genom arrendekontraktets intecknande, höllo sig ytligt till de i samma F. använda ordalag: »att arrendekontraktet skall för Härads- »rätten uppvisas, der offentligen upppläsas och i inteck- »ningsprotokollet till hela innehållet intagas», samt ingingo icke i pröfning af upplåtelsens riktighet eller upplåtarens äganderätt till den fastighet, hvarifrån upplåtelsen skett. Andra domare ansågo deremot, att jemväl på nämnda slag af inteckning de allmänna föreskrifter böra tillämpas, som blifvit meddelade i Kongl. Förordningen angående inteckning i fast egendom den 13 Juli 1818, och meddelade följaktligen icke inteckning för någon upplåtelsehandling, derest icke upplåtaren i afhandlingen medgifvit inteckningen, och afhandlingen blifvit af två vittnen bestyrkt, eller ock upplåtaren fått tillfälle, på sätt i sistberörda författning föreskrifves, att varda i saken hörd, samt hans äganderätt till fastigheten, hvarifrån upplåtelsen skett, var behörigen ådagalagd.

För det beslut, som Riksens Ständer med anledning af ett sådant förhållande fattade vid riksdagen 1862—3, hafva vi redogjort i årgången 1864, s. 468 och följ. Den derefter utfärdade K. F. af d. 13 Sept, sistn. år meddelar, som bekant är, det uttryckliga stadgande: att inteckning, som sökes för beståndet af lifstidstädja eller undantagsaftal eller annan afhandling om nyttjanderätt till fast egendom, icke må beviljas, derest ej dels afhandlingen är af två personer bevittnad, eller i annat fall upplåtaren blifvit hörd, dels ock upplåtarens lagliga åtkomst till egendomen blifvit styrkt. —

En annan likaledes, som oss synes, ensidig uppfattning af ordalydelsen i en lag röjer sig uti påståendet, att emedan i 24 § af Inteckningsstadgan, sådan denna lyder enl. K. Kung. d. 18 Dec. 1823, begagnas orden: »inteckningar, till hvilkas gäldande köpesumman icke förslår o. s. v., skulle denna § icke få tillämpas på nyttjanderättsaftal, samt

s. 320 Sida 320 i årgången börjar härKopiera citering

således domstol icke äga att i det fall, som der afses, döda den till säkerhet för aftalet fastställda inteckning, helst nyttjanderätts-innehafvaren icke har anspråk på någon betalning ur köpeskillingen, utan fråga endast kan blifva om hans nyttjanderätts bibehållande eller icke.

Då mari likväl behörigen öfverväger lagens grund för stadgandet i åberopade 24 § och lagstiftarens uttryckta afsigt med det år 1823 gjorda tillägg, — att nemligen »den »stora olägenheten för en köpare att i vissa fall ej kunna »få bevis, att hans egendom är gravationsfri, ehuru den »icke är med någon laglig rätt medförande inteckning besvärad, måste afhjelpas» 1), —• så torde, oaktadt hänvisningen i Inteckningsstadgans sista §, någon betänklighet icke möta att låta den i 24 § föreskrifna procedur gälla äfven för nyttjanderätts- och undantags-inteckningar, de må vara beviljade i enlighet med äldre eller senare förordningar, så att domaren är pligtig att, uppå ansökan, utlåta sig äfven angående dylika inteckningars dödande.

En sådan tillämpning är ock antagen af Högsta Domstolen, likasom numera af Svea Hofrätt. Se prejudikatet i årgången 1869, sid. 181 o. f.

Vid försäljning af fastighet, i hvilken om hvarandra inteckningar beviljats för penningefordran, nyttjanderättsaftal och undantagsförmåner, har auktionsförrättaren (på sätt förut särskildt är nämndt om arrendekontrakter, intecknade enligt K. F. 1800) att vid auktionstillfället uppläsa och tillhandahålla gravationsbevis å egendomen samt utropa den, med tillkännagifvande, att om den köpeskilling, hvilken kommer att bjudas, blir tillräcklig, kommer äfven nyttjanderätten och undantagen jemlikt de särskilda intecknade aftalen att lemnas orubbade; men i motsatt fall beror på köpeskillingsbeloppet hvilka och huru många af inteckningarne, med derpå grundade lagliga rättigheter, skola försvinna hvar i sin ordning.

Utgifvaren.

1) Se Lagutskottets betänkande d. 9 Maj 1823, bifallet af Riksens Ständer.