Naumanns tidskrift 1871 s. 471

Efter uppdrag af Fogeltofta sockens kommunalstämma, instämde bokhållaren J. Håkansson till 1867-års sommarting med Albo härad Nils Månsson i Bontofta och anförde i stämningen: Är 1858 hade Nils Månsson, jemte en annan person, misshandlat husmannen Per Torkelsson i Bontofta

s. 472 Sida 472 i årgången börjar härKopiera citering

och tillfogat honom sådan kroppsskada, att han, enligt läkarebetyg, icke mera kunde genom ansträngande kroppsarbete sig sjelf försörja. Till följd häraf hade ock konungens befallningshafvande i Kristianstads län på Torkelssons ansökning ålagt Fogeltofta församling att lemna Torkelsson nödigt fattigunderstöd, som ock utgått till honom under tiden från och med år 1859 till och med år 1866 med tillsammans 143 rdr 50 öre i penningar och 20 tunnor 29 kappar korn. På grund häraf yrkade Håkansson, att Nils Mårtensson måtte förpligtas ej mindre till församlingen återgälda förenämnde 143 rdr 50 öre äfvensom kornets värde efter markegångspris, jemte sex procent ränta å sammanräknade beloppet, än äfven framgent vid hvarje års slut till församlingen utgifva ersättning för det understöd, som församlingen under året kunde hafva lemnat Per Torkelsson.

Under målets handläggning ingaf Håkansson till stöd för käromålet dessa handlingar:

a) Protokoll och utslag i ett af Albo häradsrätt den 7 Februari 1859 afdömdt mål, genom hvilket utslag Nils Månsson dömts till ansvar för Per Torkelssons misshandlande, hvarjemte af handlingarna i målet vidare inhemtades, att Per Torkelsson yrkat att af Nils Månsson utbekomma årligt underhåll samt till stöd för detta yrkande företett ett af vederbörande provincialläkare den 28 September 1858 utfärdadt embetsintyg af innehåll, att Per Torkelsson i följd af den honom öfvergångna misshandel befunnits så skadad i venstra axeln, att hans förmåga att med ansträngande arbete sig försörja vore för framtiden i betydlig mån minskad; men att häradsrätten förklarat, att som Per Torkelsson icke lemnat någon utredning om värdet af den förlust, som tillskyndats honom genom den af ifrågavarande kroppsskada åstadkomna minskning i hans arbetsförmåga, samt häradsrätten sålunda saknade grund för bestämmande af den ersättning, honom eljest derför borde tillkomma, kunde i ett sådant sakens skick Per Torkelssons berörde yrkande icke bifallas;

b) Ett af nyssbemälde provincialläkare den 22 Mars 1859 på embetsed utfärdadt intyg, att Per Torkelsson i följd

s. 473 Sida 473 i årgången börjar härKopiera citering

af ifrågavarande misshandel vore så skadad i venstra armen, att han icke kunde genom ansträngande arbete sig sjelf försörja;

c) Konungens befallningshafvandes i Kristianstads län resolution af den 9 Juni 1859, -hvarigenom, uppå ansökning af Per Torkelsson, fattigvårdsstyrelsen i Fogeltofta församling ålagts att genast lemna Per Torkelsson den vård och det understöd, hvaraf han vore i behof, med rättighet för styrelsen att, om den ansåge annan hafva skyldighet att till underhållet bidraga, derom i laga ordning utföra;

d) Utdrag ur Fogeltofta fattigvårdsräkenskapsbok, utvisande att Per Torkelsson uppburit det i stämningsansökningen omförmälda understödet.

Nils Månsson bestred käromålet. Huruvida Per Torkelsson åtnjutit understöd af Fogeltofta fattigvårdsstyrelse, komme icke Nils Månsson vid. För öfrigt hade ett sådant understöd varit obehöfligt, då Per Torkelsson vore vid goda krafter och full arbetsförmåga samt således väl i stånd att sjelf förtjena sitt uppehälle; till bestyrkande hvaraf Nils Månsson åberopade vittnen, som berättade:

Drängen Hans Jönsson: att vittnet, som i tre år varit bekant med Per Torkelsson, icke hört Per Torkelsson sjelf klaga öfver någon sjukdom eller bräcklighet, utan fasthellre förmärkt Per Torkelsson förrätta ganska ansträngande arbete, så att, enligt vittnets åsigt, Per Torkelsson åtnjöte full helsa och ägde goda krafter;

Sadelmakaren Lundgren: att vittnet, som i flera år känt Per Torkelsson och derunder nästan dagligen sammanträffat med honom, sett Per Torkelsson förrätta åtskilliga ansträngande arbeten, såsom att upprycka ljung eller enris, hvilket fordrade mycken styrka; samt att på en s. k. rullbår köra bördor flera hundra alnar, så att enligt vittnets öfvertygelse Per Torkelsson vore i stånd att, om han ville, med sitt arbete försörja sig utan behof af understöd.

Häradsrätten yttrade i utslag den 5 Februari 1868: att enär Nils Månsson genom häradsrättens utslag den 7 Februari 1859 blifvit förvunnen att hafva så misshandlat Per Tor-

s. 474 Sida 474 i årgången börjar härKopiera citering

kelsson, att denne, enligt vederbörande provincialläkares embetsintyg, till följd af berörda misshandel och deraf uppkommen skada i venstra axeln, blifvit urständsatt att med ansträngande arbete sig sjelf försörja; samt fattigvårdsstyrelsen i Fogeltofta församling, uppå ansökning af Per Torkelsson och på grund af ofvannämnda läkarebetyg, genom konungens befallningshafvandes i Kristianstads län resolution den 9 Juni 1859 blifvit ålagdt att lemna Per Torkelsson den vård och det understöd, hvaraf han vore i behof, fattigvårdsstyrelsen dock öppet lemnadt att, om den ansåge annan hafva skyldighet att till underhållet bidraga, derom efter befogenhet i laga ordning föra talan; alltså och då bokhållaren Håkansson genom bestyrkt utdrag af Fogeltofta församlings fattigvårds räkenskapsbok visat, att styrelsen under åren från och med 1859 till och med 1866 lemnat visst årligt underhåll åt Per Torkelsson, samt Nils Månsson icke haft att anmärka mot de i berörde utslag upptagna belopp; pröfvade häradsrätten rättvist, med stöd af 6 kap. 2 § Strafflagen, ålägga Nils Månsson, vid tvång af utmätning, att emot qvitto till bokhållaren Håkansson genast utgifva fordrade 143 rdr 50 öre, jemte ersättning för 20 tunnor 29 kappor korn efter hvarje års i orten gällande markegångspris, tillika med fem procent ränta derå från stämningsdagen den 9 Maj 1867; men Håkanssons påstående om åläggande för Nils Månsson att jemväl för framtiden godtgöra fattigvården det understöd, styrelsen kunde komma att till Per Torkelsson utgifva, funne häradsrätten icke kunna på annat sätt bifallas, än att, så länge Per Torkelsson fortfarande vore i behof af understöd, och styrelsen hade laglig skyldighet att sådant till honom utgifva, Nils Månsson förpligtades återgälda fattigvården det belopp, som fattigvården kunde visa sig hafva till Per Torkelsson utbetalt.

Nils Månsson vädjade till hofrätten öfver Skåne och Blekinge och yttrade: att då häradsrätten i det laga kraftvunna utslaget af den 7 Februari 1859 ogillat Per Torkelssons då väckta yrkande om utbekommande af årligt underhåll utaf Nils Månsson, borde redan på denna grund det

s. 475 Sida 475 i årgången börjar härKopiera citering

nu instämda käromålet ogillas. För öfrigt vore att iakttaga, att konungens befallningshafvande ålagt fattigvårdsstyrelsen allenast att lemna Per Torkelsson den vård och det underhåll, hvaraf han vore i behof; men att enligt vittnenas berättelser Per Torkelsson icke behöft något understöd, hvarföre ock det icke kunde åligga Nils Månsson att till fattigvårdsstyrelsen återbetala hvad denna godvilligt och lättroget samt utan laglig skyldighet till Per Torkelsson utgifvit. I allt fall hade det lemnade understödet varit orimligt frikostigt. Nils Månsson yrkade att, med upphäfvande af häradsrättens utslag, käromålet måtte ogillas.

Hofrätten yttrade i dom den 28 Januari 1870: att hofrätten väl funne den af Nils Månsson i vadeinlagan anmärkta omständighet, att häradsrätten i utslag den 7 Februari 1859 icke bifallit Per Torkelssons uti det emot Nils Månsson då anhängiggjorda åtal framställda anspråk på årligt underhåll ej kunna, med afseende å den af häradsrätten för nämnde beslut anförda grund, eller att, i brist af utredning om värdet af den Per Torkelsson tillskyndade förlust i följd af minskad arbetsförmåga fordrade ersättningen icke kunde i sakens skick Per Torkelsson tillerkännas, utgöra hinder för Fogeltofta sockens fattigvårdsstyrelse att af Nils Månsson utkräfva den ersättning för Per Torkelsson lemnådt understöd, hvartill Nils Månsson kunde anses lagligen förbunden; men som det, emot Nils Månssons bestridande, icke vore ådagalagdt, att Per Torkelsson under den tid, då han af fattigvårdsstyrelsen åtnjutit understöd, i följd af den honom öfvergångna misshandeln varit urståndsatt att sig sjelf försörja, utan fasthellre af de i målet hörda vittnens berättelser framginge, att Per Torkelsson under senare åren ingalunda saknat förmåga att genom arbete förskaffa sig uppehälle, blef, med upphäfvande af häradsrättens utslag, den af fattigvårdsstyrelsen emot Nils Månsson instämda talan ogillad.

Om denna dom förenade sig assessoren Lindencrona och hofrättsrådet Bergensträhle.

s. 476 Sida 476 i årgången börjar härKopiera citering

Hofrättsrådet friherre Wrède yttrade: »Enär utredt blifvit, att Per Torkelsson redan i sammanhang med det emot Nils Månsson vid häradsrätten för Per Torkelssons misshandlande anhängiggjorda åtal framställt påstående, att, i följd af den honom tillfogade, i åberopade läkarebeviset omförmälda kroppsskada, af Nils Månsson erhålla årligt underhåll, samt att häradsrätten genom utslag den 7 Februari 1859 förklarat, att som Per Torkelsson icke lemnat någon utredning om värdet af den förlust, som honom tillskyndats genom den af ifrågavarande kroppsskada åstadkomna minskning i hans arbetsförmåga, kunde i sådant sakens skick Per Torkelssons berörda påståenden icke bifallas; alltså och då fattigvårdsstyrelsen icke har i omförmälda hänseende annan rätt emot Nils Månsson än Per Torkelsson sjelf, samt denna blifvit på förutnämnda sätt honom redan fråndömd, pröfvar jag för min del rättvist att, med upphäfvande af motvädjade utslaget, de instämda påståendena ogilla».

Vice häradshöfdingen Gasslander instämde med hofrättsrådet friherre Wrede.

Presidenten Munck af Rosenschöld fann häradsrättens utslag af den 7 Februari 1859 icke lägga hinder i vägen för Fogeltofta församling att af Nils Månsson utkräfva omstämda ersättningen och pröfvade, beträffande sjelfva saken, rättvist fastställa häradsrättens motvädjade utslag.

Bokhållaren Håkansson sökte å Fogeltofta sockens kommunalstämmas vägnar i underdånighet ändring i hofrättens dom. Det åberopade läkarebetyget borde väl hafva vitsord framför de afhörda vittnenas berättelser, helst vittnena svårligen kunde anses kompetenta att bedöma Per Torkelssons helsotillstånd. Vidare åberopades en attest, undertecknad af tre personer, hvilka intygade, att de, sedan flera år grannar med Per Torkelsson, aldrig sett honom efter den 1 Augusti 1858, då ifrågavarande misshandel ägde rum, förrätta något ansträngande arbete, utan att han tvärtom nästan alltid vistats inom hus och haft sitt underhåll dels af det utaf Fogeltofta fattigvårdsstyrelse lemnade understöd, dels ock af hustruns arbetsförtjenst och tillfälliga almosor. Om

s. 477 Sida 477 i årgången börjar härKopiera citering

sådant påfordrades, anhölls att attestutgifvarne måtte varda hörde på ed inför Albo häradsrätt. Hvad Per Torkelsson i fattigunderstöd bekommit, utgjorde endast fjorton öre om dagen och således icke mera än hvad Per Torkelsson lagligen borde bekomma. Håkansson yrkade, att hofrättens dom måtte upphäfvas och häradsrättens beslut fastställas.

Nils Månsson bestred allt afseende å hvad Håkansson i sin underdåniga klagoskrift anfört och yrkat, äfvensom å den företedda attesten.

Nedre revisionen (revisionssekreteraren Wedberg och t. f. revisionssekreteraren Ryding) yttrade i underd. betänkande den 13 Juli 1870: »Hvad angår sökandens anhållan att få åtskilliga personer på ed i saken hörda angående innehållet af en vid de underdåniga påminnelserna fogad attest, så enär de omständigheter, hvarom i samma attest förmäles, icke torde vara af beskaffenhet att kunna på sakens utgång inverka, lärer berörde anhållan icke kunna bifallas.

Beträffande sjelfva saken, hemställer nedre revisionen i underdånighet att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom».

Från detta beslut var föredraganden t. f. revisionssekreteraren Welin skiljaktig och yttrade: »Lika med hofrätten torde Kongl. Maj:t finna häradsrättens ofvanberörda utslag den 7 Februari 1859 icke utgöra hinder för Fogeltofta församling att af svaranden utkräfva ifrågavarande ersättning; och hemställer jag, beträffande sökandens instämda talan, att Kongl. Maj:t måtte på de af häradsrätten anförda skäl och då det understöd, som enligt förut nämnda räkenskap under den tid, stämningen afser, till Per Torkelsson utgått, icke torde kunna anses vara till beloppet för högt upptaget, pröfva rättvist, med upphäfvande af hofrättens dom, på det sätt fastställa häradsrättens i saken meddelade beslut, att svaranden förpligtas till sökanden emot qvitto genast utgifva det understöd, Per Torkelsson, enligt hvad förmäldt blifvit, uppburit med 143 rdr 50 öre jemte värdet af tjugo tunnor 29 kappar korn efter den af häradsrätten stadgade beräkningsgrund, jemte fem procent ränta å dessa belopp ifrån

s. 478 Sida 478 i årgången börjar härKopiera citering

stämningsdagen den 9 Maj 1867, tilldess liqvid sker, hvaremot sökandens yrkande om ersättning för framtida underhåll åt Per Torkelsson icke torde kunna i denna sak komma under pröfning».

Saken föredrogs den 3 Augusti 1870 inför Högsta Domstolen; och på de af föredraganden i hans särskilda mening anförda grunder pröfvade Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Södergren, friherre Leuhusen, Dreijer, Lagerstråle och Huss) rättvist, med ändring af hofrättens dom, fastställa häradsrättens beslut angående svarandens skyldighet att återgälda kostnaden för Per Torkelssons underhåll under tiden från och med 1859 till och med år 1866; hvaremot, i fråga om ersättning för det fattigunderstöd, som möjligen efter nämnde tid komme att till Per Torkelsson utgå, dessa ledamöter ansågo påståendet i denna del icke kunna på den i denna sak ågångna stämning pröfvas.

Justitierådet Carleson yttrade, att då sökanden icke ens föreburit någon rätt att för Per Torkelsson föra talan, justitierådet ej funne skäl att i hofrättens dom göra ändring.

Justitierådet Rabe utlät sig: »Enär den emot svaranden i saken förda talan grundats derpå, att svaranden, i anledning af den Per Torkelsson öfvergångna misshandel, hvarigenom denne skulle blifvit urståndsatt att sig sjelf försörja, vore skyldig att gifva honom årligt underhåll, men upplyst är, att af Per Torkelsson sjelf i berörda afseende redan, innan han kom i åtnjutande af fattigunderstöd, emot svaranden väckt påstående blifvit af häradsrätten genom laga kraftvunnet utslag ogilladt, finner jag ej skäl göra ändring i det slut, hvari hofrätten i saken stannat».

Kongl. Maj:ts dom är utgifven den 31 Augusti 1870.