Naumanns tidskrift 1872 s. 225

Uti afgifven årsberättelse till sundhetskollegiet anmälde vederbörande läkare, att förre inspektoren W. 0. Svanbeck utöfvade ett vidsträckt qvacksalveri och äfven träffat ackord med flera af ortens innevånare i afseende å läkarevård åt deras sjuka, samt att Svanbeck skrefve recepter och utdelade häftigt verkande läkemedel åt sina patienter. Sundhetskollegiet anmälde dessa åtgöranden af Svanbeck hos kon:s befallningshafvande i Upsala län för vidtagande af de åtgärder, till hvilka gällande författningar föranledde. I anledning häraf hördes inför kon:s befallningshafvande Svanbeck, som anförde: att han år 1853 undergått badaremästareexamen och sedermera icke obetydligt deltagit i anatomiska dissektioner och derunder inhemtat fullständig kännedom om menniskokroppens alla delar. Sedan år 1842 hade Svanbeck biträdt medicinæ professoren Glas vid den läkarevård på Wattholma bruk och Sahlsta med underlydande hemman, hvilken varit Glas uppdragen; och efter 1853 hade Svanbeck icke allenast fortsatt med läkarebiträdet åt professor Glas,

Tidskrift för lagstiftning etc. 9:de årg. 15

s. 226 Sida 226 i årgången börjar härKopiera citering

utan ock för egen räkning och på eget ansvar utöfvat läkarekonsten och anordnat medikamenter efter svenska farmakopéen. Vid denna förklaring fogade Svanbeck följande fyra bilagor:

l:o) Ett af professor Glas den 9 December 1860 meddeladt intyg af innehåll: att han den 2 mars 1853 afgifvit på edlig försäkran till och om dåvarande bruksbokhållaren Svanbeck det intyg, att Svanbeck, hvilken sedan år 1842 varit Glas behjelplig vid läkarevården på Wattholma bruk samt Sahlsta med underlydande egendomar och under denna tid af tio år reparerat luxationer, behandlat benbrott, sår, kontusioner, bränn- och kylskador, katetriserat, åderlåtit och uttagit tänder samt dessutom under Glas’ uppsigt vårdat flerfaldiga invärtes sjukdomar, härvid visat nit, rådighet och skicklighet. Nu hade Svanbeck för någon sin angelägenhet ytterligare begärt utlåtande af Glas öfver det sätt, hvarpå Svanbeck sedan 1853 varit Glas behjelplig vid läkarevården å nämnde egendomar; och lemnade Glas i anledning häraf det vitsord, att Svanbeck genom läsning, rådfrågningar hos och samspråk med läkare samt genom egna iakttagelser så utvecklat sina för läkarekonstens utöfning mer än vanliga anlag, att han med synnerlig framgång behandlat nästan alla de ut- och invärtes sjukdomar, hvilka vid dessa egendomar under de senare åtta åren förekommit; att han enligt farmakopéens, läkares och egen föreskrift sjelf tillredt och dispenserat en mängd medikamenter; att han kände temligen svenska farmakopéens komposita så till användning som dosis, vare sig efter gamla eller nya vigtsystemet; samt slutligen att han genom oförtrutenhet, rådighet, lyckade kurer och en sällspord oegennytta och menniskokärlek i hög grad tillvunnit sig icke blott befolkningens på dessa egendomar, utan äfven allmogens och ståndspersonernes i närliggande socknar förtroende, vänskap och högaktning. Härtill komme, att Svanbeck i de fall, der han varit rådvill och känt sin oförmåga att bedöma och behandla en sjukdom, genast rådfrågat sig med läkare och icke sjelfklok

s. 227 Sida 227 i årgången börjar härKopiera citering

dröjt att inhemta sakkunniges upplysningar och råd; hvilket allt professoren Glas intygade på ed, heder och samvete.

2:o) Ett af komministern Akerberg, pastorn Lind, länsmannen Pihlman, kaptenen Leijonflykt, assessoren Hägg, komministern Lidén, kyrkoherden Schedin, kronofogden Holm, majoren Klasson, kaptenen Norlin, häradshöfdingen Westblad, kontraktsprosten Pettersson, kaptenen Rudbeck, jemte tjugofem andra personer af olika samhällsklasser i December 1862 meddeladt yttrande, så lydande: »Att erkänna och till dess stora värde uppskatta en oegennyttig, trägen verksamhet för medmenniskors väl, hvarhelst och huru den uppenbarar sig, är icke mera än en skyldighet å deras sida, som densamma rönt och förnummit. I sådant hänseende anse undertecknade såsom en pligt att öppet lemna ett uttryck af sin erkänsla och högaktning för herr bruksinspektören och fältskären Svanbeck på Wattholma, som under så många år vid inträffande sjukdomsfall såsom läkare beredvilligt gått ortens innebyggare tillhanda med råd och hjelp. Hans möda och uppoffring af tid, hans försakelse af egen beqvämlighet och hvila, der det gäller att lindra och afhjelpa sjuklingars plågor, den ömhet, det tålamod, den samvetsgrannhet, hvarmed han vårdar sina patienter, backstugugumman såväl som godsägaren, och, vi kunna sanningsenligt tillägga, den ovanligt lyckliga framgång, hvarmed han behandlat sjukdomar af alla slag, allt detta gör honom förtjent af det anseende, han allmännuligen äger såsom ortens högt värderade, utmärkte läkare. Vi kunna ej med vårt vitsord öka det vidsträckta förtroende, han åtnjuter; men att han, efter vår öfvertygelse, är detsamma fullkomligt värd, är oss en tillfredställelse att härmed öppet erkänna och betyga».

3:o) en af grefve Baltzar von Platen den 7 Juni 1867 afgifven attest derom, att Svanbeck, enär hela nordvestra delen af Uppland vore i saknad af derstädes bosatt läkare haft sig under 11/2 års tid anförtrodd hufvudsakliga sjukvården vid Örbyhus med underlydande; och att, ehuru grefve von Platen haft ringa tillfälle att personligen bedöma Svanbecks verksamhet, grefve von Platen dock kunde, att döma

s. 228 Sida 228 i årgången börjar härKopiera citering

af den erkänsla, Svanbeck vetat bereda sig genom sitt menniskovänliga bemötande, sin osparda ansträngningar och den lindring i plågor, han lyckats åstadkomma hos dem, han behandlat, icke annat än anse sig äga fullt skäl att betyga sin sanna tacksamhet för det sätt, på hvilket han uppfyllt sitt åtagande, och att uppriktigt beklaga, om sådana omständigheter skulle uppstå, som lade hinder i vägen för fortsatt utöfning af en så välgörande verksamhet.

4:o) I afskrift ett till Svanbeck stäldt bref af medicine professorn Hedenius, kvilken deri kallat Svanbeck till konsultation vid ett sjukdomsfall.

Med afseende å dessa handlingar anmodades sundhetskollegiet af kon:s befallningshafvande att meddela yttrande om hvilken verkan borde tilläggas professorn Glas’ betyg och professorn Hedenii skrifvelse, samt om Svanbeck borde anses hafva utöfvat qvacksalveri, oaktadt de af professorn Glas om hans skicklighet meddelade vitsord; och till svar derå förmälde sundhetskollegiet: att 11 § i den af Kongl. Maj:t fastställda ordning för fältskärsyrkets utöfvande af den 18 Januari 1861 innehölle, att idkare af fältskärsyrket förbjödes vid ansvar, som i författningarne rörande qvacksalveri stadgades, att åtaga sig andra läkareförrättningar än dem, som till fältskärsyrket hörde. Svanbeck, som aflagt fältskärsexamen och således vore berättigad att verkställa endast de förrättningar, hvilka i samma Ordning uppräknades, hade följaktligen handlat i strid med åberopade paragrafen, då han, enligt hvad han i sin förklaring vidgått, på eget ansvar utöfvat läkarekonsten och dervid anordnat medikamenter efter svenska farmakopéen. Hvarken professorn Glas’ betyg eller professorn Hedenii skrifvelse kunde verka någon ändring häri, likasom ej heller professorn Glas’ vitsord om Svanbecks skicklighet kunde förläna Svanbeck den qvalifikation, som lagligen erfordrades för rättigheten att utöfva läkarekonsten.

Med anledning häraf och då Svanbeck medgifvit, att han, utan att vara dertill berättigad, befattade sig med sjukdomars botande, samt Svanbecks åtgöranden i anmärkte

s. 229 Sida 229 i årgången börjar härKopiera citering

hänseenden vore förbjudne i 19 § af Medicinalordningen af den 30 Oktober 1688, uppdrog kon:s befallningshafvande åt länsmannen Pihlman att för det olagliga förfarande, Svanbeck sålunda låtit komma sig till last, ställa honom under åtal vid vederbörlig domstol, med påstående om hans fällande till ansvar, hvarjemte Svanbeck förbjöds vid vite af 100 rdr att med sjukdomars botande sig vidare befatta; och i skrifvelse den 10 September 1867 anbefalldes Pihlman att förståndiga Svanbeck, det han gjorde sig förfallen till berörda vite, derest han utöfvade läkarekonsten utan att dertill förut hafva förvärfvat behörighet. Den 27 September 1867 erhöll Svanbeck del af denna skrifvelse.

Det anbefallda åtalet mot Svanbeck anhängiggjordes vid Norunda häradsrätt; och den 11 Oktober 1867 beslöt nämnden enhälligt utslag, deruti, i betraktande deraf att Svanbeck blifvit såsom fältskär examinerad, samt genom professorn Glas’ betyg kunde anses ådagalagdt, att Svanbeck ägt full skicklighet att behandla de sjukdomar, om hvilkas botande han blifvit anlitad och med hvilka han sig befattat; äfvensom med afseende å den nyttiga och välgörande verksamhet, Svanbeck utöfvat under läkarekonstens bedrifvande, och då examinerad läkare icke funnits att tillgå i orten samt då Svanbeck under sin verksamhet ständigt ådagalagt oegennytta och menniskokärlek, Svanbeck blef af häradsrätten frikänd från det emot honom väckta åtal för qvacksalveri.

Den 6 Mars 1869 ingaf vederbörande provincialläkare till kon:s befallningshafvande en skrifvelse, hvari han, till följd dels af sundhetskollegiets anmärkning emot honom för det han försummat anmäla Svanbecks obehöriga läkareverksamhet, och dels af kon:s befallningshafvandes honom gifna förständigande att med uppmärksamhet följa Svanbecks fältskärsgöromål hos kon:s befallningshafvande anmälde, att ett temligen allmänt rykte vore gängse, att kort förut fyra namngifna personer, hvilka såsom sjuka behandlats af Svanbeck, skulle, efter det de intagit af honom föreskrifna sömnmedel, hastigt aflidit, och två af dem utan att vidare vakna efter

s. 230 Sida 230 i årgången börjar härKopiera citering

sömnmedlets intagande. Provincialläkaren begärde, att förhållandet måtte blifva föremål för laga undersökning, helst samma undersökning torde gifva vid handen, att Svanbeck fortfarande, oaktadt de erhållne erinringarne, utöfvade obehörig och lagstridig läkareverksamhet och att han vid sjukas behandling använde medel, som endast af examinerad läkare finge föreskrifvas.

I länsmannen Pihlmans och provincialläkarens närvaro anställdes inför kon:s befallningshafvande förhör med Svanbeck, som dervid förmälde: att sedan han på en resa genom Wiksta anmodats af sedermera aflidne landthandlaren Aspman att se till hans sjuka hustru, Svanbeck besökt henne och funnit henne lidande af tyfus, hvarföre Svanbeck gifvit henne dels lösning af kolsyradt natron och dels i sjukdomens sista stadium kamfertemulsion ; att sedan hustru Aspman aflidit och jemväl mannen insjuknat i sammå sjukdom, Svanbeck tillkallats såsom läkare och behandlat mannen Aspman på samma sätt som hustrun, endast med den skiljaktighet, att mannen Aspman, enär han klagat öfver sömnlöshet, erhållit ett morfinpulver om % gran, och en annan gång för diarrhé ett saleppulver; att deremot Aspmans piga, som dött före husbondefolket, icke varit under Svanbecks läkarevård; samt att den fjerde uppgifne personen eller bondesonen Forslund varit vid Svanbecks ankomst lidande af lunginflammation i tredje stadiet och att Svanbeck icke gifvit honom andra läkemedel än terpentinemulsion samt för öfrigt för honom ordinerat koppning och spansk fluga.

Vidare förmälde Svanbeck, att han bestridde läkarevården å Örbyhus och Wattholma egendomar med underlydande; att honom derför väl icke tillförsäkrats någon bestämd godtgörelse för år, men att han dock bekommit för år 200, 300 à 500 rdr, allteftersom hans mödor och besvär varit; att han jemväl betjenade den öfriga orten med läkarebiträde och derför åtnjöte betalning; att han i sin praktik föreskrifvit å apothek tillgänglige medel och, bland annat, morfin, kräksalt och för några år sedan blåsyrepreparat; att han af det morfinförråd, han hade hemma i sitt hus för

s. 231 Sida 231 i årgången börjar härKopiera citering

eget begagnande, tagit det pulver, som landthandlanden Aspman bekommit; att Svanbeck i slutet af Oktober eller början af November 1868 köpt 50 korn morfin å ett apothek i Stockholm; att i husapotheket vid Wattholma, som stode under Svanbecks vård och hvarifrån medikamenter utlemnades endast till brukets underhafvande, icke funnes några gifter, om man icke dit ville räkna kräksalt; att möjligen vid något tillfälle något plåster eller annan obetydlig sak utlemnats från apotheket emot betalning; samt att Svanbeck hemma i sitt hus hade medikamenter, som han begagnade i sin praktik, och deribland, utom annat, 30 à 40 gran pulvis Ipecacuanhæ thebaicus.

Länsmannen Pihlman upplyste, att Svanbeck blifvit stämd till nästpåföljande (1869-års sommar-)ting med Norunda härad för att stånda till ansvar för qvacksalveri; och yttrade derefter kon:s befallningshafvande i utslag den 8 April 1869: att som Svanbeck, hvilken genom kon:s befallningshafvandes den 10 September 1867 meddelade beslut blifvit vid vite af 100 rdr förbjuden att med sjukdomars botande sig befatta, förrän han förvärfvat behörighet att läkarekonsten utöfva, medgifvit, att han, äfven efter det han den 27 i sistnämnde månad af berörde beslut erhållit del, med sin obehöriga läkareverksamhet fortfarit; alltså blef Svanbeck fälld att utgifva berörde vite 100 rdr; hvarjemte honom vid förhöjdt vite af 200 rdr förbjöds att med läkarekonstens utöfvande sig befatta, innan han förvärfvat nödig behörighet dertill; och anbefalldes Pihlman att fortsätta det emot Svanbeck väckta åtal för qvacksalveri.

Öfver detta utslag besvärade sig Svanbeck i Svea hofrätt och yrkade: att hofrätten, med förklarande, att kon:s befallningshafvande icke ägt stadga ifrågavarande vite, måtte upphäfva öfverklagade utslaget och befria Svanbeck från det deri förelagda ytterliga vite. Svanbeck hade visserligen på anmodan genomläst kon:s befallningshafvandes skrifvelse af den 10 September 1867; men samma skrifvelse kunde icke anses hafva varit något beslut, och något sådant, aldraminst åtföljdt af behörig besvärshänvisning, hade aldrig delgifvits

s. 232 Sida 232 i årgången börjar härKopiera citering

Svanbeck, som följaktligen ansåge omförmälda vitet icke hafva varit tillämpligt, äfven om detsamma i öfrigt varit lagligt, hvilket dock bestreds. Tionde paragrafen i gällande landshöfdingeinstruktion tilläte nemligen väl landshöfdingarne att, för upprätthållande af allmän ordning och säkerhet, stadga erforderliga viten, men endast i sådana fall, der ansvar icke vore i lag bestämdt. Konungens befallningshafvande hade emellertid sjelf uppgifvit en lag, som skulle innefatta ansvar just för den förbrytelse, vitet afsåge. Härtill komme, att viten i s. k. politi- eller ekonomimål icke rimligen kunde stadgas för en enskild person och i allmänhet ej lämpligen borde stadgas, förrän andra bestämmelser visat sig vara otillräckliga. Konungens befallningshafvandes befattning med medicinalväsendet vore dessutom tydligen begränsad i 29 § af ofvannämnde instruktion. Denna paragraf bestämde väl, att kon:s befallningshafvande borde befrämja helsovården, men tillerkände alldeles icke kon. befallningshafvande någon rätt att hindra en allmänt bästa åsyftande läkareverksamhet af hvem det vara månde. På det enda ställe, der, Svanbeck veterligen, definition funnes på qvacksalvare, eller öfverståthållareembetets kungörelse den 17 Maj 1776, menades dermed sådane personer, som, under föregifvande att kunna bota sjukdomar, bedroge sig till varor och penningar, i synnerhet af fattigt folk och gemene man; och angående dem stadgades, att desse »bedragare och qvacksalvare», då de ertappades, skulle allvarligen efter omständigheterna till laga straff utan skonsmål befordras. Den af kon:s befallningshafvande åberopade 19 § af 1688-års medicinalordning hade aldrig gällt andra än apothekare; och samma paragraf var dessutom upphäfd eller åtminstone betydligt ändrad genom kongl. resolutionen den 1 Augusti 1698. Emellertid, då 22 kap. 1 § Strafflagen innehölle straffbestämmelser för den, som genom svikligt förfarande af livad slag som helst bedroge sig till gods eller penningar eller tillskyndade annan förlust deraf; och då 4 § i samma kapitel särskildt stadgade ansvar för den, som sålde eller eljest till annans begagnande utlemnade eller till annan utbjöde veterligen för-

s. 233 Sida 233 i årgången börjar härKopiera citering

falskade läkemedel, de der för menniskors lif och helsa vore farliga, och dessa stadganden mäste anses innefatta ansvarsbestämmelser äfven för hvad som menades med qvacksalveri; men det å andra sidan torde vara uppenbart, att allt annat säljande eller utlemnande af läkemedel till andra vore enligt lag tillätet, följde jemväl deraf, att allt hvad förut angående qvacksalveri kunde hafva varit stadgadt, äfvensom att rättigheten att utfärda vitesförbud i berörde hänseende numera, jemhkt 3 § i K. F. den 16 Februari 1864, upphört att gälla, och att således nya viten derom icke vidare kunde af kon:s befallningshafvande eller annan myndighet fastställas.

Hofrätten meddelade utslag den 9 November 1869, deri, hvad anginge frågan om det Svanbeck till utgifvande ådömda vitet, hofrätten, enär, jemlikt 1 kap. 2 § Utsökningsbalken» jemförd med grunderna i kongl. cirkuläret den 17 April 1828, det icke tillkomme kon:s befallningshafvande att pröfva huruvida Svanbeck kunde hafva gjort sig förfallen till ifrågakomna vitet, undanröjde kon:s befallningshafvandes utslag i denna del; och, beträffande det af kon. befallningshafvande föresatta förhöjda vite, hvartill Svanbeck skulle göra sig förfallen, derest han vidare obehörigen befattade sig med läkarekonstens utöfvande, så, emedan klagan öfver kon. befallningshafvandes härutinnan meddelade beslut, såsom rörande politimål, icke borde hos hofrätten fullföljas, blef, med undanrödjande af den utaf kon:s befallningshafvande för vinnande af ändring i dess utslag meddelade underrättelse, såvidt den afsåge berörde del af utslaget, Svanbeck hänvisad att inom en månad anmäla sig hos kon:s befallningshafvande för erhållande af ny besvärshänvisning i denna del.

Kongl. Maj:t yttrade deremot i utslag den 19 Juli 1870: att enär, jemlikt stadgandet i K. Br. den 20 Maj 1741, kon:s befallningshafvande icke kunde anses ovilkorligen sakna behörighet att handlägga sådana mål om öfverträdelse af medicinalförfattningarne som det förevarande, samt frågan om det förelagda förhöjda vitet kunde vara beroende af den om Svanbecks fällande till det förut bestämda vitet, funne Kongl. Maj:t, med undanrödjande af hofrättens öfverklagade utslag,

s. 234 Sida 234 i årgången börjar härKopiera citering

skäligt visa målet åter till bemälde rätt, som ägde att detsamma på anmälan ånyo företaga och laglikmätigt behandla.

Sedan derefter på anmälan hofrätten ånyo företagit målet till pröfning, fann hofrätten i utslag den 8 Februari 1871 ej skäl att göra ändring i kon:s befallningshafvandes öfverklagade beslut.

I detta hofrättens utslag sökte Svanbeck i underdånighet ändring.

- Målet föredrogs den 1 Maj 1871 inför Högsta Domstolen çi närvaro af justitieråden Qvensel, Wretman, Bolin, von Hofsten, Olivecrona, Lagerstråle och Huss); och ehuru, med afseende å de i målet företedda bevis om Svanbecks kunskaper och nit, antagas må, att han är en af de personer, hvilka, enligt kommunalförfattningarne, jemförde med 1813- års underrättelse om hvad iakttagas bör till förekommande af smittosamma sjukdomars och farsoters utbredande, äga att i viss mån utöfva läkareverksamhet; likväl och som den af Svanbeck i målet erkända befattning, han tagit med sjukdomars botande, måste anses sträckt utöfver hvad i anförde måtto honom tillkommit; men Kongl. Maj:ts befallningshafvandes åtgärd, att i sammanhang med förordnande om åtal vid domstol för den emot Svanbeck år 1867 angifna utöfning af läkareyrket förelägga honom vite för förrättning deraf, icke är af beskaffenhet att vid bedömande af nu anställda enahanda åtal medföra någon verkan, pröfvade Högsta Domstolen, med undanrödjande af öfverklagade beslutet, hvad angick så väl tillämpningen af nämnde vite, som föreläggande af förhöjdt sådant, rättvist förklara, att Svanbeck ej kan svårare anses än att han, med anledning af 19 § i Privilegierna för Collegium Medicum den 30 Oktober 1688, skall böta tolf rdr 50 öre.

Såsom här ofvan blifvit nämdt, tilltalade, på befallning af kon:s befallningshafvande, länsmannen Pihlman vid Norunda häradsrätt fältskären Svanbeck och yrkade, att han, som innehaft flera slags gifter och försålt såväl giftiga som andra medikamenter, måtte, i kraft af Kongl. Maj:ts föryade

s. 235 Sida 235 i årgången börjar härKopiera citering

privilegium för apothekaresocieteten i Sverige den 28 Juni 1683, Medicinalordningen den 30 Oktober 1688, Kongl. Maj:ts förbud den 14 Augusti 1786 och K. F. angående utvidgad näringsfrihet den 18 Juni 1864, ådömas laga ansvar för sitt förfarande; hvarjemte och då Svanbeck öfverträdt kon:s befallningshafvandes förbud af den 8 April 1869 samt befattat sig med andra sjukdomars botande än hvartill han vore berättigad, Pihlman yrkade, att Svanbeck måtte fällas att utgifva det af kon:s befallningshafvande stadgade vite 200 rdr rmt.

Till stöd för åtalet företedde Pihlman kon. befallningshafvandes skrifvelse af den 17 Juni 1869, hvari omförmäldes, att Svanbeck vid förhör för kon. befallningshafvande den 8 förutgångne April medgifvit, att han i sitt hemvist i Risby hade medikamenter, som han begagnade i sin praktik och utlemnade emot betalning, likasom ock vid nämnda förhör blifvit upplyst, hvad ock sedermera vid en af provincialläkare verställd undersökning bekräftats, att i apotheket vid Wattholma funnes att tillgå åtskilliga i svenska farmakopéen med gifttecken utmärkta läkemedel, samt att från apotheket försåldes medikamenter.

Pihlman förklarade deremot, att han icke ville påstå, att Svanbeck försålt eller utlemnat honom veterligen förfalskade läkemedel.

Svanbeck erkände, att han jemväl efter den 8 April 1869 utöfvat läkareverksamhet och behandlat andra sjukdomar än dem, som fältskär finge sköta, samt dervid föreskrifvit och utdelat hvarjehanda medikamenter till bot och lindring för dem, hvilkas sjukdomar han anmodats behandla, äfvensom någon gång tagit betalning för utlemnade medikamenter. För öfrigt vidhöll Svanbeck, hvad han inför kon. befallningshafvande uppgifvit, likasom ock Svanbeck medgaf, att å apotheket vid Wattholma funnits de af honom i ett särskildt skriftligt anförande omförmälde gifter, samt att gifter utlemnats till åtskilliga personer, dock icke emot betalning eller till någon skada. Hvad vitet angick, vore det kon. befallningshafvandes beslut, som stadgade detsamma,

s. 236 Sida 236 i årgången börjar härKopiera citering

på vederbörlig ort öfverklagadt, hvarför det icke borde tilllämpas.

Häradsrätten yttrade i utslag den 22 Oktober 1869: att alldenstund Svanbeck erkänt och medgifvit, att han efter den 8 April 1869, då han genom kon. befallningshafvandes utslag blifvit vid vite af 200 rdr förbjuden att med läkarekonstens utöfvande befatta sig, innan han förvärfvat behörighet dertill, fortfarande utöfvat läkareverksamhet och jemväl emot betalning utlemnat läkemedel samt derförutom utdelat till sjuka personer morfin i pulver; fördenskull och då Svanbeck icke uppgifvit, mindre visat, att han till omförmälda åtgärder varit lagligen berättigad, pröfvade häradsrätten, som ansåg Svanbecks invändning angående tillämpning af kon:s befallningshafvandes berörda förbud icke kunna förtjena afseende, rättvist, i stöd af Kongl. Maj:ts privilegium för apothekaresocieteten af den 28 Juni 1683, Kongl. Maj:ts förbud den 14 Augusti 1786 samt Kongl. förklaringen den 21 December 1789, fälla Svanbeck att böta för försäljning af apotheksvaror tio rdr och för det han utlemnat gift tjugofem rdr; hvarjemte Svanbeck förklarades skyldig att utgifva det af kon. befallningshafvande stadgade vitet två hundra rdr rmt.

Svanbeck besvärade sig i Svea hofrätt och anförde der: att genom utslag den 9 November 1869 hofrätten upphäft kon. befallningshafvandes utslag, såvidt Svanbeck derigenom ålagts att utgifva vitet å 100 rdr, hvaraf ock lagligen borde följa, att förhöjdt vite icke kunde tillämpas. Och enär efter nya strafflagens införande alla särskilda författningar vore att anse såsom upphäfda, hvilka innefattade straffbestämmelser för brott, upptagna i strafflagen, men denna, på sätt dess 22 kap. 4 § visade, icke förbjöde försäljning eller utlemning af läkemedel, så framt icke de sålda eller utlemnade läkemedlen vore veterligen förfalskade, måste de af häradsrätten såsom stöd för dess åtgärd att bötfälla Svanbeck för försäljning af apotheksvaror åberopade författningar anses hafva upphört att gälla. Antoges ej denna åsigt, skulle hvar och en, som till apothekare sålde eller eljest lemnade läkemedel, giftiga eller icke giftiga, vara under-

s. 237 Sida 237 i årgången börjar härKopiera citering

kastad ansvar. Till något förfång för apotheksprivilegierna hade Svanbeck icke gjort sig skyldig, då han icke sålt andra läkemedel än dem, han sjelf erhållit från apothek. Försäljning af giftiga medikamenter kunde icke anses vara i gällande lag mera förbjuden än försäljning af andra läkemedel; och det hade icke blifvit i ringaste mån styrkt, att Svanbeck sålt något gift i egentlig mening, ty för det morfinpulver, Svanbeck erkänt sig hafva såsom läkemedel utlemnat, hade han ej fått någon betalning.

Hofrätten yttrade i utslag den 9 Juni 1870: att som icke visadt vore, att kon. befallningshafvandes utslag af den 8 April 1869, i hvad derigenom omförmälda vite 200 rdr stadgades, blifvit undanröjdt; alltså och i förmågo af samma utslag samt 19 och 31 §§ i Medicinalordningen den 30 Oktotober 1688 äfvensom Kongl. Maj:ts förbud den 14 Augusti 1786 och Kongl. förklaringen den 21 December 1789, fann hofrätten ej skäl att på Svanbecks klagan göra ändring i häradsrättens utslag.

Målet föredrogs den 1 Maj 1871 inför Högsta Domstolen (i närvaro af de sid. 234 uppräknade justitieråd) ; och enär Högsta Domstolen genom beslut sagde dag i annat mål undanröjt det Kongl. Maj:ts befallningshafvandes utslag, hvarigenom ifrågakomna vite blifvit förelagdt, blef öfverklagade beslutet af Högsta Domstolen sålunda ändradt, att Svanbeck, som erkänt, att han, äfven efter det han i förstnämnde mål blifvit ställd under tilltal för obehörig utöfning af läkareyrket, dermed fortfarit till större omfattning än med kommunalförfattningarna och 1813-års underrättelse om hvad iakttagas bör till förekommande af smittosamma sjukdomars och farsoters utbredande öfverensstämmer, skall derför utgifva de i 19 § af Privilegierna för Collegium Medicium den 30 Oktober 1688 bestämda böter tolf rdr 50 öre; men i öfrigt och hvad angick frågan om medikamentsförsäljning fann Högsta Domstolen ej skäl att i öfverklagade beslutet göra annan ändring än att, då särskildt ansvar för det han sålt medikamenter af icke giftig egenskap ej äger rum, Svanbeck befrias från de honom i sådant afseende ådömda böter tio rdr.