Tryckfrihetsmål. Ansvar för eftertryck. Tryckfrihetsförordningens 1 § 9 mom.
11 december 1871
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1872, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 2,2 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 202–205 i årgången 1872. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Nionde årgången, 1872 i litteraturen — s. 202–205 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs inför Högsta Domstolen den 11 December 1871». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Hos J. Sundvallson i Upsala trycktes år 1870 »Fem nya och lättsjungna visor», bland hvilka förekom en benämnd »Handelsmans visa», efter hvars slut fanns tryckt: »Eftertryck förbjudes. Författad af R. Roos» (pris 10 öre).
Följande året trycktes hos P. Hanselli i Upsala »Fem alldeles nya, lättsjungna och vackra visor», 8 sidor, titelbladet inberäknadt (pris 12 öre). Bland dessa var äfven »Handelsmans visa», upptagande 11/2 sida och alldeles lika lydande med den förra, utom det att i denna stod på ett ställe: »Här finns det fårska bruna bönor», men i Hansellis: »bruna hönor», och på ett annat ställe: »så vi utsåldt få dem uti dag», men i Hansellis: »i dag».
Sedermera yrkade Roos, efter stämning till rådstufvurätten i Upsala, att Hanselli för eftertryck af berörda utaf Roos författade visa måtte, jemlikt 1 § 9 mom. Tryckfrihetsförordningen, dömas att böta upplagans fulla värde efter 12 öre exemplaret; hvarjemte Roos, för att styrka sin äganderätt till visan, företedde en af J. Sundvallsons bok- och musikhandel den 12 November 1870 å Roos utställd qvitterad räkning å 12 rdr för tryckning af ett ris visor, äfvensom Roos uppgaf, att arbetarne å Hansellis tryckeri omtalat, att visan blifvit aftryckt efter det hos Sundvallson tryckta exemplar.
s. 203 Sida 203 i årgången börjar här
Hanselli bestred påståendet. Roos var ej författare till visan, utan densamme hade författats af litteratören R. Göthberg. Roos ägde således ej att i saken kära. Men äfven om Roos vore författaren, hade han dock offentligen föredragit visan vid positiv, hvadan visan, liksom hvarje annat offentligt föredrag, var allmänhetens egendom. Manuskript till de fem visorna hade af C. J. Lundqvist och Österrikiske undersåten Michael Herbotte blifvit i Mars månad 1871 inlemnadt, och trycktes på deras begäran deraf 1,000 exemplar för ett pris af 10 rdr. Med afseende å de förefunna olikheterna, kunde visan icke vara tryckt efter Sundvallsonska editionen. Det pris, som blifvit åsatt exemplaret, hade icke någon synnerlig betydelse i afseende å värdet. Samtliga visorna upptogo åtta sidor; den ifrågavarande visan en och en half sida; men i estetiskt afseende var den vida underlägsen de öfriga. Den kunde derföre ej skattas högre i värde än 1 rdr 67 öre; och i hvarje fall kunde blott den visan dömas förbruten, men ej de öfriga.
Efter det Roos förklarat sig anse Hanselli böra böta upplagans fulla värde efter beräkning af 1,000 exemplar och 10 öre exemplaret, meddelade rådstufvurätten utslag den 30 Maj 1871: Som upplyst var, att Hanselli aftryckt ifrågavarande, från Sundvallsons tryckeri utgångna, med Roos namn såsom författare försedda visa, samt Hanselli icke visat att han till slikt eftertryck erhållit författarens eller hans rättsinnehafvares skriftliga tillstånd; alltså och med stöd af 1 § 9 mom. Tryckfrihetsförordningen ålades Hanselli att till Roos utgifva hela upplagan af berörda skrift eller, om någon del deraf vore förskingrad, utgifva 3/16 af dess värde efter tolf öre exemplaret.
Målet underställdes Svea hofrätts pröfning och Roos besvärade sig, under yrkande, att Hanselli måtte åläggas böta upplagans fulla värde och ej blott den del, som blifvit eftertryckt.
Hofrätten yttrade i utslag den 28 Juli 1871: Som, genom hvad i målet förekommit, vore ådagalagdt, att Hanselli, hvilken i ofvan omförmälda, i en upplaga af 1,000 exemplar
s. 204 Sida 204 i årgången börjar här
tryckta skrift: »Fem alldeles nya, lättsjungna och vackra visor» intagit »Handelsmans visa», tryckt samma visa efter den med enahanda titel och med Roos’ namn såsom författare försedda visa, som funnes intagen i en å boktryckaren Sundvallsons tryckeri utgifven skrift: »Fem nya och lättsjungna visor»; samt Hanselli, hvars obestyrkta invändning, att Roos icke skulle vara visans författare, vid nyssberörda förhållande ej förtjenade afseende, icke ens föreburit, att han af Roos erhållit tillstånd till berörda eftertryck; alltså pröfvade hofrätten rättvist, i förmågo af 1 § 9 mom. Tryckfrihetsförordningen, förklara, att Hanselli skulle mista upplagan af förstnämnda skrift eller, i händelse af förskingring, böta värdet af de exemplar deraf, som Hanselli ej kunde till Roos aflemna, efter tio öre exemplaret, Roos’ ensak.
Från detta beslut, hvarom hofrättsrådet friherre Leuhusen samt adjungerade ledamöterna Norberg och Odelberg sig förenade, voro adjungerade ledamöterna Selling och von Steigern så till vida skiljaktiga, att, då icke ens uppgifvet blifvit att försäljningspriset för ett exemplar af ifrågavarande skrift vore lägre än det skriften åsatta, eller 12 öre, och upplagans fulla värde icke kunde annorlunda än efter försäljningspriset beräknas, de förpligtade Hanselli att, derest denne icke till Roos genast aflemnade hela upplagan af samma skrift, för hvarje bristande exemplar böta 12 öre, Roos’ ensak.
Hanselli anförde underdåniga besvär. Då de personer, som beställt skriftens tryckning och hvilka uppgifvit att de hade Roos’ tillstånd till eftertrycket, sålunda vore att anse såsom skriftens förläggare, borde de ock för densamma ansvara. Roos finge alltså vända sig mot dem, helst han haft kännedom om beställningen; åberopande derjemte intyg af två personer, att Roos vid ett tillfälle, efter det visan tryckts hos Hanselli, medgifvit, det Göthberg vore densammas författare, fortsatte Hanselli sin invändning om Roos’ obehörighet att i målet kära. Men om Roos äfven ansåges behörig, och eftertryck ägt rum, kunde dock endast den del af skriften, som innehöll handelsmans visa, vara förbruten, och då
s. 205 Sida 205 i årgången börjar här
skriftens verkliga värde ej vore annat eller högre, än livad Hanselli erhållit för tryckning och papper, eller 10 rdr, yrkades nedsättning till 3/16 af detta värde.
Uti afgifven förklaring yrkade Roos, att dä Hanselli icke klagat öfver rådstufvurättens beslut, hans ändringssökande, utom hvad angick den af hofrättens stadgade förhöjning, icke måtte upptagas till pröfning.
Målet föredrogs inför Högsta Domstolen den 11 December 1871 (i närvaro af justitieråden Södergren, Cramér, Carleson, von Hofsten, Strandberg, Lagerstråle och Huss'); och, då rådstufvurättens utslag varit hofrättens pröfning understäldt, blef Roos’ invändning, att samma utslag, såsom ej af Hanselli hos hofrätten öfverklagadt, borde emot honom för lagakraftvunnet anses, af Högsta Domstolen ogillad; hvarjemte Högsta Domstolen ej fann skäl att i hofrättens öfverklagade utslag göra annan ändring, än att, jemlikt det af domstolarne åberopade lagrum, Hanselli förklarades skola mista hela upplagan utaf ifrågakomna, utaf honom eftertryckta skrift, »Handelsinans visa» kallad, eller, i händelse af förskingring, böta värdet af de exemplar, som Hanselli ej kunde till Roos aflemna, efter den af rådstufvurätten stadgade grund eller två och ett fjerdedels öre exemplaret.