Giftmord å hustrus broder, af egennyttig bevekelsegrund, utan att mildrande omständigheter dervid förekommit. Dödsstraff eller icke!1).
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1871, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 5,1 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 80–86 i årgången 1871. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, F) Strafflag och dit hörande förordningar, nr 1 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 6 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Strafflag och dit hörande förordningar, nr 1.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Åttonde årgången, 1871 i litteraturen — s. 80–86 där är samma sidor som här.
- Dag: bandet skriver inte ut någon dag för avgörandet i det här referatet, och ingen har härletts.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Vid Wika sockens samt Hosjö och Knifva bergslags häradsrätt tilltalade länsmannen C. A. Fernlundh hemmansägaren Gustaf Gustafsson i Persbo för det han skulle medelst arsenik hafva afdagatagit sin hustru Anna Lisa Ersdotters broder Jan Erik Ersson.
Under ransakningen förekom bland annat: Jan Ersson bodde ensam i en flygelbyggnad å Gustafssons gård i Persbo. Begge arrenderade en hemmansdel om 2 tunnland reducerad jord, tillhörig Jan Erssons och Gustafssons hustrus moder. Jan Ersson hade sin särskilda matlagning, men som hans omständigheter voro knappa, hade hans bemälda syster, stundom plägat gifva honom några födoämnen. Han var ogift, men hade två oäkta barn med Örjes Lisa Gustafsdotter. Den 2 Juni 1869 hade han förtärt en tallrik välling, som han någon dag förut kokat, men hvilken samma dag ånyo i Gustafssons kök uppvärmts. Följande dagen klagade han för systern öfver plågor i underlifvet och besvärades af uppkastningar. Några dagar derefter förlorade han hörseln och blef lam samt nödgades en vecka före midsommar intaga sängen. Döfheten aftog, men lamheten ökades. Intagen på lasarettet i Falun den 13 Juli, afled han derstädes den 1 påföljde Augusti under symptomer, som gåfvo stöd för antagande af arsenikförgiftning.
Gustafsson häktades den 4 Augusti på misstankar, som uppstodo af följande anledning: Under sin sjukdom vårdades Jan Ersson från den 24 Juni till den 8 Juli af en hustru vid namn Hedda Johanna Olsson. Den 6 Juli köpte hon åt
1) Se Utg:s uppsats om rätta tolkningen af 14 kap. 1 § Strafflagen, med hänseende till de alternativa straffbestämmelserna dödsstraff eller lifstidsfängelse. Arg. 1865, s. 1 o. f. Jfr. arg. 1870, s. 682 noten.
s. 81 Sida 81 i årgången börjar här
Jan Ersson en kanna mjölk, livaraf trefjerdedelar hälldes i en kruka uti Gustafssons källare. Den G Juli bortgick hustru Olsson i ett ärende samt lemnade sin 11-åriga dotter Johanna att vårda Jan Ersson. Denne bad då i Gustafssons närvaro flickan koka gröt, hvilket hon gjorde samt upphemtade, efter Jan Erssons anvisning, mjölk ur en i Gustafssons källare varande kruka. Mjölken hälldes i ett stenfat, derur Jan Ersson åt. Då flickan på eftermiddagen i stenfatet upphällde den mjölk, som fanns qvar i krukan, varseblef hon små hvita korn i botten på krukan, hvarefter hon sköljde krukan två gånger med vatten, som hon slog i en bytta. Senare på dagen kom en hustru vid namn Anna Andersdotter på besök till Jan Ersson. För henne omtalades fyndet af kornen. Hon upphemtade ur byttan med en knif några sådana, dem hon inlade i ett papper och lemnade till sin man Erik Andersson i Persbo, hvilken åter öfverlemnade papperets innehåll till länsmannen Fernlundh. Vid med anledning häraf utaf denne anställd visitation i Gustafssons bostad, påträffades i ett skåp i dagligstugan en mindre flaska innehållande gråhvitt pulfver. Såväl kornen som flaskans innehål] blefvo derefter undersökta å apotheket i Falun och begge delarne befunnos vara arsenik. Genast vid häktningen erkände Gustafsson, att han i afsigt att förgifta Jan Ersson lagt arsenik i Jan Erssons mjölkkruka, under det den förvarades i Gustafssons källare.
Vid häradsrätten vidhöll Gustafsson detta erkännande, hvilket han förfullständigade sålunda: Han hade närvarit då Jan Ersson bad förenämnda flicka koka gröt och visste således, att Jan Ersson snart skulle äta af mjölken, hvadan Gustafsson i densamma lade arsenik för att derigenom bringa honom om lifvet. Äfven i den af Jan Ersson den 2 Juni förtärda välling hade Gustafsson lagt gift. Härvid hade så tillgått, att då Gustafssons hustru åt Jan Ersson tillagat omkring ett qvarter välling, som hälts i en vanlig djup porslinstallrik, hade Gustafsson i hemlighet, och för att förgifta Jan Ersson, ur en flaska, förvarad i en lönnlåda i ett uti
Tidskrift för lagstiftn. etc. 8:de årg. G
s. 82 Sida 82 i årgången börjar här
dagligstugan stående skåp och innehållande arsenik, hällt i vällingen öfver dess hela yta så mycket, att flaskans innehåll sjunkit omkring en nagels halfva längd. Omkring lika mycket hade han begagnat vid mjölkens uppblandning, så att han trott flaskan sedermera vara tom. Arseniken hade han för 8 à 9 år sedan köpt af en kringvandrande qvinna. Såsom anledning till brottet uppgaf Gustafsson till en början, att Jan Ersson tidt och ofta besöktes af Örjes Lisa Gustafsdotter och hennes två med Jan Ersson sammanaflade barn, hvilka begärde understöd af Jan Ersson, som denne ej förmått gifva dem. »För att göra slut på detta elände», hade i April månad tanken att taga Jan Ersson af daga uppstått och småningom stadgat sig hos Gustafsson, helst han derigenom ensam skulle komma i besittning af det väntade arfvet efter svärmodern Lisa Gustelius, som var omkring 70 år gammal och ständigt sängliggande sjuk, äfvensom Gustafsson sedermera tillstod, att förargelse öfver det understöd, Gustafssons hustru stundom brukade gifva sin bror Jan Ersson, jemväl varit motiv till brottet.
I målet hörda vittnen intygade: Drängen Anders G-ustaf Mattsson och Erik Andersson i Persbo: att emellan Gustafsson och Jan Ersson uppenbar osämja väl ej varit rådande, men att de synbarligen hyst ovilja mot hvarandra, i följd hvaraf Jan Ersson undvikit Gustafsson ; hvarjemte Erik Andersson särskildt berättade: att Jan Ersson plägat vara ovanligt frisk; att han för vittnet omtalat, att sjukdomen börjat efter det han förtärt en tallrik välling, kokad i Gustafssons kök; att sjukligheten i början bestått i kyla i fotterna samt uppkastning två eller tre gånger dagligen i 14 dagar, efter hvilkas förlopp döfhet inställt sig, som dock förminskats, men efterträdts af lamhet; att sedan kräkningarne upphört, en ovanlig matlust gifvit sig tillkänna; att då vittnets hustru den 7 Juli hemkom, medhafvande gråhvitt pulver i ett papper, vittnet begaf sig till Jan Ersson och tog ur den omnämnda hyttan några korn, dem vittnet lade på ett tefat; att vittnet, med anledning deraf att två flugor, som åto af tefatets innehåll, genast dogo, fattade misstankar och öfver-
s. 83 Sida 83 i årgången börjar här
lemnade pulvret till länsmannen Fernlundh; att Jan Ersson de närmaste dagarne efter den 7 Juli ej besvärats af kräkningar, men klagat öfver smärta i armar och fotblad samt slutligen blifvit lam i armar och ben.
Erik Anderssons hustru Anna Andersdotter: Jan Ersson hade städse varit frisk och rask tilldess han i Juni månad sjuknade. Vid vittnets besök hos Jan Ersson den 7 Juli hade flickan Johanna och Jan Ersson omtalat, att små hvita korn påträffats i Jan Erssons mjölkkruka, hvilka Jan Ersson bad vittnet låta undersöka. Vittnet hade då efter Johannas anvisning ur en bytta, innehållande vatten, upphemtat två knifsuddar sådana korn, hvilka hon vid hemkomsten lemnade sin man. Jan Ersson hade jemväl nämnt, att han under dagens lopp tvänne gånger förtärt af den i krukan förvarade mjölken.
Hustru Hedda Johanna Olsson: Den 20 Juni besökte vittnet Jan Ersson, hvilken då berättat, att han, som förut känt sig frisk, en dag omkring två veckor före vittnets besök förtärt välling, hvarefter han erfarit plågor i underlifvet och fått häftiga uppkastningar samt följande dagen stark diarrhé, hvilka sjukdomstecken fortfarit till kort före vittnets besök. Han besvärades då af döfhet samt lamhet i händer och fötter. På Jan Erssons begäran skötte vittnet honom natten till den 22 Juni samt från den 24 Juni till den 8 Juli. Förstnämnde natt plågades han af törst; den öfriga tiden af en »omättlig hunger». I början hade han god afföring, men sedermera förstoppning. Döfheten minskades, men lamheten tilltog. Den 6 Juli köpte vittnet en kanna mjölk, hvaraf % hälldes i en kruka och ställdes i Gustafssons källare. Den 11 Juli bortgick vittnet i ett ärende, men lemnade sin 11-åriga dotter Johanna att vårda Jan Ersson. Vid vittnets återkomst omtalade Johanna, att hon på tillsägelse af Jan Ersson hemtat krukan från Gustafssons källare och i ett stenfat slagit omkring 1/2 kanna mjölk, som Jan Ersson förtärt, samt att, då Johanna derefter tömt den i krukan återstående mjölken i stenfatet, hon funnit något grus i bottnen af krukan och derföre sköljt densamma med vatten,
s. 84 Sida 84 i årgången börjar här
hvilket hon hällt i en bytta. Vittnet upptog ur hyttan något af detta grus, som var hårdt och skimrade likasom glas samt ej lät smula sig mellan fingrarne. Vittnet Erik Andersson, som derefter inkommit till Jan Ersson, upptog ur hyttan några korn af detta grus. Äfven i bottnen på stenfatet hade vittnet påträffat sådant grus.
Örjes Lisa Gustafsdotter: Då vittnet besökte Jan Ersson för att utbekomma barnuppfostringsbidrag, brukade Gustafsson snäsa vittnet. Vid ett besök den 19 Juni var Jan Ersson mycket döf och lam samt besvärad af diarrhé. Dervid omtalade Jan Ersson, att han blifvit sjuk efter det han förtärt välling, och att han under en och en half vecka varit ansatt af kräkningar. Den 22 och 25 Juni, då vittnet åter besökte Jan Ersson, var han mindre döf, men mera lam; och under tiden från den 8 till den 13 Juli, då vittnet vårdade honom, aftog döfheten så, att han hade lika god hörsel som före insjuknandet, men han var deremot ytterligt förlamad. Natten till den 9 Juli kom han i stark svettning och hyn kring tinningar och ögon skiftade färg, än blå än ljusröd.
Flickan Johanna Nilsdotter, som upplysningsvis hördes, bekräftade vittnesmålen om fyndet af kornen i krukan m. m.
Provincialläkaren doktor Kysel och apotekaren Helleday, hvilka undersökte det hos Gustafsson anträffade pulver, och de korn, Anna Andersdotter tillvaratagit, attesterade. att både pulvret och kornen innehöllo arsenik; hvarjemte tillförordnade lasarettsläkaren Södermark intygade, att då Jan Ersson den 13 Juli intogs å lasarettet i Falun, respirationsakten varit besvärad och försiggått mestadels med bukmusklernas tillhjelp; att hudens sensibilitet varit svag; att i lungorna hörts betydlig slemrossling ; att i extremiteterna förmärkts pares, som tilltagit så, att rörelseförmågan slutligen inskränkts till det minsta möjliga utan fullständig paralysi; att huden, i början besvärad af ymniga svettningar, derefter blifvit torr och spröd; att några gånger förmärkts ett rödfläckigt, snart försvinnande utslag öfver bröstet; samt att slemsamlingen i lungorna tilltagit sista natten.
s. 85 Sida 85 i årgången börjar här
Vid liköppningen, som förrättades af Kysel och hvarvid intet tecken till yttre våld förmärkts, tillvaratogs något blod, galla och urin samt hela magsäcken och delar af tarmarna. Derå anställdes kemisk undersökning af apothekaren Helleday och doktor Kysel, hvilken sistnämnde i afgifven embetsattest yttrade: att den omständigheten, att vid den kemiska undersökningen af de vid liköppningen för sådant ändamål från den dödes kropp tillvaratagna delar arsenik icke anträffats, icke uteslöte möjligheten af arsenikförgiftning; att hela serien af sjukdomssymptomer, sådan den framginge dels af Hedda Johanna Olssons berättelse, dels af doktor Södermarks sjukhistoria, tydligen bevisade sådan förgiftning, börjad redan vid insjuknandet i Juni; att den starka blodöfverfyllnaden och oedemet i lungorna, som närmast framkallat döden, vållats af den försvårade respirationsakten, hvilken olägenhet åter tydligen varit en följd af den genom förgiftningen åstadkomna förlamningen; att likfenomenen icke angåfve någon annan, döden vållande sjukdom; och att öfriga omständigheter, som stodo i sammanhang med ifrågavarande sjukdoms- och dödsfall, såsom närvaro af arsenik i den sjukes föda m. m., gåfve stöd för antagande af arsenikförgiftning.
Häradsrätten, medelst utslag den 13 September 1869, fann Gustafsson lagligen öfvertygad att hafva, i uppsåt att döda, med berådt mod medelst gift beröfvat Jan Ersson lifvet; i anseende hvartill häradsrätten, under åberopande af 14 kap. 1 och 46 §§ Strafflagen, dömde Gustafsson för mord under förhållanden, de der icke innefattade mildrande omständigheter, att mista lif sitt och emellertid för all tid vara medborgerligt förtroende förlustig; hvarjemte yttrande meddelades om gäldande af .kostnaderna i målet.
Svea hofrätt, hvars pröfning målet underställdes, meddelade utslag den 14 Oktober 1869 och fann Gustafsson lagligen öfvertygad att hafva, i uppsåt att döda, med berådt mod medelst gift beröfvat Jan Ersson lifvet, i följd hvaraf hofrätten pröfvade rättvist, i förmågo af 14 kap. 1 § Strafflagen, döma Gustafsson för mord att mista lifvet.
s. 86 Sida 86 i årgången börjar här
Detta utslag hemställdes Kongl. Maj:t, och Gustafsson, som ansåg sig sakna anledning att deröfver anföra besvär, begärde att af nåd förskonas från dödsstraffet.
Sundhetskollegiet i infordradt underd. utlåtande förklarade, att, ehuru arsenik icke blifvit anträffad genom undersökning af de vid obduktionen å Jan Erssons döda kropp tillvaratagna delar, gåfve likväl sjukdomssymptomerna allt ifrån den dag, då Jan Ersson i början af juni 1869 första gången förtärde af det ämne, Gustafsson blandat i hans mat, ända till hans den 1 påföljde Augusti inträffade död, jemförd med resultatet af den kemiska undersökning såväl å återstoden uti den tillvaratagna flaskan, hvari nämnde ämne förvarats, som ock å de korn, hvilka anträffats uti den mjölk, hvaraf Jan Ersson den 7 Juli förtärde, äfvensom med obduktionsföreteelserna, full anledning antaga, att Jan Erssons död orsakats af den arsenik, Gustafsson, på sätt han erkänt, två särskilda gånger honom bibringat.
Målet förekom till afgörande i Högsta Domstolen den 7 Mars 1870, hvarvid Högsta Domstolens flesta ledamöter, (justitieråden Alexanderson, Qvensel, Rabe, Dreijer och Lagerstråle) som, lika med hofrätten, funno Gustafsson lagligen öfvertygad om mord, pröfvade, i förmågo af 14 kap. 1 och 46 §§ Strafflagen, rättvist, med ändring af hemställda utslaget, döma Gustafsson till straffarbete på lifstid och att vara medborgerligt förtroende för alltid förlustig.
Justitieråden friherre Leuhusen och Naumann pröfvade hofrättens utslag vara lagligen grundadt.