En med sprit tillagad dryck, benämnd »Liberté» eller »Crand vin Liberté», anses lika med branvin i fråga om rättighet att densamma försälja.
22 november 1869
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1870, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 4,5 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 146–149 i årgången 1870. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, D) Byggningabalken. Jagtstadgan. Stadga om Skiftesverket i riket. Förordningar rörande bränvins tillverkning och försälj- ning, brandstod. Bergsordningar m. fl, nr 6 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 20 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Byggningabalken. Jagtstadgan. Stadga om Skiftesverket i riket. Förordningar rörande bränvins tillverkning och försälj- ning, brandstod. Bergsordningar m. fl, nr 6.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjunde årgången, 1870 i litteraturen — s. 146–149 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 22 November 1869». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Vid rådstufvurätten i Örebro tilltalade stadsfiskalen P. E. Andersson å tjenstens vägnar handelsträdgårdsmästaren P. E. Dahlström för det han skulle olofligen försålt vin och sådan dryck, som varit med spritvaror tillagad.
Dahlström erkände, att han utan tillstånd sålt vin, men nekade att hafva idkat försäljning af spritvaror, så framt ej dit räknades en dryck, benämnd » Libeité» eller »Grand vin Liberté», som han i förseglade buteljer köpt hos vin-
s. 147 Sida 147 i årgången börjar här
handelsfirman Ekström & komp, i Örebro och derefter försålt, utan vetskap om att drycken varit bemängd med sprit. Sjelf hade han ansett den vara vin.
Sedan åklagaren, med förmälan att ifrågavarande dryck hos Ekström & komp, tillagades på samma sätt som punsch, åberopat bevis af apotekaren H. Fagerberg af innehåll, att en halfbutelj af nämnde hos Ekström & komp, tillagade dryck vid kemisk undersökning befunnits innehålla 15 procent alkohol, samt tre personer blifvit hörde på ed och vittnat, två af dem: att de i flera andra personers närvaro hos Dahlström förtärt en dryck, som reqvirerats under benämningen »Liberté», varit till färgen gulbrun och hade punschsmak, samt den tredje (öfverkypare vid Ekström & komp:s källare): att »Liberté» bereddes af »Picardon» med tillsats af sprit, och att han till åklagaren utlemnat en förseglad butelj innehållande samma vara som den Dahlström köpt ; så och efter det Dahlström medgifvit, att den »Liberté», han sålt, varit af samma sort som den åklagaren låtit undersöka, meddelade rädstufvurütten utslag den 11 December 1868: Som Dahlström erkänt, att han, utan erhållet vederbörligt tillstånd, försålt vin och en dryck benämnd Liberté, som han buteljvis köpt hos bolaget Ekström & komp, i Örebro, och hvilken dryck, efter hvad upplyst blifvit, tillagades af svagt sött vin eller s. k. Picardon, med tillsats af sprit till den myckenhet, att drycken vid derå anställd kemisk undersökning befunnits innehålla femton procent alkohol, pröfvade rådstufvurätten, med tillämpning af 1 och 2 §§ i K. Förordningen den 7 December 1866 samt 17, 18, 37 och 44 §§ i K. Förordningen den 23 Oktober samma år, rättvist fälla Dahlström att böta, för olaga försäljning af vin tio riksdaler och för olofiig utskänkning af med sprit tillagad dryck tretio riksdaler; hvarjemte Dahlström förpligtades erlägga utskänkningsafgift med åttatio riksdaler, äfvensom ersätta vittnen.
Dahlström besvärade sig i Svea hofrätt och yrkade befrielse från påföljden för olofiig försäljning af spritdrycker. »Liberté» innehölle färre procent alkohol än vin, hvilket van-
s. 148 Sida 148 i årgången börjar här
ligen innehåller minst 21 procent. Om nu det förra räknades till spritdrycker, så borde med större skäl alla andra vinsorter dit hänföras. Men tulltaxan hänförde dock till spritvaror endast sådan dryck, som innehölle öfver 21 procent alkohol. »Liberté» försåldes dessutom på nykterhetsvärdhus och de flesta jernvägsstationer såsom annan nykterhetsdryck, och Dahlström hade saknat all kännedom om att »Liberté» innehöll sprit.
Vid besvären voro fogade och åberopades af Dahlström dels ett af doktor C. J. Keyser afgifvet utlåtande rörande ifrågavarande drycks beskaffenhet, dels ock ett af läraren vid Örebro handelsskola C. M. Lind meddeladt intyg; hvilka båda skrifter innehöllo det omdöme, att »Liberté» vore mindre alkoholhaltigt än vin i allmänbet.
Stadsfiskalen Andersson, hörd öfver besvären, bestred den sökta ändringen. Den ifrågavarande drycken var starkt försatt med socker, hvilken omständighet gaf ett vilseledande resultat vid mätningen af alkoholhalten. Dessutom vore tullförfattningens ändamål ingalunda att förklara författningarne angående försäljning af spritdrycker eller förringa dessa sistnämnda författningars kraft och betydelse. »Liberté’s» begärlighet för dess många köpare vore hufvudsakligen att tillskrifva denna drycks spritsmak. Här vore för handen ett uppenbart, listigt och djerft eluderande af nyssberörda författningar.
Hofrätlen gaf utslag den 13 April 1869: Enär, med hänseende till hvad i målet förekommit, den dryck, benämnd »Liberté», Dahlström försålt, måste anses hänförlig, icke till sådana spirituösa drycker, som i K. Förordningen den 23 Oktober 1866 afsågos, utan deremot till de drycker, hvilka i K. Förordningen den 7 December 1866 omförmäldes, samt Dahlström ej heller i öfrigt blifvit öfvertygad om att hafva gjort sig till olofiig försäljning af spirituösa drycker skyldig, blef Dahlström från honom för olofiig utskänkning af spritdryck ådömda böter och utskänkningsafgift befriad.
Stadsfiskalan Andersson anförde underd. besvär och begärde, att, med upphäfvande af hofrättens utslag, rådstufvu-
s. 149 Sida 149 i årgången börjar här
rättens i målet meddelade beslut mätte af Kongl. Maj:t fastställas. Han anmärkte dervid tillika, att den qvantitet spirituosa, som på s. k. »nykterhetsvärdshus» omsattes medelst utblandning till söta, något svagare drycker, vore ganska ansenlig. Kunderna fingo härigenom sin törst efter rus tillfredställd, och försäljaren undgick att utgifva den afgift, som för utskänkning af bränvin vore stadgad.
Målet föredrogs den 22 November 1869 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Carleson, Naumann, von Lofsten, Lagerstråle och Strandberg) pröfvade rättvist, med upphäfvande af hofrättens utslag, gilla rådstufvurättens i målet meddelade beslut ; hvaremot justitieråden Cramér och Wretman funno skäl ej vara anfördt, som i hofrättens utslag kunde verka ändring.