Naumanns tidskrift 1871 s. 569

Sedan auditören M. E. Bäckström den 19 Oktober 1866 fått uppdrag af förre hemmansägaren Lars Olof Olsson att hos P. A. Petersson i Råberga inkassera en köpeskillingsfordran för 1/4 mantal Hofsta by å 711 rdr 20 öre med ränta, hade Olsson den 31 Januari 1867 utfärdat fullmakt för Per Erik Larsson att ifrågavarande inkasseringsbelopp hos Bäckström uppbära och qvittera, och dermed godtgöra sig för en sin fordran hos Olsson. Den 19 Juni 1867 lyckades Bäckström inkassera nämnde köpeskillingsfordran, och, enligt en af Bäckström sedermera afgifven redogörelse, skulle Olsson deraf få tillgodo 524 rdr 62 öre. Men Olsson utfärdade den 18 November samma år till Per Erik Larsson en skriftlig öfverlåtelse af fordringen hos Bäckström med all den rätt, hvarmed Olsson samma fordran innehade, och godkände Olsson inga andra utgiftsposter, än dem som skett med hans vetskap och samtycke.

Per Erik Larsson uttog två dagar derefter stämning å Bäckström till rådstufvurätten i Örebro och yrkade, att Bäckström, som vägrat att till Per Erik Larsson utbetala inkasserade medlen, måtte dertill lagligen förpligtas.

Bäckström genmälde: Lars Olof Olsson hade en skuld till handlanden E. B. Modins konkursbo, enligt två skuldsedlar, hvardera å 500 rdr med ränta. För denna skuld lagsökt, lemnade Olsson till Bäckström, i egenskap af syssloman i konkursen såsom säkerhet köpekontrakt om 1/4 mantal

s. 570 Sida 570 i årgången börjar härKopiera citering

Hofsta by, på grund af hvilket kontrakt Bäckström inkasserade 596 rdr 12 öre. Härmed infriades ena reversen och å den andra afskrefs öfverskjutande beloppet. Olsson hade sålunda icke några medel innesående hos Bäckström, hvarom ock Per Erik Larsson före rättegångens början underrättats.

Häremot invände Per Erik Larsson, att Bäckström ej haft annat uppdrag än att inkassera och redovisa köpeskillingen, för bestyrkande hvaraf Per Erik Larsson företedde afskrift af den fullmakt, Olsson i sådant afseende skulle för Bäckström utfärdat den 19 Oktober 1866, och enligt hvilken åt Bäckström uppdrogs att «utsöka, uppbära och qvittera» Olssons nämnde fordran.

Då Bäckström slutligen förklarade sig villig att afgifva redovisning, anmälde Per Erik Lasson, att han vid sådant förhållande ej påkallade pröfning af hufvudsaken, hvarvid rådstufvurätten lät bero, enligt beslut den 23 December 1867.

De af Bäckström för Olssons räkning inkasserade medel hade den 11 Januari 1868 tagits i mät af stadsexsekutorn i Örebro till gäldande af dels 500 rdr med sex procent ränta från den 18 Juni 1866 och 11 rdr i lagsökningskostnadsersättning, som Olsson, enligt kon. befallningshafvandes i Örebro läns utslag den 28 September 1866, ålagts till A. F. Johansson utgifva på grund af det ena utaf Olsson till Modin eller ordres utfärdade ofvanomförmälda skuldebref å nämnde belopp, hvilket utslag af Johansson transporterats på sysslomännen i Modins konkurs, dels ock 110 rdr med ränta från den 8 December 1866 och 9 rdr 75 öre i expenser, som Olsson, enligt kon. befallningshafvandes utslag den 5 December 1867, dömts betala till Bäckström. Olsson hade jemväl blifvit lagsökt på den andra af de utaf honom till Modin eller ordres utgifna skuldsedlarne och genom kon. befallningshafvandes utslag den 29 Maj 1868 förpligtats att till Bäckström betala förskrifna 500 rdr med 6 procent ränta från den 18 Juni 1866 samt med 10 rdr 50 öre ersätta lagsökningskostnaden.

Berörde utmätning öfverklagades af Per Erik Larsson, hvilken fråga, efter återförvisning från Svea hofrätt, af kon.

s. 571 Sida 571 i årgången börjar härKopiera citering

befallningshafvande slutligen genom utslag den 10 December 1868 afgjordes så, att som tvist vore, huruvida ifrågavarande, hos Bäckström innestående, till Per Erik Larsson öfverlåtne medel borde för Olssons skuld undantagas, blef, jemlikt 7 kap. 3 § Utsökningsbalken, saken förvisad till domaren, hvaremellertid de utmätte medlen kommo att stå i qvarstad.

Derefter uttog Per Erik Larsson ånyo stämning å Bäckström till rådstufvurätten i Örebro och, under åberopande af ofvanomförmälde fullmakt och öfverlåtelse, yrkade att öfverklagade utmätningen måtte undanrödjas och Bäckström förpligtas att till Per Erik Larsson utgifva de innestående 524 rdr 62 öre jemte ränta.

Bäckström svarade: Det vore väl sannt att han den 19 Oktober 1866 för inkassering emottagit ifrågavarande köpekontrakt, men endast för att med de inkasserade medlen godtgöra Olssons skuld till Modins konkursmassa. Förbindelsen att redovisa vore icke af löpande egenskap, hvadan Per Erik Larsson ej kunde hafva bättre rätt än Olsson. I liqvid med denne måste väl hans egna genom tre laga kraftägande utslag fastställda skulder godkännas, och i afräkning på dessa skulder hade Bäckström godtgjort Olsson omstämde 524 rdr 62 öre. Bäckström hade, såsom syssloman i Modins konkurs, redan i November månad 1866 fått af Johansson emottaga kon. befallningshafvandes utslag den 28 September samma år och samtidigt med konkursens början (den 24 September 1866) blifvit såsom god man i konkursen innehafvare af den förbindelse å 500 rdr, på grund af hvilken Bäckström lagsökte och erhöll utslaget af den 29 Maj 1868. Således var Bäckström den 31 Januari 1867, då Per Erik Larsson fick fullmakt af Olsson att uppbära inkasserade medlen, innehafvare af öfverskjutande fordran, för hvilken qvittning borde äga rum. Bäckström hade väl den 3 Januari 1868 begärt den utmätning, som verkställdes den 11 i samma månad, men sedermera den 27 November samma år återkallat utmätningen och återfått utslaget af den 28 September 1866 med tillhörande skuldebref. På dessa skäl yrkades ogillande af käromålet.

s. 572 Sida 572 i årgången börjar härKopiera citering

Per Erik Larsson erinrade härvid: Bäckström hade icke ägt vidtaga någon åtgärd till förnärmande af tredje mans, det ville här säga, Per Erik Larssons rätt. Han hade icke heller ägt upphäfva verkan af qvarstaden och sjelfpanta. Dessutom vore det ej visadt, när utslaget af den 28 September 1866 öfverläts på sysslomännen.

Rådstufvurätten yttrade medelst utslag den 5 April 1869: Som ostridigt vore, att Lars Olof Olsson på grund af det Bäckström lemnade inkasseringsuppdrag fått hos Bäckström en fordran på redovisning för det inkasserade beloppet; men Bäckströms rätt till qvittning vore inskränkt till hans egen fordran hos Olsson den tid, medlen blifvit inkasserade och bort redovisas, och följaktligen icke kunde utsträckas till fordringar, som Modins konkurmassa ägt hos Olsson; hvadan Bäckström icke ägt att med de inkasserade medlen godtgöra nämnde skulder eller att, sedan Per Erik Larsson visat sig vara berättigad uppbära medlen, undandraga sig redovisningsskyldighet intill dess det förhållande inträffat, att Bäckström sjelf blifvit ägare och innehafvare af konkursmassans rätt emot Olsson; alltså och då ej visadt blifvit, att köpekontraktet öfverlemnats till Bäckström såsom afbetalning å Modinska konkursmassans fordran, samt Bäckström hvarken den 31 Januari 1867 eller den 19 Juni samma år, då medlen till Bäckström influtit och bort till Per Erik Larsson redovisas, veterligen ägt någon så beskaffad fordran hos Olsson att, emot hans eller hans rättsinnehafvares bestridande, qvittningsrätt derför lagligen tillkommit Bäckström, och Bäckström icke heller annorledes visat sig vara berättigad att undanhålla Per Erik Lasson omtvistade medlen, förpligtades Bäckström att genast emot qvitto, vid tvång af utmätning, till Per Erik Larsson utbetala oredovisade belopet 524 rdr 62 öre jemte sex procent ränta derå från den 19 Juni 1867 tills liqvid skedde.

Bäckström vädjade till Svea hofrätt och anförde: Stadgandet i 4 kap. 7 § Utsökningsbalken afsåge de ömsesidiga fordringsanspråken vid sjelfva liqviden. Qvittning vore en liqvidationsåtgärd. Då Bäckström sista gången stämdes, eller

s. 573 Sida 573 i årgången börjar härKopiera citering

i Mars månad 1869, och då afgaf redovisning, stod saken i det skick, att alla vilkor för qvittning voro för handen. Bäckström var nemligen skyldig att redovisa 524 rdr 62 öre, men hade deremot fordringar hos Olsson på grund af 3 utslag å tillhopa 1,110 rdr förutom ränta och expenser. Med Per Erik Larsson hade Bäckström ju ej att skaffa, då han redan betalt Olsson genom afdrag på dennes skulder.

Hofrätten meddelade dom den 12 Maj 1870: Då, på sätt Bäckström vid rådstufvurätten uppgifvit och omständigheterna för öfrigt gåfvo vid handen, Bäckström icke för egen del, utan såsom god man och syssloman i Modins konkurs, varit innehafvare af de fordringar, som blifvit genom kon:s befallningshafvandes utslag den 28 September 1866 och den 29 Maj 1868 till betalning fastställda; samt Bäckström icke styrkt, att Lars Olof Olsson medgifvit att, för godtgörelse af samma fordringar, finge användas de af Bäckström inkasserade medlen 524 rdr 62 öre, vid hvilket förhållande Bäckström följaktligen icke varit berättigad att samma medel till gäldande af Olssons skuld enligt berörde tvänne utslag innehålla; men, då annat förhållande ej vore visadt, Bäckström borde anses vara ägare af fordringen på grund af kon:s befallningshafvandes utslag den 5 December 1867 å 110 rdr med ränta och 9 rdr 75 öre lagsökningskostnadsersättning; alltså och om än Bäckström blifvit innehafvare af samma fordran efter den 19 Juni, då han uppburit inkasserade medlen, sådant likväl icke utgjorde hinder för Bäckström att vid redovisningen för nämnde medel njuta qvittning för samma sin fordran, hvilken qvittningsrätt ej finge förringas deraf att Olsson på Per Erik Larson öfverlåtit sin rätt till ifrågavarande 524 rdr 62 öre, pröfvade hofrätten rättvist på det sätt ändra rådstufvurättens utslag, att Bäckström ålades emot qvitto genast utgifva till Per Erik Larsson hvad, efter afdrag af 119 rdr 75 öre med sex procent ränta å 110 rdr från den 8 December 1866 till den 19 Juni 1867, återstode af de omstämda 524 rdr 62 öre och å samma återstod gälda fem procent ränta från stämningsdagen i första rättegången.

s. 574 Sida 574 i årgången börjar härKopiera citering

Denna dom uttryckte hofrättsrådet Ramsays och adjungerade ledamoten vice häradshöfdingen Bööks åsigter i saken-

Referenten vice häradshöfdingen Westman, med hvilken assessoren Munthe instämde, ansåg: att då Bäckström endast fått uppdrag att inkassera Olssons köpeskillingsfordran och derföre vore att betrakta endast såsom dennes syssloman, Bäckström följaktligen hade skyldighet att aflemna den liqvidhan uppburit; hvadan referenten ej fann skäl att i rådstufvurättens utslag göra annan ändring, än att, enär ej bevisligt vore att Bäckström blifvit förr än genom stämningen i första rättegången sökt på redovisning, räntan skulle beräknas till fem procent från stämningsdagen i nämnde rättegång.

Assessoren von Bahr yttrade: att som upplyst var, att Bäckström fått å sig öfverlåten fordran hos Olsson till högre belopp än det, hvarpå Per Erik Larsson gjorde anspråk, och emot Bäckströms bestridande Per Erik Larsson ej styrkt, att berörde öfverlåtelse ägt rum först efter det redovisning för inkasseringsuppdraget olifvit Bäckström affordrad och honom förthy ålegat att dylik redovisning afgifva; alltså och enär Bäckström sålunda enligt 4 kap. 7 § Utsökningsbalken vore berättigad till qvittning, blef Per Erik Larssons talan af denne ledamot ogillad.

Bäckström nedsatte revisionsskilling och sökte i underdånighet ändring, i hvad honom emot gått. Han anförde: Verkliga förhållandet vore, att Bäckström redan den 9 December 1868 och således, innan stämningen i sista rättegången uttogs, å offentlig auktion inropat fordringarne på grund af kon. befallningshafvandes ifrågavarande begge utslag af den 28 September 1866 och den 29 Maj 1868, så att dessa fordringar under rättegången aldrig varit Modins konkursmassas, utan Bäckströms; till bestyrkande hvaraf Bäckström, företedde originalutslagen, försedde med bevis af auktionskammarföreståndaren Dalin i Örebro, att Bäckström den 9 December 1868 inropat samma utslag med tillhörande reverser. Att rådstufvurättens protokoller härom ingenting förmälde vore oförklarligt, då det var bekant för ledamöterna i rätten, de der såsom magistratsp er soner förestode auktions-

s. 575 Sida 575 i årgången börjar härKopiera citering

verket. — Nu kunde väl ingen bestrida, att Bäckström hade klar, ständig och förfallen fordran hos Olsson, och följaktligen vore berättigad till qvittning. Skulle den omständigheten, att Bäckström, först sedan han fått kännedom om öfverlåtelsen till Per Erik Larsson, inropat ifrågvarande skuldebref, utgöra hinder för qvittning, så förekom dock, att Bäckström långt derförinnan var såsom inkasserare innehafvare af de löpande reverserna och förthy fordringsägare. Olsson lede ju ingen förnärmelse, ty han vore ju skyldig att betala såväl den ena som den andra skulden.

Per Erik Larsson bestridde ändringssökandet. Han hade redan den 20 November 1867 och således innan Bäckström inropat Modins konkursmassas fordringar stämt Bäckström om liqvid.

Nedre revisionen (revisionssekreterarne von Sydow och Wedberg samt t. f. revisionssekreteraren Lagergren, den sistnämnde föredragande) afgaf underd. betänkande den 16 November 1870 af följande innehåll: »Lika med hofrätten torde Kongl. Maj:t finna sökanden hafva varit oberättigad att till godtgörande af handlanden Modins konkursmassas fordran hos Lars Olof Olsson enligt Kongl. Maj:ts befallningshafvandes utslag den 28 September 1866 och den 29 Maj 1868 innehålla de medel, till belopp af 524 rdr 62 öre, som sökanden för Lars Olof Olssons räkning den 19 Juni 1867 inkasserat; och emedan ostridigt är, att svaranden fått på sig öfverlåten Lars Olof Olssons rätt till de indrifna medlen och gifvit sökanden del af denna öfverlåtelse, innan ännu sökanden å auktionen den 9 December 1868 inropat konkursmassans på omförmälda begge utslag grundade fordran, samt sökanden vid sådant förhållande icke lagligen torde äga att, till förnärmande af svarandens rätt, tillgodonjuta den qvittning, sökanden jemväl för egen del påyrkat, hemställer nedre revisionen i underd., att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla det slut, hofrättens dom innehåller».

Vid sakens föredragning inför Högsta Domstolen bifölls det underdåniga betänkandet af de flesta ledamöterna (justitie-

s. 576 Sida 576 i årgången börjar härKopiera citering

råden Södergren, Carleson, Naumann, von Hofsten, Dreijer

och Huss).

Justitierådet Wretman yttrade: »Som sökanden, enligt min âsigt, varit lagligen berättigad att vid redovisning hos Lars Olof Olsson för de medel, sökanden på grund af det honom utaf Lars Olof Olsson lemnade, ofvanomförmälda uppdrag uppburit, njuta qvittningsrätt för de fordringar, sökanden vid betalningstiden kunnat hos Olsson äga; samt sökanden med hos Kongl. Maj:t företedda handlingar ådagalagt, att han å offentlig auktion den 9 December 1868 inropat särskilda, genom Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förberörde utslag den 28 September 1866 och den 29 Maj 1868 till betalning fastställda fordringar hos Lars Olof Olsson â tillhopa 1,000 rdr jemte ränta och kostnadsersättningsbelopp; alltså och då, enligt mitt omdöme, några omständigheter icke blifvit i saken ådagalagda, på grund hvaraf svaranden, som fått Lars Olof Olssons sagde fordringsrätt hos sökanden på sig öfverlåten, i nyssnämnda hänseende lagligen förvärfvat bättre rätt än Lars Olof Olsson sjelf ägt, samt sökanden sålunda visat, att han hos Lars Olof Olsson äger fordran, öfverstigande hans nu ifrågavarande skuld, pröfvar jag rättvist, med ändring af hofrättens dom, i hvad den blifvit öfverklagad, förklara sökanden icke kunna, i anledning af käromålet i denna sak, till någon betalningsskyldighet förpligtas».

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 19 December 1870.