Är aftal om upplåtelse af jord på vissa år att anse som arrendekontrakt, oaktadt upplåtelsen i derom utfärdad handling benämues »försäljning» ! Skogsåverkan. Missbruk af betesrätt genom insläppande af getter och oringade svin. Strafflagens 24
17 november 1868
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1869, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,6 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 435–439 i årgången 1869. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, B) Ärfdabalken, nr 6 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 66 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Ärfdabalken, nr 6.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjette årgången, 1869 i litteraturen — s. 435–439 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 17 November 1868». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Enligt kontrakt den 14 Februari 1845, »bortsåldes» på en tid af femtio år till torparen Per Johnsson en från 5/6:dels mantal n:r 47 och 50 Olsäng afsöndrad lägenhet, kallad Räfvemåla, med rätt för Per Johnsson, bland annat, att taga nödigt bränsle på hemmansägarnes utmark, såsom affall eller vanväxtlig skog, då sådan funnes att tillgå; men i brist deraf finge torparen ej tillgripa den växande skogen.
s. 436 Sida 436 i årgången börjar här
Åfvenledes skulle torparen få på hemmanets utmark sommarbete till de kreatur, som torparen kunde vinterföda; och afsade sig hemmansägarne mot de i kontraktet omförmälde vilkor allt anspråk på lägenheten och tillegnade den Pei- Johnsson och hans arfvingar såsom deras sanna och rättmätiga egendom.
Genom kontrakt den 17 Februari 1848 »tillhandlade» sig Per Johnsson likaledes på femtio år en från Peter Månssons 5/6:dels mantal n:r 47 och 48 Olsäng afsöndrad lägenhet, jemväl kallad Räfvemåla ; och berättigades Per Johnsson, bland annat, att af torr och affallen skog taga vedbrand inom öfra markskiftet och att begagna det markskifte, som vore närmast i vester beläget intill torpet, till sommarbete för sina kreatur, men förbjöds att i brist af torr och affallen skog tillgripa »vedbrand» utan efter hemmansägarens utvisande.
Per Johnsson hade dessa båda lägenheter i sambruk.
Innehafvarne af nämnde hemman instämde till Ostra häradsrätt Per Johnsson med påstående, att då han dels å den till berörde lägenheter hörande jord olofligen nedhuggit skog, den han sedermera afyttrat, dels ock å förenämnde hemmans mark olofligen på bete utsläppt getter, som förstört växande ungskog, och oringade svin, hvilka upprotat marken, Per Johnsson måtte ej mindre fällas till ansvar för hvad emot honom sålunda blifvit angifvet, än äfven förpligtas att till hemmansinnehafvarne utgifva ersättning för dem i omförmälda hänseenden tillskyndad skada.
Häradsrätten yttrade i utslag den 29 Augusti 1867: att af hvad Per Johansson vidgått och genom i målet hörde vittnens, af honom obestridda intyg vore styrkt, att Per Johnsson år 1863 och dessförinnan från nämnde torp bortfört och försålt minst tre och under de två sista åren minst tio famnar björkved, som han å ägorna till torplägenheterna afverkat; och emedan Per Johnsson icke i de om lägenheterna upprättade kontrakter fått rättighet att efter behag förfoga öfver den derstädes växande skog, utan alltså vore att anse såsom landbo, hvilken, då han från honom på viss
s. 437 Sida 437 i årgången börjar här
tid upplåten jord, utan jordägarens lof, försålt ved, vore skyldig att derför ansvara och skadan ersätta; ty blef Per Johnsson, jemlikt 24 kap. 3 och 7 §§ Strafflagen, dömd att för den under de två sista åren föröfvade åverkan och försäljning af ved från legd jord böta 50 rdr och att utgifva till hemmansinnehafvarne gemensamt, i förhållande till hvad å deras hemmansdelar belöpte af Per Johnssons lägenheter, ersättning för värdet af de från dessa lägenheter bortsålda 13 famnar björkved, hvilket värde, i brist af åsämjande parterna emellan, borde, efter afdrag af kostnaden för den försålda vedens upphuggning, bestämmas af tre gode män, af hvilka parterna ägde utse en å hvardera sidan och de sålunda valde tillkalla den tredje; samt att, beträffande hemmansinnehafvarnes talan i öfrigt, upplyst vore, att Per Johnsson, hvilken enligt de med jordägarne upprättade kontrakter varit berättigad till sommarbete å deras ägor för de kreatur, han kunnat vinterföda, begagnat sådant bete äfven för getter och oringade svin,, hvarigenom marken blifvit upprotad och växande skog betydligt skadad; och enär detta Per Johnssons förfarande otvifvelaktigt innefattade ett missbruk af den honom medgifna nyttjanderätt till bete å hemmansinnehafvarnes mark, för hvilket Per Johnsson ej borde undgå ansvar, dömdes, med tillämpning af 24 kap. 7 § Strafflagen, Per Johnsson att derför böta likaledes 50 rdr.
Per Johnsson besvärade sig i hofrätten öfver Skåne och Blekinge, som i utslag den 17 Februari 1868 utlät sig: att emedan hvarken åberopade kontraktet den 14 Februari 1845 eller kontraktet den 17 Februari 1848 innehölle förbud för Per Johnsson att efter godtfinnande förfoga öfver den å torplägenheterna befintliga skog, samt de uti förevarande hänseende angående landbo i lag förekommande bestämmelser icke kunde tillämpas i fråga om sådan jordupplåtelse, som i nämnda kontrakt omförmäldes; alltså och då Per Johnssons förfarande att å hemmansinnehafvarnes betesmarker, der Per Johnsson utan förbehåll eller undantag ägt begagna bete för de kreatur, han vinterfödde, ut-
s. 438 Sida 438 i årgången börjar här
släppa sina getter och svin ej finge till öfverträdelse af nyttjanderätten dertill hänföras, blef, med upphäfvande af häradsrättens utslag, Per Johnsson från ansvar och ersättningsskyldighet befriad.
Detta utslag uttryckte vice häradshöfdingen Westers, assessoren Anderbergs, hofrättsrådet Bergenstråhles och presidenten Munch af Rosenschölds åsigt i saken; hvaremot hofrättsrådet friherre Wrede för sin del fastställde häradsrättens utslag.
Hemmansinnehafvarne sökte i detta utslag i underdånighet ändring.
Målet föredrogs den 17 November 1868 inför Högsta Domstolen; och emedan utredt är, att Per Johnsson från ifrågavarande, af honom brukade lägenheter bortsålt minst tio famnar ved; men samma lägenheter icke, på grund af åberopade kontrakter eller hvad i öfrigt i målet förekommit, kunna anses hafva af Per Johnsson innehafts annorlunda än såsom legd jord; ty och då Per Johnsson icke visat sig hafva ägt jordägarens tillstånd till förenämnde försäljning, funno Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Qvensel, Naumann och Strandberg), jemlikt 24 kap. 3 och 7 §§ Strafflagen, skäligt, med ändring af hofrättens utslag i denna del, fälla Per Johnsson att lör nu ifrågavarande förseelse böta 20 rdr rmt samt för de försålda tio famnarne ved till sina vederparter utgifva ersättning, på sätt häradsrätten stadgat; hvarjemte, då Per Johnssons åtgärd att å den klaganderna tillhöriga mark, hvarå han enligt nämnde kontrakter ägde sommarbete för sina kreatur, men hvilken mark ej i öfrigt blifvit till honom upplåten, låta beta getter och oringade svin, måste, såsom häradsrätten antagit, anses innefatta missbruk af betesrätten, funno bemälde ledamöter, med stöd af 24 kap. 8 § Strafflagen, skäligt på det sätt ändra hofrättens och fastställa häradsrättens utslag i denna del, att Per Johnsson, såsom för missbruk af betesrätt å samfäld mark, fälldes att böta 20 rdr rmt.
Justitierådet Iggeström fann ej skäl att i hofrättens
utslag göra ändring.
s. 439 Sida 439 i årgången börjar här
Justitierådet Cramér, som ej gjorde ändring i hofrättens beslut angående ansvar för missbruk af betesrätt, instämde i öfrigt med Högsta Domstolens flesta ledamöter.