Naumanns tidskrift 1869 s. 484

Den 12 Oktober 1861 afslutade grosshandlanden Hans Unger och handlanden C. G. Wiman ett så lydande kontrakt: »Emellan oss undertecknade är denna dag följande öfverenskommelse träffad: 1:o. Jag Wiman förbinder mig att under nästinstundande vinter och vår uppköpa för Ungers räkning alla de bjelkar, som i Woxna elfs vattendrag, der upparbetad och begagnad flottled finnes, kunna åtkommas, emot ett betingadt arvode af en riksdaler per bjelke af minst 12 alnar 12 tum dimension; 2:o. Bjelkarne skola vara af fullgod och skeppningsbar beskaffenhet samt inköpas till lägsta möjliga pris. Skulle Unger finna, att dessa öfverstiga det pris, han anser sig kunna betala.

s. 485 Sida 485 i årgången börjar härKopiera citering

så må det stånda honom fritt att, efter inhemtad kännedom derom, inhibera köpets fortsättande; 3:o. Nödiga medel till affärens bedrifvande erhåller Wimnan i mån af behof och inmärkning, dock bör Unger vid större reqvisitioner fjorton dagar förut derom underrättas; 4:o. Så länge ett ömsesidigt förtroende parterna emellan fortfar, och ingen anledning till brytning förefinnes, kommer detta kontrakt att framgent fortfara. Skulle mot förmodan motsatsen inträffa, bör uppsägning före den 1 Januari näst derpå följande år ske; 5:0. Affären bedrifves i Wimans namn, intilldess bjelkarne framkommit. Gefle — — —».

Affären fortgick åren 1862 och 1863; men sedan oenighet parterne emellan uppkommit, sökte Wiman genom en inför magistraten i Söderhamn den 20 Oktober sistnämnde år afgifven protest hindra utskeppning af åtskilliga partier bjelkar, som framkommit till sjöarne Bergvik och Marmen för att vidare afgå till Söderhamn; hvarjemte Wiman genom stämning till rådstufvurätten i Söderhamn å såväl Unger som Söderhamns jernvägsdirektör och trafikchef, jemte förvaltaren af Bergviks sågverk, yrkade åläggande för dem att återställa berörde partier bjelkar, hvilka Wiman ansåg vara sig tillhöriga, enär han förskjutit kostnaden för deras nedflottning; samt äganderätten till desamma, enligt 5 punkten i kontraktet, ej skulle öfvergå till Unger förr än bjelkarne framkommit till skeppningsorten.

Denna rättegång slutade så, att Unger med ed betygade, att meningen med 5 punkten i kontraktet icke varit den, att bjelkarne ej finge från Söderhamn utskeppas förr än Wiman blifvit för desamma fullt godtgjord; i följd hvaraf (genom utslag den 12 Oktober 1865) käromålet ogillades.

Emellertid hade Unger uti särskilda stämningar å Wiman till Bollnäs tingslags häradsrätt vid höstetingen 1864 och 1865 yrkat ansvar å denne för det han, dels våren 1864 och dels våren 1865, under flottning på Woxna elf genom Bollnäs socken, å bjelkar, tillhöriga Unger och försedda med hans märke, en femkant, låtit borthugga samma märke och ditsätta annat märke, liknande en pil, samt så-

s. 486 Sida 486 i årgången börjar härKopiera citering

lunda tillegnat sig desamma; hvarjemte ersättning för bjelkarnes värde fordrats:

Wiman medgaf, dels att han våren 1864 låtit vid Modängen inom Bollnäs socken genom Erik Larsson i Freluga afskräda 426 stycken med en femkant märkta, flottade bjelkar, som han uppköpt utefter Woxnaelfven och dess bifloder inom Ofvanåkers och Loos socknar, samt dervid borthugga femkanten och anbringa märket pilen, dels ock att han våren 1865 genom samma person å samma ställe låtit ommärka 190 med femkant smärket försedda bjelkar; men bestred, att bjelkarne varit Unger tillhöriga, förr än de nedkommit till hafskusten. Han hade så mycket heldre varit till ommärkningen berättigad som, utom det att Wiman, sedan ömsesidiga förtroendet upphört, redan 1863 uppsagt sitt kontrakt med Unger, dessa bjelkar ej blifvit uppköpta å Woxna vattendrag utan å angränsande bifloder, der flottled ej funnits. Unger ägde sålunda icke någon rätt till bjelkarne, å hvilka Wiman följaktligen kunnat sätta hvilket märke som helst och detsamma efter behag förändra. Wiman hade ock alltsedan år 1861 såsom igenkänningstecken å de af honom uppköpta bjelkar begagnat än ett femkantigt märke, än ett märke i form af en pil.

Unger genmälde härå: Uti kontraktet vore ej taladt om hafskusten, der stode endast: »intilldess bjelkarne framkommit», hvilket betydde: kommit ned i vattendraget. Deremot stadgade kontraktet, att Wiman skulle för Ungers räkning uppköpa alla bjelkar, han vid Woxna vattendrag kunde åtkomma. Alla bjelkar, Wiman köpt i nämnde vattendrag, derunder äfven inbegrepos Woxnas bifloder, tillhörde sålunda Unger, som icke låtit Wiman sakna erforderliga medel för uppköpet, enär Unger förskjutit 47,891 rdr 78 öre. Någon uppsägning af kontraktet hade icke skett, och det var ej sannt, att Wiman för egen del och såsom sina märken användt än femkanten, än pilen. Femkanten vore nemligen Ungeret eget märke, och pilen brukspatronen Wœrns, till hvilken Wiman sålt det ommärkta timret. Andamålet med dylika märken vore, att hvarje särskild ägares

s. 487 Sida 487 i årgången börjar härKopiera citering

timmer derigenom kunde skiljas från alla andras timmer, som flottades i samma vattendrag. Om Wiman derföre användt femkanten såsom eget märke, skulle hans timmer blifvit sammanblandadt med Ungers. Det vore sålunda otvifvelaktigt, att han ej begagnat detta märke såsom eget; och då detsamma icke destomindre varit timret påslaget, framgick häraf påtagligen, att, då timret inmärktes, Wimans afsigt ganska riktigt varit, att detsamma skulle komma Unger tillhanda. Såsom inköpt för Ungers penningar förrän misshälligheterna parterne emellan uppkommo, vore timret ock Ungers egendom.

Till stöd för sin talan åberopade Unger derjemte följande handlingar, af hvilka de tre förstnämnda voro anmärkta i rådstufvurättens i Söderhamn protokoll vid rättegången parterna emellan, nemligen:

l:o. Ett handbref från Wiman af den 23 Mars 1863, hvari Wiman gifver bruksförvaltaren å Bergvik tillkänna, att bjelkar, som voro märkta med femkanten, blifvit för Ungers räkning 1863-års vinter och vår inmärkta å Woxna elf och framflottade för att af Unger skeppas till uppgifvet handelshus i London;

2:o. En »tumningslista öfver inköpta bjelkar för H. Ungers räkning efter Woxna elf år 1863», daterad den 23 Februari 1863 och undertecknad af Wiman, som deri beräknat sig provision efter 1 rdr stycket, för 1,057 med femkantsmärket försedda bjelkar;

3:o. Ett Alfta tingslags häradsrätts protokoll vid höstetinget 1863, enligt hvilket Wiman, stämd af Woxna bruksägare rörande betalning för flottning å Woxna elf 1862— 1863, bestridt krafvet, enär han icke för egen del, utan såsom ombud för Unger uppköpt och flottat bjelkarna;

4:o. Ytterligare två tumningslistor, den ena af den 11 Mars 1863 å 1,010 bjelkar och den andra af den 20 Maj samma år å mer än 4000 stycken bjelkar och

5:o. Protokoll vid auktion den 18 Oktober 1864, enligt hvilket, sedan Wiman till en kapten Littorin öfverlåtit 426 bjelkar, liggande å olika platser vid ifrågavarande

s. 488 Sida 488 i årgången börjar härKopiera citering

vattendrag och allesamman märkta med en pil, så hade vid auktionen samma bjelkar, oaktadt Ungers protest, blifvit försålda till Erik Larson i Freluga.

Härförutan åberopade Unger vittnesmål af flottningschefen å Ljusne elf A. Carlén, som (vid höstetinget år 1865) intygade: Från och med år 1860 hade han i förutnämnde egenskap ombesörjt flottning af trädvaror å Ljusne elf. Under denna tid hade han årligen fått till flottning emottaga med märket femkanten försedda bjelkar, till hvilka något af de första åren handlanden Friedländer, men under senare åren grosshandlanden Unger uppgifvits såsom ägare, och för hvilka vittnet jemväl fått dels af Unger eller, efter hans anvisning, af andra personer, dels ock af Wiman, men enligt dennes uppgift, för Ungers räkning, uppbära belöpande flottningskostnad. Hvad märket pilen angick, hade Grosshandlanden Wærn 1864-års vår hos vittnet anmält detsamma såsom sitt; men huruvida Wiman jemväl anmält enahanda märke såsom sitt, kunde vittnet ej taga på eden, ehuru vittnet väl trodde att så skett.

Äfven flottningsföreståndaren å Woxna elf H. Pihlström afgaf deremot följande vittnesmål: Under 1864-års sommar hade minst 300 bjelkar, försedda med Wimans alltsedan 1861 begagnade märke, en femkant, befunnits vid Mödängsbommen, afskilda från annat flottningsvirke. Någon tid derefter hade vittnet för flottning utefter Woxna elf af nämnde bjelkparti utaf Wiman emottagit omkring 60 stycken, å hvilka, i stället för det förra märket, tecknet af en pil var anbragt. Ingen af bjelkägarne vid Woxna elf, utom Wiman, använde femkanten såsom igenkänningtecken å bjelkar.

Häradsrätten yttrade i utslag den 20 December 1866: Att emedan märket femkanten ostridigt varit Ungers å Woxna och Ljusne vattendrag antagna samt hos vederbörande flottningschef anmälda timmermärke, och samma märke så mycket mindre kunde anses hafva, på sätt Wiman uppgifvit, varit äfven Wimans märke, som derest sig så förhållit, veterlig anledning för Wiman saknats att nämnda märke utplåna, vid hvilket förhållande och med afseende

s. 489 Sida 489 i årgången börjar härKopiera citering

à hvad för öfrigt i målet förekommit uppenbart vore, att omförmälda, med märket femkanten försedda bjelkar varit af Wiman, enligt hans genom ofvanberörda kontrakt med Unger åtagna förbindelse, för Ungers räkning inmärkta och Unger tillhöriga; samt Wiman vidgått, att han det oaktadt, sedan flottningen af virket redan börjat, inom häradsrättens domvärjo låtit utplåna Ungers berörda märke och lägga annat märke, år 1864 å 426 och 1865 å 190 stycke bjelkar, dem Wiman sig derefter tillegnat, ty och med stöd af 22 kap. 2 § 6 mom., jemfördt med samma kapitels 1 § och 4 kap. 3 § Strafflagen samt 5 § i Kongl. Förordningen om Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864, dömdes Wiman att för bedrägeri böta 500 rdr samt förpligtades att genast och vid utmätningstvång till Unger emot qvitto utgifva ersättning för olofligen tillegnade 616 stycken bjelkar med stadgadt belopp jemte ränta derå.

Wiman anförde besvär i Svea hofrätt. Bjelkarne voro icke uppköpta utefter Woxna vattendrag. Kontraktet omfattade endast åren 1861 och 1862, icke 1864 och 1865, då Wiman för egen räkning användt de bjelkar, han på Woxna elf nedflottade. För öfrigt var förtroendet parterna emellan redan brutet, såsom Wiman med sin år 1863 afgifna protest ådagalagt. Med tumningslistorna af år 1863 hade Wiman endast såyftat ett inbjudande till Unger att, mot de utsatta priserna, öfvertaga de omförmälda bjelkpartierna; men då Unger uraktlät att derför lemna penningar, förföll underhandlingen. Att bjelkarne varit märkta med femkanten, medförde ej någon slags rätt för Unger att tillegna sig detsamma, emedan, på sätt Pihlström vittnat, femkanten varit Wimans å hans flottgods efter Woxnan anbragta stämpel. Wiman hade ej haft någon skyldighet att anmäla detta märke, enär det åberopade flottningsreglementet gällde endast Ljusnan, men ej, såsom häradsrätten ogrundadt antagit, Woxnan, för hvilken sådant reglemente ej funnes faststäldt. För öfrigt innefattade en anmälan om beskaffenheten af ett märke icke någon äganderätt till det

s. 490 Sida 490 i årgången börjar härKopiera citering

dermed försedda virket. Efter 1863-års protest och sedan rättegång om trävarutransaktionen emellan parterna uppstått, hade Wiman hvarken vilja eller förpligtelse att med Unger sig befatta, och huru Wiman sedan stämplat sitt virke, vidkom ej Unger. På dessa och förut anförda skäl yrkade Wiman upphäfvande af häradsrättens utslag.

Unger afgaf förklaring öfver besvären. Wiman hade sjelf inför häradsrätten uppgifvit, att bjelkarna blifvit uppköpta »å Woxnans bifloder», och Woxnans vattendrag måtte väl anses omfatta icke blott sjelfva elfven, utan äfven dess bifloder. Genom 1863-års protest, som ej blifvit Unger kommunicerad, var kontraktet emellan parterna ej uppsagdt, och om än det vore enligt med sanna förhållandet, att Wiman åren 1864 och 1865 ej uppköpt några bjelkar för Ungers räkning, så följde dock deraf icke, att de omstämda bjelkarne ej voro Unger tillhöriga; de kunde nemligen vara uppköpta år 1863 å Woxnans bifloder, såsom Wiman sjelf uppgifvit, och icke hunnit framkomma till det årets flottning i elfven, utan först till nästa och derpåföljande års flottning, helst ofta inträffade, att timmer från en elfs bifloder på ett, ja två år icke kunde hinna fram till stora flottleden så tidigt, att de med årets flod kunde flottas. Hvad tumningslistorna angick, så utvisade desamma tydligen, att Wiman år 1863 för Ungers räkning uppköpt bjelkar, och Wimans påstående, att med listorna endast åsyftats ett erbjudande till Unger att öfvertaga bjelkarne, vore derigenom vederlagdt. Wiman hade ej vågat påstå, att femkanten icke vore Ungers märke, utan uppgifvit att detsamma äfven skulle vara Wimans, och till stöd härför åberopat Pihlströms vittnesmål. Då affären bedrefs i Wimans namn, var det lätt förklarligt, att femkanten å Woxnan ansågs för hans märke, helst någon anmälan om timmermärke hos de personer, som ombesörjde flottningen på Woxnan, ej behöfdes, enär fördelningen af virket ej ifrågakom förr än detsamma nedkommit i Ljusnan. Då vittnet Pihlström dessutom ej vore flottningsschef, och Wiman icke hos rätte flottningschefen, Carlen, anmält femkanten såsom

s. 491 Sida 491 i årgången börjar härKopiera citering

sitt märke, borde Pihlströms vittnesmål icke tillerkännas någon verkan, utan femkanten anses såsom Ungers märke och följaktligen- det dermed försedda virket vara honom tillhörigt. Wimans uppgift, att flottningsreglementet gällde endast för Ljusnan, bestreds såsom obestyrkt.

Hofrätten yttrade i utslag den 20 Juni 1867: att hofrätten väl funne, att, enligt det emellan parterna den 12 Oktober 1861 upprättade och ej bevisligen uppsagda kontrakt, det ålegat Wiman att för Ungers räkning uppköpa alla bjelkar, som i Woxna vattendrag, der upparbetad och begagnad flottled fanns, kunde åtkommas, och att, hvad Wiman, med åberopande deraf att ifrågavarande virke vore inköpt, icke i Woxna elf, utan å dess bifloder, invändt derom att Unger icke på grund af kontraktet skulle äga å virket göra anspråk, ej förtjenade afseende, äfvensom att den omständighet, att Wiman låtit med märket femkanten, som, om det ock, enligt Wimans af ett vittne styrkta utsago, af Wiman för egen räkning begagnats, dock äfven utgjort Ungers märke, gåfve anledning till antagande deraf, att Wiman, åtminstone då virket inköptes och försågs med märke, haft för afsigt att låta det komma Unger till handa; men emedan hvad sålunda och i öfrigt i målet förekommit icke utgjorde bevisning, på grund hvaraf äganderätt till virket kunde anses hafva Unger tillkommit; ty och som vid sådant förhållande den öfverträdelse af det emellan parterna träffade aftal, som Wiman kunde hafva låtit komma sig till last genom sin åtgärd att å virket anbringa annat märke och derefter använda virket för egen räkning, icke vore af beskaffenhet att lagligen föranleda ansvar, och beträffande Ungers ersättningstalan, Unger, hvilken icke, på sätt han yrkat, kunde tillerkännas godtgörelse för virkets hela värde, icke ens uppifvit grund för bestämmande af den skadeersättning, som möjligen kunde honom tillkomma derför, att köpet af virket ej fått af Unger öfvertagas, blef, med ändring af öfverklagade utslaget, Wiman från honom derigenom ådömdt ansvar och ersättningsskyldighet befriad.

s. 492 Sida 492 i årgången börjar härKopiera citering

Unger sökte i underd. ändring, under åberopande af hvad han förut anfört; och sedan Wiman, hörd i anledning af besvären, deröfver afgifvit förklaring, föredrogs målet inför Högsta Domstolen den 26 Mars 1868, dervid justitieråden Horstedt, Södergren och Wretman funno skäl ej vara anfördt, som i hofrättens utslag kunde verka ändring.

Justitierådet Naumann yttrade: »Enär 5:te punkten i det parterna emellan den 12 Oktober 1861 afslutade ifrågavarande kontrakt uttryckligen förmår, »att affären bedrifvits i Wimans namn intilldess bjelkarne framkommit», så och på öfriga i hofrättens utslag anförda skäl gillar jag det slut, hvari hofrätten i saken stannat; klaganden derigenom icke betaget, att i afseende på redovisning för hvad Wiman kan hafva uppburit i anledning af det honom lemnade sysslomannauppdrag, utföra talan efter befogenhet».

Justitierådet Babe anförde: »Enär Unger, hvilken enligt det emellan honom och Wiman den 12 Oktober 1861 ingångna kontrakt, skolat lemna Wiman till det aftalade virkesuppköpet nödiga medel i mån af behof och inmärkning, men, efter hvad Unger sjelf uppgifvit, redan under år 1863 dermed upphört, icke emot Wimans bestridande styrkt, att det i Wimans namn upphandlade virke, hvarom i detta mål är fråga, blifvit uppköpt för Ungers penningar eller att Wiman för uppköpet af nämnde virke och sitt arvode derför varit godtgjord, finner jag ej skäl göra ändring i det slut, hvari hofrätten i målet stadnat».

Justitieråden Iggeström och von Hofsten pröfvade, med upphäfvande af hofrättens utslag, rättvist fastställa häradsrättens i målet meddelade beslut.