Angående skriftlig np psägning af arrende, anslagen på arrendatorns husdörr.
18 december 1871
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1872, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 3,2 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 377–380 i årgången 1872. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Nionde årgången, 1872 i litteraturen — s. 377–380 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 18 December 1871»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Fanjunkaren J. M. Stjernman utarrenderade till Edvard Petersson i Backa på fem år från den 25 Mars 1866 sitt ägande 1/4 mantal Qvatraneröd emot årlig afgift af 500 rdr; och hade arrendekontraktets 9:de punkt följande stadgande: »Skulle hemmanet kunna försäljas innan arrendeårens slut, skall arrendatorn afträda det mot att erhålla en upphjelp af 200 rdr rmt. Sex månader före ett så beskaffadt afträde den 25 Mars bör uppsägning hafva skett för att vara gällande».
Sedan fanjunkaren Stjernman till sin son Kristian Stjernman den 19 September 1868 försålt hemmanet med tillträdesrätt den 25 Mars 1869, hade två personer den 21, 22 och 24 September sökt Petersson i hans bostad för att å jordägarens vägnar uppsäga honom, och då han ej anträffades utan uppgafs vara bortfaren, hade länsmannen Holmgren sistnämnde dag uppspikat på Peterssons husdörr en skriftlig, af Holmgren på grund af fullmakt undertecknad uppsägning till afflyttning den 25 nästpåföljande Mars. Petersson afflyttade icke vid nämnde tid, men blef på ansökning af nye ägaren hösten samma år vräkt från hemmanet, hvilket vräkningsbeslut dock sedermera af Göta hofrätt upphäfdes.
s. 378 Sida 378 i årgången börjar här
Derpå utverkade fanjunkaren Stjernman stämning å Petersson till Inlands Fräkne häradsrätt med yrkande,att då Petersson hållit sig undan, så att han ej kunnat före den 25 September 1868 träffas med uppsägning; samt han icke ställt sig till efterrättelse skriftlig uppsägning, som före sistsagde dag fästats å hans husdörr, Petersson alltså måtte förpligtas att hålla fanjunkaren Stjernman skadeslös för den ersättning, hvarpå köparen af hemmanet gjorde anspråk, för det han icke å utsatt tid fått detsamma tillträda.
Petersson bestred, att han hållit sig undan eller fått del af den uppsägning, som spikats å hans husdörr. Den 29 September 1869 blef han i tvenne vittnens närvaro uppsagd, hvilket väl bevisade att någon uppsägning förut icke ägt rum. Dessutom vore det uppgjorda köpet fingeradt och endast tillkommet för att innan städjotidens slut få Petersson från hemmanet.
Under uppgift att uppsägningen den 29 September 1869 skedde endast för den händelse, att Petersson skulle anses icke derförut hafva blifvit uppsagd, begärde och erhöll Stjernman vittnesförhör med följande personer, hvilka berättade :
l:o) Sergeanten Aug. Larsson: Den 24 September 1868 begaf sig vittnet, åtföljdt af Albert Olsson från Asen, t svarandens broder Carl Petersson i Sköldunge, der svaranden sades uppehålla sig, för att verkställa uppsägningen. Sedan de efter något väntande insläpts, hade Carl Petersson i skämtsam ton uppgifvit, att svaranden en kort stund förut aflägsnat sig. Wittnet hade sedan varit med då uppsägningen samma dag uppspikades på svarandens husdörr.
2:o) Albert Olsson: att svaranden nämnde den 24 September förgäfves söktes hos hans i Sköldunge boende broder, som uppgaf att svaranden rest från honom.
3:o) Augustina Jakobsdotter: Någon tid på hösten 1868 uppehöll sig svaranden hos sin broder i Sköldunge, hvarest vittnet då tjenade. Vittnet erhöll tillsägelse af husbondfolket, att om aftnarne ej öppna förstugudörrarna innan vittnet lemnat upplysning om hvem som ville inkomma. Då
s. 379 Sida 379 i årgången börjar här
följande afton knackning på förstugudörrarna förmärkts, och sedan husmodren erfarit att sergeanten Larsson var utanföre, hade hon ej öppnat, utan återvändt till kammaren för att derom underrätta svaranden. Denne begaf sig dä upp på vinden, men tillsade derförinnan vittnet att ej omtala för Larsson att svaranden fanns i huset. Larsson åtföljdes af Albert Olsson. Sedan desse aflägsnat sig, uttryckte Carl Petersson och hans hustru mycken belåtenhet deröfver att svaranden ej anträffades. Nästföljande morgon, då svaranden lemnade Sköldunge, hade vittnet yttrat farhåga att svaranden kunde ånyo råka ut för Larsson, hvartill svaranden genmälde, att detta ingenting betydde, emedan uppsägningen från arrendet af Qvatraneröd skulle skett senast föregående dagen.
4:o) Aron Sandström: Hösten 1868 yttrade svaranden att han hört sägas det Stjernman ämnade uppsäga honom från hemmanet, och som ej många dagar återstode af den tid. inom hvilken uppsägningen borde ske, skulle svaranden hålla sig undan, så att han ej blefve uppsagd.
5:0) Johannes Andersson: En Söndag i September 1868 frågade vittnet svaranden om han visste, att Stjernman sålt hemmanet och att svaranden troligen blefve uppsagd. Svaranden hade derpå yttrat, att han skulle resa bort, men att sådant ej skedde för undvikande af uppsägningen.
Häradsrätten yttrade i utslag den 31 Maj 1870: att då icke styrkt vore att svaranden blifvit lagligen uppsagd från arrenderätten till ifrågavarande hemman å den tid, att han, jemlikt 9 § i arrendekonkraktet, varit skyldig att den 25 Mars 1869 affiytta från hemmanet, kunde stämningspåståendet icke bifallas.
Stjernman vädjade till G-öta hofrätt, som, medelst dom den 14 April 1871, fann skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i häradsrättens utslag.
Underdånig ändring söktes af Stjernman, som anförde: Det vore upplyst, att svaranden haft kännedom om försäljningen af hemmanet och att han, för uppsägning eftersökt, hållit sig undan. Vid sådant förhållande vore uppsägningens
s. 380 Sida 380 i årgången börjar här
uppspikande på husdörr — likasom stämning — laglig, hvadan yrkades att uppsägningen måtte förklaras giltig och saken visas åter för behandling af ersättningspåståendet.
Nedre revisionen (revisionssekreterarne Svedelius och Lilienberg samt konstituerade revisionssekreteraren Adlers, den sistnämnde föredragande) hemställde i underdånigt betänkande den 4 November 1871, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom; och vid sakens föredragning inför Högsta Domstolen den 15 i samma månad (i närvaro af justitieråden Södergren, Cramér, Carleson, Wrelman, Naumann, Bolin, och Huss) blef det underdåniga betänkandet af Högsta Domstolen bifallet.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 18 December 1871.