Naumanns tidskrift 1871 s. 550

I en bördstvist (år 1857) förklarade häradsrätt, att svaranden B icke var lagligen stämd; men hofrätt fann styrkt, att B hållit sig för stämningen undan, hvadan och då stämningen inom rätt tid blifvit fästad å hans husdörr, B måste anses lagligen stämd i saken och skyldig att deri svara. Denna blef alltså visad åter till häradsrätten.

B sökte hos K. M. i underdånighet ändring. Nedre revisionen i underdånigt betänkande hemställde: att som den pröfning, hofrätten i saken meddelat, icke torde kunna anses vara af beskaffenhet, att, i strid med stadgandet i 16 kap. 4 § Rättegångsbalken, talan mot hofrättens dom ägt annorlunda än med hufvudsaken fullföljas, Kongl. Maj:t måtte förklara sökandens underdåniga talan icke kunna till pröfning upptagas.

Målet föredrogs inför Högsta Domstolen den 19 September 1861.

Då vid uppkommen fråga, huruvida B:s ändringssökande borde till pröfning upptagas, skiljaktighet emellan Högsta Domstolens ledamöter sig yppade, skreds till omröstning, dervid

Justitierådet Nazimann yttrade: Jag kan icke, meo voto, godkänna nedre revisionens underdåniga betänkande. För att ej missförstå lagens stadganden i 16 kap. Rättegångsbalken och särskildt i detsammas 4 § angående de så kallade inseparable invändningarne och deras behandling, är nödigt att skilja emellan de processuella preliminär-beslut

s. 551 Sida 551 i årgången börjar härKopiera citering

soin i åberopade § åsyftas, och hvilka stundom äfven kunna i sin mån vara »i hufvudsaken bindande», såsom lagen uttrycker det, samt interlokutoriska utslag af den beskaffenhet, att de på sakens utgång hafva ett väsendtligt inflytande. Af sådan natur äro i civilmål till exempel de utslag, genom hvilka domes till värjemålsed eller fyllnadsed och så vidare. Remedia juris mot dem äro derföre vad och revisionsansökan. Af samma hufvudsakliga beskaffenhet är i nu förevarande bördetvist under-rättens utslag derom, att köparen B icke är lagligen stämd och icke kan förpligtas att för sig eller hustru ingå i svaromål. Den väckta bördetalan sönderfaller nemligen, med anledning af köparens bestridande, i två momenter: det ena huruvida bördemannen i behörig tid och ordning instämt köparen, eller, genom uraktlåtenhet häraf, hans bördestalan är preskriberad, och han alltså förlorat sina fatalier; det andra huruvida hans framställda bördesanspråk är lagligen grundadt eller icke. Hade under-rätten funnit köparen vara behörigen stämd, så hade den i omedelbart sammanhang dermed haft att döma öfver andra momentet, som i sådan händelse varit hufvudsak, den der i vanlig ordning kunnat gå instanserna igenom. Men om under-rätten, såsom i närvarande fall, ogillar stämningssättet, hvaraf följer att bördemannen anses hafva försutit laga tid för sin talans anställande, så blir detta beslut att anse som ett hufvudsakligt, helst pröfningen af tvistens andra moment dymedelst är afskuren. Derföre sökes ock, enligt 25 kap. 1 § Rättegångsbalken, i vadeväg ändring i ett slikt utslag, och, ehvad hofrätten i sin dom hyllar annan mening eller icke i afseende på stämningens giltighet och bördetalans deraf beroende preskription, blir målets natur och gången för detsammas behandling dymedelst icke förändrade. Öfverrätten har ingen i lag grundad befogenhet att afstänga den derstädes tappande parten från den vanliga vägen att få det af under-rätt sålunda hufvudsakligen afdömda målet pröfvadt af Kongl. Maj:t. Jag förbigår att skildra de lätt insedda förvecklingar, som skulle uppkomma, derest icke det vanliga remedium juris här finge omedelbarligen mot hofrättens dom

s. 552 Sida 552 i årgången börjar härKopiera citering

användas; jag endast vill anmärka, att svårligen något prejudikat torde kunna uppletas, som utvisat, att den i betänkandet föreslagna ordning blifvit i enahanda fall inom vår lagskipning följd, och jag anser mig äfven böra fästa uppmärksamheten på lagkomitéens yttrande i motiverna till civil-lagförslaget sidan 289, angående klagan öfver beslut, genom hvilket stämning blifvit ogillad. På dessa skäl finner jag, att hofrätten lagligen meddelat revisions-utslag i målet, hvilket jag alltså, meo voto, till pröfning upptager».

Justitierådet Carleson gillade nedre revisionens underdåniga betänkande.

Justitierådet Almqvist yttrade: »Då häradsrättens utslag, hvarigenom häradsrätten saken från sig skiljt, är af den hufvudsakliga beskaffenhet, att föreskriften uti 16 kap. 4 § Rättegångsbalken emot fullföljd af der omtalade invändningsfrågor, medan sjelfva saken ännu är på första domstolens handläggning och pröfning beroende, icke äger tillämplighet i förevarande fall, finner jag hinder icke möta för sakens upptagande till pröfning».

Justitierådet friherre Leuhusen förenade sig med justitierådet Almqvist.

Justitierådet Cramér instämde med justitierådet Carleson, men justitieråden Iggeström och Gyllenhammar med justitierådet Almqvist.

B:s talan blef alltså, enligt denna votering, till pröfning upptagen af Högsta Domstolen och med slut afhulpen.

Uti mål rörande ett handelsaftal (år 1858) tillät rådhusrätt handlanden A att å viss dag inför rådhusrätten med ed vita och betyga, det A:s handelsbok, hvad det ifrågavarande köpslutet anginge, vore riktigt förd. Hofrätt gillade detta beslut med förklarande att A ägde fullgöra fyllnadseden å viss dag.

s. 553 Sida 553 i årgången börjar härKopiera citering

Vederparten X sökte hos Kongl. Maj:t i underdånighet ändring.

Nedre revisionen yttrade i underdånigt betänkande: att som domstolarnes ifrågavarande beslut icke torde kunna anses innefatta pröfning af hufvudsak, och underdånig talan deremot således, enligt 16 kap. 4 § Rättegångsbalken, icke finge annorlunda än i sammanhang med hufvudsaken fullföljas, hemställde nedre revisionen i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte förklara, att hvad sökanden för vinnande af ändring i samma beslut i underdånighet anfört icke kunde till pröfning upptagas;

men, derest denna mening icke skulle af Kongl. Maj:t gillas, så och på anförde skäl hemställde nedre revisionen i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist domstolarnes ifrågavarande beslut att upphäfva.

Inför Högsta Domstolen föredrogs målet den 27 September 1861; och som rådstufvurättens omförmälda beslut icke innefattar pröfning af hufvudsak, och, vid sådant förhållande, hofrätten icke, emot stadganderne i 16 kap. 4 § Rättegångsbalken, bort, innan rådstufvurätten i saken dömt, sökandens öfver samma beslut förda klagan till pröfning upptaga, blef hofrättens dom af Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Gyllenhammar, Cramér, friherre Leuhusen och Carleson) undanröjd.

Justitieråden Södergren och Berg ansågo hinder icke möta att sökandens hos hofrätten förda och hos Kongl. Maj:t fullföljda talan till pröfning upptaga.

Justitierådet Naumann yttrade: »På de skäl jag till Högsta Domstolens protokoll för den 19 i innevarande månad i revisionssak emellan NN. och NN. 1), anser jag ett utslag, hvarigenom fyllnadsed blifvit åt part uppdragen, icke kunna hänföras till de processuela preliminär-b eslut, om hvilka stadgas i Rättegångsbalkens 16 kap. 4 §. Genom utslaget i nu

1) Se härofvan sidd. 550—552.

s. 554 Sida 554 i årgången börjar härKopiera citering

förevarande, vid under-rätten af parterne till doms öfverlemnade sak är A medgifvet ej allenast att, emot vanliga, reglen, till hans egen fördel såsom half bevisning begagna ett af honom sjelf utfärdadt dokument, utan äfven att genom edgång göra bevisningen fullständig, — att svärja i egen sak, och dymedelst få sin vederpart skyldig dömd till utgifvande af livad A fordrat. Detta utslag har alltså på hufvudsakens utgång ett väsendtligt inflytande, hvadan ock ändring deri blifvit, efter erlagdt vad, sökt i hofrätten, som, efter det dom der är vorden fälld, i vanlig ordning meddelat revisionsutslag för talans fullföljande hos Kongl. Maj:t. Skulle ett sådant fullföljande här ej medgifvas, samt A således komma att gå eden; så kunde det, enligt min åsigt, orimliga förhållande sedermera inträffa, att, när målet ånyo drogs under Kongl. Maj:ts pröfning, det befanns, att domstolarne saknat laga skäl att åt A uppdraga den ed, som dåmera af honom redan var gången. Ett så ovarsamt och med beskaffenheten af ifrågavarande grannlaga bevisningsmedel oförenligt förfarande i afseende på ådömd edgång i egen sak kan ej äga stöd af lag. Hade, på sätt referenten i hofrätten föreslagit, denna domstol åt A:s vederpart X uppdragit värjemålsed för omintetgörande af den genom handelsbokens innehåll mot honom förekomna halfva bevisning, så hade väl ingen tvekan kunnat uppstå derom, att ju icke klagan öfver ett slikt utslag fått hos Kongl. Maj:t föras; och naturen af hofrätten» dom förändras ingalunda derigenom, att den i stället åt andra parten uppdrager edgång för bevisningens fyllande å hans sida. Den i vadeväg till hofrätten komna saken får, efter min mening, gå revisionsvägen till Kongl. Maj:t, ehvad domen lyder på edgång af det ena eller andra ofvannämnda slaget. Så har äfven lagkomitéen uppfattat frågan om remedium juris i detta fall, då den i förslaget till 16 kap. 10 § Rättegångsbalken stadgat, att när rätten dömt till värjemålsed eller fyllnadsed, må man ock det beslut under högre rätts pröfning draga, ändå att hufvudsaken ej slutligen afgjord är; varande detta stadgande, så vidt af motiverna kan slutas, icke föreslaget såsom ut-

s. 555 Sida 555 i årgången börjar härKopiera citering

tryck af en ny grundsats, utan endast till förtydligande af hvad med gällande lag och praxis öfverensstämmer. Jag finner mig alltså oförhindrad att målet till pröfning upptaga».

Kongl. Maj:ts dom, grundad på 4 ledamöters vota mot 3 och gående derpå ut att sökandens klagan icke upptogs till pröfning, är utfärdad den 18 Oktober 1861.

I dessa frågor kan det vara af intresse att höra Matth. Calonii mening. Såsom finska senatens prokurator (svarande i det närmaste emot vår justitiekansler) afgaf Calonius år 1813 nedanstående betänkande, hvilket numera kommit till allmänhetens kunskap uti det år 1870 i Helsingfors utgifna supplementbandet till hans arbeten:

»Till Hans Kejserliga Maj:t, underdånigt betänkande öfver den fråga: om och på hvad sätt det må vara en missnöjd part tillåtet att söka ändring uti underrätts utslag, hvarigenom i tvister om skuldfordringar, grundade på bok, det blifvit sökanden tillåtet att besvärja sin handelsbok.

Underdånigste memorial.

Genom remiss af den 9 nästlidne Augusti har Eders Kejserl. Maj:t nådigst täckts anbefalla mig att inkomma med underdånigt betänkande öfver den till Eder Kejserl. Maj:ts höga utlåtande af dess hofrätt i Abo i underdånighet refererade fråga: huruvida och- på hvad sätt det må vara en missnöjd part lofgifvet, att, innan slutlig dom i hufvudmålet fallit, hos högre rätt söka ändring uti underrätts utslag, hvarigenom i tvister om skuldfordringar, grundade å bok, sökanden enligt 2 § XVII kap. Rättegångsbalken blifvit tillåtet att met ed sanna riktigheten af sin handelsbok.

Till underdånigste följd deraf har jag genomläsit handlingarne och dervid inhemtat, att enär hofrätten den 18 sistlidne Mars förehaft ett från rådstufvurätten i Tavastehus genom vad till hofrätten inkommet mål angående en fordran stor .304 rubler i banko assignater, den handlanden i Friedrichshamn Otto Antonsson Offtzchinikoff af gull- och silfver-arbetaren samt extra rådmannen derstädes Olof Edman efter skuld-

s. 556 Sida 556 i årgången börjar härKopiera citering

sedel och i stöd af sin förde handelsbok sökt utbekomma, har dervid den skiljaktighet ledamöterne emellan uppkommit, att en ledamot, referenten assessoren Haartman, ansett rådstufvurätten, som ännu icke hade slutligen dömt i hufvudmålet, utan endast tillåtit sökanden att besvärja sin bok, icke hafva ägt rätt att, på sätt som skett, deremot tillstädja vad. Hvaremot tre andre ledamöter, lagmannen och häradshöfdingen Ekestubbe, collegii-rådet och assessoren Limnell samt assessoren Dahl förklarat, det rådstufvurätten, i det den antagit vad, rätteligen förfarit. I anseende hvartill, och till förekommande deraf, att framdeles i en slik fråga stridiga utslag i hofrätten ej måtte utfärdas, vice presidenten och riddaren Sylvius funnit nödigt att låta sammankalla samtlige hofrättens så ordinarie som adjungerade ledamöter att in pleno härom öfverlägga.

Derstädes har omröstningen så utslagit, att hofrättsråderne Pomell och Tileman, assessorerne Avellan, Haartman, Richter, Baeckborg och Tandefeldt samt adjungerade ledamöterne sekreteraren Finckenberg och protonotarien Barck bifallit den förstnämnda meningen, dermed ock collegiirådetoch assessoren Limnell, som nu utan all anförd orsak ändrat sin förut yttrade tanke, sig förenat. Hvaremot vice presidenten och riddaren Sylvius, assessoren Dahl, lagmannen och assessoren Schröder jemte adjungerade lagmannen oeh häradshöfdingen Ekestubbe, häradshöfdingen Dahl och vice advokatfiskalen Fagerström stannat i den senare meningen.

För min underdåniga del är jag med full öfvertygelse och utan alla förbehåll af den tanke, att den af de tio ledamöterne fattade mening är emot sakens natur, emot beskrifven lag och emot ett redan förr än nya lagen utgafs vidtaget och sedermera beständigt följdt rättegångsbruk uppenbarligen stridande, och att tvärt om minoritetens mening är den rätta och med lagen enliga; och detta är hvad mig åligger att i möjligaste korthet underdånigst ådagalägga.

En och hvar inser lätteligen, att uti lagskipningen under tiden mål förekomma, i hvilka full visshet, sådan som lagen

s. 557 Sida 557 i årgången börjar härKopiera citering

fordrar, icke annorlunda vinnas kan, än att domaren sluteligen och då sanningen annorlunda ej utletas kan, måste söka den genom endera partens ed. De uti detta afseende i lagen stadgade eder äro väl af flerfaldig art. Men de som egentligen hit höra och alltid göra utslag i hufvudmålet äro endast tvenne, nemligen värjemålsed och fyllnadsed, hvilka ock derföre hos de lagfarne fått ett eget namn af juramenta litis decisoria, eder som afgöra sjélfva saken.

Emellan dessa är väl den skillnad, att värjemålseden äger rum så i kriminele som i civile mål, och det endast i anseende till svaranden, enär han åtminstone med halft bevis är besvärad till den sak, hvarföre han tilltalas, då deremot fyllnadseden hörer allenast till den civila processen och tillåtes blott käranden, som med minst halft bevis styrkt sitt påstående; och att då den förra upphäfver all verkan af de emot svaranden förut inlupne skäl, den senare tvärtom upphöjer kärandens halfva bevis till den grad af visshet som lagen till fullt bevis fordrar. Men så komma de dock bägge deri öfverens, att ingendera af dem kan någon åläggas eller tillåtas innan all annan i saken tillgänglig bevisning förut blifvit föreställd, pröfvad och otillräcklig befunnen; och att sedan, allt efter som den, hvilken eden blifvit ålagd, antingen deråt brister eller densamma gå gitter, de medföra den påföljd, att i det ena fallet svaranden ovilkorligen måste fällas eller frias, och i det andra fallet käranden antingen skall förlora eller vinna sitt påstående. Domarens utslag angående dessa edgångar kunna ock derföre i lagen icke annorlunda anses, än såsom meddelte i hufvudsaken, och äro således af vida annan beskaffenhet än de, som öfver jäf emot vittnen och andra invändningar under rättegången gifvas, så att emellan dessa och de förre någon jemförelse rimligen ej lian anställas.

■ Nu som i allt hvad underrätt i hufvudsaken dömt ändrings ansökning hos högre domstol måste vara tillåten, så kan icke heller, enär till värjemålsed eller fyllnadsed dömdt blifvit, en sådan förmån den med utslaget missnöjde parten betagas. Och hvilkendera eden det vara må, är det en nöd-

s. 558 Sida 558 i årgången börjar härKopiera citering

vändighet att ändringsansökningen i det derom fällde utslag måste föregå edens afläggande. Värjemålseden kunde ju blifvit svaranden ålagd antingen på otillräckliga skäl, innan han med halft bevis till saken varit besvärad, eller ock onödigtvis, då saken redan genom andra skäl var fulleligen utredd. Både det ena och det andra kunde äfven vara skedt då fyllnadsed blifvit tillåten. Och i alla dessa fall blir det högre domstols sak att pröfva den missnöjdes klagan och om edgångs-utslaget är på lag och sakens beskaffenhet grundadt. Finge dermed uppskjutas till dess eden blifvit gången, skulle mångfaldiga olägenheter och oredor deraf uppkomma; den part, som utan edgång bort befrias och nu genom domarens felaktiga åtgärd blifvit dertill trugad, komme att oskyldigtvis förlora både rekonvention och skadestånds ersättning. Der åter den högre domstolen funne honom ed icke hafva bort tillstädjas, så vida han genom fulla skäl förut var öfvertygad, men han likväl nu gått eden, så kunde han icke undgå att straffas såsom menedare, enligt 19 § XVII kap. Rättegångsbalken, med förlust af äran och fyratio daler silfvermynts böter, hvilken hånliga och med total förlust af all hans timliga välfärd förenade näpst han säkert undvikit, om med saken rätteligen hade blifvit förfaret. Att ej förtiga, det någon vidlyftighet i rättegången härigenom ej kan förorsakas. Ty om edgångs-utslaget af den högre domstolen upphäfves, är berörde domstol genast i tillfälle att utlåta sig i sjelfva målet, och varder åter edgångs-utslaget gilladt, och saken derföre till den under-rätt, som eden ålade, återkommer, så återstår derstädes ingen annan fråga än den allenast: kan parten gå eden eller icke; hvarefter utslaget säger sig sjelft.

Uppå dessa grunder har ock lagen i 5 § XXV kap. Rättegångsbalken uttryckligen stadgat, att emot ålagd värjemålsed i blottmål den missnöjde bör i hofrätten sig besvära. Hvaraf och så vida i tvistemål någon annan väg än den genom vad till ändringsansökning uti hufvudsaken icke gifves, omedelbarligen följer, att der i sådan sak till värjemålsed dömdt blifvit, emot utslaget då bör vädjas alldeles i den

s. 559 Sida 559 i årgången börjar härKopiera citering

ordning, som i 1, 7, 11 och 15 §§ i samma kapitel och balk om vad i allmänhet föreskrifves; på sätt det ock från urminnes tider vid domstolarne i Svea rike varit brukligt, och till bevis hvarå jag endast må anföra Kongl. Brefvet af den 1 Juli 1695, K. Förordningen om rättegångsprocessens förkortande af den 4 i samma år och månad § 24, samt hvad framlidne häradshöfdingen Per Abrahamsson i sina bekanta anmärkningar till XXII kapitlet af Tingmålabalken i gamla Landslagen pag. 640 och på flere andra ställen, under åberopande af flere Kongl. reskripter och prejudikater antecknat. Och som fyllnadsed, enligt hvad här förut underdånigst blifvit ådagalagdt, i anseende till dess afgörande verkan å hufvudsaken är i den fullkomligaste likhet med värjemålseden, så lärer ej heller någon begriplig orsak kunna uppgifvas hvarföre i frågor derom annorlunda borde förhållas. Åtminstone har sjelfva Åbo hofrätt genom särskilde utslag af den 12 Mars 1754 och den 1 December 1755, som ofelbarligen i hofrättens arkiv stå att läsas, förklarat det emot under-rätts utslag, hvarmedelst en köpman är vordet tillåtet att med ed fästa riktigheten af sin handelsbok, hvarunder handtverkares och krögares kladdar ingalunda måge begripas, vad bör erläggas och vadet sedan i laga ordning fullföljas. Kunnandes jag fördenskull icke inse, att för hofrättens pluralité någon anledning varit att, tvärt emot en sådan stadgad princip och sakens solklara beskaffenhet, på så olämpliga skäl som skett, väcka derom nu fråga och att dermed falla Eder Kejserl. Maj:t i underdånighet besvärlig. I anseende hvartill jemväl min sluteliga underdånigste mening blifver, att hofrätten till svar i nåder kunde meddelas, det Eder Kejserl. Maj:t allernådigst funnit, att emot underrätts utslag i tvistemål rörande ålagde eller tillåtne värjemåls- och fyllnadseder af den egenskap som det förevarande, bör vädjas, samt vadet, innan eden aflägges, fullföljas och den missnöjde partens klagan af högre rätt laglikmätigt skärskådas och pröfvas. Hvilket dock till Eders Kejserl. Maj:ts närmare högstupplysta godtfinnande underdånigst hemställes».