Naumanns tidskrift 1869 s. 525

Uti läderhandlanden Adolf Otto Emil Spross’ vid Stockholms rådstufvurätt anhängiga konkurs sökte hans hustru Maria Mathilda Spross, född Andersson, att erhålla boskilnad och att, då genom den 3 Oktober 1866 emellan henne och mannen upprättadt äktenskapsförord blifvit öfverenskommet, att i den fasta och lösa egendom, hustru Spross före äktenskapet ägde, bestående af egendomen n:o 14 och 15 i qvarteret Jerngrafven öfre, med adressnummer 24 vid Södermalmstorg, samt åtskilliga lösörepersedlar, mannen icke tillkomme giftorätt, utan att samma egendom skulle blifva hennes enskilda tillhörighet, samt hustru Spross af mannens skuldsättning icke haft någon nytta eller del, hustru Spross måtte berättigas att omförmälda fasta och lösa egendom undanskifta.

Sysslomannen i konkursen bestred den gjörda ansökningen i vidsträcktare mån, än hvad 12 §.i K. F. om boskilnad och undanskiftande af egendom i makars bo den 18 September 1862 medgåfve, af skäl, bland andra, att läderhandlanden Spross, som enligt företedt prestbevis vore född den 23 September 1846, således då äktenskapsförordet uppgjordes, icke uppnått myndig ålder, samt icke visadt blifvit, att den i konkursen bevakade gäld tillkommit före makarne Spross’ äktenskap eller genom mannen Spross’

s. 526 Sida 526 i årgången börjar härKopiera citering

särskilda vållande och förgörelse, deraf hustru Spross ingen del eller nytta haft.

Rådstufvurätten, i dom den 13 Juli 1868 dömde, under åberopande af 2, 5 och 12 §§ i förenämnde förordning, till boskilnad uakarne emellan, och förklarade, att all egendom, som, efter det ansökningen gjord blifvit, genom arf, gåfva, testamente eller annorledes tillfölle ena maken, skulle såsom enskild egendom anses, och att hustru Spross ej vore pligtig att med sådan egendom ansvara för den gäld, som under äktenskapet derförut vore gjord, ändå att hon för den gäld i borgen gått eller lika med mannen till betalning sig förbundit, utan så vore, att hon sjelf gälden gjort i och för handel eller annan rörelse, som hon med mannens bifall idkat, eller gälden utgjordes af böter eller skadestånd för gerning, derför hon borde svara; hvarjemte rådstufvurätten vidare yttrade: att emedan, jemlikt stadgandet i 8 kapitlet 1 § Giftermålsbalken, såsom denna § lydde i K. F. den 13 Juli 1818, man, som äktenskap inginge, och qvinna, der hon enka vore, ägde göra förord sig emellan före äktenskapet, men deremot denna rätt tillkomme giftoman å mös vägnar, utan att den sistnämndas myndigblifvande, enligt K. F. den 15 Juni 1858, häruti gjorde någon ändring, vid hvilket förhållande och då omyndig, sedan han femton år gammal vore, ägde sjelf råda öfver hvad han kunde sig förvärfva, den omständigheten, att Spross, innan han uppnått myndig ålder, kunnat tillåtas att äktenskap ingå, icke utgjort lagligt hinder för honom att afsäga sig den giftorätt, som eljest skolat honom genom äktenskapet tillfalla, — förty och då i öfrigt rätteligen blifvit iakttaget hvad för äktenskapsförords gällande kraft funnes föreskrifvet, förklarades hustru Spross berättigad att från det gäldbundna boet undanskifta den i äktenskapsförordet upptagna så fasta som lösa egendom, denna senare, såvidt den funnes i boet qvar; men enär, enligt hvad de af borgenärerna företedda fordringshandlingar gåfve vid handen, all den gäld, som i konkursen blifvit bevakad, med undantag endast af fabrikören J. G. Spross’ fordran, som genom rådstufvurättens

s. 527 Sida 527 i årgången börjar härKopiera citering

ifrågavarande dom blifvit underkänd, tillkommit under äktenskapet, utan att ådagalagdt blifvit, att gälden af mannens särskilda vållande och förgörelse tillkommit, deraf hustrun icke någon nytta eller del haft, kände rådstufvurätten, jemlikt 11 kap. 3 § Giftermålsbalken, hustru Spross skyldig att med den egendom, hon, på sätt ofvan förmäldes, fått undanskifta, ansvara för hälften af den brist, som i fulla gäldandet rf de i konkursen bevakade fordringar uppstode.

Denna dom uttryckte borgmästaren Wesers samt rådmännen Öhnells och Westerbergs åsigt i saken, hvaremot vice häradshöfdingen Billing yttrade: »Enär läderhandlanden Spross, enligt företedt prestbevis, är född den 23 September 1846 och således vid det tillfälle, då ifrågavarande äktenskapsförord upprättades,’ ännu icke uppnått myndig ålder, samt förty åt samma äktenskapsförord, såsom icke af behörige personer uppgjordt, icke kan tillerkännas laga verkan; alltså och då Spross’ hustru icke heller annorledes visat sig hafva i boet infört någon henne enskildt tillhörig egendom, finner jag hustru Spross’ yrkande att få undanskifta egendom ur boet icke kunna bifallas; och som, beträffande hustru Spross’ boskilnadsansöknig i öfrigt, ansökningen blifvit i laga tid ingifven och af handlingarna framgår, dels att makarne Spross’ bo, då det till borgenärerna afträddes, var belastadt med så stor gäld, att den ej kunnat med de afträdda tillgångarna betalas, dels ock att all i konkursen bevakad, till betalning godkänd gäld tillkommit efter makarne Spross’ äktenskap,' samt icke visadt är, att den uppstått af mannen Spross’ särskilda vållande och förgörelse, deraf hustru Spross ingen del eller nytta haft, finner jag, jemlikt 2 och 5 §§ i K. F. om boskilnad och undanskiftande af egendom i makars bo den 18 September 1862, skäligt ansökningen på det sätt bifalla, att, enligt 12 § i nämnde förordning, all egendom, som efter det ansökningen gjord är, genom arf, gåfva, testamente eller annorledes tillfallit eller tillfaller hustru Spross, skall an-

s. 528 Sida 528 i årgången börjar härKopiera citering

ses såsom enskild egendom, med hvilken hon ej är pligtig ansvara för den gäld etc».

Sysslomannen i konkursen, hvilken tillika var fordringsägare deri, och gode mannen för hustru Spross, vädjade till Svea hofrätt och yrkade der, sysslomannen bifall till de af honom framställda anmärkningar, samt gode mannen för hustru Spross, att hon måtte i allo befrias från skyldigheten att med den i äktenskapsförordet omnämnda egendom ansvara för någon del af boets gäld, då den tillkommit genom hennes mans särskilda vållande.

Hofrätten yttrade i dom den 28 Januari 1869: att enär upplyst vore, att Spross icke uppnått myndig ålder, då ifrågavarande såsom äktenskapsförord åberopade handling blifvit af honom underskrifven, vid hvilket förhållande samma handling ej kunde för ett lagligen upprättadt förord anses; ty och som, enligt hvad handlingarne utmärkte, de i konkursen bevakade fordringar, som blifvit utan anmärkning lemnade eller till betalning fastställda, tillkommit under äktenskapet, samt icke visadt vore, att gälden uppstått af mannens särskilda vållande och förgörelse, deraf hustrun icke haft nytta eller del, fann hofrätten, med afslag å gode mannens för hustru Spross klagan och med ändring af rådstufvurättens dom, hustru Spross icke vara berättigad att från konkursboet undanskifta större eller mindre del af ifrågavarande fasta och lösa egendom.

Om denna dom förenade sig hofrättsrådet Schöning, assessoren von Bahr och vice häradshöfdingarne Gripensköld och Geijer, hvaremot hofrättsrådet friherre Leuhusen förklarade, att han för sin del ej funne skäl att i rådstufvurättens dom göra ändring.

Hustru Spross och gode mannen för henne fullföljde underdånig talan.

Uti underd. betänkande den 30 Juni 1869 hemställde Nedre revisionen (revisionssekreterarne Svedelius och Wedberg), att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom.

s. 529 Sida 529 i årgången börjar härKopiera citering

T. f. revisionssekreteraren Glimstedt var skiljaktig och yttrade: »Som, enligt min åsigt, den omständighet, att läderhandlanden Spross vid upprättandet af ifrågavarande äktenskapsförord icke uppnått myndig ålder, icke utgjort hinder för honom att med laga verkan, på sätt samma handling innehölle, afsäga sig rätt till den fasta och lösa egendom, som hans hustru då före äktenskapet ägde; alltså och på de af rådstufvurätten i öfrigt anförda skäl, hemställer jag i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva, hvad angår rättighet för hustru Spross att från boet undanskifta den i äktenskapsförordet omnämnda egendom, rättvist att, med ändring af hofrättens dom, fastställa rådstufvurättens beslut; men i fråga om den hustru Spross ålagda ansvarighet för gälden instämmer jag med pluraliteten».

Saken föredrogs den 7 Juli 1869 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Södergren, Carleson, Habe och Dreijer) biföllo det underdåniga betänkandet.

Justitieråden Alexanderson, Iggeström och Wretman yttrade: »Emedan lagens stadganden angående verkan af omyndigs afhandling icke föranleda dertill, att omyndig man, änskönt enligt 19 kap. 1 § Arfdabalken berättigad att sjelf råda öfver förvärfvad egendom, likväl skulle vara förhindrad att genom äktenskapsförord afsäga sig förvärfvandet af giftorätt till egendom, den hustrun medförer i boet, pröfvade justitieråden, vid betraktande af det omtvistade äktenskapsförordets innehåll, rättvist, med ändring af hofrättens dom, hvad beträffar yrkandet af hustru Spross, att få undanskifta den i äktenskapsförordet omnämnda egendom, fastställa rådstufvurättens härom meddelade beslut; men i öfrigt blef hofrättens öfverklagade dom af justitieråden fastställd».

Kongl. Maj:ts dom är utgifven den 11 Augusti 1869.

Tidskrift jör Lagstiftn. etc. 6:te årg.

s. 530 Sida 530 i årgången börjar härKopiera citering

53,0 Om tillämpning af K. F. d. 19 Maj 1845 â äldre rättsförhållanden.