Naumanns tidskrift 1871 s. 365

För en af J. Lundell till »sedelhafvaren eller ordres» den 29 Mars 1858 utfärdad förbindelse å 12,000 rdr med sex procent ränta, att betalas sex månader efter uppsägning, meddelade rådstufvurätten i Sköfde samma dag inteckning uti Lundells då ägande, i nämnde stad belägna fastigheter, tomterna n:o 60,1 Fusatomten, en half tomt utan jord, n:o 60,2 Kjelletomten, en half med jord, n:o 61 Bredegården, en hel med jord, och n:o 62 Öfverskottstomt, jorden till n:o 35 Lars Petterstomt och n:o 14 Lilla Glasmästartomten, en half, jemte 5 tunnland 6 kappland af jorden till tomten n:o 40,2 Litt, d och 4 tunnland 15 kappland af jorden till tomten n:o 38 Litt, h, äfvensom alla tillhörande byggnader.

Efter att den 18 Oktober 1866 hafva blifvit ägare till 5 qvadratref 9 qvadratstänger utaf nämnda fastigheter, sökte T. H. Grönvall hos rådstufvurätten, att hans berörda jordrymd måtte frigöras från de inteckningar, som gemensamt graverade samtlige fastigheterne. Öfver denna ansökning hördes vederbörande inteckningshafvare och lemnade till begärda frigörelsen samtycke, hvarvid dock kaptenen C. Settergren, såsom innehafvare af omförmälda skuldebref å 12,000 rdr, anhöll att den derför beviljade inteckning måtte på samma gång blifva förnyad, samt tre af öfriga fyra inteckningshafvare vid samtycket fästade det förbehåll, att deras

s. 366 Sida 366 i årgången börjar härKopiera citering

inteckningar blefve vid gällande kraft och med den förmånsrätt, de förut ägde, i den för öfrigt intecknade egendomen bibehållna. Derpå blef den af Grönvall inköpta jordrymd af rådstufvurätten, medelst beslut den 15 April 1867, lossad från omförmälde inteckning, i sammanhang hvarmed den för oftanämnda skuldsedel meddelade inteckning förnyades i den öfriga egendomen.

Redan den 10 Juni 1863 hade de intecknade fastigheterna blifvit af sysslomännen i Lundells konkurs försålda till Johannes Eriksson i Slättervalla, hvilken å desamma erhöll uppbud den 12 December 1864 och, efter att hafva till J. Forshæll öfverlåtit n:o 60,1 Fusatomten, n:o 60,2 Källetomten, n:o 61 Bredegården och n:o 62 Öfveskottstomt, genom afhandling den 5 Augusti 1865 bortbytte till Johannes Svensson 57 tunnland af sin i Sköfde ägande jord, eller den s. k. Gröndahlsmarken, dervid Johannes Eriksson förband sig att lemna Johannes Svensson sådan »borgen», som helt och hållet befriade samma mark från den gravation, hvarmed den var behäftad. i

Sedan kaptenen Settergren hos Forshæll och Svensson, »såsom innehafvare af de till säkerhet derför intecknade fastigheterna», till betalning uppsagt ifrågavarande skuldebref, sökte han hos kon:s befallningshafvande i Skaraborgs län åläggande för dem att, en för begge och begge för en, betala skuldebrefvet med ränta, hvilken lagsökning dock, i anseende till Forshælls mellankommande konkurs, emot honom fick förfalla.

Svensson bestridde ansökningen under förmenande, att då Settergren, Svensson oåtspord, låtit lossa inteckningen från en del af de fastigheter, som tillhörde Forshæll och hans konkursmassa, Svenssons fastighet i följd deraf vore helt och hållet befriad från inteckningen.

Häremot erinrade Settergren, att då den för hans ifrågavarande fordran meddelade inteckning graverade alla fastigheterna, utan att bestämdt blifvit för huru stor del deraf hvarje särskild fastighet häftade, samt en hvar del af det

s. 367 Sida 367 i årgången börjar härKopiera citering

hela följaktligen stode i ansvar för fulla beloppet af Settergrens fordran, måste han också vara berättigad att densamma utsöka hos innehafvaren af en sådan fastighetsandel, och innehafvaren skyldig att, i förhållande till andelens värde, fordringen gälda, hvarefter bristen finge ur den öfriga fastigheten uttagas. Det vore ju klart, att alla i lag föreskrifna formaliteter måste hafva blifvit iakttagna för att den å skuldebrefvet antecknade lossning skulle kunnat verkställas.

Genom resolution den 14 Oktober 1868 förklarade kon. befallningshafvande målet tvistigt; hvarefter Settergren till rådstufvurätten i Sköfde instämde Svensson med yrkande, att Svensson, såsom innehafvare af omförmälda fastighetsdel, måtte åläggas, vid tvång af utmätning och pantens försäljning, att till Settergren genast utgifva hans deri intecknade, till betalning förfallna fordran 12,000 rdr jemte 6 procent ränta derå från den 9 Januari 1868. Såsom skäl härför åberopades, utom hvad förut blifvit anfördt, bland annat följande: Settergren hade gjort sitt medgifvande till ifrågavarande relaxation beroende af det vilkor, att hans inteckning i öfrigt skulle vid dess förut gällande kraft och ägande förmånsrätt bibehållas. Detta vilkor var för rådstufvurätten förbindande. Hade det derför varit nödigt att höra Svensson i frågan, skulle rådstufvurätten säkerligen icke låtit någon underlåtenhet derutinnan komma sig till last. Att Svensson icke blifvit hörd, kunde emellertid i intet afseende inverka på inteckningshafvarnes rätt, utan bevisade blott att rådstufvurätten, det oaktadt, ansett det vid inteckningshafvarnes medgifvande fästade vilkor uppfyldt, för hvilken åsigt rätten haft stöd deraf, att Svensson, enligt livad ett af Settergren företedt bevis utvisade, icke vid tiden för relaxationen sökt lagfart å inköpta fastigheten, och således icke gjort sin äganderätt dertill för rätten veterlig.

Svensson yrkade käromålets ogillande på de hos kon. befallningshafvande och öfriga anförda skäl.

Rådstufvurätten yttrade i utslag den 12 April 1869: att emedan den till grund för stämningspåståendet åberopade, den 29 Mars 1858 uti garfvaren Lundells då ägande

s. 368 Sida 368 i årgången börjar härKopiera citering

fastigheter meddelade inteckning blifvit den 15 April 1867, i enlighet med Settergrens den 13 i samma månad afgifna skriftliga medgifvande, dödad uti de 5 qvadratrefvar 90 qvadratstänger jord, som landtbrukaren Grönvall utaf intecknade fastigheterna tillhandlat sig af J. Forshæll, såsom dåvarande ägare till en del af desamma; och denna åtgärd, som blifvit vidtagen efter det förstnämnda fastigheter veterligen kommit uti särskilda ägares händer, skett utan att Svensson eller hans fångesman Johannes Eriksson, hvilken då hade laga fasta å Svenssons ifrågavarande jord, deröfver blifvit hörda; ty och enär Svensson hvarken sjelf gjort omstämda skulden eller densamma å sig tagit, fann rådstufvurätten, med stöd af 18 § i K. Förordningen den 13 Juli 1818, enligt dess lydelse i K. Kungörelsen den 20 Maj 1835, lagligt ogilla stämningspåståendet.

Settergren vädjade till Göta hofrätt och yrkade, att hans inteckningsrätt måtte fastställas och honom tillerkännas rätt till betalning ur ifrågavarande fastighet. Svenssons fångesman Eriksson hade tagit skulden å sig. Första punkten i det med honom upprättade köpekontrakt, hvilket bifogades, innehölle nemligen, att köparen skulle öfvertaga de i fastigheten varande inteckningar med räntor från tillträdesdagen den 10 Juni 1863. Inteckningsrätten var således för Settergren bevarad, och Eriksson hade icke kunnat genom någon sedermera vidtagen försäljningsåtgärd beröfva Settergren en realrätt i fastigheten, som han icke förverkat. Svensson hade ännu den 1 Maj 1869 icke fått uppbud.

Svensson svarade: Erikssons köpekontrakt var för Svensson obekant. Att Svensson aldrig åtagit sig ifrågavarande skuld, var ostridigt. Settergren hade stämt Svensson såsom ägare, och denna äganderätt hade Svensson innehaft alltsedan den 5 Augusti 1865. Dertill kom, att Settergren icke styrkt hvilken del af hans pant Svensson innehade, eller om han ens hade någon. Settergrens kraf mot Svensson var så mycket oblygare som han, enligt hvad Svensson jemväl ådagalade, i Forshælls konkursmassa bevakat hela be-

s. 369 Sida 369 i årgången börjar härKopiera citering

loppet och till underpris inropat den del af panten, Forshæll innehaft.

Hofrätten, i dom den 4 Februari 1870, fann livad Settergren anfört ej föranleda ändring i rådstufvurättens utslag.

Settergren sökte i underd. ändring. Då Svensson ej lagfarit med sitt köp om fastigheten, hade det endast varit Erikssons samtycke till lossande af den omförmälda inteckningen, Settergren behöft utverka. Men hvad Eriksson anginge, så enär han skulden å sig tagit, hade Settergren derigenom blifvit qvitt förpligtelsen att inhemta hans medgifvande, och Svensson ägde ej bättre rätt än Eriksson. På dessa och öfriga under rättegången utvecklade skäl yrkade Settergren bifall till käromålet.

Nedre revisionen (revisionssekreterarne Svedelius och Fâhrœus, den sistnämnde föredragande, samt t. f. revisionssekreteraren Glimstedt) afgaf underd. betänkande den 17 September 1870 af innehåll: att enär, enligt hvad upplyst vore, Svensson vid den tid, då den för omförmälda skuldebrefs innehåll meddelade inteckning blifvit dödad i en del af de intecknade fastigheterna, ej sökt lagfart å den samma fastigheter tillhörande jord, han dessförinnan af Johannes Eriksson sig tillbytt, hemställde nedre revisionen i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte, med tillämpning af 3 § i K. Förordningen den 19 Maj 1845, pröfva rättvist, med ändring af domstolarnes beslut, sålunda bifalla käromålet, att den omständighet, att Svensson ej blifvit öfver ansökningen om inteckningens dödande i den af Grönvall inköpta fastighet hörd, förklarades icke utgöra hinder emot användande af Svenssons ifrågavarande jord till betalning af Settergrens förutnämnda fordran.

Saken förekom den 9 Januari 1871 till afgörande i Högsta Domstolen, efter det handlingarne för närmare granskning mellan ledamöterna cirkulerat; och förenade sig de flesta af dem (justitieråden Carleson, Dreijer, Lagerstråle, och Huss) om följande yttrande: »Af handlingarne inhem-

Tidskrift för lagstiftn. etc. 8:de årg. 24

s. 370 Sida 370 i årgången börjar härKopiera citering

tas, att sedan inteckning till säkerhet för ifrågavarande, af sökanden åberopade skuldebref den 29 Mars 1858 meddelats uti åtskilliga inom Sköfde stads område belägna, J. Lundell då tillhöriga fastigheter, så hafva sysslomännen i Lundells konkurs medelst kontrakt den 10 Juni 1863 försålt nämnde fastigheter till Johannes Eriksson, hvilken åter genom kontrakt den 5 Augusti 1865 af samma fastigheter bortbytt en del eller den så kallade Gröndahlsmarken, utgörande 57 tunnland jord, till svaranden, hvarefter ofvanberörda inteckning, så vidt den angick en annan del af fastigheterna, blifvit den 15 April 1867 dödad; och emedan svaranden vid sistnämnda tid ännu icke sökt att å den af honom förvärfvade andelen af de intecknade fastigheterna vinna lagfart, hvadan laglig anledning saknades att, då fråga om inteckningens dödande uppstod, deröfver från honom infordra yttrande, samt upplyst är, att Johannes Eriksson, hvilken å nämnde andel erhållit fasta, uti ofvanberörda, mellan honom och sysslomännen i Lundells konkurs upprättade kontrakt förbundit sig att ansvara för de fastigheterna vidlådande inteckningar, vid hvilket förhållande den omständighet, att Johannes Eriksson ej blifvit öfver ansökningen om inteckningens dödande hörd, icke, emot 7 kapitlet 18 § Rättegångsbalken, sådan denna § lyder i Förordningen den 20 Maj 1835, betager sökanden hans genom den fastställda och i behörig tid förnyade inteckningen vunna rätt att njuta betalning för sin omstämda fordran ur ifrågavarande, svaranden numera tillhöriga jord; ty och då denna rätt icke heller förringas deraf, att jemväl andra fastigheter äro för nämnde fordran intecknade, men sökanden deremot icke visat, att svaranden är för samma fordran annorledes än med den intecknade fastighetslotten ansvarig, pröfvade bemälde ledamöter rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut, på det sätt bifalla sökandens i saken förda talan, att hvad i ofvanberörda hänseenden af svaranden blifvit emot käromålet invändt förklarades icke utgöra hinder för användandet af ifrågavarande jord, Gröndahlsmarken

s. 371 Sida 371 i årgången börjar härKopiera citering

kallad, till betalning af sökandens på skuldebrefvet den 29 Mars 1858 grundade fordran». •

Justitieråden Almqvist, Wretman och Rabe yttrade: att, ehuru upplyst vore', att, när den till säkerhet för omstämda skuldebrefs innehåll meddelade inteckning den 15 April 1867 dödades i en del af de derför pantförskrifna fastigheter, svaranden ännu ej sökt lagfart å den af honom förvärfvade andel af samma fastigheter, och att Johannes Eriksson, hvilken rådstufvurättens lagfartsprotokoll då utvisade såsom varande ensam ägare af de intecknade fastigheterna, skulle, enligt det emellan honom och sysslomännen i Lundells konkurs om fastigheterna upprättade köpekontrakt, öfvertaga de deri befintliga inteckningar; likväl och som sistberörda omständighet, efter justitierådens omdöme, icke, emot svarandens bestridande, utgjorde laga bevis derom, att Johannes Eriksson till sökanden, som i förenämnda köpeaftal icke deltagit, häftat i personlig ansvarighet för infriandet af ifrågavarande skuldebref, alltså och på de i öfrigt af rådstufvurätten anförda skäl pröfvade justitieråden rättvist att hofrättens domslut gilla.

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 16 Februari 1871.