Utan prests biträde förrättas kyrklig handling, hvars ledning, enligt kyrkolag och handbok, är prest förbehållen. Ansvar för sådant tilltag eller icke?
9 juli 1872
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1872, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 2,4 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 661–665 i årgången 1872. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Nionde årgången, 1872 i litteraturen — s. 661–665 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs inför Högsta Domstolen den 9 Juli 1872». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Kyrkolagens 1 kap. 8 §. Kyrkohandbokens .9 kapitel.
På angifvelse af torparen S. Jönsson i Stora Skedet och kyrkorådet i Wånga församling blefvo åboerna Ola Håkansson, Sven Olsson och Nils Svensson af länsmannen J. Svensohn instämda till 1870-års hösteting i Willands härad att ansvara enligt allmänna lagen och kyrkolagen för det de skulle den 5 April nämnde år från S. Jönssons hem bortfört liket efter hans aflidna hustru Bengta Persdotter och i Wånga församlings kyrkogård, den de obehörigen inkräktat, jordat detsamma utan laglig begrafning.
De tilltalade anförde: De likasom Bengta Persdotter i lifstiden tillhörde baptisternas religionssamfund. Bengta Persdotter hade anmodat Ola Håkansson att ombestyra hennes begrafning i enlighet med »deras religionsbruk», med anledning hvaraf han och de begge andra tilltalade ifrågavarande dag infunnit sig hos S. Jönsson och med dennes samtycke bortfört liket och jordat detsamma i Wånga kyrkogård i enlighet med baptisternas religionsbruk.
Häradsrätten yttrade i utslag den 25 Februari 1871: att som Ola Håkansson och hans medparter erkänt sig hafva från S. Jönssons hus bortfört Bengta Persdotters lik och nedsatt detsamma i en graf å Wånga kyrkogård, utan att de, så vidt visadt vore, om detta sitt förfarande underrättat pastorsembetet i nämnda församling eller annorledes vidtagit åtgärder för att få liket i behörig ordning begrafvet; alltså, jemlikt 18 kapitlet 4 § Kyrkolagen, dömdes de att hvar för sig böta 500 rdr till lika fördelning mellan kyrkan och de fattiga i Wånga socken.
s. 662 Sida 662 i årgången börjar här
Ola Håkansson och hans medparter anförde besvär i hofrätten öfver Skåne och Blekinge. Häradsrätten hade missuppfattat deras erkännande. Med ordet ombestyra menades ej annat än att den aflidna i lifstiden uttryckt den önskan att tillses borde, det endast sådana som tillhörde baptistsamfundet skulle ledsaga henne till det sista hvilorummet. Denna önskan ansågo sig Ola Håkansson och medparter skyldiga att efterkomma, hvadan de, under förutsättning att hennes man S. Jönsson underrättat presten om begrafningsdagen och påkallat hans närvaro, inställde sig, jemte andra af samfundet, och bortförde liket till kyrkogården. Vid ankomsten dit verkställdes ringning, men någon prest afhördes icke, hvarföre ej annat var att göra, än nedsätta liket i grafven, som derefter igenfylldes, »allt under den högtidligaste och allvarligaste andakt, som kunnat ske, äfven om presten med sin embetsåtgärd hedrat förrättningen». För öfrigt vore åberopade 18 kapitlet 4 § Kyrkolagen ej tillämplig. Till laga begrafning hörde ostridigt presterligt biträde. Men lika ostridigt vore ock, att efterlefvande maken bort derom föranstalta. S. Jönsson hade anmodat Ola Håkansson att ombestyra begrafningen tisdagen den 5 April och sagt sig skola sjelf göra anmälan härom hos pastorsembetet; till bestyrkande af hvilken uppgift åberopades en af två personer utgifven attest.
S. Jönsson yttrade i afgifven förklaring: Det vore osannt att han anmodat Ola Håkansson att begrafva hustrun eller lofvat underrätta pastorsembetet om den för begrafningen utsatta nya dagen. Sjelf hade han bestämt begrafningen till onsdagen den 6 April, då prest i allt fall skulle komma till kyrkan för att förrätta fastlagsgudstjenst. Men som han varit sängliggande i febersjukdom, hade han ej kunnat foga anstalt om -begrafningen; men hans fader hade underrättat ringkarlen i Wånga att grafven skulle öppnas till onsdagen. Emellertid hade söndagen den 3 April Ola Håkansson och hans medparter oombedda inkommit och förklarat, att de bestämt sig för att begrafva hustrun följande tisdag. S. Jönsson gjorde många invändningar, men
s. 663 Sida 663 i årgången börjar här
då han dermed intet uträttade, bad han dem underrätta pastorsembetet, emedan begrafningen var anordnad till onsdagen; hvarpå Ola Håkansson svarade: »Vi begrafva henne utan prest; du är utan skuld». S. Jönsson hade aldrig hört hustrun önska begrafning på baptistiskt sätt.
Wånga församlings kyrkoråd förmälde: Något lagligen erkändt dissentersamfund funnes ej inom församlingen. Ett ringa antal förefunnes dock, som förmenade sig hylla baptismen, men några bland dem vore dermed så föga förtrogna, att de ej ens kunde uttala namnet på bekännelsen. Sällskapet i dess närvarande skick vore egentligen fosterbarn af det slags frihet, som icke hade sin begränsning inom svenska kyrkans eller annat religiöst samfunds bekännelseordning och tukt. Ifrågavarande sak rörde således ingen tros- eller samvetsfråga, utan helt enkelt församlingens yttre ordning och bruk, som ej finge af andra kränkas under täckmanteln af »sina bruk».
Hofrätten meddelade utslag den 8 November 1871: Som Ola Håkansson och hans medparter erkänt, att de vid uppgifna tiden å Wånga församlings kyrkogård jordfäst Bengta Persdotters lik utan biträde af prest och i enlighet med de af baptisternas trossamfund antagna religionsbruk; men Ola Håkansson och hans medparter, hvilka förmält, att de tillhörde nämnda samfund och att jemväl Bengta Persdotter af detsamma varit medlem, icke visat, att de och Bengta Persdotter behörigen utträdt ur svenska kyrkan; samt Ola Håkansson och hans medparter vid sådant förhållande, jemlikt 1 kap. 7 § Kyrkolagen, icke ägt att af eget godtycke förändra den i gällande kyrkohandbok till efterrättelse inom svenska kyrkan stadgade ordning för begrafnings förrättande; alltså och då deras berörda förfarande vore att anse såsom gäckeri af gudstjenst, pröfvade hofrätten, med ändring af häradsrättens utslag, rättvist att, i förmågo af 7 kap. 2 § Strafflagen, döma dem att, för hvad de sålunda låtit komma sig till last, böta hvardera 100 riksdaler till kronan.
s. 664 Sida 664 i årgången börjar här
Ola Håkansson och hans medparter äfvensom länsmannen Svensohn anförde hvar å sin sida underdåniga besvär.
Målet föredrogs inför Högsta Domstolen den 9 Juli 1872, hvarvid Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Carleson, Bolin, von Hofsten och Strandberg), enär Ola Håkanssons, Sven Olssons och Nils Svenssons åtalade förfarande, hvarå de af domstolarne åberopade straffbestämmelserna saknade tillämplighet, icke varit, så vidt handlingarne i målet utvisade, af beskaffenhet, att till yrkad ansvarspåföljd föranleda, funno, med ändring af domstolarnes beslut, bemälde klagande icke kunna i målet till ansvar fällas.
Justitierådet Qvensel anförde: »Som genom hvad i målet förekommit, utredt är, att Ola Håkansson, Sven Olsson och Nils Svensson i öfverensstämmelse med förment ordning inom det religionssamfund, de förklarat sig hafva omfattat, till grafven befordrat liket efter en person, som i lifstiden erkänt samfundets läror; alltså och ehuru de tilltalade och den aflidna icke, såvidt visadt är, iakttagit de föreskrifter, som i förordningen den 23 Oktober 1860 äro gifna i afseende på utträdande ur svenska kyrkan; likväl och då hvarken i berörda förordning eller eljest i lag ansvar finnes stadgadt för sådant förfarande, som ofvan nämndt är, varder, med ogillande af åklagarens besvär, men med ändring af hofrättens utslag, i hvad det blifvit öfverklagadt af Ola Håkansson, Sven Olsson ock Nils Svensson, af mig förklaradt, att de icke kunna i målet sakfällas».
Justitierådet Naumann yttrade: »Då de andaktsöfningar, Ola Håkansson, Sven Olsson och Nils Svenson må hafva hållit vid aflidna hustru Bengta Persdotters begrafning, icke kunna anses som »gäckeri af gudstjensten», men bemälde klagande, de der icke i laga ordning utträdt ur svenska evangeliska församlingen, företagit sig att, emot Kyrkolagens 1 kap. 7 § och kyrkohandbokens 9 kapitel samt under de förhållanden, handlingarna i målet utvisa, föranstalta och förrätta en kyrklig handling, hvars ledning är prest förbehållen,
s. 665 Sida 665 i årgången börjar här
pröfvar jag rättvist, med afslag å länsmannen Svensohns besvär och ändring af hofrättens utslag samt med tillämpning af 2:a momentet i 6 § 22 kapitlet Strafflagen, döma klaganderna Ola Håkansson, Sven Olsson och Nils Svensson, för hvad dem sålunda till last kommit, att böta hvardera 50 rdr till kronan».
Justitierådet Olivecrona utlät sig: »Som Ola Håkansson, Sven Olsson och Nils Svensson, hvilka icke styrkt, att de i laga ordning utträdt ur den lutherska kyrkan och blifvit i annat, här i landet erkändt kristet trossamfund upptagna och der berättigade att presterlig befattning handhafva, icke gittat bestrida att de, utan förut gjord anmälan hos vederbörande kyrkoherde, den 5 April 1870 under klockringning verkställt jordfästning af aflidna hustru Jönssons döda kropp; alltså och då, efter min uppfattning, ett sådant förfarande utmärker ett obehörigt ingripande uti och utöfning af tjensteåligganden, hvilka, enligt regeln, tillkomma vederbörligen ordinerad prest att förrätta, pröfvar jag, utan afseende å länsmannen Svensohns besvär och med ändring af hofrättens utslag, i förmågo af 22 kap. 6 § 2 mom. Strafflagen, rättvist döma bemälde klagande att hvardera böta femtio riksdaler riksmynt».