Naumanns tidskrift 1871 s. 242

Statens jernvägsstyrelse instämdes af åtskilliga hemmansägare till Allbo häradsrätt med påstående: att enär vid jernbantågets nedfärd till Malmö Söndagen den 9 Augusti 1868 eldgnistor från lokomotivet antändt kärandernas invid södra stambanan belägna mark och gjort skada, som vid besigtning uppskattats till 445 rdr 57 öre, styrelsen måtte förpligtas till käranderna utgifva sagda belopp.

Uti målet hördes vittnen, hvilka berättade: hustru Maria Persdotter: att vittnet, som varit ute i närheten af jernvägen å kärandernas ägor ifrågakomne söndag, då bantåget omkring kl. 1 på dagen framgått söderut, före tågets ankomst icke förmärkt någon rök eller eld från kärandernas intill jernbanan gränsande marker, hvilket vittnet, om rök eller eld der funnits, lätt skulle hafva sett; men att nästan omedelbart efter det tåget gått förbi, vittnet iakttagit, att från nämnde marker uppstigit rök och eld, hvarom vittnet så skyndsamt som möjligt underrättat närboende personer äfvensom meddelat sig med vittnet torparen Carl Johan Johannesson, som just då infunnit sig på stället; samt att efter vittnets öfvertygelse elden icke kunnat uppkomma på annat sätt än genom gnistor, som utflugit från jernvägslokomotivet; torparen Carl Johan Johannesson: att vittnet, som uppgifne söndag vandrat å banvallen, före bantågets ankomst icke förmärkt någon rök eller eld från kärandernas intill banan belägna marker, men, straxt- efter det bantåget vid etttiden gått förbi, iakttagit, att rök uppstigit från nämnde marker, med anledning hvaraf vittnet skyndat fram till det ställe, hvarifrån röken syntes komma; att vittnet der funnit

s. 243 Sida 243 i årgången börjar härKopiera citering

eld i marken och. sammanträffat med förra vittnet; att vittnet hyste den öfvertygelsen, att »eld utkastats» från lokomotivet, helst uppkomsten af elden i marken icke på annat sätt kunnat förklaras; samt att vittnet under den tid på sommaren 1868, då stark torka varit rådande, två eller tre gånger före och efter omvittnade tillfället iakttagit, att eld från jernvägslokomotiven antändt marken invid banvallen i omförmälde trakter, men att elden då blifvit dämpad.

Jernvägsstyrelsen genmälde: att, äfven om det finge anses vara styrkt, att omstämde eldskada uppkommit genom gnistor från lokomotivet; likväl och då icke visadt blifvit, att jernvägsstyrelsen eller lokomotivföraren vid jernbanans befarande med lokomotiv låtit någon vårdslöshet komma sig till last eller att styrelsen underlåtit vidtaga de försigtighetsmått, som densamma lagligen ålegat för skyddande af andras egendom mot eldskada, samt styrelsen ej borde tillförbindas ansvara för olycksfall, som inträffade i följd af jernvägens begagnande, och uppkomsten af ifrågavarande eldskada borde hänföras till sådant olycksfall, jernvägsstyrelsen bestrede käromålet.

Häradsrätten meddelade utslag den 9 Augusti 1869 och yttrade: att då genom hörda vittnens berättelser kunde anses styrkt, det ifrågakomna eld uppstått genom gnistor från det förbigående lokomotivet, samt jernvägsstyrelsen, såsom vållande till skadan, borde ersätta densamma, styrelsen förpligtades att emot qvitto genast betala till käranderna åtskilliga i utslaget omförmälde belopp. -

Styrelsen vädjade till Gröta hofrätt, som i dom den 29 April 1870 fann skäl icke hafva förekommit ledande till ändring i häradsrättens utslag. -

Underdånig talan fullföljdes af styrelsen.

Nedre revisionen (revisionssekreterarne von Sydow, föredragande, Wedberg och Lilienberg) yttrade i underdånigt betänkande den 6 Oktober 1870: »Ehuru det torde kunna anses vara styrkt, att omstämda eldskadan uppkommit genom gnistor från det vid ifrågavarande tillfälle förbigående lokomotiv; likväl och som icke visadt vore, att jernvägsstyrelsen

s. 244 Sida 244 i årgången börjar härKopiera citering

vid jernbanans befarande med lokomotiv låtit någon vårdslöshet komma sig till last eller att styrelsen underlåtit vidtaga de försigtighetsmått, som densamma ålegat för skyddande af andras egendom mot eldskada; samt styrelsen ej kunde åläggas att ansvara för de i följd af jernvägens begagnande inträffande olycksfall, dertill ifrågavarande skada måste hänföras, hemställde nedre revisionen, att Kongl. Maj:t, med upphäfvande af domstolarnes beslut, måtte pröfva rättvist ogilla det i saken väckta käromål.

Saken föredrogs den 11 i nyssnämnde månad inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Qvensel, Wretman, von Hofsten, Lagerstråle och Strandberg) biföllo nedre revisionens underdåniga betänkande.

Justitieråden Naumann och Bolin förenade sig om följande yttrande: »Som, på sätt häradsrätten yttrat, det kan anses âdagalagdt, att omstämda eldskadan uppkommit genom eldgnistor från på jernvägen framgående lokomotiv, samt vid det upplysta förhållande, att äfven vid föregående tillfällen marken invid jernvägen blifvit på enahanda sätt antänd, fastän elden då blifvit släckt, ifrågavarande eldskada icke må hänföras till sådan händelse, som timat mera af våda än af vållande, pröfvade desse ledamöter rättvist fastställa hofrättens dom».

Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 15 November 1870.

Anm. Någon anledning är icke att antaga, det den eldskada, hvilken omnämnes i nästföregående artikel, orsakats genom särskildt fel å deras sida, som vid ifrågavarande tillfälle haft att för statens räkning ombesörja färderna på jernvägen, — genom underlåtenhet i de dem föreskrifna åligganden; utan fasthellre bör det anses ostridigt, att dessa färder skett på det för lokomotivens användande hitintills allmänt vanliga sätt, hvilket, efter hvad erfarenheten visat, måste för den till jernvägen närmast gränsande enskilda egendom medföra uppenbar fara af ifrågavarande beskaffenhet. Hvad nu angår rättsförhållandet emellan staten så-

s. 245 Sida 245 i årgången börjar härKopiera citering

som jernvägsägare och den enskilde, hvars egendom gränsar intill jernvägen; så har genom lagstiftningen det blifvit en skyldighet för den enskilde att för jernvägsanläggningen mot lösen afträda den jordrymd, som för ändamålet skulle erfordras. Inom sitt efter sådan jordafsöndring bibehållna ägovälde, hvars gräns intill jernvägen icke får bestämmas af hans vilja, utan af statens, måste han stå under samma skydd för sin egendom, som hvar och en annan, äfven den från jernvägen mest aflägsne jordägare. — Hvad staten icke ville till sig lösa, för att kunna deröfver fritt förfoga, utan lemnade qvar i enskild ägares besittning, skulle väl ock förblifva under äganderättens allmänna skydd. Att till sig lösa blott den smala jordremsan, för att derå dagligen utsända ett förstörelsemedel för den omgifvande enskilda egendomen, skulle visserligen vara en för dagen materielt besparande hushållning å statens sida, men tvifvelsutan en kränkning af äganderättens helgd. I saknad således af allt stadgande, som, med afvikelser från allmän grundsats i gällande lag, undantagsvis beröfvade jernvägens grannar äganderättens skydd, torde det då få antagas vara en laglig förbindelse för den, som sin jernväg begagnar, att så inrätta lokomotivens bruk, att icke den angränsande enskilda egendomen af åkrar, ängar, byggnader, hägnader och annat sådant må vara i uppenbar, ständigt känd och beräknelig fara att förstöras; eller ock, derest uppfinningsförmågan icke ännu träffat ett säkert medel till förekommande af sådan fara, taga såsom sin förlust den enskildes inträffande skada, till vederlag för den inbesparade kostnaden att inlösa större utmål till jernvägen, och såsom oundgänglig minskning i den vinst, som icke bör ökas genom den enskildes förlust. Den enskildes så beskaffade anspråk lärer icke kunna med någon giltighet inför lag afvisas med det inkast, att hvarken jernvägsägaren sjelf påfunnit eller den brandskadade grannen lärt honom något sätt att göra sina företag å jernvägen mindre farliga för grannarne. Till sådana allmänt nyttiga företag, som jernvägars anläggning och underhåll för statens räkning, må alla samhällets medlemmar vara förbundna att med uppoffringar bidraga efter en allmän

s. 246 Sida 246 i årgången börjar härKopiera citering

grund; men enskilda uppoffringar derutöfver, medelst tillfällig egendomsförstörelse, blott på grund af grannskap intill jernvägen, lära ej rättsenligt kunna fordras. Det vore en alltför oregelbunden beskattning. Sådana förluster, som de nu ifrågavarande, från statens jernväg äro af beskaffenhet att böra på det allmänna fördelas, så länge icke någon lag binder dem vid den enskilde.