Är allmän åklagare eller jordägare berättigad att som sin tillhörighet erhålla djur, hvilket blifvit dödadt under tid, då jagt derå enligt Jagtstadgan är förbjuden, och anträffats ute å jordägarens mark ? Jagtstadgan den 21 Oktober 1864, 25 §.
26 november 1869
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1870, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,6 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 372–375 i årgången 1870. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, D) Byggningabalken. Jagtstadgan. Stadga om Skiftesverket i riket. Förordningar rörande bränvins tillverkning och försälj- ning, brandstod. Bergsordningar m. fl, nr 12 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 67 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Byggningabalken. Jagtstadgan. Stadga om Skiftesverket i riket. Förordningar rörande bränvins tillverkning och försälj- ning, brandstod. Bergsordningar m. fl, nr 12.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjunde årgången, 1870 i litteraturen — s. 372–375 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 26 November 1869». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Bonden Magnus Andersson i Prisgård instämde till Liths häradsrätt länsmannen P. O. Borgh med påstående, att, enär Borgh utan Magnus Anderssons vetskap tillegnat sig köttet och huden efter en dödad elg, som Magnus Andersson funnit på sina ägor och som rätteligen tillhört honom, Borgh måtte förpligtas att genast återställa köttet och huden efter elgen eller till Magnus Andersson utgifva djurets värde 100 rdr, jemte ränta derå från den 28 Mars 1868, då Borgh satte sig i besittning af djurets kropp.
Inför häradsrätten uppgaf Magnus Andersson i saken vidare: Den 16 Mars 1868 hade Magnus Andersson, efter erhållen underrättelse att elgjagt ägt rum ute å byns skog, begifvit sig ditut och å sin egen mark anträffat en nyss skjuten elghona, hvilken fördes af Magnus Andersson, i närvaro af andra personer såsom vittnen, från skogen till Lars Johanssons i Prisgård bostad, hvarest den lemnades i förvar. Dagen derpå gjordes anmälan om fyndet hos Borgh, på det att han skulle blifva i tillfälle efterspana skytten. Borgh infann sig på platsen, der elghonan förvarades och förklarade, att han toge djurets kött och hud i beslag, hvarefter köttet insaltades. Men den 28 Mars lät Borgh bortföra köttet och huden samt försälja dem å offentlig auktion. Då emellertid Magnus Andersson sjelf funnit kreaturet å sin egen jord, var enligt Jagtstadgan den 21 Oktober 1864 Magnus Anderssons rätt till djuret obestridlig; och hans uppriktighet att anmäla ett begånget brott till beifran, borde
s. 373 Sida 373 i årgången börjar här
icke kunna lagligen medföra den påföljd, att Borgh skulle kunna beröfva honom fyndet.
Borgh medgaf riktigheten af de utaf Magnus Andersson meddelade faktiska uppgifter, men genmälde mot käromålet, att Jagtstadgans föreskrifter vore tydliga deri, att under tid, då jagt efter elg icke vore tillåten, jordägare jemväl vore beröfvad all dylik jagträtt, synnerligast som under den förbudna tiden kött efter elg icke ens finge från ort till annan forslas. Magnus Andersson hade således till och med kunnat anses hafva uti ifrågavarande fall förfarit brottsligt genom att på eget beråd föra elgen från skogen till Lars Johanssons bostad. Vidare förekomme, att då köttet och huden af Borgh anhållits under beslagsanspråk, Magnus Andersson icke bestridt hans rätt dertill eller påyrkat att sjelf vara ägare till kreaturet eller för dess värde blifva ersatt. På grund häraf bestreds käromålet.
. Magnus Andersson erinrade härvid, att då jordägare vore berättigad att hvilken tid af året som helst åtala å hans ägor begången öfverträdelse af Jagtstadgan, tillkomme ock honom rättigheten att erhålla det olofligt dödade och å hans mark funna villebrådet eller dess värde; och Magnus Andersson måste antagas hafva tagit ifrågakomne kreatur i beslag, innan Börgh verkställde sitt beslag.
Ett i målet hördt vittne berättade, att sedan en annan person kommit hem till Magnus Andersson samt för honom och vittnet omtalat, att elgjagt ägt rum, vittnet och Magnus Andersson gemensamt gått ut i skogen och påträffat elgen, som kort förut blifvit dödad; och hade någon jägare icke varseblifvits.
Häradsrätten yttrade i utslag den 25 November 1868: att som ostridigt vore att, efter det Magnus Andersson låtit hos Borgh, i hans egenskap af allmän åklagare i orten, anmäla förhållandet med omstämde elgen, på det Borgh skulle kunna blifva i tillfälle till laga ansvar befordra den eller dem,, som dödat elgen, Borgh, sin tjenstepligt likmätigt, tagit djuret i beslag och detsamma å offentlig auktion försälja låtit, samt vid det förhållande, att elgen blifvit dödad å tid, 1
s. 374 Sida 374 i årgången börjar här
då jagt efter elg varit förbjuden, någon rätt till elgen eller dess värde icke tillkommit Magnus Andersson, i hans egenskap af jagträttsinnehafvare, utan, jemlikt 25 § i Jagtstadgan den 21 Oktober 1864, elgen rätteligen borde tillfalla åklagaren ensam, blefvo Magnus Anderssons i saken framställda ersättningspåståenden af häradsrätten ogillade.
Magnus Andersson sökte i detta utslag ändring i Svea hofrätt, som genom dom den 15 April 1869 yttrade: att enär upplyst vore, att Magnus Andersson upphittat ifrågavarande elg död å sin mark, samt den omständighet, att elgen blifvit dödad under tid, då jagt efter sådant djur vore förbjuden, icke vid det förhållande, att åtal angående jagt å samma djur ej blifvit af Borgh anstäldt, föranledde dertill, att djuret kunde anses förverkadt till Borgh, i egenskap af allmän åklagare förthy och som Borgh vid omförmälda förhållande saknat befogenhet att sätta sig i besittning af nämnda villebråd, pröfvade hofrätten rättvist att, med ändring af häradsrättens utslag, i så måtto bifalla Magnus Anderssons talan, att Borgh förpligtades att till Magnus Andersson utgifva det belopp, hvartill köttet och huden efter elgen vid ofvanberörde auktion kunde hafva uppgått jemte sex procent ränta å samma belopp från den 28 Mars 1868, tills penningarne kommo Magnus Andersson tillhanda.
Enligt särskild hänvisning sökte Borgh genom besvär i underdånighet ändring i hofrättens utslag. Då hofrätten uti sina skäl upptagit, att Magnus Andersson upphittat elgen död å sin mark, tycktes hofrätten hafva fästat sig vid 21 § i Jagtstadgan, ty i annan paragraf af samma stadga funnes icke omförmäld någon jordägare tillkommande upphittarerätt till å hans ägor olofligen fäldt djur; men denna § vore icke i detta fall tillämplig, enär någon jagträttsinnehafvares rätt icke kunde ifrågakomma i afseende å elg och öfriga i 12 § af Jagtstadgan omnämnda djur, å hvilka jagt vore under vissa tider för hvem som helst förbjuden.
Vidare hade hofrätten bland sina domskäl anfört, att åtal ej skett; men ifall Borgh kunnat anse, sin rätt till djuret hafva varit beroende endast deraf, hade den saken
s. 375 Sida 375 i årgången börjar här
lätt kunnat hjelpas derigenom, att Borgh antastat någon, lika godt hvilken. Det kunde dock icke vara lagens mening att uppmuntra till obehöriga åtal, och i allt fall kunde Borgh, när han finge grundad misstanke mot någon, anställa åtal. Genom beslaget hindrade Borgh den person, som fällt djuret, att tillegna sig detsamma och fullgjorde såmedelst sin tjenstepligt. För öfrigt vore endast att tillägga, att det vore lätt att inse hvilka missbruk kunde uppkomma, derest hofrättens utslag blefve faststäldt. På grund af hvad sålunda anfördt blifvit, yrkades, att, med upphäfvande af hofrättens dom, häradsrättens utslag måtte fastställas.
Magnus Andersson bestred i afgifven förklaring Borghs ändringssökande.
Målet föredrogs den 26 November 1869 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Qvensel, Södergren, friherre Leuhusen, Bolin, Babe, Dreijer och Olivecrona); och blef, med ändring af hofrättens dom, häradsrättens i målet meddelade utslag faststäldt.