Angående fraktförskott lemnadt till skeppare. Tillämpning af i 111 § Sjölagen eller icke! § 74 i samma lag, angående rederiets ersättningsskyldighet.

22 februari 1870


Så kom texten hit

  • Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
  • Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1870, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
  • Textkvalitet: högst omkring 2,8 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
  • Tryckta sidor: s. 732–736 i årgången 1870. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
  • Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken. Vexellagen. Konkursiagen och förordningar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tullförfattningar, nr 18 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 114 i bandet.
  • Sidhänvisning: innehållsförteckningen anger s. 15 för det här referatet, men referatet börjar på s. 732 enligt sidhuvudet. Sidhuvudet gäller här; avvikelsen redovisas i stället för att döljas.
  • Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken. Vexellagen. Konkursiagen och förordningar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tullförfattningar, nr 18.
  • Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
  • Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjunde årgången, 1870 i litteraturen — s. 732–736 där är samma sidor som här.
  • Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 22 Februari 1870»
  • Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.

Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.

Domstolens referat

Handlanden J. Genberg instämde till rådstufvurätten i Sundsvall handlanden C. A. Häggqvist, med yrkande: att

s. 733 Sida 733 i årgången börjar här

som sjökaptenen J. Sandin, i egenskap af befälhafvare pâ briggen »Juliana Elisabeth», som på hösten år 1867 befraktats af bolaget Halberstadt & Mannheimer i Köpenhamn för resa frän Aarhus till Sundsvall, af bemälda bolag, enligt anteckning å ett exemplar af det öfver lastens emottagande den 5 November nämnda år utfärdade konnossement, uppburit 700 rdr rmt i förskott å frakten; men fartyget, hvilket icke sedan den 10 November 1867 afhörts, antagligen under nämnde resa med befäl och besättning gått förloradt, samt det uppburna fraktförskottet förthy borde, jemlikt 111 § Sjölagen, till vederbörande återgäldas; det måtte alltså Häggqvist, i egenskap af hufvudredare för berörde fartyg, varda ålagdt att till Genberg, såsom efter öfverlåtelse innehafvare af omförmälda exemplar af konnossementet, återbetala förenämnde 700 rdr tillika med laga ränta derå.

Häggqvist bestred käromålet, under åberopande af 8 och 9 punkterna i det den 23 Oktober 1867 upprättade certepartiet, så lydande: »8:o) I Kiöbenhavn klarerer Capitainen sit Skib ved Mæglere Bjure & Römer og paa de respective Lade- og Lossestæder hos deres Agenter; 9:o) Fornödene Penge til Skibsudgivter paa Ladepladsen forskydes Capitainen i conto paa Fragten med Assurance-Erlæggelse». — De af kaptenen Sandin uppburne penningarne hade åtgått på lastningsplatsen. Sandin hade erlagt assuranspremierna till den som utlemnat penningarne. Rederiet hade ej bekommit något deraf. Genberg finge för utbekommande af omstämda beloppet hålla sig till assuransbolaget, som »försäkrat penningarne». ,

Rådstufvurätten yttrade i utslag den 10 Augusti 1868: att ehuru antagligt vore, att det af sjökaptenen Sandin förda fartyg, Juliana Elisabeth kalladt, hvilket sedan den 10 November 1867 ej afhörts, gått förloradt under resan från Aarhus till Sundsvall med den i det företedda konnossementet omförmälda last, i förskott på frakten hvarför Sandin, efter hvad ostridigt vore, uppburit 700 rdr rmt; likväl och emedan befraktarne af fartyget, Halberstadt & Mannheimer, hvilkas rättsinnehafvare Genberg vore, genom sär-

s. 734 Sida 734 i årgången börjar här

skildt aftal, enligt 9 punkten af det upprättade certepartiet, utfäst sig att tillhandahålla Sandin, genom förskott å den betingade frakten, erforderliga penningar till bestridande af fartygets utgifter å lastningsorten, och derför tillika betingat sig assurans; samt Genberg icke ens påstått, än mindre styrkt, att Sandin bekommit ifrågavarande penningebelopp annorledes än på berörda, i certepartiet bestämda vilkor; ty och som till följd häraf det åberopade stadgandet i 111 § Sjölagen icke kunde anses äga tillämplighet å förevarande fall, ogillades käromålet. -

Genberg fullföljde efter vad talan i Svea hofrätt och anförde: Sandin skulle erhålla förskott mot » asurance-erlæggelse», men någon sådan blef, Genberg veterligen, aldrig betald och ombesörjdes ej heller af Halberstedt & Mannheimer eller någon deras rättsinnehafvare. Konnossementet, som ägde vitsord framför certepartiet, talade ej om något afdrag för assuransen. Sannolikt vore, att i den af fartygets kommissionär i Stockholm hos Sjöförsäkringsaktiebolaget derstädes tagna assurans för frakten å 4,000 rdr äfven inbegripits förskottet till Sandin. Derföre, så snart rederiet hos försäkringsbolaget uttagit frakten, hade rederiet äfven lyftat omstämda fraktförskottet och vore följaktligen skyldigt återgälda förskottet till den som utbetalt detsamma eller hans rättsinnehafvare. På grund häraf och under åberopande jemväl af § 200 i Sjölagen yrkade Genberg bifall till käromålet.

Hofrätten meddelade dom den 4 Maj 1869: Som ostridigt vore, att sjökaptenen Sandin, i egenskap af befälhafvare å briggen »Juliana Elisabeth», af bolaget Halberstadt & Mannheimer, som för ifrågavarande resa befraktat fartyget, å frakten förskottsvis uppburit 700 rdr rmt; alltså och då, enligt hvad båda parterna antagit, fartyget under nämnde resa med dess last gått alldeles förloradt, samt vid sådant förhållande Genberg, såsom befraktarnes rättsinnehafvare, vore, jemlikt 111 § Sjölagen, berättigad att, utan afseende å det af befraktarne vid fraktaftalets afslutande gjorda förbehåll om assurans af det utfästa fraktför-

s. 735 Sida 735 i årgången börjar här

skottet, af fartygets redare återbekomma hvad af frakten sålunda blifvit på förhand betaldt, förpligtades Häggqvist, såsom fartygets hufvudredare, att till Genberg utgifva förenämnda 700 rdr rmt jemte fem procent ränta derå från stämningsdagen, den 12 Juli 1868, till betalning följde.

Häggqvist sökte hos Kongl. Maj:t i underd. ändring. Det vore ostridigt, att rèderiet ej bekommit något af ifrågavarande 700 rdr. Deraf följde ock, enligt 74 § Sjölagen, att rederiets ansvarighet för befälhafvarens förbindelser inskränkt sig till fartyg och frakt. Sjölagens 111 § gällde blott mot den som frakt uppburit, således mot Sandin, men ej mot rederiet. Certepartiet innehölle ock att förskottet skulle ske till kaptenen, och det vore uppenbart, att han ej fått penningarne förr än han erlagt vilkorade assuransen. Skyldigheten att begära assurans ålåge påtagligen befraktarne. Rederiet kunde ej känna detaljbestämmelserna i certepartiet. Om befraktarne försummat taga assurans, tingo de skylla sig sjelfva. Häggqvist yrkade alltså, att, med upphäfvande af hofrättens domslut, Genbergs talan måtte varda ogillad.

Genberg påminde häremot: Assurans af fraktförskott skyddade icke mot kraf af förskottsgifvaren eller hans rättsinnehafvare. Om förskottsgifvaren tagit assurans, hade sådant endast verkat, att rederiet blifvit kräfdt af assuradören Rederiets ansvar vore här personligt. Att Sandin erlagt assuranspremie bestreds.

Nedre revisionen (revisionssekreterarne Svedelius, föredragande, och Wedberg samt konstituerade revisionssekreteraren Poignant) hemställde i underd. betänkande den 2 Oktober 1869, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom.

. Saken afgjordes i Högsta Domstolen den 24 Januari 1870, efter det handlingarne cirkulerat bland dess ledamöter (justitieråden Alexanderson, Södergren, Cramér, friherre Leuhusen, Carleson, Habe och Dreijer); och som parterne emellan ostridigt är, att ifrågavarande, af bolaget Halberstadt & Mannheimer befraktade fartyg med dess till-

s. 736 Sida 736 i årgången börjar här

hörigheter och fraktgods under resan frän Aarhus till Sundsvall gått helt och hållet förloradt, och svaranden icke visat, att det enligt aftal emellan bemälde befraktare och fartygets befälhafvare utaf denne senare uppburna och, enligt sökandens förmälan, å lastningsorten åtgångna fraktförskottet kommit rederiet till godo; alltså och då rederi, som ej iklädt sig särskild ansvarsskyldighet, är enligt lag endast med fartyg och frakt ansvarigt för ersättningar, hvilka äga sin grund i uteblifvet, ofullständigt eller felaktigt uppfyllande af fraktaftal, med mindre rederiet sjelft varit till det uteblifna, ofullständiga eller felaktiga'vållande, likasom eljest för fullgörande af aftal, som fartygsbefälhafvare i sin befattning med annan ingår; samt hvarken det sätt, hvarpå, så vidt visadt vore, ifrågakomna fraktförskott blifvit användt, eller annat i saken ådagalagdt förhållande lagligen föranledde dertill, att den emot sökanden med åberopadt stöd af 111 § Sjölagen påyrkade skyldighet, att såsom redare ansvara för återgäldande af samma fraktförskott, kan sträckas längre, än som med den för redares ansvarighet uti förutnämnda hänseenden stadgade allmänna grund instämmer, pröfvade Högsta Domstolen rättvist att, med ändring af- hofrättens dom, fastställa det slut, hvari rådstufvurätten i saken stannat.

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 22 Februari 1870.