Stadsbud såsom rättegångsfullmäktig. Underlåtenhet att stadga äfventyr enligt 24 kap. 1 § Rättegångsbalken. Obehörigt uppskof med måls afdömande. Fiskaliskt åtal.
19 november 1870
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1872, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,2 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 36–41 i årgången 1872. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Nionde årgången, 1872 i litteraturen — s. 36–41 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs inför Högsta Domstolen den 19 November 1870». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Med anledning af förd klagan hos riksdagens justitieombudsman öfver handläggningen af ett vid Stockholms rådstufvurätt anhängiggjordt mål emellan förre landtbrukaren E. W. Pfeil, såsom efter öfverlåtelse innehafvare af ett den 24 September 1867 upprättadt hyreskontrakt, hvarigenom grosshandlanden M. Jacobsson till bokhållaren A. Almgren mot stadgade vilkor upplåtit en lägenhet i huset med adressnummer 28 vid Westerlånggatan i Stockholm, å ena, samt bemälde Almgren, å andra sidan, angående utbekommande af förfallen hyra och Almgrens förpligtande att från lägenheten afflytta, hade justitieombudsmannen uti en den 31 Mars 1869 aflåten skrifvelse till advokatfiskalen i Svea hofrätt, med anmodan om åtals anställande mot vederbörande, lagt rådstufvurätten till last: l:o) att då, vid sakens företagande den 29 Oktober 1868, Almgren icke inställt sig, utan endast genom ett stadsbud låtit till rätten inlemna en skrift, hvari invändning mot domstolens behörighet att saken pröfva och afdöma blifvit framställd, med tillagdt förklarande, det Alm-
s. 37 Sida 37 i årgången börjar här
gren ansåge sig icke skyldig att sina skäl derutinnan uppgifva, samt i öfrigt innefattande blott fullmakt för innehafvaren att samma skrift till rätten ingifva och beslutet deröfver afvakta, rådstufvurätten, ehuru den person, som sålunda för Almgren anmält sig i saken, icke varit till fullmäktigskap inför rätta behörig och ej heller innehaft sådan fullmakt, att han kunnat såsom Almgrens fullmäktig antagas, samt Almgren följaktligen varit att anse såsom den der, fastän lagligen kallad, vid ifrågavarande tillfälle utan styrkt förfall uteblifvit, likväl icke, jemlikt 12 kap. 3 § Rättegångsbalken, dömt i saken efter thy sanning deri utletas kunde, utan deremot, lemnande åsido alla betänkligheter i afseende såväl å sättet för ingifvandet af förenämnda skrift, som ock å ingifvarens person och hans fullmakt, upptagit samt fästat afseende å berörde skrift och den deruti framställda, i sig sjelf alldeles obehöriga och, genom det omförmälda tillägget, rättens värdighet förnärmande invändning rörande domstolens behörighet; 2:o) att rådstufvurätten, emot tydliga föreskrifterna i 16 kap. och 24 kap. 1 § Rättegångsbalken, icke genast meddelat beslut i anledning af den sålunda af rådstufvurätten upptagna framställning, utan, efter hemställan af Pfeil huruvida Almgren icke borde personligen i saken höras, densamma för sådant ändamål uppskjutit till den 5 November 1868; 3:o) att ehuru under fortsatt handläggning af saken, som gång efter annan blifvit i anseende till Almgrens uteblifvande ytterligare uppskjuten, Pfeil vid tre rättegångstillfällen den 19 och 26 November samt den 3 December befunnits, oaktadt sitt åtagande, hafva, utan uppgifven giltig orsak, underlåtit gifva vederparten del af rättens uppskofsbeslut, rådstufvurätten ändock lika litet då, som vid föregående dylika beslut, stadgat äfventyr för Pfeil i enlighet med sist anförda lagrum, derest det, om ock med anledning af hans eget åtagande att om dessa besluts delgifvande draga försorg, honom härutinnan gifna föreläggande icke fullgjordes; samt 4:o) att då rådstufvurätten vid alla föregående tillfällen tillämpat den åsigt, att Almgren skulle om rättens uppskofsbeslut underrättas, sådant likväl icke,
s. 38 Sida 38 i årgången börjar här
såsom följdriktigheten fordrat, skett vid meddelandet af beslutet den 3 December 1868, hvarigenom, af ofvan uppgifna orsak, saken uppskjöts till den 10 i samma månad, dä utslag i förenämnda invändningsfråga omsider blifvit afsagdt.
Under åberopande af berörde skrifvelses innehåll, tilltalade advokatfiskalen inför Svea hofrätt rådmännen B. Seippel och P. Renberg, civilnotarien L. Samuelsson och vice häradshöfdingen A. Petersson, — af hvilka Seippel, Renberg och Petersson vid rättegångstillfället den 29 Oktober 1868, samt de två förstnämnda jemte Samuelsson sedermera med ifrågavarande sak tagit befattning, — för hvad dem blifvit i ofvan omförmälda hänseenden till last fördt, samt yrkade, att en hvar måtte för det eller de anmärkta beslut, i hvilka han deltagit, dömas att böta det belopp, hvartill 25 kap. 17 § Strafflagen och sakens beskaffenhet kunde föranleda.
I afgifna förklaringar yttrade de tilltalade hufvudsakligen följande:
Rådmannen Seippel: att han ansåg, att i sådant fall, som förevarande, saken icke kunnat tredskovis afgöras; att, i fråga om ombudskap och vilkoren derför, justitieombudsmannens uppfattning möjligen kunde af lagens stadgande försvaras, men rådstufvurätten hade för sin åsigt stöd af praxis och prejudikater; att, hvad anmärkningen i 2:dra punkten angick, domstolen med full befogenhet kunnat förfara såsom den gjort, då Pfeil för vederpartens personliga hörande begärt uppskof i målet; dock medgafs att domstolen varit oförhindrad att genast yttra sig öfver invändningen; att, beträffande 3:dje anmärkningspunkten, omförmälda underlåtenheten härrört af det för domstolen kända förhållandet om svårigheten att träffa Almgren, men om skada genom tidsutdrägten uppkommit, hade dock Pfeil sjelf förskyllat densamma; samt att slutligen, i fråga om 4:de punktens anmärkning, rådstufvurätten, som till följd af Pfeils eget åtagande vid föregående rättegångstillfällen föreskrifvit skyldighet för honom att delgifva vederparten rättens beslut, då målet den 3 December 1868 förevar, ansett sig sakna skäl till dylik föreskrift, enär Pfeil då icke erbjöd sig att
s. 39 Sida 39 i årgången börjar här
delgifva beslutet, utan begärde sådant föreläggande att, utan hinder af Almgrens fortsatta uteblifvande, utslag i målet kunde meddelas.
Rådmannen Renberg: att uppskofsbesluten meddelats på Pfeils egen begäran, samt att, då i så beskaffade mål som det ifrågavarande, det vore ett vanligt oskick att svarandepart medelst skrift, inlemnad af ett befullmäkigadt stadsbud, för att vinna tid framställde invändning mot domstolens behörighet, rådstufvurätten understundom på den kärandes begäran brukat förordna om svarandens personliga hörande, hvaraf ofta följt, att invändningen, utan skäl framställd, frånträdts och målets snarare afgörande befordrats.
Civilnotarien Samuelsson: att Pfeil sjelf hemställt om Almgrens personliga hörande, uppenbarligen i afsigt att denne skulle uppgifva skäl för invändningen eller ock frånträda densamma; hvadan och då någon annan än Pfeil icke kunde blifva lidande genom uppskofvet, rådstufvurätten haft giltig anledning att på sätt som skett med målet förfara.
Vice häradshöfdingen Petersson: Dä Almgren sändt stadsbud, kunde han väl ej anses såsom uteblifven, helst stadsbudet haft fullmakt. Att döma tredskovis vid sådant förhållande, skulle nära nog varit lagstridigt. Almgren hade på sin höjd kunnat dömas enligt 15 kap. 15 § Rättegångsbalken för visad vanvördnad mot rätten, men uppskof hade i allt fall måst meddelas. Nu påkallade Pfeil sjelf uppskofvet, och vid sådant förhållande var rätten ock oförhindrad att uppskjuta med beslut öfver den gjorda invändningen.
På dessa och öfriga angifna grunder yrkade de tilltalade att varda fria från all påföljd af åtalet.
Hofrätten, i utslag den 7 Februari 1870, förklarade, att hvarken den omständighet att, på sätt i första åtalspunkten blifvit anmärkt, rådstufvurätten ansett Almgren icke hafva den 29 Oktober 1868 från rätten uteblifvit och ej tredskovis dömt i saken, eller livad i tredje och fjerde punkterna blifvit emot rådstufvurätten anmärkt, vore af beskaffenhet att till ansvar såsom för fel i embetet föranleda; men enär rådstufvurätten, efter det vid sakens företagande den 29
s. 40 Sida 40 i årgången börjar här
Oktober invändningen om domstolens behörighet blifvit framställd och af rådstufvurätten upptagen, icke, på sätt ske bort, vid samma rättegångstillfälle, utan först sedan målets handläggning gång efter annan uppskjutits, öfver invändningen meddelat utslag den 10 December, samt sålunda utan giltig anledning fördröjt sakens afgörande, pröfvade hofrätten rättvist, jemlikt 25 kap. 17 § Strafflagen, döma rådstufvurättens ledamöter, rådmännen Seippel och Renberg samt vice häradshöfdingen Petersson, hvilka deltagit i sakens handläggning den 29 Oktober, och notarien Samuelsson, som jemte de två förstnämnde öfvervarit sakens behandling vid öfriga rättegångstillfällen, att för hvad dem sålunda kommit till last hvar för sig böta 20 rdr, hvilka böter skulle tillfalla kronan.
A ömse sidor anfördes underdånige besvär, af advokatfiskalen enligt justitieombudsmannens förordnande. Advokatfiskalen yrkade förhöjning af bötesbeloppen, för en hvar af rådmännen till 100 rdr och för de öfriga begge till 50 rdr hvardera, äfvensom bötesansvar för de förseelser emot laga rättegångsordning, hvilka hofrätten förklarat icke till någon påföljd föranleda, eller missbruk att ej döma tredskovis, utan onödigt uppskjuta mål, samt bristande uppmärksamhet å ombudets egenskaper.
Seippel, Renberg, Samuelsson och Petersson deremot yrkade att varda från allt ansvar i målet fria. Det af hofrätten åberopade lagrum saknade tillämplighet. Afsigten med åtalade förfarandet var att påskynda målets afgörande. Domstolen vore ej ovilkorligen pligtig att, samma dag invändning mot dess behörighet gjordes, deröfver besluta.
Målet föredrogs inför Högsta Domstolen den 19 November 1870, hvarvid dess flesta ledamöter (justitieråden Naumann, von Hofsten, Dreijer och Huss) funno skäl icke vara å någondera sidan anfördt, som kunde föranleda annan ändring i hofrättens utslag, än att bötesansvaret för rådmännen Seippel och Renberg bestämdes till 40 rdr för hvardera.
Justitieråden Cramér, Wretman och Strandberg funno ej skäl att i anledning af advokatfiskalens fullföljda talan göra
s. 41 Sida 41 i årgången börjar här
ändring i hofrättens utslag; men dä rådstufvurättens omförmälda uraktlåtenhet att tidigare, än som skett, meddela beslut öfver den af svaranden i förenämnda, hos rådstufvurätten anhängiggjorda rättegång framställda invändning emot rådstufvurättens behörighet, icke, med afseende å hvad i öfrigt i samma rättegång förekommit, är af beskaffenhet att de rådstufvurättens ledamöter, som i målets handläggning deltagit, derigenom må anses hafva visat vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt embete, funno justitieråden, med ändring af hofrättens öfverklagade utslag i denna del, det bemälde ledamöter icke kunde derutinnan till ansvar dömas.