»Förbindelse» att gå i proprie borgen å den tid öfverenskommelse derom kan träffas.
27 april 1868
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1869, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,0 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 480–484 i årgången 1869. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen och de författ- ningar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tullstadgan, nr 17 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 74 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen och de författ- ningar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tullstadgan, nr 17.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjette årgången, 1869 i litteraturen — s. 480–484 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom är utgifven den 27 April 1868»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Jean Rud. Sellman utfärdade den 26 Februari 1864 en sedermera å grosshandelsbolaget Johnsson Rosenberg & comp. öfverlåten förbindelse att, sex månader efter nämnde dag, till A. Frisk eller ordres betala 2,030 rdr rmt jemte 6 procent årlig ränta derå tills betalning skedde.
Under åberopande af denna förbindelse, jemte en handling af följande innehåll: »Undertecknad förbinder sig att, eftersom min svärsons herr J. II. Sellmans konkurs är ut-
s. 481 Sida 481 i årgången börjar här
redd, gå i full borgen såsom för. egen skuld för den af herr A. Frisk bevakade fordran å den tid vi då kunna komma öfverens om. Stockholm den 30 Mars 1865. J. A. Seijmer (sigill), — yrkade nämnde grosshandelsbolag, efter stämning i Februari månad 1867 till Stockholms råd stuf vur ätt, åläggande för Seijmer att genast betala berörde 2,030 rdr med ränta; och styrktes å kärandésidan med bevis af sysslomannen i Sellmans konkurs A. Frisk, att konkursen afslutats den 10 Oktober 1866 och att några tillgångar till utdelning åt borgenärerna dervid icke förefunnits.
Seijmer bestred käromålet såsom för tidigt väckt, enär, enligt förbehåll i Seijmers berörde borgensförbindelse, någon öfverenskommelse ännu icke blifvit träffad angående tiden, då betalning borde af Seijmer erläggas.
Häremot anmärktes å kärandesidan, att då .konkursen slutats den 10 Oktober 1866, måste Seijmers ansvarighet såsom löftesman anses hafva inträdt nämnde dag och fortfara tolf månader, eller till den 10 Oktober 1867.
Seijmer förklarade härvid, att han visserligen ej ifrågasatte, att ju med den af A. Frisk i konkursen bevakade fordran, för hvilken Seijmer iklädt sig borgensansvar såsom för egen skuld, afsåges det belopp, hvarå Sellmans förbindelse lydde eller 2,030 rdr; men han vägrade betala beloppet, till dess öfverenskommelse blifvit träffad om tiden, då betalningen borde ske, och ville han ej heller för närvarande bestämma någon tid för sin borgens infriande.
Rådstufvurätten meddelade dom den 11 April 1867: att ehuru ostridigt vore, att, sedan Sellman, genom en af honom den 26 Februari 1864 utfärdad skuldförbindelse, förbundit sig att till A. Frisk eller ordres sex månader derefter betala 2,030 rdr rmt jemte sex procent årlig ränta, Seijmer den 30 Mars 1865 skriftligen utfäst sig att, efter det Sellmans emellertid inträffade konkurs blifvit utredd, gå i full borgen såsom för egen skuld för den af A. Frisk bevakade fordran å tid, som efter särskild öfverenkommelse kunde blifva bestämd; samt, enligt hvad upplyst och med-
Tidskrift för Lagstiftn. etc. 6 årg. 31
s. 482 Sida 482 i årgången börjar här
gifvet vore, med samma fordran afsåges det uti skuldförbindelsen förskrifna belopp 2,030 rdr jemte ränta; likväl och som käranden icke styrkt, att någon framställning till Seijmer om bestämmandet af tiden för betalningen skett, än mindre att Seijmer någonsin undandragit sig att derom med käranderna träffa öfverenskommelse; alltså fann rådstufvurätten Seijmer icke för närvarande kunna, emot sitt bestridande, förpligtas att ifrågavarande borgensförbindelse infria, utan blef käromålet ogilladt.
Rådmannen Seippel var af skiljaktig mening och yttrade : att ostridigt vore, att Seijmer med ifrågavarande, af käranderna åberopade borgensförbindelse afsett att såsom för egen skuld ansvara derför, att, sedan Sellmans konkurs blefve utredd, betalning skulle erhållas för Sellmans omförmälda förbindelse; att, enligt sysslomannens i konkursen bevis, konkursen afslutades den 10 Oktober 1866 utan någon tillgång till borgenärerna, äfvensom att Seijmer mot krafvet endast invändt, att betalning enligt borgensförbindelsen skulle erläggas efter konkursens utredning å tid, hvarom Seijmer och Frisk då kunde öfverenskomma ; men som Seijmer icke ens uppgifvit, att han vidtagit någon åtgärd för träffande af sådan öfverenskommelse, samt betalning på grund af berörde borgen, såvida icke Seijmer skulle blifva derifrån fri, måste, jemlikt Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798, utsökas inom 12 månader från den 10 Oktober 1866, då konkursen afslutades; alltså och enär, derest borgen skulle äga verklighet, hvilket af Seijmer medgifvits, Seijmer äfven borde vara skyldig erlägga betalningen åtminstone inom nämnde tid af tolf månader, blef käromålet af denne ledamot på det sätt bifallet, att Seijmer skulle inom tolf månader från den 10 Oktober 1866, hvarje månad till 30 dagar räknad, till käranden emot qvitto genast utgifva 2,030 rdr jemte sex procent ränta derå från den 26 Februari 1864.
Handelsbolaget vädjade till Svea hofrätt: På grund af Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798 vore svaranden pligtig att betala omstämda beloppet senast den 10 Oktober
s. 483 Sida 483 i årgången börjar här
1867. Om förbindelsen icke innehållit någon bestämd förfallotid, hade svaranden, enligt 9 kap. 4 § Handelsbalken, genast skolat infria förbindelsen. Finge det bero endast på svaranden att bestämma tiden för inlösandet, bestämde han säkerligen någon dag i en aflägsen framtid. Bolaget hade ej ansett sig behöfva göra någon framställning till svaranden om ett slikt bestämmande, ty det tillkomme väl i allmänhet gäldenären att betinga sig anstånd med betalandet af en skuld. Då någon öfverenskommelse härom ej skett, syntes det att man å ömse sidor haft för afsigt att låta lag gälla till efterrättelse. Svaranden borde alltså åläggas att genast, eller åtminstone den 10 Oktober 1867, betala ifrågavarande belopp med ränta.
Seijmer svarade: Contexten till oftanämnda förbindelsen skrefs af grosshandlanden Rosenberg sjelf. Seijmer hade derigenom ej ingått borgen å förfallodag eller viss annan tid. Han hade blott förbundit sig framdeles teckna borgen å den tid, hvarom han och Frisk kunde blifva ense. Någon sådan öfverenskommelse hade ännu ej skett, och, ehuru Seijmer helst ville slippa att teckna ifrågasatta borgen, kunde han väl ej undgå sådant, när de enligt förbindelsen kunde komma öfverens derom. Seijmer kunde likväl ej tvinga Frisk eller hans rättsinnehafvare att antaga hans borgen lika litet som han vore skyldig att göra framställning om bestämmande af tiden för betalningen. Förbindelsen måste tolkas efter dess tydliga innehåll.
Hofrätten yttrade i dom den 12 December 1867: att som, på sätt svaranden invändt, omförmälda af käranderna till stöd för krafvet åberopade förbindelsen af den 30 Mars 1865 icke innefattade någon borgen, på grund hvaraf betalningsskyldighet kunde anses svaranden åligga, fann hofrätten, lika med rådstufvurätten, kärandernas i saken förda talan icke kunna bifallas.
Rosenberg & comp. fullföljde talan hos Kongl. Maj:t och anförde vidare: Det vore uppenbart, att Seijmer muntligen ingått borgen för Sellmans revers. Derom utgaf han bevis den 30 Mars 1865. Strängt taget hade Seijmer varit
s. 484 Sida 484 i årgången börjar här
skyldig att den 10 Oktober 1866, utan någon framställning från Frisk eller hans rättinnehafvare, aflemna skriftlig borgensförbingelse.
Nedre revisionen (revisionssekreteraren Svedelius, föredragande, samt t. f. revisionssekreterarne Lilienberg och Lagergren) hemställde i underd. betänkande den 28 Mars 1868, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom.
Saken föredrogs inför Högsta Domstolen den 31 i nyssnämnde månad (i närvaro af justitieråden Hoffstedt, Iggeström, Södergren, friherre Leuhusen, Berg, Wretman och Naumann), dervid det underd. betänkandet blef af Högsta Domstolen gilladt.
Kongl. Maj:ts dom är utgifven den 27 April 1868.