Naumanns tidskrift 1871 s. 627

Bergsbruksidkaren L. P. Wikander ingick år 1857 såsom delägare i Örebro enskilda bank för tio aktier å 100 rdr banko, eller tillhopa 1,500 rdr rmt, och inbetalde deraf kontant 25 procent eller 375 rdr, samt aflemnade för återstående 75 procent två af honom till banken eller ordres utfärdade skuldebref, det ena den 28 Februari 1857 å 900 rdr, med ränta, och det andra den 26 September samma år å 225 rdr med ränta, hvarförutan såsom hypothek för dessa skuldebref aflemnades en af hans fader länsmannen J. Wikander den 26 September 1837 till banken eller ordres utgifven och i ‘/4 mantal Bornås intecknad skuldförbindelse å 1,200 rdr banko med ränta. Endast ett bref erhölls å de tio aktierna.

Vid den 26 Oktober 1860 förrättadt arfskifte efter dåmera aflidne bergsbruksidkaren Wikander, träffades mellan sterbhusdelägarne, som utgjordes af den aflidnes moder enkan B. C. Wikander, broder borgmästaren J. Wikander och syster Justina Sofia, gift med länsmannen J. O. Gellertz, den öfverenskommelse, att endast de kontant inbetalde 25 procenten eller 375 rdr skulle gå i arf och fördelas lika mellan begge syskonen, hvarefter, genom särskildt aftal, brödrens lott öfvergick på systern, och åtog sig dervid Grellertz att frigöra de i banken innestående säkerhetshandlingarne. För detta ända-

s. 628 Sida 628 i årgången börjar härKopiera citering

mål lät han till bankens kamererare aflemna andra säkerhetshandlingar, hvilka dock förklarades icke vara antagliga. Gellertz pantsatte sedermera aktiebrefvet, jemte fyra egna aktier, för en sin skuld till handlanden G. Marelius och utfärdade härom en skriftlig handling.

Uti Gellertz’ derefter inträffade konkurs bevakade Marelius den 20 Augusti 1867 sin fordran och anmälde dervid, att han innehade såsom hypothek 14 aktier i Örebro enskilda bank. När också Marelius derefter kom på obestånd, och fråga blef om ackord, iklädde sig handelsbolaget Ekström & Forsberg ansvarighet för ackordets fullgörande och fick, såsom säkerhet för detta sitt åtagande, emottaga ifrågavavande aktiebref, hvarefter ene delägaren i bolaget J. H. Ekström den 1 December 1867, då bankens tredje oktroj gick till ända, anmälde sig i banken och fick der, emot aflemnande af lottbrefvet och särskildt qvitto, utbekomma icke blott 25 procent utan äfven de för återstående 75 procent deponerade säkerhetshandlingar.

Sedan Ekström vändt sig till borgmästaren Wikander och, såsom innehafvare af säkerhetshandlingarne, fordrat att utbekomma 1,125 rdr eller omförmälde 75 procent af aktierna, samt banken, på förfrågan af Wikander och hans moder, förklarat sig ej vara pligtig att vidtaga någon åtgärd för handlingarnes återställande till sterbhuset, uttogo Wikander och hans moder, efter det de jemväl fått Gellertz’ konkursmassas rätt på sig öfverlåten, stämning å banken och dess centraldirektion till rådstufvurätten i Örebro samt, under åberopande af ofvan upptagna förhållanden, yrkade åläggande för banken att genast antingen återställa säkerhetshandlingarne eller ock ersätta hvad Wikander och hans moder kunde komma att utbetala för handlingarnes återfående.

Banken å sin sida instämde Ekström med påstående att han måtte förpligtas ansvara för beloppet af den inteckning i hemmanet Bornås å 1,200 rdr banko, han ur banken uttagit, och samma belopp tillhandahålla eller ock återställa inteckningen för den händelse banken kunde förbindas att

s. 629 Sida 629 i årgången börjar härKopiera citering

samma inteckning, såsom till obehörig person utlemnad, till Wikander och hans moder återställa.

Bankens ombudsman företedde vid rätten det ifrågavarande aktiebrefvet å 10 aktier, dateradt den 1 December 1857 och stäldt till L. P. Wikander, hvilken derigenom tillförsäkrades delaktighet i bankbolaget med de rättigheter, som de af Kongl. Maj:t fastställda bolagsreglorna bestämde; innehållande lottbrefvet tillika: att detsamma gällde i annans hand med den rätt 7 § i bolagsreglorna medgåfve.

Nämnde §, införd i lottbrefvet, hade följande lydelse: »Mom. 1. Lottägare, dess arfvinge eller sterbhusdelägare vare ej berättigad att banklott på annan person öfverlåta, utan att bolaget dertill samtycker». »Mom. 2. Om banklott genom köp eller annat laga aftal öfvergår till annan persons ägo, men bolaget icke samtycker till den nye ägarens inträde i banken, är han berättigad att senast ett år derefter erhålla full lösen för sitt lottbref».

Bankens ombudsman genmälde å stämningen: Då det var vid tredje oktrojens slut eller bolagets upplösning, som Ekström i banken presenterade lottbrefvet, och således ej var fråga om att få inträde i banken, så hade också Ekström, som genom uppvisad pantförskrifning ådagalade, att han var laglig innehafvare af lottbrefvet, rättighet att för detsamma erhålla full lösen, det vill säga icke blott det kontant inbetalda beloppet 375 rdr, utan ock hypotheket för öfrige 75 procent. Dessa begge valutor bildade grundfonden, hvilken icke finge rubbas så att lottägaren innehade de 25 procenten och en annan person säkerheten för de 75.

Om Gellertz vid arfskiftet fått åliggande att för arfvingarne frigöra säkerhetshandlingarne, men sådant icke förmått, så qvarstode säkerhetshandlingarne för de banklotter, för hvilka de lemnats, och finge icke derifrån skiljas. Genom stämningen återfordrades endast säkerhetshandlingarne, ej de 25 procenten, hvilkas uttagande från banken icke klandrats. Men då lottbrefvet omfattade såväl dessa 25 procent som det för de 75 procenten lemnade hypothek, och Ekström hade rätt att lyfta penningarna, så var han äfven berättigad

s. 630 Sida 630 i årgången börjar härKopiera citering

att, mot lottbrefvets aflemnande, återfå säkerhetshandlingarne, med skyldighet likväl att redovisa öfverskottet af hypothekets värde. Banken hade handlat på god tro; men om misstag skett, borde det rättas på Ekströms bekostnad. Ekström hade icke bättre rätt än banken; och om denna kunde anses skyldig att utan lösen återställa hypotheket för de 75 procenten, borde väl denna skyldighet äfven öfvergå på Ekström, som icke varit berättigad att anse sin fångesman Marelius såsom ägare till aktiebrefvet, enär detta, hvilket lydde å L. P. Wikander, icke blifvit transporteradt.

Ekström svarade: Bolaget Ekström & Forsberg hade emottagit lottbrefvet under förutsättning att Marelius var ägare dertill. Om på hypotheket blefve något öfverskott, sedan bolaget godtgjort sig för sin utbetalning för Marelius, ville bolaget till denne redovisa samma öfverskott. Marelii rätt till aktiebrefvet hade nemligen blifvit stadfästad genom laga kraftvunnet beslut i Gellertz’ konkurs. På dessa grunder bestreds stämningspåståendet.

Borgmästaren Wikander och hans moder yrkade bifall till sin talan hufvudsakligen på följande skäl: Lottbrefvet var ej stäldt på innehafvaren, utan på L. P. Wikander, och någon öfverlåtelse fanns ej derå tecknad. Gellertz kunde icke öfverlåta med annan rätt än hans hustru ägde, således endast de kontant inbetalda medlen. Marelius hade fått aktiebrefvet endast såsom pant, men ingalunda säkerhetshandlingarna, ty dessa funnos i banken. Bättre rätt än Marelius ägde ej Ekström, som dessutom ej visat någon till honom ställd pantförskrifning. Bolagsreglornas 7 § 2 monf. förutsatte äganderätt och ny ägares anmälan att varda till delägare antagen, äfvensom bolagets afslag på slik anmälan. Men panträtt vore ingalunda lika med äganderätt, och dessutom hade Konkurslagens föreskrift i 54 §, huru med lös pant borde förfaras, icke iakttagits. Anmälan att blifva delägare eller afslag derå hade icke ägt rum. Följaktligen vore i förevarande fall 7 § 2 morn, i bolagsreglorna ej tilllämpligt, och någon annan än delägare i banken kunde således icke vara lagligen berättigad att utfå säkerhetshandlin-

s. 631 Sida 631 i årgången börjar härKopiera citering

garne. Hvem banken ansåg såsom laglig delägare för ifrågavarande aktiebref, visade sig deraf, att, sedan vid bolagsstämma den 25 Februari 1868 beslut fattats om tillskott, banken med lagsökning den 20 påföljde April vändt sig mot L. P. Wikanders sterbhusdelägare för utfående af ett mot de 10 aktierna svarande tillskott af 90 rdr, hvilket belopp af borgmästaren Wikander och enkan Wikander utgifvits efter det sådant blifvit dem genom kon. befallningshafvandes utslag den 18 Maj samma år ålagdt. När nu banken i förevarande rättegång förklarat, att Ekström icke varit berättigad att anse Marelius såsom ägare till ifrågavarande aktier, huru kunde då banken anse Ekström såsom dessas ägare? Den omständigheten åtminstone att hypotheket gällde för mera än 75 procent af aktiebeloppet hade väl bort väcka banken till besinning att icke utlemna handlingarna till annan än delägare.

Den öfverlåtelse Ekström, uppvisat i banken jemte aktiebrefvet, var af följande lydelse: »Mina ägande 14 aktier i Örebro enskilda bank öfverlåter jag härmed på h:r Gustaf Marelius i Örebro, att dem fritt disponera; försäkras:

Örebro den 7 December 1866.

J. O. Gellertz».

(Två vittnens underskrift).

Emot denna öfverlåtelsehandling anmärktes af borgmästaren Wikander och hans moder, att densamma ej ägde något värde, då den hvarken vore tecknad å aktiebrefvet eller blifvit af Marelius i banken anmäld.

Rådstufvurätten yttrade i utslag den 25 Januari 1869: Af ordalydelsen i aktiebrefvet, jemförd med 1, 2, 3, 5 och 6 §§ bolagsreglorna, vore uppenbart, att samma aktiebref, såsom representerande 10 lotter af grundfonden, omfattade icke blott kontant inbetalde 25 procent, utan äfven det för 75 procent ställda hypothek, och att summan häraf, om ej annorledes vore genom påskrift å aktiebrefvet bestämdt, utgjorde dettas rätta värde uti innehafvarens hand; och som, efter det Gellertz kommit i besittning af aktiebrefvet, handlanden Marelius den 7 December 1866 såsom säkerhet

s. 632 Sida 632 i årgången börjar härKopiera citering

för sin fordran hos Gellertz fått emottaga och sedermera för skuld till Ekström hos denne pantsatt aktiebrefvet, utan att vid något af dessa tillfällen blifvit å handlingen tecknadt bevis att den gällde för endast kontant inbetalde 25 procent, vid hvilket förhållande hvad som kunde blifvit vid arfskiftet aftaladt icke, såsom obekant för Marelius och Ekström, kunde vara för Ekström bindande; alltså och då lottbrefvets pantsättning, hvilken i bankens reglemente förutsattes såsom tillåtlig, måste enligt 17 kap. 3 § Handelsbalken medföra rättighet för Ekström att framför andra borgenärer erhålla betalning ur lottbrefvet för den fordran, hvarför det lemnats såsom hypothek, och detta utan afseende derpå, att de löpande säkerhetshandlingarne icke blifvit af borgmästaren Wikander och enkan Wikander transporterade, eller att lottbrefvet, ehuru stäldt till viss man, ej blifvit på annan öfverlåtet, fann rådstufvurätten, att hvarken banken eller Ekström kunde förpligtas att, annorledes än mot lösen af 1,125 rdr, till borgmästaren Wikander och enkan Wikander öfverlemna ifrågavarande, uti hemmanet Bornås intecknade revers; men då denna gällde för 1,200 rdr banko med ränta, förpligtades Ekström att, sedan lösesumman 1,125 rdr till honom guldits, till borgmästaren Wikander och enkan Wikander, vid tvång af utmätning, återställa säkerhetshandlingarna eller ock ersätta hvad borgmästaren Wikander och enkan Wikander utöfver de 1,125 rdr kunde komma att utbetala för handlingarnes återfående, jemte ränta derå från reversens utgifningsdag; och skulle banken, om sådant ej fullgjordes af Ekström, hålla borgmästaren Wikander och enkan Wikander skadeslösa för följderna.

Borgmästaren Wikander och hans moder vädjade till Svea hofrätt och yrkade bifall till sitt käromål, under åberopande af hvad de förut anfört och med erinran derjemte, att lagen icke tillstadde någon att sätta ut till annan den pant, han hade i handen, utan att han först sade ägaren till.

Bankens ombud bestred ändringssökandet. Men om hofrätten gillade vederparternas påstående, yrkade ombudsmannen,

s. 633 Sida 633 i årgången börjar härKopiera citering

att handlanden Ekström måtte förpligtas betala hvad banken kunde komma att på grund af stämningen i målet utgifva.

Hofrätten meddelade dom den 27 Maj 1870: Som ifrågavarande lottbref var stäldt å L. P. Wikander personligen, och det deri meddelade förklarande att lottbref kunde gälla i annans hand stode i omedelbart sammanhang med hänvisning till 7 § bolagsreglorna, hvilken § uppenbarligen förutsatte tillvaron af laga aftal om banklottens öferlåtelse och att sådan åfverlåtelse skulle ske till viss person; samt vid sådant förhållande rätt till delaktighet i banken ej kunde anses ådagalagd genom lottbrefvets innehafvande allena, utan att tillika upplystes huru banklotten hade från den i banken antecknade ägaren till annan person öfvergått och derigenom omedelbart eller medelbart kommit i den nye ägarens hand; alltså och då banken erkänt riktigheten af uppgiften att allenast det för ifrågavarande tio aktier kontant insatta beboppet 375 rdr gått i arf efter L. P. Wikander och vid skifte efter honom blifvit fördeladt samt omsider tillfallit Gellertz’ hustru; samt banken, som icke visat att någon vidsträcktare rätt till dessa bankiotter på Gellertz öfvergått, följaktligen ej ägt att, på grund af Gellertz öfverlåtelse, utlemna till Ekström de i banken hypoticerade skuldebref, pröfvade hofrätten rättvist, med ändring af rådstufvurättens utslag, förpligta banken att, om den icke genast utan lösen återlemnade nämnde förbindelser till borgmästaren Wikander och enkan Wikander, utan desse komme att för skuldebrefven utgifva lösen, erlägga hvad borgmästaren Wikander och enkan Wikander kunde visa sig hafva varit nödsakade att för inlösen af samma skuldebref utgifva, jemte sex procent ränta derå från den dag skuldebrefven inlöstes tills liqvid skedde.

Hvad beträffade bankens vid muntligt förhör framställda yrkande mot handlanden Ekström, så enär banken icke i laga tid och ordning fört klagan öfver rådstufvurättens utslag, kunde berörde yrkande ej komma under pröfning.

Om denna dom förenade sig hofrättsrådet Montelius samt adjungerade ledamöterna Gripensköld och Westman.

s. 634 Sida 634 i årgången börjar härKopiera citering

Referenten fiskalen Norberg pröfvade rättvist gilla rådstufvurättens utslag i livad det blifvit öfverklagadt.

Assessoren Örbom yttrade: »Beträffande de vilkor och den rätt, hvarmed Gellertz varit innehafvare af ifrågavarande aktiebref, har i stämningen blifvit upplyst, att de å aktierna kontant inbetalda 25 procent vid arfskifte efter L. P. Wikander delats till hälften emellan borgmästaren Wikander och hustru Gellertz, men att derefter, genom särskildt aftal, den förres hälft öfvergått till den senare, »hvadan aktiebrefven kommit i hennes värjo», och att dermed varit förenad skyldighet för hustru Gellertz att »frigöra säkerhetshandlingarna», en skyldighet som Gellertz också sedermera sökt fullgöra, ehuru det ej lyckats, enär den erbjudna nya säkerheten ej af banken ansetts antaglig. Af de sålunda upplysta förhållandena anser jag mig böra draga den slutsats, att aktierna, som ostridigt skulle för hustru Gellertz medföra rätt till omförmälde 25 procent äfvensom till andel i bankens reservfond och öfriga tillhörigheter, jemte rätt att vid bolagsstämma föra talan, i sjelfva verket blifvit af öfriga sterbhusdelägarne å hustru Gellertz öfverlåtna, så att hon kunnat öfver desamma fritt förfoga. Om äfven den åtagna skyldigheten att befria öfriga sterbhusdelägarne från ansvarighet för betalningen af de i stället för ej-inbetalde 75 procent aflemnade fordringsbevis icke blifvit å hustru Gellertz vägnar fullgjord, och berörda öfverlåtelse ej heller blifvit i föreskrifven ordning af banken godkänd, samt till följd deraf sterbhusdelägarne samfäldt i förhållande till banken fortfarande häftat i ofvanberörda betalningsansvar, så måste likväl öfverlåtelsen såsom sådan, emot de öfriga sterbhusdelägarne, om hvilkas rätt till skadestånd af makarne Gellertz för hvad i omförmäkla hänseende blifvit försummadt ej är fråga i denna sak, medföra den verkan, att Gellertz och följaktligen också hans rättsinnehafvare ägt att ur banken, emot aktiebrefvets aflemnande, utbekomma omtvistade fordringsbeviset ; och finner jag vid sådant förhållande bankens åtgärd i afseende å utlemnandet deraf ej kunna ådraga banken omstämda ersättningsskyldighet till käranderna såsom delägare i sterbhuset

s. 635 Sida 635 i årgången börjar härKopiera citering

efter L. P. Wikander, hvadan jag ej gör ändring i rådstufvurättens utslag».

Banken sökte i underdånighet ändring i hofrättens dom och anförde: Någon annan än bolagsstämma kunde ej vara berättigad att klandra bankdirektionens åtgärd att tillåta Ekström åtnjuta lottägares rätt. Brottslig åtkomst hade ju icke ens blifvit ifrågasatt, utan det vore upplyst, att lottbrefvet till följd af öfverenskommelse emellan L. P. Wikanders sterbhusdelägare rätteligen kommit i Gellertz’ hand. Att denne missbrukat sin ställning till öfrige sterbhusdelägarne så att han icke blott underlåtit inbetala beslutadt tillskott och frigöra säkerhetshandlingarne, utan äfven för skuld pantsatt lottbrefvet hos Marelius, kunde ej ligga banken till last. Banken måste respektera den transaktion, som, genom Gellertz’ på grund af innehafvandet meddelade skriftliga öfverlåtelse till Marelius, äfven låg till grund för Ekströms transaktion med banken. Banken hade härvid icke haft någon kännedom om Gellertz’ åtagande att redovisa för livad han utöfver de 375 rdr kunde på grund af aktiebrefvet utbekomma. På dessa och förut åberopade skäl yrkades: att hofrättens dom måtte upphäfvas och den emot banken förda talan ogillas, eller, i motsatt fall, att Ekström måtte dömas att godtgöra allt hvad banken kunde kännas skyldig att i saken gälda.

Nedre revisionen (revisionssekreterarne von Sydow och Wedberg samt t. f. revisionssekreteraren Lagergren, den sistnämnde föredragande) hemställde, medelst underdånigt betänkande den 16 November 1870, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom.

Saken föredrogs den 30 i nyssnämnde månad inför Högsta Domstolen, hvarvid dess flesta ledamöter (justitieråden Carleson, Naumann, von Hofsten, Dreijer och Huss) fastställde hofrättens dom; varande, då domstolarne vid den utgång saken hos rådstufvurätten fått, ej kommit att ingå i pröfning af sökandens mot handlanden Ekström förda talan för den händelse sökanden tillförbundes att återställa omstämda inteckningshandling såsom till obehörig person ut-

s. 636 Sida 636 i årgången börjar härKopiera citering

lemnad, sökanden öppet lemnadt att ånyo anhängiggöra och mot Ekström särskildt utföra den talan i berörda hänseende, hvartill fog må förefinnas.

Justitieråden Södergren och Wretman biföllo det underdåniga betänkandet.

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 19 December 1870.