Lös pant eller icke! Tryckt stadgande på frånsidan af skuldebref, att långifvare skulle i visst fall äga å auktion försälja pant utan iakttagande af i lag stadgade formaliteter.
28 juni 1871
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1871, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,0 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 621–626 i årgången 1871. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen och förordningar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tullförfattningar, nr 24 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 95 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen och förordningar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tullförfattningar, nr 24.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Åttonde årgången, 1871 i litteraturen — s. 621–626 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom är utgifven den 28 Juni 1871»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Den 6 Augusti 1866 utfärdade bruksägaren C. A. Oterdahl till direktionen för Karlstads sparbank en revers för omsatt lån, deri Oterdahl förband sig att till direktionen betala en summa stor 9,750 rdr, som Oterdahl mot berörde revers, jemte derå tecknad säkerhet, till låns undfått, samt att till direktionen utbetala lånfångna summan sålunda, att l/2o:del af det ursprungliga lånet 15,000 rdr inbetalades å de dagar i Juni och December månader, som direktionen genom tillkännagifvanden i Karlstads tidningar bestämde, hvarjemté det ålåge Oterdahl att i slutet af December månad hvarje år, samtidigt med då skeende kapitalatbetalningar, erlägga årlig ränta efter sex för hundra å det kapital Oterdahl vid årets början varit direktionen skyldig. I öfrigt förklarade Oterdahl, att såsom vilkor för lånet vore gällande de å reversens frånsida tryckta, på lånet hänförliga bestämmelser.
s. 622 Sida 622 i årgången börjar här
Å nämnde frånsida funnos tryckta, bland andra, följande stadganden: »Beträffande län emot inteckning eller pant af guld, silfver, allmänna verks och inrättningars obligationer samt dividendgifvande aktier, äger direktionen för sparbanken i de fall, då utfäst betalning för lånet å förfallodag uteblifver, att, om så nödigt anses, utan föregången lagsökning och utan iakttagande af i lag stadgade formaliteter, låta den lemnade panten på gäldenärens bekostnad å offentlig auktion försälja. Blifver vid sådan realisering panten ej tillräcklig till betalning af lånet med kapital och ränta, äro låntagaren och hans borgensmän pligtige ansvara direktionen för skilnaden».
Vidare hade Oterdahl tecknat å sagde revers, att såsom säkerhet derför bilades en af Oterdahl till S. Hardin eller ordres den 28 Mars 1862 utställd och i 1/6:dels mantal Kjellsviken jemte skifferbrott intecknad skuldsedel å 15,000 rdr rmt med ränta.
Oterdahl afträdde derefter sin egendom till borgenärers förnöjande; och i konkursen bevakade sparbanksdirektionen det på sagde revers då återstående kapitalbelopp 7,500 rdr med ränta; hyarjemte och då betalning häraf uteblef, sparbanksdirektionen lät den 6 September 1869 på offentlig auktion försälja nyssberörde intecknade skuldsedel samt inropade sjelf densamma för 2,000 rdr rmt.
Den 9 September 1869 försåldes å exsekutiv auktion förutnämnda ’/6:dels mantal Kjellsviken med skifferbrott samt inropades af grosshandlanden Thomas Kennedy för 17,000 rdr rmt.
Den 22 derpåföljde Oktober instämde Kennedy och ena sysslomannen i C. A. Oterdahls konkurs kamereraren J. W. Blomén till rådstufvurätten i Karlstad bemälde sparbanks direktion, med påstående: att som direktionen vid erbjuden liqvid för sin i Oterdahls konkurs bevakade fordran 7,500 rdr rmt med ränta vägrat återställa, jemte reversen, hvarå bevakningen grundade sig, den i Kjellsviken intecknade skuldsedel å 15,000 rdr, direktionen måtte förpligtas att, emot
s. 623 Sida 623 i årgången börjar här
åtnjutande af full liqvid för den anmälda fordran, till käranderna återställa berörde revers och skuldsedel.
Under målets handläggning förmälde Kennedy, att kamereraren i sparbanken J. Hamberg i skrifvelse till sysslomännen i Oterdahls konkurs af den 28 Augusti 1869 underrättat dem, att den i Kjellsviken intecknade skuldsedeln å 15,000 rdr komme att försäljas å offentlig auktion den 6 derpåföljde September, men att vid denna auktion sysslomännen icke kunnat infinna sig. Kennedy, som till säkerhet för en sin fordran hos Oterdahl erhållit en jemväl i Kjellsviken intecknad skuldsedel, den der ägde förmånsrätt näst efter den till sparbanken lemnade, hade, för att söka få godtgörelse för sin fordran, ämnat inköpa Kjellsviken, för hvilket ändamål ock Kennedy redan år 1868 hos kamereraren Hamberg begärt upplysning om beloppet af sparbankens fordran hos Oterdahl, till svar hvarå Hamberg den 13 November 1868 meddelat, att sparbankens fordran då utgjorde i kapital och ränta 7,977 rdr 55 öre (7,500 rdr + 497: 55). I förlitande derpå att sparbanksdirektionen icke skulle ur den hypoticerade inteckningen vilja uttaga mera än hvad direktionen af Oterdahl ägde att fordra, hade Kennedy inropat egendomen; men vid köpeskillingsliqvidens uppgörande hade direktionen vägrat utlemna den intecknade skuldsedeln med mindre den erhölle skuldsedelns hela belopp 15,000 rdr med ränta. Då emellertid detta direktionens påstående enligt Kennedys förmenande icke kunde anses vara lagligen grundadt, enär direktionen icke ägt att på sätt som skett realisera den intecknade skuldsedeln, då denna icke varit att anse såsom lös pant, samt direktionen i allt fall vid realiseringen icke ställt sig till efterrättelse Konkurslagens stadgande i 54 §, enligt dess lydelse i K. F. den 12 September 1868, eller att borgenär i konkurs, som vill å offentlig auktion försälja lös pant, borde derom underrätta vederbörande konkursmassas sysslomän minst en månad förut, yrkade Kennedy, att käromålet måtte bifallas.
Sparbanksdirektionen genmälde, att då Oterdahl i sin till sparbanken utfärdade revers lemnat direktionen rättighet
s. 624 Sida 624 i årgången börjar här
att, med förbigående af alla i lag bestämda formaliteter, försälja panten och göra sig betald ur densamma, samt följaktligen åberopade föreskriften i 54 § Konkurslagen här icke ägde tillämplighet, direktionen ansåge sig hafva varit fullt berättigad till den vidtagna åtgärden med pantens försäljning; och som vid denna försäljning direktionen måst, i brist på högre anbud, sjelf inropa panten, vore ju direktionen laglig ägare till densamma, hvarföre ock direktionen ägde rätt att utfå pantens hela belopp.
I utslag den 20 December 1869 förklarade rådstufvurätten sig anse det såsom hypothek lemnade, i Oterdahls egendom intecknade skuldebrefvet endast medföra rätt för sparbanken att, i händelse Oterdahls skuld ej på utsatt tid betaldes, i laga ordning utsöka beloppet utur den intecknade fastigheten, men ej vara till lös pant hänförligt, emedan Oterdahls egendom, genom öfverlemnandet af det intecknade skuldebrefvet, hvilket utgjorde bevis om en hans skuld, men ej hans fordran, icke minskats, utan förblifvit oförändrad — ett förhållande, som vore oförenligt med lagens stadgande om lös pant, med hvars värde alltid dens bo måste minskas, som panten sig afhände; men äfven om det intecknade skuldebrefvet skulle i strid med rådstufvurättens åsigt betraktas såsom lös pant, kunde det emellan Oterdahl och sparbanksdirektionen träffade aftal deroni att, i händelse lånet på förfallodagen ej inbetaldes, direktionen ägde, utan föregången lagsökning eller iakttagande af i lag stadgade formaliteter, låta å offentlig auktion försälja den gäldenären tillhöriga lösa pant, icke, då tredje mans rätt deraf vore beroende, bryta lag, utan sparbanksdirektionen hade varit skyldig att så mycket hellre ställa sig lagens föreskrifter till efterrättelse, som uti 54 § Konkurslagen, sådan den lydde enligt K. F. den 12 September 1868, uttryckligen stadgades, att den fordringsägare, som efter inträffad konkurs ville å offentlig auktion försälja den gäldenären tillhöriga lösa pant, hvilken fordringsägaren hade i handom, skulle ej allenast först hembjuda den till inlösen af konkursmassans gode- eller sysslomän, utan äfven, ifall de ej ville den lösa, om försäljningne
s. 625 Sida 625 i årgången börjar här
deraf dem minst en månad derförut underrätta samt sedermera för dem visa redo för hvad som influtit, hvilket förutsatte, att möjligt blifvande öfverskott tillfölle icke pantinnehafvaren, utan konkursmassan; hvarföre och då sparbanksdirektionen underlåtit att ställa sig dessa föreskrifter till efterrättelse, sparbanken, äfven om det intecknade skuldebrefvet varit i dess hand lös pant, ej genom inköpandet deraf förvärfvat äganderätt till detsamma; och till följd häraf förpligtades sparbanksdirektionen att till sysslomannen i Oterdahls konkurs aflemna såväl ifrågavarande intecknade skuldebref, som ock Oterdahls revers af den 6 Augusti 1866, för hvilken skuldebrefvet lemnats såsom hypothek, emot det att sparbanken erhölle full liqvid för dess i Oterdahls konkurs bevakade fordran 7,500 rdr jemte ränta.
Sparbanksdirektionen vädjade till Svea hofrätt och yrkade, att rådstufvurättens utslag måtte upphäfvas och käromålet ogillas.
Hofrätten yttrade i dom den 29 December 1870: att emedan, äfven om, på sätt sparbanksdirektionen förmenat, det af Oterdahl till säkerhet för hans ifrågavarande skuld till sparbanken aflemnade intecknade skuldebref vore att såsom lös pant i direktionens hand anse, det af direktionen åberopade, med Oterdahl träffade aftal rörande pants försäljning likväl icke i förevarande fall, då konkurs inträffat, medfört rätt för direktionen att vid försäljningen af det intecknade skuldebrefvet förfara i annan ordning, än som i detta hänseende föreskrefves i 54 § Konkurslagen, sådan denna § lydde i K. F. den 12 September 1868, samt följaktligen och då ostridigt vore, att underrättelse om försäljningen icke blifvit sysslomännen i konkursen meddelad så lång tid förut, som i nämnda lagrum stadgades, samma försäljning, hvarvid skuldebrefvet af direktionen inropats, icke emot borgenärerna ägde någon laglig verkan, funne hofrätten, lika med rådstufvurätten, direktionen vara pligtig att, emot liqvid för sparbankens i Oterdahls konkurs bevakade fordran, till sysslomännen aflemna jemväl omförmälda intecknade skuldebref.
Tidskrift för Lagstiftn. etc. 8:de årg.
s. 626 Sida 626 i årgången börjar här
Om denna dom förenade sig hofrättsrådet G-eijer samt vice häradshöfdingarne Åbergsson och Geijer, hvaremot assessoren Widström yttrade: »Frän hofrättens beslut är jag i så måtto skiljaktig, att enär ifrågavarande, till säkerhet för Oterdahls skuld till sparbanken lemnade, af honom sjelf utfärdade och i hans fastighet intecknade skuldebref, hvilket icke utgjort någon Oterdahls tillgång, ej är af beskaffenhet att kunna såsom lös pant i sparbanksdirektionens hand anses, utan innehafvandet deraf endast medfört rätt för direktionen att vid bristande betalning utsöka beloppet ur den intecknade fastigheten, samt vid sådant förhållande den af direktionen vidtagna försäljning, hvarvid skuldebrefvet af direktionen inropats, icke emot borgenärerna i Oterdahls konkurs lagligen äger någon verkan, jag för min del på dessa skäl fastställer rådstufvurättens utslag, så vidt derigenom direktionen förklarats pligtig att, emot liqvid för sparbankens i Oterdahls konkurs bevakade fordran, till sysslomännen aflemna jemväl omförmälda intecknade skuldebref».
Sparbanksdirektionen sökte i underdånighet ändring i hofrättens dom och yrkade, att, med upphäfvande af densamma, det instämda käromålet måtte ogillas.
Nedre revisionen (revisionssekreteraren Lilienberg samt t. f. revisionssekreterarne Ryding, föredragande, och Lagergren) hemställde i underdånigt betänkande den 3 Juni 1871, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom; och vid sakens föredragning den 9 i nämnde månad inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Södergren, friherre Leuhusen, Carleson, Bolin, von Hofsten, Dreijer och Huss) bifölls nedre revisionens underdåniga betänkande.
Kongl. Maj:ts dom är utgifven den 28 Juni 1871.