Naumanns tidskrift 1869 s. 410

Enligt af kon. befallningshafvande i Christianstads län och biskopsembetet i Lunds stift den 19 Mars 1831 utfärdadt kontrakt, hade Måns Ingemarsson fått på sig öfverlåten brukningsrätten till Hörups kyrkas hemman /4:dels mantal n:o 22 Örum på 30 års tid eller till midfastan 1861. Efter Måns Ingemarssons död år 1852 bibehöll hans enka Hanna Hansdotter, på grund af inbördes testamente, hemmanet till arrendetidens slut, då Måns Ingemarssons äldste son Ingemar Månsson sökte att à hemmanet, såsom varande enligt hans förmenande kronohemman, få lifstidsstädja. Med anledning häraf förklarade kon. befallningshafvande och biskopsembetet genom resolution den 4 Mars 1861, att hemmanets utarrenderande på längre tid finge anstå, tilldess genom laga kraftvunnet beslut blifvit afgjordt, om Hörups kyrka ägde dispositionsrätt öfver hemmanet, hvarjemte uppdrogs åt kyrkoföreståndarne att under tiden låta bruka

s. 411 Sida 411 i årgången börjar härKopiera citering

hemmanet på det för kyrkan förmånligaste sätt. På grund häraf uppläto dessa, enligt kontrakt den 16 April 1861, brukningsrätten af hemmanet till enkan Hanna Hansdotter för tiden, tilldess det blifvit afgjordt, om kronan eller kyrkan vore ägare af hemmanet. Sedan Hanna Hansdotter den 11 Februari 1867 aflidit, sökte Hanna Hansdotters stjufson, husmannen Jöns Månsson i Walleberga, att på grund af optionsrätt blifva antagen till brukare af hemmanet; men genom resolution den 9 April 1867 förklarade kon. befallningshafvande och biskopsembetet, att då Hörups kyrkoföreståndare, på sätt förut nämndt blifvit, upplåtit hemmanet åt Hanna Hansdotter för tiden, tilldess det blifvit afgjordt, hvem dertill vore ägare, och detta kontrakt icke upphört att vara gällande, kunde Jöns Månssons ansökning icke bifallas; hvarefter kyrkorådet den 29 April nämnde år uppdrog åt åboen Klemed Gudmundsson, som för Hanna Hansdotters fullgörande af arrendevilkoren stått i borgen, att tills vidare bruka hemmanet med full ansvarsskyldighet i enlighet med Hanna Hansdotters kontrakt och med rättighet att genast träda i besittning af hemmanet.

Jöns Månsson hade emellertid straxt efter Hanna Hansdotters begrafning slagit sig ner på hemmanet, som enligt kyrkorådets beslut borde vårdas af en dräng vid namn Mårten Mårtensson under tiden från Hanna Hansdotters död till dess ny brukare blefve tillsatt. Mårtensson flyttade ock irån hemmanet den 30 April 1867.

Efter angifvelse af Jöns Månsson, instämde kronofogden Leth till Ingelstads häradsrätt Klemed Gudmundsson, åboerna Jöns Gudmundsson, Sven Gudmundsson och Ake Gudmundsson, drängen Mårten Olsson i Walleberga, husmännen Ingvar Persson i Hörup och Hans Larsson i Hammar samt förre hussaren J. Friberg, med yrkande om laga ansvar å dem för det de den 1 Maj 1867 med våld inträngt i gården å nämnde hemman samt,

s. 412 Sida 412 i årgången börjar härKopiera citering

under begagnande af lifsfarliga vapen, misshandlat Jöns Månsson m. fl. personer.

Deremot uttog Klemed Gudmundsson stämning å Jöns Månsson m. fl. med påstående: att som de nämnde den 1 Maj satt sig till motvärn och sökt förhindra Klemed Gudmundsson att få tillträda hemmanet, och dervid med tillhyggen öfverfallit och slagit dem, som biträdt Klemed Gudmundsson; Jöns Månsson, såsom anstiftare, och de öfriga, såsom hans biträden, måtte ådömas ansvar för hvad dem sålunda till last lagts.

Jöns Månsson uppgaf, att sedan han den 30 April vid hemkomsten fått höra, att Klemed Gudmundsson varit å hemmanet och tillsagt, att han följande dagen ville dit inflytta, Jöns Månsson den 1 Maj stängt portarne till gården. Kl. 1 på dagen infann sig Klemed Gudmundsson medförande 10 vagnar med flyttsaker, då Jöns Månsson och öfrige målsägarne gingo ned till portgången för att hindra Klemed Gudmundsson och hans sällskap att komma in; men sedan porten af dem aflyftats på det sätt, att de utbrutit ena stapeln, hade de, af hvilka de flesta varit försedda med yxor, vagnssvänglar och andra tillhyggen samt Friberg med en hötjufva, genast rusat på Jöns Månsson och med tillbyggena slagit honom, hvarjemte Friberg med hötjufvan stuckit Jöns Månsson i högra axeln. Sedan Jöns Månsson under fortsatt misshandling blifvit trängd upp till förstugan, samt Friberg kastat från sig hötjufvan, hade Sven Gudmundson fattat densamma och stuckit Jöns Månsson i ryggen.

Jöns Månssons medparter instämde i hvad han yttrat och omförmälde tillika hvar för sig, huruledes de blifvit misshandlade, hvarjemte läkarebetyg företeddes, utvisande, att Jöns Månsson och hans medparter erhållit åtskilliga mer och mindre svåra sår.

Af hvad Klemed Gudmundsson och hans medparter erkänt samt vittnen i målet intygat, utreddes, att när Klemed Gudmundsson och hans sällskap ifrågavarande dag kommit till hemmanet, Klemed framgått till porten och

s. 413 Sida 413 i årgången börjar härKopiera citering

flera gånger begärt’att blifva insläppt, men af Jöns Månsson och andra derinnanför fått till svar, att om han medförde kronobetjening eller skriftliga ordres från den, porten skulle öppnas, men att i annat fall och om Klemed och hans följe trängde sig fram, de skulle »få på skallen», så att de blefve på platsen. Klemed hade då begifvit sig derifrån för att uppsöka en af kyrkovärdarne och förmå honom att följa med Klemed och ombestyra, att Klemed komme i besittning af hemmanet, men på vägen mött husmannen Ingvar Persson i Hörup, som intalat Klemed att, då han vore utsedd till åbo å hemmanet, han ock sjelf kunde dit skaffa sig inträde, i följd hvaraf ock Klemed vändt tillbaka i sällskap med Ingvar Persson. Derefter hade Gudmundssönerna och Friberg, försedda, Klemed med en yxa, Friberg med en hötjufva, en med en skrufnyckel och en annan med en svängel, gått fram till porten och åter begärt att blifva insläppta, samt, då detta förvägrats dem, på uppmaning af Ingvar Persson, uttagit öfre portstapeln. Genom den öppning, som sålunda uppstått, hade Friberg med hötjufvan stuckit in, hvaremot de innevarande med tillhyggen slagit utåt. Porten hade slutligen nedbrutits, hvarpå Gudmundssönerna, Friberg, Mårten Olsson och Hans Larsson rusat in i porten, der väldigt slagsmål uppstått, efter hvilkets slut Åke och Sven Gudmundsson varit mycket blodiga. Deremot hade icke någon bestämd upplysning om de öfrige närmare detaljerna af sjelfva slagsmålet kunnat vinnas.

Kyrkorådets ledamöter hördes ock på ed och intygade, att de den 29 April infunnit sig å hemmanet för att tillsäga Jöns Månsson, att han borde afträda dettamma; men icke träffat honom utan endast Jöns Månssons hustru och dräng, hvilka blifvit underrättade derom, att Klemed var antagen till åbo på hemmanet och att Jöns Månsson borde genast flytta derifrån.

Klemed Gudmundsson anförde: att då Jöns Månsson icke haft någon den minsta rätt att vistas på ifrågavarande hemman, samt Klemed Gudmundsson, hvilken från den 1

s. 414 Sida 414 i årgången börjar härKopiera citering

Maj stått i ansvarighet för arrendets gäldande, måst, så vida han icke skulle gjort stora förluster, vid samma tid komma i besittning af detsamma, för att lägga hand vid jordens häfdande, dermed det naturligtvis skulle dröjt länge, ifall Klemed först skulle hos vederbörande myndighet begärt handräckning för att blifva inrymd i hemmanet, borde det icke kunna betraktas såsom annat än nödvärn, att Klemed med våld satt sig i besittning af hemmanet, då Jöns Månsson icke i godo velat detta medgifva.

Häradsrätten yttrade i utslag den 16 September 1867: att som upplyst vore, att Klemed Gudmundsson och medparter, efter det Klemed G. blifvit antagen till arrendator å kyrkohemmanet n:o 22 Örum, den 1 Maj 1867 infunnit sig för att skaffa Klemed G. inrymme i hemmanet, ochdå Jöns Månsson, hvilken sedan förutgångne Februari månad vistats på stället och således måste anses der hafva haft sitt hemvist, vägrat dem inträde, med våld uppbrutit porten samt, vid det Jöns Månsson och hos honom anställde personer satt sig till motvärn för att hindra Klemed G. och hans medparters inträngande på gården, öfverfallit och illa slagit Jöns Månsson och öfrige nyssnämnde personer; men någon anledning icke förekommit dertill att berörde, af Klemed G. och hans medparter begångna våldsbragder skett efter förut fattadt uppsåt att skada göra; alltså pröfvade häradsrätten, i förmågo af 10 kap. 20 §, 11 kap. 10 § och 14 kap. 12 § Strafflagen, rättvist att för ofvanberörde förfarande, hvilket innefattade ingrepp i kon. befallningshafvandes embete, hemfridsbrott och gröfre våld å person, döma Klemed G. såsom hufvudman att undergå sex månaders fängelse samt Sven G., Jöns G., Åke G., Mårten Olsson, Hans Larsson och Friberg, såsom Klemed Gs. medhjelpare, och Ingvar Persson, såsom den der rådt Klemed G. till våldsgerningen, att hvar för sig hållas till fängelse i två månader; och blefve det af Klemed G. emot Jöns Månsson och hans medparter framställda ansvarspåstående af häradsrätten ogilladt.

s. 415 Sida 415 i årgången börjar härKopiera citering

Klemed G. och hans medparter besvärade sig i hofrätten öfver Skåne och Blekinge, som medelst utslag den 15 November 1867 (ex incommunicato) fann skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring af häradsrättens utslag.

Klemed G. och medparter fullföljde underd. talan.

Målet föredrogs den 24 Mars 1868 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Alexanderson, Qvensel, Cramér, friherre Leuhusen, Berg och Olivecrona). Genom de i målet hörde vittnens berättelser samt hvad handlingarna i öfrigt innehålla ansåg Högsta Domstolen upplyst: att sedan enkan Hanna Hansdotter, hvilken, enligt kontrakt med kyrkorådet i Hörups församling den 16 April 1861, fått sig å arrende upplåtet hemmanet Orum, tilldess en emellan Kongl. Maj:t och kronan samt Hörups kyrka uppkommen tvist, angående dispositionsrätten till nämnde hemman, blifvit afgjord, den 11 Februari 1867 aflidit, samt kyrkorådet den 29 påföljande April åt Klemed G., som för arrendet stått i borgen, uppdragit brukningsrätten af hemmanet, hvilket han skulle äga att genast tillträda, men Hanna Hansdotters stjufson Jöns Månsson derförinnan, utan något dertill erhållet tillstånd, vare sig af kyrkorådet eller Hanna Hansdotters sterbhusdelägare, satt sig ned å hemmanet och, fastän en af honom gjord ansökning att få detsamma tillträda blifvit genom landshöfdingeembetets i Christianstads län och biskopsembetets i Lund resolution den 9 i nyssnämnde månad afslagen, likväl der fortfarande qvarblifvit, så har Jöns Månsson, — efter erhållen underrättelse att hemmanet blifvit till Klemed G. upplåtet och att denne ämnade den 1 Maj dit inflytta, — för att sådant förhindra igenstängt porten till gården, och då Klemed G. jemte öfrige klagander, utom Ingvar Persson, körande hvar sitt lass Klemed tillhörande husgeråd, infunnit sig och begärt att blifva insläppte, nedgått till porten, åtföljd af Per Jönsson från Walleberga, Nils Jönsson och Hans Jönsson, hvilka alla varit beväpnade med störar och andra tillhyggen, samt, under vägran att öppna porten, hotat att

s. 416 Sida 416 i årgången börjar härKopiera citering

döda den, som vågade att inträda; att Klemed G., hvilken med anledning häraf ämnat begifva sig till en i närheten boende kyrkovärd för att påkalla hans biträde att å hemmanet blifva inrymd, men af Ingvar Persson blifvit tillrådd att sjelf der förskaffa sig inträde, för sådant ändamål, med biträde af de honom åtföljande personerna, nedbrutit porten och, ehuru Jöns Månsson, genom att inifrån rikta slag med tillhygge mot de utanför varande, sökt sådant förhindra, i sällskap med desse sistnämnde inträngt å gården; hvarefter, under uppkommet handgemäng, slag blifvit å ömse sidor utdelade, dervid ej mindre Jöns Månsson samt de i hans sällskap varande Per Jönsson, Nils Jönsson och Hans Jönsson, utan äfven Sven G. och Ake G. tillfogats blodviten; och emedan Klemed Gudmundssons omförmälde åtgärd att, sedan ifrågavarande hemman blifvit åt honom på arrende upplåtet, men Jöns Månsson utan dertill erhållet lof nedsatt sig å hemmanet och medelst portens stängande obehörigen sökt hindra Klemed G. att af detsamma komma i besittning, hafva, genom undanrödjande af detta hinder, der beredt sig tillträde, hvarken vore att hänföra till hemfridsbrott eller ingrepp i kon. befallningshafv andes embete, samt klaganderna Ingvar Persson, Jöns G. och Hans Larsson icke, emot sitt nekande, voro öfvertygade att hafva deltagit i det vid tillfället mot Jöns Månsson och hans medparter föröfvade våld; pröfvade Högsta Domstolen, med ändring af domstolarnes beslut, rättvist dels nyssnämnde tre klagander från allt ansvar befria; dels förklara Klemed G., Sven G., Ake G., Mårten Olsson och Johan Friberg icke för hvad dem till last kommit kunna svårare anses, än att de för det vederparterna tillfogade våld, hvaraf, såvidt handlingarna föranledde, några sådana följder ej inträffat, som för tillämpning af 14 kap. 12 § Strafflagen förutsattes, blefve, jemlikt 13 § i samma kap., dömda att hvar för sig böta 25 rdr, hvilka tillfölle kronan; dels ock, med bifall till Klemed Gudmundssons derom framställda yrkande, fälla Jöns Månsson att likaledes för det af honom vid tillfället utöfvade våld, jemlikt siståberopade lagrum, böta 25 rdr till kronan;

s. 417 Sida 417 i årgången börjar härKopiera citering

men då icke utredas kunnat, att Jöns Månssons medparter i nämnde våld deltagit, blefvo domstolarnes beslut, såvidt desse parter blifvit från ansvar i målet befriade, af Högsta Domstolen fastställde.